onsdag 27 februari 2013

Hej

Det skulle vara ett inlägg med gulliga bilder på mina gulliga barn här och en och annan croissant som vi åt i solen idag. Men min bloggapp säger nej. Ni får föreställa er gulligheten istället.

Hejdå

Ett steg fram, två steg tillbaka

Näh hörrni. Så mycket carpe diem blev det inte. Edith är visserligen feberfri men har fått en jobbig hosta att ha att göra med istället. Och Edgar, han började kräkas lite idag igen. Oh yippikayey. Vi är alltså tillbaka på ruta ett igen eller?
Men ljuset i tunneln för dagen var att ungarna trots sjukdom och elände ändå roade sig själva ganska väl på egen hand, och tillsammans. Edith är en jäkel på att varva igång Edgar och så ligger dom på golvet tillsammans och kvider av skratt. Så medan barnen roades tog jag tag i att städa köket. Vi snackar storstädning. Jag skrubbade varenda liten vrå, lucka, låda och skåp. Jag vet precis när det gjorde sist. Och det var längesedan. Väldigt längesedan. Jag var ganska nygravid och hade enormt behov att boa in mig lite. (Och som svar på er fråga, nej, jag är inte gravid).

Fast jag spenderade inte hela dagen med att skura kök. Någon jävla måtta finns det även för mig. Jag packade ihop de där sjuklingarna i vagnen och gick ut i solen en stund. Och med en stund menar jag verkligen en kort stund. Jag tror vi hann se solen i en kvart eller så innan den gick i moln. Men en fika i parken i solsken var tillräckligt. Nu vänder det hörrni. Snart är både mörkret och sjukdomarna borta. Visst då?

Carpe diem

Medan ni tror att det är sovmorgon har jag hunnit träna, ätit frukost, gett två halvt matvägrande barn en cirkusshow för att underlätta frukostintag, diskat, tömt soporna, vikt tvätten och tagit på mig rena byxor. Dagen ämnas bli ett stort jäkla carpe diem.

tisdag 26 februari 2013

En typiskt sällsynt känsla

Hela dagen har jag tjoat, skrattat, tröstat och vårdat de där små liven jag fött till världen utan någon bitterhet alls. Det är en ganska sällsynt känsla för mig, att vara helt och hållet bitterfri, så därför vill jag gärna uppmärksamma just det. Men så kommer pappan hem och då duger jag inte längre till. Inga kramar i hela världen från mig kan längre trösta det tvååriga barnet. Endast pappan besitter den makten nu. Och mitt i det eviga kvällsskriet hör jag mig själv säga: "Ja men gå till pappa då om du nu hatar mamma så mycket".
Jag funderar nu på om det finns någon slags föräldrakurs på distans jag skulle kunna gå? Jag behöver tydligen lära mig grunderna i föräldraskap. Häromdagen undrade jag vad det var för klet Edith hade i ögat och torkade bort det och körde sedan in fingrarna i mina egna ögon och kliade. Innan jag kom på att det kunde vara ögoninflammation. Så det vore bra om kursen kunde innehålla lite snabba fakta om dom vanligaste barnsjukdomarna också. Och kanske lite om hur länge det är okej att peta ut snorkråkor ur sina barns näsor.

måndag 25 februari 2013

Halvtid

Nu har ju mer än hälften av den här dagen gått. Jag har torkat dom där rinniga små ögonen med fuktiga bomullstussar. Jag har kramat, jag har gosat och jag har varit lyhörd. Jag har förberett middagen och jag har i alla fall ägnat den ovikta tvätten en tanke men låtit det stanna där vid just en tanke. Jag har skickat kärleksfulla sms till min make men har enbart fått tystnad som svar. Jag tolkar det som att han har råkat ut för en olycka eller försöker slå världsrekord i viktigt och långt möte. Jag börjar bli lite uttråkad efter en halv dag hemma. Fast jag tycker faktiskt mest synd om det sjuka barnet. Än så länge.

Bilden har egentligen inget med texten att göra. Det är bara en gullig bebis.

