söndag 28 juli 2013

Sista semesterdagen va?

Det var slitsamt att kliva upp i morse. Det blev rätt sent igår och jag var så trött att ögonen ofrivilligt klibbade ihop sig hela tiden. Men så ställer sig min man och gör den här spektakulära frukosten till mig. Eggs Benedict.


Efter frukosten sov jag och den lille bebisen i nästan två timmar. Så värt.


Jag packade ihop barn och svettiga armhålor (Den här värmeböljan, hur länge kommer den pågå?) och tog mig till närmsta öppna butik för att handla middag och snacks. Sedan åkte vi tunnelbanan en station,  sammanlagt längre restid än om vi hade gått. Men eftersom ett tåglöfte var det enda sättet att få med sig Edith utan skrik och panik så blev det så. Ett löfte är ju alltid ett löfte, hur fånigt det än är.


Aja, efter att ha lämnat det vi handlat hemma fortsatte jag ut med vid det här laget sovande barn i vagnen. Jag gick runt i området och ramlade över en loppis där jag fyndade två spel till barnen och en sjal till mig själv.


Sen hann jag sitta i en park och gråta lite också. Jag lyssnade på när Kristian Gidlund intervjuades i Värvet, och det fanns ingen möjlighet för mig att låta bli att gråta när dom pratade om cancern och om döden. En släkting till mig har nyss dött och döden gör mig alltid så vemodig. Jag vill inte prata mer om saken.


Barnen vaknade tillslut och medan ett barn sprang iväg till lekparken stannade ett annat för att äta, mumsa och slafsa. Finns det mat med i bilden kan en vara säker på att hitta Edgar precis där maten är. Alltid.


Så flinlika vi är. Det visste jag inte.


Edith byggde ett sandslott (med eventuell hjälp från frivilliga och okända vuxna) som hon sedan beskyddade med sitt liv.


Det var ju tur att jag hade köpt ett tågspel så att jag hade något att locka med för att få med mig Edith hem igen. Jag gör visst allt för att undvika skrik och konflikter just nu. Lockelser om tåg verkar ju fungera för stunden.


Sen åt vi middag, städade, gick ut med sopor, tittade på film, nattade barn, duschade i en rasande takt och jag började baka muffins mitt i alltihop. Jaha det är visst sista semestersockerfettdagen idag och tydligen ska det maximeras med socker och fett. Vart är logiken i det? Jag känner hur jag framstår som en ätstörd 12-åring när jag håller på såhär.


Men det var rätt värt sen att kunna äta nybakta blåbärsmuffins och läsa bloggar i mitt nystädade vardagsrum när barnen hade somnat. Jävligt värt faktiskt. 

Vi är ju faktiskt jätteroliga när vi är tillsammans bara han och jag

Igår hade Edith ett av sina största utbrott på länge. Det började redan i affären och eskalerade sedan när vi kom hem. Jag trodde på riktigt att hon skulle tuppa av pga allt skrikande och vrålande. Ihärdig var hon också. 45 minuter tror jag det höll på och när hon väl blev lugn och så småningom somnade (note to self: Nej, hon är inte redo att sluta sova på dagen) var både jag och Hass helt utmattade. Vilken tur för oss att vi sedan länge hade bokat barnvakt och skulle på dejt. Något fint att se fram emot med andra ord.


Och vilken dejt vi hade sedan. Först ett besök på teatern för att se Fredrik Rydmans Swanlake Reloaded. Och det var så himla bra. Jag är så glad att vi gick, jag känner mig fortfarande helt upprymd över det. 


Efteråt åt vi indiskt, som väl var sådär. Men eftersom jag älskar indiskt kunde det liksom inte bli dåligt. Det är lustigt det där. Innan jag träffade Hass hade jag aldrig ätit indiskt. Nu är det min bästa slags mat och vill aldrig äta något annat om vi har barnvakt.


Vi gick vidare och drack drinkar...


...och gick vidare igen till nöjesfältet Dom.


Där en mycket spektakulör femkamp utspelades. Där jag förlorade trots att jag sköt MITT I PRICK med det här tunga geväret. Jag har bara känt mig så mäktig två gånger tidigare i mitt liv, båda dom gångerna innehöll barnafödande. 

Och när vi kom hem sov båda barnen, disken var diskad och leksakerna uppställda prydligt på rad. Jag minns att vi när vi sist var på dejt sa att vi ska ha barnvakt minst en gång i månaden framöver. Ja men  eftersom vi hinner glömma bort hur roliga vi är att umgås med utan klängiga och skrikiga barn hela tiden och påminns om det vid sådana här tillfällen. Det var 6 månader sedan. Så mycket har vi prioriterat vårt förhållande med andra ord. Men nu tror jag vi har hittat rätt barnvakt och rätt engagemang. Nu fattas bara rätt ekonomi, det är ju inte helt gratis att anlita barnvakt. Tänk på det om ni funderar på att skaffa barn och flytta ifrån er familj samtidigt. Barnvakt är dyrt. Men väl värt. 

