tisdag 30 april 2013

Inte alls så jobbigt

Jag åker ju till Kanada om lite drygt en vecka. I 6 dagar ska jag vara borta. I lika många dagar ska Hass vara själv med barnen. Han har aldrig varit själv med barnen i mer än några timmar åt gången och ingen av oss har varit själv med barnen i så många dagar. Det kommer naturligtvis gå bra. Hass är en ansvarsfull far och jag tar för givet att han gör allt för barnen inte bara ska överleva utan också må bra under tiden. Och jag tycker inte heller det är några konstigheter för mig att åka iväg. Jag hade kanske inte kommit på att åka iväg så långt bort i så många dagar om det inte var han som själv föreslog det. Jag ser det dock som att jag behöver det här mer än något annat. Som en belöning för 3 års trogen föräldratjänstgöring. Men nu börjar oron krypa sig närmre. Inte så mycket för barnens skull, men för Hass. Att ha fullt ansvar för dagar och nätter utan någon som avlastar halva tiden är ett riktigt jävla uruselt sätt att bli nedbruten på. Det kan såklart komma flera jättebra och fina dagar när barnen är på bra humör och allt flyter på bra. Det kan också komma dagar då barnen gaddat ihop sig och vägrar sova och vägrar äta. Det skriks och bråkas, trotsas och vägras. Idag är en sån dag till exempel och det enda jag vill är att skicka ett beklagande och hopplöst sms till Hass och be honom skynda sig hem från sina viktiga jobbmöten så att jag kan få hans stöd här. Men det vill jag inte nu, för då tänker jag bara på att han kanske kommer ha 6 sådana här urusla dagar i rad? För vem ska han beklaga sig hos och vem ska komma hem till honom och avlasta en del av det som är tungt? Ingen alls. Samtidigt är ju att vara själv med barnen lika mycket hans ansvar och skyldighet som min. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om honom och få lite lite dåligt samvete. Inte för att jag åker iväg. Utan för att jag inte studerade hårdare innan vi fick barn, så att jag kunde jobba lika hårt som han, så att han kunde vara hemma mer med barnen och vara lika van som jag är vid den här cirkusen som det ibland kan vara. Men det kan vi ju inte ändra på just nu ändå. Så det här med att åka till Kanada är en del superlängtan och en del nervositet men också en stor del ängslan över makens psykiska hälsa. Fast sen tänker jag på hur många timmar jag kommer få vara för mig själv och då blir jag så jäkla glad och tycker inte alls det ska bli jobbigt att åka iväg. Inte alls faktiskt.

måndag 29 april 2013

söndag 28 april 2013

Om en söndag

Det var min tur att kliva upp med barnen i morse. Detta eviga uppstigandet innan det ens blivit ljust kommer driva mig till vansinne snart. När jag ändå var uppe tränade jag lite. "Sport med snorig toddler och klängig bebis" kallar jag träningen för. Denna hurtiga gen som plötsligt gjort sig påmind är jag inte riktigt bekväm med. Eller van vid. Jag måste till exempel leta efter träningsskorna jättelänge ibland. I morse låg dom på en klädhög i en barnvagn.

Innan klockan ens slagit sju hade vi tränat klart, ätit frukost och dragit fram målarfärgerna.

Jag lajvade årets fru mer frukost på sängen till maken. Med andra ord ett snällare sätt att säga "kliv upp nu, jag orkar inte mer".

Sen städade vi. Jag plockar och han dammsuger är hur vi jobbar. Nästan tio timmar den här veckan har jag räknat ihop att vi har städat. Utan att räkna in småplock och hänga och vika tvätt. Det är tio timmar olästa böcker, osedda tv-serier, omålade tavlor eller oskrivna ord. Kul. Verkligen.

Vi gick i alla fall på en promenad till slut. I nästan två timmar promenerade vi runt. Det gjorde ju inte ont i ögonen direkt. Hass verkar ha gjort det här till långpromenad till en ny hobby. Igår spatserade han också omkring i flera timmar. Ännu fler osedda avsnitt av valfri tv-serie tänker jag.

Så fort vi kom hem påbörjade Hass ett mastodontiskt långkok till middag.