Hej

Nu ska vi se här. Först blev Edgar magsjuk, sen åkte maken på två vändor magsjuka och nu har Edith fått ögoninflammation. Dom avlöser varandra utan någon karensdag. Det här kan ju vara en vild chansning men jag gissar att jag kommer åka på både magsjuka och ögoninflammation samtidigt nästa vecka. Lagom till Hass ska åka till Berlin i vad som redan nu känns som två tusen dagar.
Men nu ska vi inte rota i allt det sjuka och jobbiga. Vi kan behöva tänka lite positivt istället. Medan barnen sov i vagnen lyckades jag veckohandla för 44€ till exempel. Det är väl en hemmafrus ständigt återkommande dröm gissar jag. Så vi ligger väl på plus minus noll på gnällkontot nu.

Hejdå

söndag 24 februari 2013

Söndag i bilder

Jag kan inte direkt påstå att jag kände mig utvilad när jag vaknade imorse. På lite bättre humör var jag dock. Tills jag förstod att magsjukan slagit till en omgång två på maken. Av någon anledning blir jag mest arg när han är sjuk länge. Tycker bara väldigt lite synd om.

Efter frukost tog jag ut båda barnen i detta helvete som ni kallar snö. Och med efter frukost menar jag ungefär två timmar efter frukost. Hur lång tid ska det egentligen behöva ta att komma utanför dörren?

Jag gick en långpromenad längs hamnen medan barnen sov i vagnen. 8 km gick jag. Det har inte hänt sedan hösten 2011, alltså strax innan jag blev gravid med Edgar och foglossningen gjorde entré. Segerkänslan utanför dörren fick mig nästan att börja gråta och nynna på "Eye of the tiger".

Kom hem. Åt lunch. Själv. Tvååringen matvägrade och vrålskrek bara.

Pratade lite med mormor och morfar på FaceTime istället. Hälften av samtalet handlade om någon slags skidåkning. "Det är sista varvet, åk tills du spyr" vrålade mamma hest.

Sen bakade vi muffins. Riktiga muffins. Onyttiga muffins. Med citronsmak. En ska inte hålla på och fiffla med sånt där. Ska en ha något onyttigt så ta något onyttigt. Annars ät en morot.

Sen städade jag. Jävlar vad jag städade. Hade det funnits en tävling i mest aggressiv städning hade jag kommit på både första och andra plats idag. Jag var fortfarande arg för att maken var sjuk. Igen. Ja logiken saknas, jag inser det. Men jag lugnade ner mig tillslut och lekte lite med barnen. Här började jag förstå varför tvååringen matvägrat och gråtit så förbaskat hela dagen. Snoret rann och febern hade kickat igång.

Sen åt vi middag. Eller jag åt middag och sonen lekte med pannkakor. Dottern låg och feberskrek i pappans famn tills jag lockade med isglass. Då feberskrek hon och sprang runt med en droppande glass istället.

Sen kom läkaren hit. Jo men vi ringde efter en läkare för att komma och titta på maken och avgöra status. Vid det här laget hade makens status redan förbättrats men eftersom dotterns status försämrats något med 40 gradig feber så gick det ju jämnt ut. Sen kan vi väl säga att paracetamol hjälpte ganska bra eftersom hon fem minuter senare hoppade i soffan och sjöng bajssånger.

Efter vad som kändes som oändlig läggning och nattning av barn ville jag bara krypa under täcket och frustrationsgråta. Insikten i att ha ännu en sjukvecka framför mig gjorde mig helt lamslagen. Men då levde maken upp till det där med att älska någon när den förtjänar det som minst. Plötsligt fick jag både fotbad och fotmassage. Trots att jag skrikit högt och kastat lågt hela helgen.

Och alldeles precis nyss somnade jag till med mobiltelefonen i hand. Vi lägger den här helgen till handlingarna nu och sover istället hörrni. Godnatt.

03:41

Medan grannens hund håller låda ligger jag vaken och funderar på det här:


  • Hur många gånger per natt kan egentligen en icke gravid kvinna behöva springa upp på toaletten om nätterna? I snitt 4-5 gånger per natt verkar vara det orimliga men rätta svaret.

  • Varför har vi en stor spjälsäng i sovrummet som jag alltid slår tårna i vid ovanstående aktivitet om barnet ändå alltid sover i vår säng?

  • Och varför måste barnet som sover i vår säng alltid köra in sina små fingrar i min mun medan det sover?

