måndag 27 maj 2013

Hjälplösheten har slagit ut all ork och energi

Då och då uttrycker jag en viss oro för mina barns utveckling och är inte sen på att lägga skulden för eventuell sen utveckling på mig själv. Naturligtvis, vem annars? Det är många som kommer med lugnande ord och fakta om att alla barn utvecklas olika, man ska inte jämföra barn, barn är bra på olika saker osv. Och så är det ju. Jag vet det. Men så träffar jag barn som är ett år yngre än Edith som pratar bättre, tydligare och framförallt mer än Edith. Fulla meningar, fullständiga ord och rimliga funderingar kommer från dessa barns munnar och ur mitt barns mun kommer något som låter såhär: "Sschmulmapajklomjas" och så ska jag försöka lista ut vilket språk det är på och vad hon egentligen säger. Vilket jag lyckas med ungefär 3 gånger av 10. De misslyckade gångerna leder naturligtvis till mycket frustrerade och ledsna situationer för oss båda vilket i sin tur leder till att det vi gör mest av allt med vår vakna tid tillsammans är att vara ledsna och frustrerade på varandra. Och det gör så oändligt ont i mig att ta mig igenom varenda dag, att alltid vara den vuxna, att aldrig visa min frustration, att alltid vara den förstående. Jag vill också kunna fråga mitt barn vad dom gjort på dagis idag, jag vill också kunna prata om det bästa med dagen, jag vill också kunna fråga henne exakt vad hon vill ha till mat och jag vill kunna förstå vad hon menar när hon är helt uppgiven och ledsen. Det spelar ingen roll vilka fakta jag får slängt i ansiktet om att flerspråkiga barn kan vara sena i språkutvecklingen, det spelar verkligen ingen roll när varenda dag är ett enda slagfält där jag alltid känner mig som antingen tyrannen som kör över de oskyldiga, eller förloraren som och om igen blir överkörd. Den här språkförvirringen har såklart en hel del naturliga följder. Som maten. Hon äter nästan ingenting. För att jag aldrig vet vad hon vill äta. Hon lever i princip på mjölk med lite honung i ibland. Allt annat är bara en smakbit. Nu vet jag att barn i hennes ålder ofta har en tendens att inte vilja äta, men jag minns inte längre när hon senast åt bra. Och jag vet inte längre hur jag ska hantera situationen kring maten. Jag har alltid tyckt att det viktigaste är att måltider ska vara roliga och prestationsfria. Det ska inte finnas några måsten och det ska inte finnas några förväntningar. Hon är välkommen att smaka på allt vad som erbjuds men får gärna bara äta ketchupen om det bara är den hon vill ha. Men nu har min ork tagit slut. Jag börjar undra om jag gör fel. Kanske ska jag börja tvinga henne att sitta kvar vid bordet? Kanske måste jag börja säga saker som "ät tre makaroner och en köttbulle, sen kan du gå gå ner från bordet"? Kanske. Kanske inte. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad som är rätt eller fel eller bäst eller sämst. Jag önskar mig ett manus, någon slags lista med stödord jag kan följa som en logoped, dietist och barnläkare tillsammans har skräddarsytt till Edith så att jag vet åt vilket håll vi ska gå. För just nu står vi bara och stampar på samma punkt som oftast resulterar i att vi snabbkollar symptom för autism. Än så länge har hon aldrig haft alla symptom, men jag väntar mig att den dagen snart kommer. Och hon får väl ha hur mycket autism som helst, eller andra skador/diagnoser/sjukdomar. Jag bryr mig inte om diagnoserna i sig, jag älskar henne ändå lika vilt och villkorslöst. Men då kanske jag kan hitta ett sätt att leda henne framåt istället för att bara glida bakåt som det känns som att vi gör nu. Och det handlar inte heller om att hon måste vara "normal" eller som alla andra barn. Det handlar om att situationen just nu inte fungerar. Situationen just nu äter upp mig inifrån och ut och jag vet inte hur jag ska ta oss ifrån den.
För samtidigt som varje dag är en evig kamp med Edith är det lika stor kamp med Edgar. Han utvecklas väl som alla andra bebisar tänker jag. Tills jag träffar andra bebisar som kan mer eller annat än vad han kan. Då får jag kramp i mitt hjärta och jag inbillar mig att han också är utvecklingsstörd. Det är den där förbannade hjärnhinneinflammationen han hade som nyfödd som spökar. Och tanken på att om jag har två barn som är sena i utvecklingen, borde det rimligtvis vara något jag gör som är fel. Och den tanken släpar jag runt på som en tung fotboja och hindrar mig från att tänka helt fritt och tänka utanför alla gränser. Jag vill återigen ha en lista, ett manus, någon som bara säger åt mig vad jag ska göra för att hjälpa mina barn och hela familjen att må bättre. Hela livet kommer väl vara så här gissar jag. Alltid är det något som felar, alltid kommer det tillfällen då hjälplösheten slår ut all ork och energi, alltid kommer jag vara osäker på dom val vi gör och gjort för den här familjen. Men någon gång hoppas jag kunna se små men strävande framsteg som får mig att ta mig samman, bita ihop och orka ännu lite mer.