Samtidigt som jag roade barn, tvättade och bytte lakan i allas sängar. Som den superhjälte jag är. Jag tycker om att bädda sängen fint ibland. Det blir sån kontrast mot hur övriga sovrummet ser ut.

Skabbig chick à la förråd har vi valt att kalla inredningsstilen vi strävar efter.

Middagen serverades till slut. Med kurrande magar satte vi oss vid bord. Människan jag är gift med var en gång i tiden militant vegan. Numera serverar han hargryta. Tiderna förändras. Jag uppskattade verkligen hans insats och hans försök. Men jag tyckte inte så mycket om det. Jag äter så sällan kött numera, (låt oss nu inte gå in på en köttdiskussion, jag grubblar tillräckligt mycket som det är tack) att det är som om min mun inte kan äta kött längre. Som om allt smakar fel. Jaha. Vinet var i alla fall gott.

En bra söndag ändå. Jag grät inte en enda gång och var glad i princip hela dagen. Men det kan ju vara min sanning. Tur att inte Hass har en blogg, då skulle nog en annan sanning komma fram. Synd bara att Edith fick feber på eftermiddagen och låg i soffan med glansig blick och ont i huvudet (ÄR DET HJÄRNHINNEINFLAMMATION??) resten av kvällen. Men hon ska ju ändå inte till Kita på flera dagar (pga såret i pannan som inte får bli smutsigt och blött) så det är väl lika bra att slå till med allt. Såhär ser det ut här ikväll. Smutsiga fönster som kanske kommer tvättas någon gång i höst, gurkplantor som behöver stöd och solen som går ner över Ikeabygget. Imorgon är det vardag igen. Men vardag och helg har börjat flyta ihop lite grann i eget-företag-tillvaron just nu. Med andra ord inte så mycket söndagsångest längre. Inte alls faktiskt. Bra grej. Leverpastej.

Om en lördag

Jag vaknade sist av alla idag. Det är fint att ligga och lyssna på familjen från ett annat rum. Det är inte lika fint på matbordet alla gånger.

Vi begav oss ut tidigt på morgonen. Eller ja. Så tidigt en kan komma iväg med två ungar. Bland det värsta jag vet är nämligen att göra i ordning både ungar, mig själv, packa blöjor och håll-tyst-nu-mutor. Det tog "bara" 1,5 timme att komma utanför dörren. Så himla väl spenderad tid.

Vi åkte i alla fall till en stor shoppinggalleria en bit ifrån oss. Med början i baby/barn-butiken. Ingen plats på jorden får mig att känna mig som en så urusel förälder som sådana butiker. Allt som finns att köpa trollar min hjärna till allt vi borde ha för att lyckas få våra barn att växa upp. Jag känner skuld över allt barnen inte få ta del av och plötsligt vaknar en konsumtionsgalning till i mig. Men så fort jag lämnar butiken känner jag mig normal igen och blir glad att vi inte köpte mer än tre-fyra saker. Ingen cykel dock.

Vi spenderade ganska många timmar i det där shoppinggallerian. Personligen tycker jag inte det är så himla roligt att gå omkring där och ödsla tid. Men familjen tycker det är kul. Och uttröttande. Så vad gör en inte för familjens (och en liten tyst stund) skull.

Vi åkte buss hem. Sist vi åkte den bussen fick Edith det värsta raseriutbrottet i sin livstid. Det var så illa att vi klev av bussen flera stationer innan vår. Den här gången hände i princip samma sak. Då kom jag på det, åksjuka. Hon är ju åksjuk. Till och med jag blev illamående på den där bussfärden så varför skulle inte hon kunna bli det? Vi klev i alla fall av på samma station som tidigare, och all skrik och panik försvann på en gång. Buss är med andra ord inte ett helt lämpligt framöver. Påminn mig gärna om det.

När vi kom hem kom också den stora tröttheten över oss. Kanske försökte jag städa och plocka. Med all säkerhet lyckades jag istället fräsa och gnälla.