  • Hur många fler Scheiße-sms ska jag behöva skicka till grannen för att få tyst på hunden tycker ni?

  • Är så innerligt sugen på ost. Men vi har ingen god ost hemma. Ett medvetet val eftersom det betyder att jag inte kan tröstäta ost om nätterna när jag vaknar av icke barnrelaterade orsaker. Får istället spendera natten med att fantisera om ost. En ond spiral.


lördag 23 februari 2013

Bilder från en lördag som jag egentligen vill glömma

Jag erbjöds sovmorgon imorse. Jaha tack vad fint. Synd bara att jag inte kunde sova vidare. Läste lite i den här boken istället. Fan vad jobbig den är. Bra och skitdålig på samma gång.

Klev upp någon gång strax efter 7. Vilken sovmorgon va!?
Åt frukost och försökte känna efter om dagen skulle bli bra eller dålig. Skulle solen hålla i sig? Skulle humöret svaja? Skulle livet leka?

Efter frukost pysslade jag och Edith med pärlor. Jag hade ungefär då bestämt mig att det skulle bli en bra dag. Jag skulle vara stark, glad och tålmodig! Fast det föll nästan på en gång. Jag kände bara en enorm trötthet. Jag låg på golvet och gnällde om tröttheten i ungefär 45 minuter.

Tillslut gick jag på en promenad runt området med det ena barnet. Spanade in Ikeabygget som fascinerar mig märkligt mycket. Passade på att helghandla också tillsammans med resten av alla helghandlande tyskar. Att affärer hade öppet på söndagar vore ju en dröm.

Kom hem och åt linsgryta till lunch. Den var ännu godare idag! Edgar måste ha fruktpuré i all sin mat för att ens vilja äta. Men han tyckte ändå inte om det. Dåren.

Efter lunch kom veckans höjdpunkt! Synkroniserad sovning för barnen. Vi såg på två avsnitt av Lost istället för att städa och diska.

Hittills under dagen har jag gråtit en gång. En fulgråt i hallen. Av just nu okänd orsak. Just då var det väl något jäkligt viktigt och känsligt. Vi bakade i alla fall muffins. Fullkornsmuffins. Dom blev suveränt äckliga och jag önskar vi inte hade bakat alls.

Jaha. Tvättstugeromantiken fortsätter. 3-4 dagar i veckan står jag och stirrar på dom här jävla maskinerna. Idag kom jag på en av grannarna stå och röka i tvättstugan. Jag svor på svenska, jag tror hen fattade piken.

Men sen! Trots en eftermiddag fylld med gnäll och elände från mitt håll ställer maken till med pastafest. Mycket godare än muffins. Mycket godare än det allra mesta.

Sen försökte jag ta tillbaka lite gott föräldraskap som jag förlorat under dagen. Tålamodet har inte räckt. Jag har varit allt annat än stark. Eller glad för den delen. Men bada, det är alltid kul och kan lindra det mesta. Ja fast sen grät jag och bråkade lite (läs mycket) på maken såklart. Så lätt kom han inte undan min vrede som uppstått från ingenstans. Om ingenting. Förutom den här tröttheten såklart.

Jaja. Allt blir bra och fint tillslut. Det blir det alltid. Om mina sämsta egenskaper är att jag är jättekänslig och jättegnällig är min bästa egenskaper att jag alltid är jättebra på att be om ursäkt och sluta fred. Här skulle det kunna vara en härlig instagrammad bild på jordgubbar doppade i choklad framför en skön actionfilm som avnjöts efter att barnen somnat och fredsflaggan hissats. Istället är det en bild på jordgubbar som ser ut att vara doppade i bajs. Och filmen var Skyfall, inte en jätteskön actionfilm direkt. Bond är ju en kvinnohatare av rang faktiskt. Hoppas han blir militant feminist i nästa film.