söndag 26 maj 2013

Sur och tråkig - det är jag

Idag fick jag sovmorgon. Ända till klockan åtta lyckades min kropp sova trots att skrik och panik var vakna. Bland det bästa jag vet är att ligga och dra mig en stund i sängen, alldeles ensam, och höra ljud och dunder från familjen på andra sidan dörren.

Jag gjorde mig en alldeles egen mors dag-frukost. Ja mors dag har ju redan varit här i Tyskland. Jag firade det bakfull i Toronto. Så någon särskild uppvaktning var det inte tal om. Smoothien gjorde jag av ananas, melon och kokosmjölk. Jag har i kokosmjölk i lite av varje jag lagar nuförtiden. Det är ju ungefär det godaste som finns.

Jag skyndade på ungarna och mig lite kläder så vi kunde gå till lekparken en stund medan det inte regnade. Det har nämligen regnat dygnet runt i 5 dygn nu så vid minsta lilla uppehåll passar en på att göra det en vill. Men båda barnen somnade innan vi ens hunnit halvvägs till lekparken. Så jag gick på promenad. Men det var så slitsamt och tungt. Men fint.

De här små barnen sov igenom 1,5 timmes promenad, 25 minuters kaffedrickande på bageriet plus lunchförberedelser. Ett hån mot nattsömnen är vad det är.

Efter lunch blev uttråkad och sur. Jag vill ju gå på museum idag. Men det ville ingen annan. Och lekparken var plötsligt inte aktuellt pga spöregn utomhus. Stod och stirrade på livet en stund. Såhär kan en ha det.

Ritade lite med Edith en stund. Men hon ville bara rita bajskorvar och ärligt talat, hur många olika slags bajskorvar kan kvinna rita egentligen? Idag 7 olika, sen fick jag nog och ritade regnbågar istället. Då blev den lilla diktatorn sur och skrek: "NÄHÄ, BAJS!" och ryckte pennorna ur min hand. Så jag städade lite...

...och tränade lite...

...och städade lite till.

Jag avslutade hela jag-är-så-uttråkad-att-jag-vill-dö-städningen med att vika tvätt. Högst upp på önskelistan just nu tomtejävel, är att fö uppleva känslan av att ha ren och vikt tvätt i garderoben som hamnat där av ren magi, inte av mina egen kraft.

Det är mycket bärande på bebis just nu. Bära hit och tillbaka och dit och sen hem igen. Han är så ledsen och sur för precis allt och ingenting. Här sitter vi i alla fall och väntar på att maten ska bli klar.

Hass gjorde dinkelpizza till middag. Jösses så gott.

Efter mat, bad och varm mjölk spelade vi lite boll. Målvaktsproffset där borta ropade "GAY MAMMA, BÅL!" Vilket betyder "Kom mamma, boll". "BOLL heter det onge" vrålade jag tillbaka.

Sen kom belöningen efter en långtråkig och surig dag - ett litet bad för mamman. Följt av en liten film som varken var bra eller dålig. Och nu ligger jag här i soffan och tänker att det är måndag imorgon. Kanske går jag på ett museum själv imorgon. Eller någon annan dag. Vi får se.

lördag 25 maj 2013

Man blir tröttare och tröttare

Edgar visar inte direkt ha tagit sitt förnuft till fånga när det kommer till sömn. Den svåraste natten sedan hans födelse led vi oss igenom inatt. Detta arma lilla barn har ingen aning om att jag i skrivande stund håller på att formulera fram bindande avtal om att han från och med myndig ålder måste arbeta natt och betala minst 10% av sin lön direkt till mig. Detta efter mycket bra tips från Jonna. Det värsta är ju att han har mage till att verka trött också. Lägg av.
I bildens vänstra nedersta hörn kan vi också beskåda min oerhört feta armbåge som snarare påminner om ett mjölkstinnt bröst. Men så är alltså icke fallet. Bara helt vanligt fett.