Och Edith, hon pratar om sitt sår i pannan nästan hela tiden. Hon vill gärna att vi pratar om vad som hände, ambulansen, doktorn och om hur stark och modig hon var. Sen ser hon lite ledsen ut. Som om hon ångrar sig och blir lite rädd och minns allt blod.

När barnen äntligen somnat blev det kombinerad middag och svullfest. Det är ett hårt liv, men någon ska ju leva det. Vi såg på film också. Inget som lever upp till Dirty Dancing direkt. Men kul om en gillar britter. Och det gör ju jag. Tidigare i veckan såg vi "En oväntad vänskap" och "The perks of being a wallflower" och båda filmerna var så himla bra att dom hamnar högt upp på min topplista av bästa filmer jag sett. Inte högst upp, såklart, men ganska högt upp.

fredag 26 april 2013

Vad modig hon är

Ena stunden är småbarnslivet rätt fint ändå. Föräldraledigheten gör tex gränslös lathet möjlig. Idag tex, oändlig lathet följt av dyr och fin lunch på stan. Trevligt, gott, härligt, ja men ni fattar. Gött helt enkelt.

Andra stunder är småbarnslivet hjärtskärande och smärtsamt. Som när det ena barnet ramlar på kita och slår hål i pannan. Och blodet det rinner och sprutar och ambulansen kommer. Som tur var räckte det med lite tejp och några kramar för att det skulle bli bra igen. Det är rörande att sitta på akuten och få sms och samtal från föräldrar och pedagoger på barnets Kita. Så fint med stöd och kärlek på det sättet. Och Edith, den lilla kämpen. Vad modig hon är. Det visste jag i och för sig redan innan, men inte på det här sättet.

onsdag 24 april 2013

My spirit animal

Jag har fått jättemycket härlig peppning angående det här med att studera reklam. Det gör mig så glad att ni tror på mig. Det gör mig extra glad att det kom många Mad Men-referenser. Jag ser mig själv som en framtida svensk-tysk version av Peggy nämligen. Hoppas jag slipper jobba med Don Drapers bara.
Med vänlig hälsning,
Har_precis_påbörjat_säsong_5_och_kan_inte_sluta_titta_85

Dagens fyra bästa

Hänga i park med rådjur (eller om det var hjort, vem har egentligen koll på det?), påfåglar, vänner och lite sol. Våren alltså, livar ju upp vilken manodepressiv hemmafru som helst.

Komma hem till lagad mat på bordet. Att Hass är hemma rätt mycket medför ju en hel del jävligt bra måste jag säga.

Att få övertrött bebis att äntligen somna genom trötta sånger om troll, vargar och korv.

Jordgubbar på balkong i kvällsljus. Ja men ni fattar ju själva.

tisdag 23 april 2013

Det ser dystert ut för framtiden

Det finns en skola här i Hamburg som jag JÄTTEGÄRNA vill gå på. Alltså mer än någonting annat känns det som. Två kvinnor som har gått på just den skolan har hamnat bland dom 10 mäktigaste kvinnorna inom reklam i USA. Ja men ni fattar. Problemet är bara att dom inte riktigt har någon utbildning som passar mig. Plus att jag ju egentligen inte gillar reklam. Alls faktiskt. Har nu försökt googla copywriter och art director. Men alltså. Är det inte bara 20-åriga hipsters och niotillfem-tjejer som går runt och slänger sig med sådana titlar. Att börja studera reklam när man nästan är 30 känns sådär va? Kommer jag bli lite av klassens mamma? Kommer någon ens anställa någon som har passerat 30 och som i ärlighetens namn inte vet någonting om reklam? (Fast jag gissar ju att en utbildning skulle råda bot på det sistnämnda).

Fast det bästa vore ju om någon bara ville anställa mig som manusförfattare för tv-serier. Det vore en dröm. Eller översättare, det går också bra. Kanske webredaktör också.

måndag 22 april 2013

Så nära ett religiöst ögonblick en kan komma en helt vanlig måndag

Varje morgon samma sak; "Mamma ska bara gå på toaletten, stanna här och lek ni, jag kommer snart tillbaka" "OJKEJ!" Och 2 sekunder senare stormar bägge in. Den ena upptagen med att riva hela badrummet, den andra med att vråla "KIIISS, MAMMA KIIIIIIIIIIIIISS!"
Men för i helvete.