Tillbaka till ruta ett igen. Grannen har skaffat sig en hund som gärna skäller och ylar. Ungefär hela kvällarna. Med tanke på att djur inte ens är tillåtna i lägenheterna känns väl det sådär. Speciellt när Edgar vaknar och har svårt att somna om. Igår skickade jag ett väldigt artigt sms till grannen om problemet. Idag var det lite mindre artigt. Lite Scheiße och sånt. Det verkade fungera. Nu är hunden tyst och Edgar sover. Tillsammans med resten av familjen. Själv är jag vaken och lovar mig själv att det kommer dröja länge innan jag har en sådan här arg och grinig dag som idag.

fredag 22 februari 2013

Hunger

Plötsligt tog livet över. Maken blev sjuk, jag får jobba själv och ta hand om tre. Jag går långa promenader och jag läser böcker. Jag kokar linsgryta som blir så god att jag vill gå runt till grannarna och bjuda. Jag avskärmar mig lite från världen. Inga sociala medier alls. Det känns ganska skönt, inget bekräftelsebehov, jag har inget att berätta. Men identitetslöst. Jag lever, andas, sover och älskar sociala medier. Det känns ovant att stå på egna fötter helt plötsligt. Det är inget avhopp, jag kommer tillbaka. Var så säker. Jag kommer alltid tillbaka. Ligger vaken nu och lyssnar på bebisens lugna andetag mot min axel. Alldeles nyss grät han otröstligt och plågsamt. Men så var det som att någon knäppte med fingrarna och det gick över. Fast nu är jag klarvaken och hungrig. Jättehungrig faktiskt. Men allt känns magsjukesmittat i köket och jag vågar inte ens tänka på hur allt skulle förfalla om två vuxna skulle ha magsjuka med två små barn att vårda. Jag får ligga hungrig istället. Det finns många som ligger hungriga om nätterna.

måndag 18 februari 2013

Bättre tider

Magsjukan är över. Kvar är hundra kg tvätt och en mycket trött bebis. Så pass trött att han sover en gång varje timme och somnar lite överallt. Det är som att ha en nyfödd igen. En nästan 10 kg tung nyfödd.

söndag 17 februari 2013

fredag 15 februari 2013

Småbarnslivet - Ett familjedrama i oändligt många delar. Del 2

Helvetestimmen råder. Det ena barnet sitter i soffan och äter korv och ketchup. Jag ser inte på henne när hon smetar ketchup på soffkuddarna. Det gör inte så mycket, dom är ändå fulla med kräks vid det här laget. Bebisen har fortsatt att kräkas hela dagen. Från och till. Jag har burit honom sedan klockan nio i morse med pauser för blöjbyte och eftermiddagspysslandet med det stora barnet. Burit så min rygg är öm. Burit så mina fötter värker. Jag har torkat spya överallt och bytt om fyra gånger. Jag står vid diskbänken med bebisen mot min bröstkorg och äter middag. Jag har hällt upp vin i ett saftglas. Jag sveper det snabbt och jag inser att jag gör precis helt fel. Jag gör det jag lovade mig själv att aldrig göra. Det finns faktiskt principer jag aldrig vill kliva över. När barnafadern kommer hem tar jag i från tårna. Jag vässar klorna och fräser till en början och vrålar till slutet. Mitt tålamod med barnen tog slut för flera timmar sedan. Jag måste få utlopp för det. Och för skammen med det svepta vinglaset. Min man får ta emot. Snabbt lägger jag det stora barnet i sängen. Godnatt, sov gott, inget bråk nu snälla, mamma älskar dig. Ja det gör jag även när det inte märks. Snabbt stänger jag in mig i badrummet. Brännande hett vatten sköljer över min kropp och jag finner mig själv på huk i badkaret. Gråtande. Hulkande. Nästa del ska sluta bättre lovar jag mig själv. Nästa del ska tålamodet räcka hela vägen.

Husbygge

Jag påbörjade det här huset i början av veckan. Det var väl på tiden att vi gjorde det klart idag. Inspiration och tutorial finns här.

Godmorgon

Det finns inget som säger godmorgon som en "liten" morgonspya.

torsdag 14 februari 2013

Just saying

Inget säger jag älskar dig som tre sorters ostar.