Morgonen bestod av konversation som gick såhär hela tiden: "Ska vi göra något idag?" "Jag vet inte, jag är så jävla trött" "JAG ÄR OCKSÅ TRÖTT!" "Ja men ska vi inte göra något roligt då?" "Det regnar ute" "Jag är så trött" "JAG MED" "Ska vi gå på museum?" "Jag orkar inte" "Jag orkar inte vara hemma" "Men det regnar ute" "Jag är så himla trött" "Vad ska vi göra då?". Detta upprepade sig i oändlighet medan vi låg i varsin ände på golvet i barnrummet och roade barnen.

Vi kom ju ut tillslut. Bara 1,5 timme tog det att få alla redo. Edgar grät av trötthet nästan hela den tiden. Får lust att väsa i örat på honom om att han borde prova på att sova på nätterna istället. Fint väder var det ju ute också.

Barnen somnade nästan på en gång i vagnen. Och vi gick på italiensk restaurang och åt lunch. Men hörrni, en sak bara, om ni är så jävla trötta båda två, gå inte ut. Stanna hemma och fräs åt varandra istället för att göra det ute bland folk.

När Edith vaknade fick hon välja lunch. Hon valde sin favoriträtt: SMUSSI!

Vi skulle ju gå på museum. Men vi gick och handlade skor istället. Vi var in i 6 olika skobutiker och provade säkert 32 par skor och jagade rätt på ungarna när vi varken såg eller hörde dom mer. Här kan ni se en bebis med helgipsat ben kräla sig fram med det där gipset lite hängande efter sig.

Edith fick sig ett par riktigt snabba skor. Jag har aldrig sett henne springa så snabbt någon gång. Jag har heller aldrig sett henne ramla så snabbt någon gång.

Det blev inget museum. Det var väl kanske lika bra. Vi har inte direkt varit det fina, glada och uppmuntrade paret idag jag och Hass. Trötthet är inte direkt något kärlek kan byggas av. Att vi ens gav oss ut är ju ett stort frågetecken. Till middag åt jag couscoussallad med tofu och ett hummusberg.

Och sen låg vi såhär i soffan i några timmar. Edgar var i princip ledsen hela tiden. Han verkar inte ha ont i benet, men säkert lite besvärad. Framförallt är han jättetrött hela tiden och har ett enormt närhetsbehov. Det känns lite som att ha en nyfödd igen. Förrutom att han väger mer än dubbelt så mycket och slåss dubbelt så hårt i ansiktet.

Barnen nattades relativt problemfritt. Allt är ju relativt som en säger. Men jag tyckte så evinnerligt synd om mig själv som aldrig verkar få sova igen. Och när jag tycker synd om mig så tröstäter jag. Så jag dukade upp en litet tröstätarbuffe bestående av hummus, guacamole, morötter, salta mandlar och ananas. Och nu tänker ni: "MEN VAR ÄR GLASSENCHOKLADENCHIPSENKAKORNA?" Ja, det undrar jag också. Den här hälsomänniskan jag håller på att förvandlas till är inte alls så rolig att tröstäta med om jag ska vara ärlig. Men att skyffla i sig hummus med ett finger fyller ju en viss funktion också faktiskt.

Och nu är klockan nio. Med andra ord läggdags för mig. Imorgon blir det väl museum ändå?

fredag 24 maj 2013

Ingen idyll

04:30 gick jag upp med det här lilla aset. Det är ju inte riktigt vad jag kallar idealiska förhållande för en harmonisk och konfliktfri dag.

Sen fick jag besök av en annan sömnvägrande liten miniatyrmänniska och hans mamma. Det är ju betydligt bättre att gnälla om livet med någon annan än att vältra ner sig i ensamhet.

Eftermiddagen pratar vi inte om tycker jag. Vi går istället raskt vidare till middagen. Fredagsmysmiddagen. Tacos. Som jag har längtat efter detta hela dagen. Så när vi väl sitter där samlade hela glada, lyckliga och lagom hungriga familjen så förvandlas det till någon slags Norén-pjäs där 3 av 4 familjemedlemmar skrikgråter, 2 äter nästan inget alls och 2 lämnar bordet för tidigt. Kvar sitter en mycket trött kvinna med sin tortilla i handen och frågar sig om och om igen hur livet blev såhär. Sånt här nämner ingen när man går runt och är gravid, förväntansfull och totalt ovetande om vilket litet helvete man egentligen har gett sig in på.

