måndag 30 september 2013

Så bra vi har det ändå

Jag försvann visst lite där. Jag gick in i en liten glädjebubbla kan man säga. Skönt, för det har varit en rätt tjock och dimmig depressionsbubbla här ett tag. Sådär gyttjigt och ovärdigt. Men den här helgen har verkligen varit så upplyftande på många sätt. Inte på ett utvilat sätt, nej verkligen inte. Men på ett energifyllt sätt. Och Lova, min gamla skolkamrat och jag har setts varenda dag, flera dagar på rad. Och familjen, vi har umgåtts så mycket tillsammans. Jag känner mig så nära min familj nu, och så närvarande. Det var längesedan jag kände det från mig själv och från resterande familjemedlemmar. Men nu är vi på rätt spår igen kan man väl säga. Jaha. Nog med euforiskt familjelivsbloggande. Jag har nämligen en stinkande bajsblöja att ta hand om på det där barnet som vägrar sova natt som dag, och så måste jag tvätta om den där maskinen med tvätt jag satte igång i Lördags och satt igång två gånger sedan dess. Sen ska väl barnet ha mat också. Ja men ni hör ju. Det är ju en neverending story det här.



































torsdag 26 september 2013

Så jävla nervös nu

När jag väntade Edith bodde jag inte ihop med Hass. Istället bodde jag på en folkhögskola mitt i de värmländska skogarna. Alla illamående morgnar, alla trötta kvällar, alla jag-ska-bli-mamma-funderingar delade jag mest med de jag levde med där på skolan. Det var med dem jag startade alla förberedelser för vad och hur mitt liv skulle bli. Jag minns fortfarande de där plågsamma kramarna jag gav dom alla på stentrappan dagen då jag flyttade därifrån och jag har inte träffat en enda en av dem sedan den dagen. (Jag har träffat en av personernas fina syster däremot.) Ändå är det nog just den tiden på skolan och alla vänner där jag saknar mest intensivt. Det jag upplevde och kände där har jag aldrig upplevt och känt någon annanstans. Kanske för att jag kände mig hemma med allt vi gjorde där. Kanske för att jag skapade mig en ny tillvaro. Kanske för att jag blev kär för första gången i mitt liv. Kanske för att jag var gravid halva skolåret. Jag vet inte, men jag vet att idag ska jag träffa en av de där personerna. En av dem kommer hit, till Hamburg. Jag tänkte att jag skulle försöka förklara den fantastiska värmen jag känner i kroppen idag på grund av denna återförening. Men det går inte. Ni får helt enkelt blunda och föreställa er det själv.

onsdag 25 september 2013

Naturlagar

Det skulle ha varit ett blogginlägg här med bilder om natur och mens bland annat. Nu verkar det inte bli så enligt teknikens och naturens alla lagar. Helvete också.
Och ja, klockan är kanske halv fyra på natten och jag har kanske bara lyckats sova två timmar än så länge inatt. Nej jag vet såklart inte varför. Förmodligen är det Hass fel. Jag tycker inte om att vara själv. Eller så är det den redan nämnda mensens fel. VAD FAN MENAR DU MED ATT KOMMA 12 DAGAR FÖR TIDIGT DITT LILLA AS? Aja. Det kommer nog bli en rolig dag imorgon. Jag känner det på mig.

tisdag 24 september 2013

Det är tisdag - Internationella naturinkräktardagen

Jag minns hur vi brukade vara bland de första att komma till dagis. Hur vi ibland stod och hängde på låset och huttrade lite i kylan. Det händer aldrig mer. Inte sedan Edith börjat äta frukost, bestämma kläder själv, klä på sig bestämda kläder själv samt bråka med lillebror. Varje jävla morgon. Numera får jag vara glad om vi hinner dit innan lunch.

När jag väl lämnat det stora barnet och kommit tillbaka hem med det lilla barnet samt fått det barnet att somna satte jag mig och jobbade. Ingen cola i koppen idag. Förkylnings-te och lite värktabletter däremot. Ynk ynk. Stackars stackars mig.