Småbarnslivet - ett familjedrama i oändligt många delar. Del 1

När tre fjärdedelar av familjen samlas vid middagsbordet och det ena barnet matvägrar för tredje dagen i rad blir jag så jävla trött. Jag skvätter iväg den där jävla skeden med fruktpure och muttrar "nej men skit i det då". Vilken bra förebild för tvååringen som tittar storögt på mig och apar efter. Hon skvätter iväg ketchup till andra sidan bordet. I nästa sekund kräks det matvägrande barnet. Han kräks inte bara litegrann. Nej han kräker ned hela sig själv, halva bordet och ganska stor del av tvååringen också. Stämningen som uppstår kan inte beskrivas på annat sätt än rå ångest. Förnedringen. Skammen. Äcklet. Allt på samma gång och det slutar med att vi alla tre sitter och gråter med kräks på våra händer.

onsdag 13 februari 2013

Med rent samvete

Hela dagen har jag varit stressad och känt mig lite sådär egoistisk. "Klockan fem kommer barnvakten, hur ska det gå? HUR SKA DET GÅ?" har jag upprepat om och om igen. Det är första gången vi har barnvakt som är utomstående till bägge ungarna. Och jag led av samvetskval. Men så fort barnvakten kom och jag lämnade över mitt-i-maten-kaoset och jag stängde dörren bakom mig så glömde jag nästan bort att jag hade barn. Samvetet var rent och jag hade läppstift på. Det är ju rätt värdefullt ändå dom där stunderna utan barn, utanför hemmet. Det blir som en påminnelse att det finns annat utanför blöjor, tvätt och trots. Barnen vaknade visserligen när vi kom hem, men herrejösses vilket bra humör dom var på. Världens bästa lektant hade både flugit högt och krupit lågt med dom. OCH, hon hade vikt tvätten. Alltså. Kanske kommer jag lägga hela min föräldrapenning på att ha barnvakt hos oss jämt. Men det kan det ju vara värt tänker jag.

Allt som blev

Han går upp med barnen tidigt på morgonen så att jag kan sova vidare. Ibland när jag är ledsen eller trött googlar han efter bilder på gulliga djur. Eller så spelar han en ny bra låt han har hört. Om jag håller på att bryta ihop och ge upp allt bäddar han ner mig i soffan och sätter igång Kent jättehögt så det inte går att höra barnens gnäll, bara Jocke Bergs. Han har två jobb numera. På ett av jobben är han superviktig och har ansvar över en massa människor. Det andra jobbet är hans eget företag som han startat. Han jobbar på nätterna, på tidiga morgnar, när barnen sover, eller så fort han har tid och tillåtelse från mig. Jag tycker inte om när han jobbar så mycket, men det är svårt att säga nej till någon som älskar sitt jobb så innerligt. När han inte jobbar kommer han med öppen famn och tar hand om det som behövs. Om det så är att trösta barn, laga mat eller dammsuga. Ibland allt på samma gång. Men det är egentligen inte allt det där som spelar roll. Det som spelar störst roll är hur han får mig att skratta även om livet inte alls känns så roligt. Eller hur han tror på mig som ingen annan trott på mig och mina drömmar.
Idag är det tre år sedan han friade till mig, en kall natt i Oslo. Då hade vi känt varandra i tre månader ungefär. Vilka dårar vi var. Så naiva och så hoppfulla på samma gång. Men vad glad jag är att han frågade. Och vad glad jag är att jag sa ja. Vad glad jag är för allt som blev och allt som hände efter det.

tisdag 12 februari 2013

20:05

Jag gjorde det. Och jag dammsög, hängde tvätt och bar barn på ryggen samtidigt. Nu sover dom. Tack och lov. Tystnaden vill man spara någonstans och ta fram när det behövs. Jag ger mig själv medalj för det här. Nu blir det Kevin Spacey och jordnötssmör. Storslaget med andra ord.

17:41

Helvetestimmen. Ungarna vrålar och skriker. Jag har lite att jobba med i köket. Helst vill jag gömma mig. I ett litet rum med ett paket cigg och en semla. Jävla semlor som har svämmat över på internet idag. Men inte en endaste liten en till mig.
Nu är det bara en timme kvar till nattning. Bara en timme kvar. En timme går snabbt. Visst då?

09:36

Så bra att jag igår sa till någon att ungarna äntligen är friska. "Nu vänder det" utbrast jag. Som straff för det är Edith hemma med krupphosta idag. Jag sov i alla fall i ett par timmar på morgonen. Tack vare Hass flexibla schema och hans förståelse för sömnlöshet. Vilken skillnad det gjorde. Ville inte döda någon alls när jag vaknade, till skillnad mot vad jag eventuellt kände precis innan jag somnade.