Sen kommer den lilla bebiskramen och kärleksvrålet från tvååringen: "ich gegga dich" (jag älskar dig på typiskt Edith-språk) och allt är plötsligt glömt och förlåtet. Det lilla helvetet förvandlas till en rätt mysig stund. Tills det ska nattas inför natten. Då är vi tillbaka till det där lilla helvetet igen. Men det pratar vi mer om någon annan gång.

torsdag 23 maj 2013

Så olika

När Edith gör sig illa är jag saklig, stark och lugnare än alla lugna sjöar i hela Europa. När Edgar gör sig illa lindar jag in mig i ångest och tror att han ska dö. Vad det än är tror jag bara att han ska dö. Jag kan inte ens vara med i samma rum när läkarna ska undersöka honom. Till skillnad mot när Edith ramlade och slog hål i pannan och jag var den första som var ner med händerna och täppte till hålet. Så olika. Men ändå betyder det inget för mina känslor för dom sinsemellan. Jag har burit ett stort lass av skuldkänslor, ångest och ren panik idag. Jag har inte fungerat, bara följt med, suttit still och väntat. Hass däremot har burit ledsen och trött bebis, lugnat och tröstat mig, (eftersom jag alltid hittar stunder då det är mest synd om mig) plus roat en tvååring när jag inte orkat. (Återigen, mest synd om mig). Han tar som vanligt i där jag inte orkar. Som det ska vara. Men som jag fortfarande blir själaglad av när jag slutat tycka synd om mig själv. Vilket oftast sammanfaller i samma sekund som barnen somnat. Jag blir så oändligt stolt över Hass, om och om igen. Mitt sätt att visa det idag var ett dåligt sätt. Jag skrek. Som ett barn skrek jag. Högt och orimligt. Inte alls den förebilden jag vill vara. Helt oresonlig och full av skam och panik. Imorgon hoppas jag hitta ett annat och mycket bättre sätt. Med mindre panik. Skammen försvinner nog inte än på ett tag.

Det enda fina var att han började skratta igen

Sa jag verkligen att jag inte hade så mycket att klaga på? Sa jag verkligen det? Okej. Här kommer något att klaga på:

6 timmar uppdelade i tre väntrum vilket resulterade i detta:

En bebis med helgipsat ben. Har ni sett en sån varelse krypa någon gång? Det är roligt på ett sorgligt sätt.
Han har en spricka i benet. Eller nej dom såg ingen spricka på röntgen, men dom tror ändå det kan vara en spricka. Så i förebyggande syfte gipsar dom hela benet. Jaha. Tack för det. Hur han fick spricka i benet? Ja där har vi det svårsmälta. Han ramlade ner från en barnvagn. Som jag lade honom i för att sova. Som jag ställde i ett annat rum. Utan att kolla om jag spänt fast honom eller inte. Såatteh, ja. Vi kan väl säga att jag inte är helnöjd med min insats som förälder just nu. Tvärtom. Men det är så stora, tunga och svåra känslor att jag inte ens vet hur jag ska kunna skoja om dom.

och sen det här, punktering på vagnen. JÄVLAR JÄVLAR JÄVLAR. Ingen är gladare än jag att den här dagen snart är över.

Men! Bebisen har tack vare gipset, inte ont i benet och är en mycket glad bebis helt plötsligt. Det enda fina som kom ut av den här dagen. Nu ska jag köpa på mig lite bomull och bubbelplast att linda in honom med. För all framtid. I evighet. Amen.

onsdag 22 maj 2013

DET ÄR JU EN FLYGANDE TOALETT!

Jaha. Det är en såndär period igen. En bra en. Då har jag inte så mycket att säga. Inget att gnälla om. Inget att ventilera. Vardagen med tvätt, stök, sopor, trots och oändlig trötthet har sin gång och jag verkar gilla det. Kanadaresan slätade nog ut några gropiga känslor och jag känner mig mer energifylld än någonsin. Som en jäkla krigare står jag med huvudet högt och vrålar: "Kom an bara bajsblöjor och sömnlösa nätter, mig klår ni ALDRIG!" Ja. Ungefär så.
Tills jag har kommit på något roligare/smartare/privatare att skriva om kan vi väl titta lite på den här bilden så länge som jag tog häromdagen när jag som vanligt satt och stirrade planlöst ut genom fönstret.

Ja det fick mig att skratta orimligt mycket i alla fall.