Aja. Hela jäkla förmiddagen kletades ihop till en enda stor jag-ska-bara-göra-klart-det-här-lilla-här-ta-en-kastrull-och-lek-med-så-länge-ja-ta-de-där-sladdarna-också-jag-är-snart-klar-mamma-älskar-dig-sörja. Men vi hann till Kita i tid, och där radades de tre tvillingvagnarna i samma märke och kulör upp. Så förvirrande. Jag höll på att få med mig sex ungar hem.

Jag tog med mig rätt två barn och gick på playgroup. Inne på ett cafe. Som visserligen är rätt barnvänligt, men kom igen, mina ungar går inte att ha i möblerade rum. Tur att samma cafe har en sandlåda utanför där barnen kan härja och vråla utan tyska surgubbar och tanter.

"I FUCKING HATE NATURE" vrålade jag när jag fann Edgar sitta och sniffa och lukta på okända svampar. Det här är exakt varför jag bor i en storstad. Mitt föräldraskap klarar inte av sånt här, vad fan gör en om det är giftig svamp? Vem ringer jag? Var åker jag? Vet ni vad jag gjorde? Ingenting. Så otroligt ansvarsfullt gjort av mig. Snälla ring inte soc.

Jaha. Hem till en skön timme med svett, toddler tapas, bad, svett, städ, svett och nattning av barn.

Sen välkomna barnvakten och hetsa iväg till ett föräldramöte på Kita. Amän så jäkla onödigt. Jag förstår ju ingenting av vad dom säger. Men jag vill ju verka engagerad och delaktig så där satt jag med en dåraktigt flin på läpparna och nickade och fnissade på rätt ställen. Tror jag i alla fall.

Sen hem igen och jobba lite till. Jag blev så stressad över jobbandet och kände ända in i benmärgen hur dålig jag var på det jag gör. Så för att ändra strategi och slappna av tände jag några ljus, lyssnade på lugn musik och blev så jävla mindfull som en bara kan bli. Det funkade rätt bra och kände mig avslappnad och lugn igen. Så lugn att jag passade på att gå och lägga mig med lugn och ro i kroppen.

Och så kom jag in i sovrummet som är inrett i sann Feng Shui-anda och stora stresstrumman som nyss tystnat letade sig fram igen. Och ungefär där är vi just nu. Lite magknip också. Borde sova nu. Saknar Hass. Är kanske lite bajsnödig. Ska ha mens snart. Känner mig så lyckligt lottad.

måndag 23 september 2013

Två storslagna saker från idag.

I eftermiddags var jag på ett extrainsatt utvecklingssamtal på Kita som jag kallades till förra veckan. "Kom gärna utan barn" sa dom. Jag tog med mig båda två. Mötet handlade naturligtvis om hennes språk. Eller ja, hennes brist på språk snarare. Men nu har de satt in resurser. Lyssna bara på det här; Ediths pedagoger har 1. Satt en av pedagogerna på en svenskakurs för att underlätta att förstå Edith bättre. (Ja det kan ju dom tro, det är inte svenska hon försöker prata, det påminner snarare om Klingon.) 2. Anlitat en talpedagog. 3. Beslutat att hon får stanna kvar i lilla gruppen ända fram till sommaren trots att hon egentligen ska byta till den stora gruppen vid årsskiftet. Jag började såklart gråta. Inte för Ediths underutvecklade tal, utan för pedagogernas fantastiska sätt att omfamna hela situationen. Så himla fint. Och tänk, syskonen Chapman kommer gå i samma grupp i vår. På både gott och ont gissar jag.

Resten av eftermiddagen har jag spenderat i horisontalt läge medan vi har läst böcker om både dinosaurier, bajs, bollar och zombies. Jag gissar bara här, men kanske kan mitt aktiva försök till att väcka barnens bokintresse med att gå till biblioteket varannan vecka ha börjat ge utbetalning. I så fall KATSCHING!