Sånt muntert gäng vi var när vi gick till kita i morse. Och jag klädde ut mig till någon slags friluftsmänniska. Det finns inga dåliga kläder tänkte jag för mig själv när jag promenerade en hel jävla mil i duggregn.

När jag kom hem städade jag i flera timmar. Detta eviga plock och saker som läggs på hög gör mig ibland helt vansinnig. Men inte tillräckligt vansinnig för att göra något åt det. Bara lagom vansinnig för att röja undan det hela då och då. Passade på att förbereda middagen också. Som den Martha Stewart jag är.

Och sen belöningen, medan bebis sov. Lunch, själv, i ett tyst och nystädat hem. Harmoni. Så nära ett religiöst ögonblick en kan komma en helt vanlig måndag.

Hämtade upp ett litet lyckopiller från Kita i alla fall. Vi gick i butiker och handlade gummistövlar, regnjacka och solhatt. Det var mina fickpengar till Toronto det. Jaja. Vad gör en inte för di små ongarna. Plus att Kita-personalen eventuellt gnällde lite om Ediths blöta fötter efter två timmars utomhusvistelse i regn med gympaskor på fötterna. Ja den föräldern är jag. Så skjut mig. Har fixat det nu. Kan vi gå vidare?

Sen gick vi till lekparken. Och där var vi ju inte direkt ensamma. Som ett vattenhål i öknen. Jösses. Var gömmer sig alla dom här föräldrarna och barnen sig under vinterhalvåret? Vi träffade på en svensk pappa där i alla fall. Det blir så jäkla konstigt när man måste tvångsprata lite sådär om Sverige och Tyskland när man stöter på andra svenskar. Men det var kul att träffa ett annat barn som lär sig tre språk (svenska, tyska och turkiska). Det var inte så jättemånga ord och meningar som kom från det barnets läppar heller. Skönt att få bekräftelse på att mitt barn inte är helt efterblivet i alla fall. Ja jag tänker på det ganska ofta. Det skulle ni också göra om er 2,5 åring inte vet vad en lampa är eller om hen inte kan skilja på mamma och pappa.

Vi hängde kvar i lekparken extra länge eftersom middagen hemma redan var färdig. Så jävla bra tänkt av mig. Broccolisoppa. Det blev ett ganska svalt mottagande av den kan vi väl säga.

Efter maten fick jag agera fredsmäklare i det eviga tågkriget. Kan dom inte bara leka med något annat istället som inte framkallar så heta känslor?

Ah. Såhär vill en ju att det ska se ut. Lugn och ro framför "In the night garden". Ja jag har hört talas om familjer som läser för sina barn för att varva ner. Men om tågrälsen framkallar en del osämja mellan barnen är det inget i jämförelse med vad en bok kan göra. Det blir tv istället. Det är lugnast så.

Och som vanligt, varje kväll, blir jättetrött bebis plötsligt inte alls så trött när det är dags att sova.

Barnen somnade rätt snabbt ändå. Gissar att det har med mängden frisk luft att göra och inte min makalösa skicklighet i att få barnen att komma till ro. Men nu sitter jag här på balkongen och carpar kvällen så att säga. Bra skit det här med eftermiddagssol och balkong. Mycket bra skit.

söndag 21 april 2013

Hej dagboken! (Söndagsedition)

Idag har jag känt hur mycket som helst men ändå ingenting. Jag har längtat bort från verkligheten och barn. Jag har tvivlat på mig själv. Jag har känt mig misslyckad som mamma och partner. Jag har inte orkat hålla tålamodet, jag har inte orkat bry mig om vad det är som luktar i köket, jag har inte orkat krama och trösta tillräckligt länge. Jag känner mig nedbruten och otröstlig. Orolig och ängslig. Arg och ursäktande på samma gång. Det är tur att jag kan gå och lägga mig nu och vakna till något nytt imorgon. Vem vet, kanske är det imorgon en viktig dag. En ny dag är det i alla fall. Tack och lov för det.