På återseende.

tisdag 21 maj 2013

En påminnelse

Jaha. Jag lovade visst vara barnvakt i eftermiddag åt en kompis 1,5-åring. När jag sa ja trodde jag att Hass skulle vara hemma. Men det är han alltså inte. Det är bara jag och tre vrålhungriga barn. Jag tolkar det som en påminnelse om att kolla upp det här med sterilisering igen.

måndag 20 maj 2013

Hej!

Det är röd dag här i Tyskland idag. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt varför. Jag anar att det har med pingsten att göra, men när det kommer till förlängd helg tackar jag mest och tar emot. Tack vare den hör röda dagen fick jag sovmorgon. Ja efter att ha varit uppe med två gråtiga och skrikiga barn halva natten var jag väl värd det ändå. Följt av min näst bästa frukost, soygurt med bär och nötter. (Min bästa är pannkakor såklart).

Sen var vi såhär pyssliga och pedagogiska. Pratade om vad färgerna hette och hur alla färger av okänd anledning bara blir brunt när det smetas ihop. "SOM BAJJSSS?" Ja min vän. Som bajs.

Och så fick jag feeling att sy klart ett lapptäcke jag påbörjade i Oktober någon gång. Tanken var ju att jag skulle sy nu när ändå Hass var hemma och kunde hålla bebisen från alla sladdar och nålar. Men jag började sy precis i samma sekund som han sprang iväg på en joggingrunda så jag fick mota bort bebis med ena foten och sy med den andra. Det var ju jävligt dåligt planerat av mig. Stressfaktor: hög.

Men se det blev klart. Inte en enda söm blev rak.

Sen uppstod ett litet mirakel. Båda barnen kunde leka tillsammans med nästan samma leksaker utan att bråka och skrika en enda gång. Plötsligt infann sig någon slags välbehagskänsla.

Välbehagskänslan ökade befintligt när jag kunde titta på Biggest Loser ifred medan barnen sov middag.

Båda barnen vaknade samtidigt och lunch serverades 12 minuter senare. Vissa tyckte det var roligare....

...än andra.

På söndagar och röda dagar är exakt allt stängt här utom ett och annat cafe. Om en inte går till affärerna vid tågstationen. Dom får nämligen ha öppet och sälja allt som kan behövas inför resan. Vilken tur för oss som hade glömt bunkra toalettpapper (och nötter) att vi bor 10 minuter från en tågstation. Antal raseriutbrott Edith fick på påsjäveln på väg hem: 5.

Ja ja. Vi gick såklart förbi lekparken på väg hem. Och med vi menar jag mig själv och barnen medan barnafadern gick hem för att jobba. Det är härligt med eget företag, man kan styra så mycket över sina egna arbetstider. Konstigt bara att dom infaller precis vid lekparkstillfällena.

"Vad härligt att sitta här utan regn va Edith?" "JAAA!!!"

Det skulle jag aldrig sagt. Vi fick springa hem i spöregn. "KOM MJAMMA, KOM" skrek barnet ivrigt.

Vi hamnade i soffan istället. Läste en halv bok, kanske lite mindre, innan skrik och panik utbröt.

Vi provade bygga med klossar istället. Konstigt nog fungerade det rätt bra. Ännu en välbehagskänsla spred sig.

Sen ropade Hass att maten var klar. Himla bra grej. Veganburgare med guacamole och tacosalsa. Nästan det godaste jag ätit faktiskt. Jag var också den enda som åt det.

Äntligen kväll. Edgar har gnällt extra mycket hela dagen. Det är väl någon tandjävel kan jag tänka mig. Eller vad som helst för den delen. Och Edith ramlade och slog sig i pannan igen. Nordtysklands största bula började träda fram och vi försökte jaga henne med en påse is. Det gick inte. Hass fick hålla henne i famnen länge medan jag lugnade ner mig genom att städa. Helt rimligt. Och bära bebis. Dygnet runt.

Så fort ungarna somnat tränade jag. Se på fan. Några har frågat vad jag tränar, särskilt när barnen är vakna och är med. Dels har jag en roddmaskin som jag sitter och sliter ihjäl mig på då och då. Men främst är det Jillian Michaels som styr min träning. Googla henne vettja. Jag älskar henne så det gör ont i varenda del av min kropp. Nog med träningsblogg för idag. Nu ska jag titta på Lost och kanske äta glass för balansen. Imorgon är det vardag igen. Och Hass har viktiga möten hela veckan. Har visst att göra med att jag var borta i en vecka och förlorad arbetstid osv. Jag lyssnade inte så noga.

Hejdå