För övrigt: förkyld och jävlig.
Hejdå

Det är en fruktansvärd kombination i alla fall

Jag vet inte riktigt vad som är värst. Att jag är förkyld och därmed den ynkligaste människan på jorden, att Hass åker på sånt jävulskap som affärsresa imorgon och är borta ända till på fredag, eller att jag inte kommer kunna se på Games of thrones på hela jävla veckan? Jag vet inte jag. Förbered er på att självömkningsbloggandet börjar NU! (Inte så stor skillnad med andra ord)

söndag 22 september 2013

Det går att ha roligt ändå

Näh alltså jag sa inget till det där svenska gubbslemsgänget. Nej jag blev lite rädd när jag tänkte på hur många och hur fulla dom var och eftersom jag redan är notoriskt rädd för män i grupp så lät jag det vara. Däremot gav jag dom en felaktig vägbeskrivning till Reeperbahn när dom frågade efter en och jag skickade dom till flygplatsen istället. Det var med andra ord en rätt blygsam strid.
Själv tog jag den rätta vägen till Reeperbahn, åt världens godaste burgare och hade givande och långa samtal, fortsatte med en drink och ännu fler givande samtal och gick hem i rimlig tid. Allt detta utan att förgripa mig och utnyttja någon annans kropp för "småpengar" som någon sa. Ja tänk att det går att ha roligt ändå.

lördag 21 september 2013

Det är så lugnt och skönt inne i stan jämför med vårt vardagsrum

För att vända den vidriga dagen har jag lämnat barnen hos sin far och givit mig iväg på egen hand. Jag har gått på museum där jag bevittnat några av de mest fantastiska fotografier jag skådat tagna av Steve McCurry. Och nu sitter jag på en liten bar med en liten öl framför mig. Alldeles ensam. Men härligheterna tar inte slut där. Nej visst, om en liten stund ska jag möta några vänner för mat. Och sprit. Med betoning på mat för mig och betoning på sprit för andra. Ja vi har väl alla våra olika sätt att koppla av gissar jag. Jag insåg precis att det är vardag det här förvissa. Den här ansvarslösheten och friheten kanske vi kan kalla det för. Och jag hoppas att de som har det såhär jämt älskar varenda sekund av det. Själv älskar jag att ha ansvar och är väldigt bra på det. Just för att jag då och då inte behöver ha fullt ansvar. Ja det är en komplicerad tankegång det där. Vi låter det vara så länge. Istället ska jag säga något mycket smart till de svenska männen som sitter vid bordet bredvid mig och pratar väldigt illa om kvinnor i allmänhet och prostituerade i synnerhet. Det ska bli kul.

Och behovet att bruka våld har aldrig varit större

Vilken dålig jävla dag det har varit. Exakt allt har gått fel. Precis allt har känts överjävligt och allt som kommit från ungarnas mun har varit "NEEEERÄÄÄJ" eller "BAAAAJSSS" eller ett monotont skrik. Men sen sov jag middag med barnen i två timmar och vaknade upp nollställd. Som om inget hade hänt.

fredag 20 september 2013

23:19

Äsch. Jag är ju inte ett dugg ensam. Jag delar ju kudde med en bebissäl som kan ta upp hur stor plats som helst i en säng trots sin lilla lilla kropp.

Tålamodets fredag i 11 bilder

I morse bestämde jag mig för att vara tålamodets moder. Och det har jag varit sedan dess. Till och med när Edith satt i pyjamas och åt frukost sådär långsamt som bara en nästan treåring kan göra när modern lugnt och sansat påpekade att vi skulle varit på Kita för en kvart sedan. Väl framme på Kita stannade jag kvar extra länge så att Edgar kunde leka sig trött i den blöta sandlådan. Ediths pedagoger vill att Edgar ska stanna där, de vill att han ska lära känna dem bra. Ja det hela är ju väldigt rimligt då han ska börja där så småningom. Bilden har för övrigt inget med texten att göra förutom att den är från imorse.

Det är alltid så uppskattat att få hjälp med handlingen och uppackning. Särskilt från någon som öppnar svampförpackningen och tar en tugga av varenda svamp. Eller öppnar äppelpåsen och tar en tugga. På vartenda äpple. Eller mosar brödpåsen mellan sina knubbiga kladdiga små händer.

När Edgar somnat tungt jobbade jag lite. Jag hoppas att uppmärksamma läsare ser att jag dricker mitt kaffe svart, som själen. Men det gör jag inte. Det är cola. Inget annat.