Lite till

Det känns som sista semesterdagen idag. Varför känner jag så? Jag har ju inte direkt något annat att gå tillbaka till just imorgon än det här vanliga hemmafrulivet. Det är väl den där saknaden av rutiner som gör sig påmind kanske. Fast nu när jag tänker på vilka oerhört viktiga rutiner jag ska hitta på att jag har för veckan kommer jag på att vi får besök just den här veckan. Av två oerhört fina vänner; Cajsa och Helena. Fan vad härligt. Inte bara för att jag kan förlänga den här semesterkänslan lite, utan också för att jag tycker så mycket om dom här personerna och det ska bli så fint att spendera lite tid ihop. Helena träffade jag ju i och för sig rätt nyligen, i Toronto. Men varenda del av mig längtar efter att vara nära henne och Cajsa igen. Kanske är det inte sista semesterdagen idag ändå nu när jag känner efter. Kanske fortsätter känslan ett litet tag till.

fredag 26 juli 2013

Tio viftande jazzfingrar

Såatteh...jag sov till 09:30 idag. Det betyder 10,5 timmars sömn rakt ner i sömnkassan till mig. Catching!

Så bra grej att äta frukost och ge ungarna mellanmål samtidigt. En ettåring som vill ha ALLT och en tvååring som inte vill ha något annat än saft.

Sedan följde en "vi måste göra oss klara/packa ihop oss/göra något vettigt så barnen kan sova i vagnen"-cirkus. Den pågick i två timmar ungefär. Men vi kom ju ut tillslut och gick till närmsta bageri för att utfodra barnen.

Och när barnen väl somnat i vagnen (det krävdes ett idogt promenerande) åt vi lunch i en skuggig del av stan.

Innan barnen vaknade tog vi oss till en park. Vilken överraskning och total lycka barnen upplevde när dom vaknade. En picknickfilt i gräset kan en visst komma långt med.

Ännu bättre blev det när dom förstod att det gick ATT BADA i parken. Livets bästa ögonblick har med bad att göra på ett eller annat sätt.

Vi fick sällskap av Karin, Álvaro och Mario också. Okej, livets bästa ögonblick kanske har med bad OCH trevligt sällskap att göra.

Vi stannade kvar jättelänge i parken. Och sen fick Edith välja middag. Korv med bröd. Det är en himla klipsk unge jag har fött som inte kräver mer än så av livet. Jag drack en typiskt god öl till maten och fick hitta på något om att det bara är vissa gamla människor som får dricka den särskilda saften när Edith gärna ville smaka min saft. Slut på alkohol till maten med närvarande barn med andra ord.

Jag drabbades av ett plötsligt städryck efter middagen och blev väldigt stressad över tanken att allt måste vara städat/diskat/fint innan barnen går och lägger sig. På så sätt kan jag maximera tiden utan vakna barn genom att ligga på soffan istället för att städa när dom väl somnat.

Och allt hann bli städat/diskat/fint i tid. Jag kunde till och med lajva närvarande förälder under den traditionella mjölkdrickningen i soffan innan läggdags.

Och så fort ungarna somnat (vilket inte var så jättesnabbt eftersom Edith börjat stöka runt en smula när det ska sovas, men tillslut somnar ju även det mest ihärdiga barnet) var det jag som satte mig i soffan med den här lyxskålen; glass, jordgubbar och maräng. Ja men ni förstår ju så gott det var. Vi såg på en film också: Oz the great and powerful. Den var okej. Tre kladdiga glasskedar av fem möjliga. Dagen däremot får tio viftande jazzfingrar av tio möjliga. Så himla bra och härlig dag det har varit. Och tro det eller ej, imorgon kommer det bli ännu bättre.

*ler cliffhanger*

onsdag 24 juli 2013

Landet lagom är bäst

Sverige, vad fint vi har haft det. Men nu åker vi hem och letar reda på lite rutiner igen. Jag trodde aldrig att jag, den mest rutinlösa människan jag känner, skulle säga något sådant. Men nu gjorde jag visst det och kommer få äta upp det när höstmörkret kommer.

måndag 22 juli 2013

Två sidor

Å ena sidan är det så befriande och skönt att vara hemma med mina föräldrar och de vänner som finns här. Å andra sidan känner jag i hela min kropp hur jag aldrig riktigt trivdes här. Jag förstår nu varför jag gjort som jag gjort, varför saker hände, varför jag känt som jag känt. För jag passade aldrig in. Jag passar fortfarande inte riktigt in men det finns äntligen lite distans mellan mig själv och det som är kvar. 
Och så var det med det. 