Det har till och med varit en ganska fin morgon sedan jag vaknade. Det förväntade jag mig inte.

Minnesanteckning

00:27 Den minsta vaknar. Matar honom och somnar om.
01:15 Den större vaknar. Tröstar och somnar om.
01:24 Den större hostar och gråter efter mer tröst.
02:01 Den minsta vaknar igen. Ligger och bubblar och babblar. Är vaken till 02:40. Under tiden ropar den större på närhet tre gånger. Jag tvingar Hass att gå en gång. Jag hör på hennes hosta. Hon har nog krupp. Eller falsk krupp. Vad fan det nu är för skillnad.
03:14 Den minsta vaknar. Igen. Babblandes och bubblandes. Vaken till 04:26.
05:37 Hinner knappt somna om förrän den minsta vaknar igen, den här gången lite sur. Och bajsnödig.
06:21 Hass tar över och jag går och lägger mig igen. Det här med barn är ju kul. Ska vi inte skaffa ett till?

måndag 11 februari 2013

Började veckan med övermod och sockerchock

I tanken: Jag vet! Jag går och fikar lite med ungarna i eftermiddag. Vad mysigt och idylliskt! Jag kommer samla många oumbärliga mum of the year-poäng.

I verkligheten: Evigt skrik och smärtsam panik. Äppelkaka som hamnade på golvet och fruktpuré som slungades iväg och missade servitören med en hårsmån. Smulor och fruktbitar överallt och en äppeljuice som hälldes över huvudet. Jag lämnade 10€ i dricks men höjde inte rösten en enda gång.

En annan Chapman

När jag hämtade det stora barnet från Kita fick jag ta med mig en påse blöta kläder hem. En blöjolycka. Jag vet att jag slängde in den under vagnen. Jag vet det. Men när jag ikväll skulle tömma vagnen hittade jag inte den där påsen. Med andra ord ligger det en påse med nerbajsade kläder någonstans mellan vårt Kita och vår tunnelbanestation. Med vårt namn på. Om någon undrar så är det en annan Chapman som slänger bajskläder på gatan.

söndag 10 februari 2013

Hej

Sitter vid en dator. Det hände typ aldrig. Måste därför tvångsblogga lite. Varför jag sitter framför en dator? Jo för att jag har visst gått och blivit fru social. Jovisst hörrni. Jag har bokat in så mycket grejer nu och mailat så många personer nu att jag känner mig helt trött och har fått lite social fobi på köpet. Så himla dum sidoeffekt kan jag tycka.
Annars då? Jo men jag sov middag i nästan tre timmar idag och har städat i ungefär dubbelt så många. Känner mig utvilad men trött på samma gång. Vilken ambivalent dag!

Nu ska jag titta på en tv-serie med Kevin Spacey. Jag älskar Kevin Spacey som jag älskar jordnötssmör.

Hejdå


lördag 9 februari 2013

Dagen efter

För lite sömn och allt det där. Självförvållat. Att vara bakfull nu är inte samma sak som då. Till frukost äter jag äggröra som jag delar med ett troll.

Jag hade två val. Antingen sitta hemma i en otroligt stökig lägenhet och vältra mig i självömkan. Eller gå ut med barnen och vädra ut hela bakfyllan. Jag valde det senare. Och snöjäveln föll. "MAMMIIII SNJÖÖÖÖ"

Jävlar vad det var livat i lekparken. Edgars gungdebut var en succé.

Långsamma promenader och förvirrande tunnelbanefärder till stan. Vi åt bruschetta och en halv pizza till lunch. Hela stunden och måltiden var så fin, trevlig och smakade så jäkla bra att jag nästan ville glädjegråta. Det gjorde jag inte. Jag drack förresten cola, inte öl.

På vägen hem handlade vi mat. Edith hatälskar att handla. Det är mycket gråtskratt under tiden vi vistas i butiken. Eftersom vi fyllt vagnen med matvaror och vin (don't ask) fick samma gråtskrattande unge gå hem. Men en tvååringsben kan sluta fungera lite hursomhelst och varsomhelst. Idag slutade benen fungera 14 gånger tills räddningen kom. P.s Det är Arschkalt här.