Lagom till att jag arbetat klart och tog tag i typiska hemmafrusysslor, så som klassisk fredagsstädning vaknade Edgar. De där nyfikna små fingrarna ville gärna ner i skurhinken och skvätta lite. Det är fan i klass med att leka med toalettborsten. Vidrigt.

Efter att vi hämtat upp Edith från Kita åkte vi in till stan för att gå på centralbiblioteket. Där sysslade mina barn med att leka med i princip allt annat än att läsa böcker. Vilket inte var okej för de tyska bibliotekarierna ty vi fick tyska tillsägelser om ordning och reda. Men jag förstår inte det där. Om det är en hel avdelning anpassad för barn, för små barn, där inte en enda vuxen utan barn behöver bli störd, varför får inte barn leka då? Tyskjävlar. Bilden är för övrigt arrangerad. "Vi kan väl låtsas att vi läser i alla fall" viskade jag tyst till ungarna.

Men näh. De fortsatte att leka med allt annat och jag försökte låna några svenska böcker. Men det gick inte ty en måste ha ett halvt bibliotek med pappersarbete med sig för att skaffa sig ett lånekort. Tyskjävlar.
När jag gick därifrån kände jag mig så oerhört ensam i ett så stort land av evig jävlighet. Jag är långt ifrån ensam här, jag har goda vänner och jag har min man. Men just då kände jag inget annat än svårhanterlig ensamhet. Och ingen man kunde ta sällskap med mig hem heller. Återigen ensam.

När vi kom hem tvättade Edith håret i handfatet. Oklart varför. Hon sa att det "VAR BLÄ DÄR I". Ja men för all del. Bort med blät. Vi lagade pizza ihop och hon fick göra sin egen lilla pizza. Hon kavlade deg, smetade på sås, hällde över ost och skar svampen som hon slängde på. Alltså jag vet inte vem som var mest stolt, hon eller jag?

Sen tog det "JÄTTELÄNGE" innan pizzan blev klar. Så vi hoppade på madrasser under tiden. Edith hoppade jättehögt och Edgar slängde sig jättelångt.

Sen blev ju pizzan klar. Som vi åt. I ensamhet. Ty barnafadern var fast i möten. Trots löften imorse på heder och samvete om att vara hemma till middagen. Jag glömde visst precisera middagen som middag tillsammans med familjen, inte middag som i att komma hem till lagad mat efter att de skrikigaste och kladdigaste familjemedlemmarna ätit klart.

Efter middagen uppstod en kvarts lugn och ro när klassiskt fredagsmys upplevdes. Ja ja jag har väl fått lite tyskt behov av något slags lugn ibland. Popcorn och hyrd film alltså. Vilket höjdarkoncept va.

Och när barnen väl gått och lagt sig la jag mig i soffan och dukade upp chips och öl på magen. Och där låg jag sedan resten av kvällen. Inte ensam dock. Jag hade min man med mig hela tiden. Han jobbade inte en enda minut faktiskt medan vi tittade på ett par avsnitt av Games of thrones. Eller ja, vad som pågår i hans entreprenörshjärna kan ju inte jag kontrollera. Men jag tror han var lika upptagen som jag med att häpnas över att VINTERN ÄR PÅ VÄG.
Överlag en bra uppladdning för helgen, lite minus på tyskjävlarna och ensamhetskänslan bara. Men imorgon kommer allt det vara glömt. Plus att jag var tålamodets moder hela långa dagen. Bra jobbat ungar. Och mig själv.

tisdag 17 september 2013

Topp 3 jobbigaste saker jag behövt göra som förälder

1. Tarmtömning inför förlossning
2. Komma in i ett rum där fyra sköterskor och en läkare håller fast min nyfödda bebis för att ta blodprover.
3. Googla springmask.

Hoppas det räcker så.

måndag 16 september 2013

De där två

Ibland bråkar de där två så det ekar barnskrik i öronen länge efteråt. Då säger jag alltid att de kommer ha varandra hela livet och att de måste vara rädda om varandra. Och ibland är de där två som små kärlekshögar som kryper ihop intill varandra för en stund. För att tanka ny energi för nya bråk och nya stunder av panik. Och då när lugnet lägger sig hinner jag tänka att de där två ska jag älska resten av mitt liv.