måndag 15 juli 2013

Äntligen framme

Vi reste i 10 timmar igår, ungarna och jag. Det var inte det roligaste jag gjort i mitt liv men ingen kräktes, ingen fick ett utbrott av större format och alla överlevde så jag får nog säga att det gick bra. Det krävdes dock en hel del mentala high fives för att jag inte skulle börja grina när flygvärdinnorna inte hämtade skräpet fort nog. Men nu är vi ju framme, i Falun. Här finns inga bagerier runt varje hörn så vad ungarna ska äta när det inte finns bretzels lättillgängligt vet jag inte. Falukorv kanske. Eller kaviar för Guds skull.

fredag 12 juli 2013

1001 sätt

Ibland ser jag bilder på vänner från förr. Vänner som en gång var mitt gäng. Som en gång stod mig närmre än något annat. Många av dom står mig fortfarande nära, men när jag ser bilder på dem, hur de fortfarande umgås, hur några har fått barn, hur de sprider vidare den där närheten vi hade till nästa generation, utan mig, då gör det så inihelvete ont i hjärtat. Mitt liv tog en annan väg som råkade vara ifrån dem, ganska långt ifrån också rent geografiskt och det går inte att göra så mycket åt. Men jag kan ändå ibland önska att mina barn också fick lära känna de där människorna som jag älskat i så många år. Samtidigt vill jag inte förändra hur och var jag lever just nu. Och jag gissar att hjärtvärk då och då hör till när en väljer ett liv ifrån sina vänner och sin familj. Jag har blivit bättre att hantera det nu, jag ligger inte lamslagen i flera dagar och gråter efter att jag sett mina gamla vänner umgåtts, utan mig. Men så hemskt illa var det ett tag. Numera svider det till lite och jag kan på sin höjd få lite halsbränna. Nu kan jag snarare vara glad över alla sociala medier, alla bilder och uppdateringar som ger mig möjlighet att fortsätta glädjas med och åt dem. Fast på avstånd. 
Om två dagar återvänder jag, bara för ett kort ögonblick, men ändå tillräckligt så jag kan få känna mig nära några av alla de jag saknar så mycket. 
Samtidigt, i samma sekund som jag saknar allt det som finns kvar där hemma, så längtar jag mig bort till nya delar av världen. Det plågsamma i att vara en nostalgiskt sentimental och rastlöst sökande på samtidigt. Jag ska skriva en bok om det någon gång. Den ska heta "1001 sätt att förstöra glädje". Jag är nämligen lite av ett proffs på det. 

En födelsedag


Det var min födelsedag igår. Den startade på allra bästa tänkbara sätt, med sovmorgon och munspelskonsert.


Sen följde en förmiddag som var av det allra tröttaste laget för alla inblandade. Jag grät. Såklart. Det gör jag nästan varje dag så varför skulle det vara annorlunda på min födelsedag? Fast det ordnade upp sig lite när Hass fixade "picknick" på balkongen. Pga min orimligt stora insektsfobi undviker jag just nu mat på gräsmattor och är mycket trygg på en inglasad balkong på sjätte våningen. 


Sen kom det blomdbud! Jag älskar blombud! Jag ÄLSKAR blombud!



När barnen var nerpackade och sovande i vagnen gick vi på beachbar. Det är också bland det bästa jag vet, även om jag inte varit på just den här tidigare. Men den här var kanske den bästa måste jag säga. Strand Pauli. Så himla gemütlich. 

Och när ungarna vaknade hade vi glassfest på mitt favorit glasscafé. Ja jag känner till ett och annat ställe om det är sockerchock en vill ha. 


Ja men om en redan är inne på att svulla en hel dag så kan en ju lika gärna fortsätta med ost och vin. Så. Jävla. Mycket. Ost. Har nu så mycket ost över att jag överväger att äta ostsoppa resten av veckan. 
I år var det fint att fylla år. 28 år. En alldeles lagom ålder.


onsdag 10 juli 2013

Sena sommarkvällar

Det började som en riktigt jävla skitdag. Alltså vi snackar utbrott efter utbrott, vansinne, vrede och mycket mycket självömkan. Men sen så ordande det upp sig rätt ordentligt med bad och middag hos en annan tvåbarnsmor. Fyra ungar skrek och härjade utan att någon som helst självömkan behövdes hos föräldrarna. Så himla otippat att en av dom svåraste dagarna på länge skulle sluta som en av dom bästa på lika länge. Jag måste säga att sena sommarkvällar (Ja sju på kvällen är väldigt sent för vissa människor, ok?) hamnar högt upp på min tio-i-top-lista av mycket njutbara ting.