Väl hemma slog det till. Illamåendet fy fan. Försökte "ligga och vila lite" på soffan. Men bebisen ville aldrig ligga still och tvååringens gråtskratt fortsatte i evigheter.

Mitt stöd i livet lagade middag som intogs under liknande gråtskrattattacker som resten av eftermiddagen. Men vad maten var god. Jag gillar inte fisk. Men det här var gott. Allt med potatis är ju det oftast.

plötsligt sov barnen och jag föll ned i badkaret. Härifrån kommer jag nog aldrig upp igen.
Vilken fin dag det har varit idag. Jag har inte skrikit och varit arg en endaste gång. Trött och illamående kanske, mindre närvarande kanske, men en mycket glad medmänniska. Slut på predikan.

P.s Barnen somnar inte bara sådär "plötsligt". Det är ett hårt och idogt arbete som krävs. Men ibland kan även det kännas plötsligt.

torsdag 7 februari 2013

Målbild

Jättegullig bebis som skrattar och flinar när man ropar hans namn och som luktar som ett stort och outtömligt bebishav. Långt ifrån dom senaste dagarnas tandgnisslande, otrygga och kallsvettiga barn som bara måste hålla ut. Snart blir det bättre min vän. Sen kommer tonåren och det kan bli lite svårt men det går att överleva. Sen får du egna barn och då kommer du älska mig för evigt.

Hejsan hoppsan

Imorse hittade vi utslag i skrevet på dottern. Jag tänkte att det där är bara vanligt blöjeksem, ingen fara. Min man däremot tyckte att det där borde en läkare titta på. Ja men då får han gå till läkare med henne. Jag har bättre saker för mig än att springa till läkare för blöjeksem. Det visade sig att ungen har stafylockoker och behöver smörjas med två olika krämer flera gånger per dag. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att bli lite eländig och tycka synd om mig själv i det hela. Jag måste ju vara världens sämsta mamma som inte bryr sig det minsta om sitt barn, vrålade jag. "Näh, dåliga föräldrar är dom som säljer sina barn" svarar han mig. Så. Vi kan väl hoppas att han inte läser bloggen längre.

onsdag 6 februari 2013

Pk

Nähä. Det var visst inte politiskt korrekt att skämta om att sälja sina barn. Nej nu ska jag ta lite outfitbilder på mig själv och hänga upp en vintage klänning i bakgrunden. Kanske ställer jag upp ett stilleben med ljus och blommor i ett av hörnen också, tänder några ljus och njuuuuuter av att vara nära mina barn som inte alls vill sova, bara gråta. Myyyyz. <3

Barn till salu

Engelsk-svensk-tyska barn säljes. Kommer från djur och rökfritt hem. Fri frakt.

tisdag 5 februari 2013

Lite om idag

Det har varit ett vidrigt snöoväder ute idag. Och inne har vi haft en bebis med tandvärk. Helt stilla måste jag sitta med honom i famnen.

När vi kom hem med Edith från Kita tog vi fram lite färg och sånt. "Idag ska vi öva tryckteknik" sa jag till mina barn och visade pedagogiskt.

"Se här barn, testa er fram nu".

Eller använd fingrarna. För all del. Kladda på bara.

Edgar fick kladda med fruktpuré. Det var ju också skoj.

Ja men se vilket talangfullt barn jag har som tyckte det var JÄTTEROLIGT att kladda med färg i säkert 14 minuter i alla fall.

Hade glömt handla idag. Ja men snön! En vill ju inte gå ut i onödan. Så det fick bli en kylskåpstömning. Och när det såg ut såhär var jag så jäkla nöjd. En gratis, god och vegetarisk måltid som räcker till oss alla tre. Ja men nu blir det fest tänkte jag. Men det var inte så gott. Edith som aldrig annars äter sallad ville såklart bara äta sallad och Edgar åt bara om jag blandade ut maten med fruktpuré.
Vilken tur att det blev så mycket mat över att det räcker resten av veckan. Vad mysigt vi ska ha.

Sen skrik och panik och när barnen väl har somnat har en så mycket härlig egentid i köket att ta igen.