Ett par veckor framöver

Ena dagen är allt så enkelt och nästan ljuvligt. Andra dagen är allt som en stor svart gyttja jag måste vada mig igenom. På #blogghen läste jag om något som kallas PMDD. Tydligen måste en uppfylla minst tre av listan av symptom för att få diagnosen, men det är ingen fara. Jag har nämligen alla. Varenda en. Så, nu borde jag ju bara ringa en doktor, få diagnosen och lite välbehövligt medikament. Nej men så funkar tydligen inte jag. Nej istället, när jag är mitt i de dåliga dagarna, är det ett jävla Mount Everest att bestiga bara tanken av att gå till en doktor på ett språk jag inte behärskar fullt ut. Dessutom vet jag att det är lång väntetid på att få en tid, och lång väntetid när en väl har tid i väntrummet. Ja men ni hör ju. Ursäkter och elände.
Och när jag är i de bra dagarna då tänker jag bara, "nej men det där var ju inte så farligt, det där klarar jag av". Och så plötsligt, pannkaksfall ner i backen och här sitter jag nu och vill i princip inte leva mer. Jag är en sån oerhört dysfunktionell medmänniska idag. Och ett par veckor framöver. För att inte tala om förälder. Och livskamrat.

En rekordsöndag

Det är ju oerhört oförskämt av ett barn att sova hela natten när det är en barnvakt här men hålla på att skrika och härja om nätterna när föräldrarna är här. Och gå upp svintidigt! 05:40 knatade han omkring med ett självsäkert flin på läpparna. Själv satt jag och grät inombords.

Efter frukost skrek Edith efter Star Wars. Vi har verkligen förstört henne med de där jävla filmerna. Aja. Jag såg min chans till 30 minuter av snabbdusch plus städ av kök.

Sen packade vi allt nödvändigt som kan tänkas behövas för en heldag ute. Det är ganska mycket det. Ibland känns det som om jag inte gör annat än att packa och packa upp.

Men det var ju fortfarande för tidigt för att gå ut. Ja men vi skulle på loppis men jag vägrar stå och hänga på låset med en skock tyska mammor som ska köpa läderhosen till sina ungar. Så vi pysslade och ritade lite hemma en stund. Eller mest stökade till och smutsade ner. Det blir sällan något hållbart när det ritas och pysslas med den här marodören.

Men sen så! Äntligen ute och fria. Edith, det lilla hippiebarnet, tyckte det var så fint väder ute och pratade om både sol och moln och vackra fåglar och fina löv och små små hundar. Ja men det har börjat släppa lite nu det där språket. Nåja, det mesta är fortfarande hittepåord men jag börjar förstå det bättre nu. Härlig grej det där att kommunicera med sitt barn.

Vi hamnade på loppisen tillslut. Följt av ännu en loppis. Vi fyndade en sportig jacka till Edith och även en efterlängtad födelsedagapresent till henne.

Sen åt vi medhavd lunch. Det är ju alltid en lycka det där med mat. I alla famlar peta på. Inte så mycket att äta.

Men sen blev det fest. Kinder Welt Fezt! Det var glädje, barn, musik och ballonger exakt överallt.

Fast roligast var väl ändå det här, ta sig ett litet bad i närmsta gyttjepöl. Mindre roligt var det för de tyska mammorna som häpnades över att dom tilläts sådana ohyggligheter. Men jag har aldrig fattat det där att neka barn till att ha roligt om det inte är farligt. Och vatten och sand är ju det roligaste som finns faktiskt.

Och vilken tur att vatten- och sandleken ledde till ännu mer vatten när vi väl kom hem.

Och middag som Hass lagat. Det är kanske det bästa jag vet i hela världen - att komma hem till lagad mat.

Istället för att sätta på teven på kvällen som jag gärna gör för att roa barnen eftersom jag är en jättelat människa, gjorde jag det här otroliga - läste böcker! Vi läste flera stycken och för ovanlighetens skull fick jag läsa klart sidorna innan det skulle bråkas om att vända blad. Vilken magisk och ovanlig känsla. Och vilken bra och ovanlig dag. Varken jag eller barnen var arga en enda gång, jag tror det måste vara något slags rekord.