Välkommen till min menscykel

Ni vet när ni vaknar upp och hela livet känns svårhanterligt och ni bara gråter och gråter? När ni inte kan kontrollera er och det bara kommer ut hårda och fula ord ur munnen? När ni lamslås av total utmattning och vrålar att ni inte orkar mer och tror att ni går igenom någon slags existentiell kris? Och så går det en sekund och ni får mens och måste be om ursäkt till alla inblandade och hänvisa till biologiska och kroppsliga funktioner angående det senaste grälet och erkänna att det var lite väl hårt att säga kukhuvud och hota med skilsmässa. Händer det er ofta eller?

Hej dagboken! Idag har vi.... (Lördagsedition)


När barnen sover ända till 06:30 är det så nära en sovmorgon vi kommer i den här familjen. Hetsigt uppvaknande dock. Alla på samma gång.

Jag åt en jäkla dunderfrukost. Barnen åt ingenting. Dom har synkroniserat sina matvägringsperioder. Så smidigt.

Istället för frukost ville dom bara leka. Det här kan se trevligt och harmoniskt ut. Men skenet bedrar. Det är helt otroligt hur en tågbana kan skapa så mycket drama och hysteri.


Aja, jag packade i alla fall ihop bråkungarna och gav mig iväg. Eftersom maken har olidligt svår öroninflammation tyckte jag inte det var mer än rätt att lämna honom hemma. (Dessutom några gnällfria timmar som bonus till mig)

Vi åkte till botaniska trädgården några tunnelbanestationer bort. Vilken succé. Blommor att lukta på, fiskar och fåglar att titta på och GRÄS ATT SPRINGA PÅ. Bara en storstadsunge kan bli så exalterad över det.

Hon sprang runt så länge och så mycket att hon till slut bad om att få sova i vagnen. Och vem är jag att neka? Medan barnen sov promenerade jag runt i Ottensen, ett av dom finaste områdena i stan. Ungefär här vill jag bo.

Sen gick jag och handlade. Jag gick igenom den här ekologiska marknaden och tänkte handla här. Jag gick till Netto istället. DET ÄR VÄL TANKEN SOM RÄKNAS?

På eftermiddagen fick jag feeling igen. Ut och sprang gjorde jag. Fast med tanke på att jag ser precis ut som Pheobe när hon springer så kan vi väl mer kalla det för ställa till med en show.

När jag kom hem låg jag och dog en stund på golvet. Låtsades vara engagerad i det där fiskespelet som Edith älskar så mycket att hon ibland vill sova med det. Smoothie sörplade jag i mig också. Med banan i. Vem fan tycker om banan i smoothie? Det var i princip äckligt. Inga fler bananer tack. Kan vi inte bara förbjuda den frukten helt?

Ska aldrig mer springa mitt på dagen/eftermiddagen. Jag orkade knappt ta hand om barnen efteråt. För i helvete. Ska det vara så? I så fall ska jag sluta springa. Tur att ungarna är gulliga i alla fall så jag har något att titta på när jag sitter och lider.

Till middag åt vi ugnsgratinerad korv. Ost och korv alltså. Gott är ett sätt att beskriva det. Livsviktigt är ett annat.

Och vilken jäkla tur att vi har en balkong att testa solglasögon på numera. Det blir ett helt annat ljus och verklighetskänsla då. Hänga på balkongen är min nya bästa grej. Ediths också. Edgars också litegrann men han tycker att alla platser som har farliga hål att stoppa fingrarna i är roliga så han har väl inte riktigt någon talan i det här.

Sen följde en liten helvetesnattning av bebisen som pågick hur länge som helst. En timme? En och en hal? Jag minns inte. Jag satte mig på balkongen med en öl i hand så fort bebisen kunde slita sig från mig, dvs rulla av min hand. Men det blev ju kallt rätt snabbt. Då satte vi oss i soffan, öroninflammationsmannen och jag och såg på zombie-film. Helvete vilket skit. Återigen ingen Dirty Dancing. Nu ska det bli spännande att se om vi får sova något inatt. En vecka tillsammans med sjuka och hostiga barn är ju inte direkt ett recept på god sömn om en så säger.