torsdag 31 januari 2013

Det här var ju inte så bra

Nej. Vaknade med ryggskott klockan fem imorse. För andra gången den här månaden. Trots ryggövningar och all tänkbar pensionärsgymnastik. Vad i helvete. Jag känner mig höggravid igen, på flera sätt än att jag är smärtsamt rörelseförhindrad.
Bebisen är hård i magen också. Och inget godis har vi hemma heller. Men maken jobbar hemifrån idag och äter lunch med mig (förhoppningsvis tycker han lite synd om mig också).

onsdag 30 januari 2013

Det pratas mycket om den här miljön

Barnmatstolar, kan vi prata om dom lite? Vi har en dyr, stor, klumpig sak i trä, som är stabil, snygg och dyr. Och helt omöjlig göra ren. Jag vet inte hur era ungar äter, men min bebis, oavsett hur jag försöker hålla koll på eventuellt kladd, kletar och spiller och sullar bebisen något övermänskligt mycket. Det betyder att jag varje jävla kväll får stå i duschen och skrubba den där jäveln ren, med stålull. (Stolen! Inte bebisen!) Högst upp på önskelistan just nu är alltså engångsbarnstolar. Inte helt miljövänligt, jag inser det. Men vi måste tänka på min mentala hälsa här. Jag kan ha fött fram två miljögenier, låt mig behålla förståndet och få uppfostra dom väl, så kan dom ta hand om miljön i framtiden. Jag slår ju ändå ihop dusch och stoltvätt i ett, det måste väl räknas som något?

Har ni hört Depeche Mode någon gång?

Men snälla ung(jävlar) kan ni bara vara tysta en liten stund någon gång? Jag förstår nu varför dom har öronpropparna vid babyprodukterna i vår mataffär.

söndag 27 januari 2013

Nu är tiden ute

Nämän om en skulle ha bloggat lite om helgen då. Alltså det finns en del jag skulle vilja säga. En del om trötthet, en del om tvååringars sätt att suga livslusten ur en, en del om att jag har träffat en tjej jag aldrig träffat förrut fast jag känner hennes syster och att det var så himla trevligt och en del om att jag fått varit ensam hemma idag och det har känts som den bästa dagen (nästan) i mitt liv och att jag har hittat världens roligaste utbildning, här i Hamburg på ett språk jag kan förstå. Men jag låter det vara för nu. Jag har nämligen två minuter kvar på min tid framför datorn, för jag har lovat att titta på film ikväll. En film jag väl egentligen inte behöver se, men som gästas av en skådespelare som är betydligt mycket mer intressant än den där Ryan Gosling.

lördag 26 januari 2013

Vilket slöseri

Det är lördagkväll. Tröttheten i oss är bland det svåraste vi genomlidit på väldigt länge. Vi har knappt tålamod för varandra, vi har framförallt inget tålamod för barn som lägger sig ner och rullar på marken, som skriker högt och som kastar saker hårt och långt. Jag är inte den bästa mamman just nu. Men jag kämpar. Och vi kämpar ihop. Tillsammans kommer vi framåt och vi belönar oss med dyrt vin och goda ostar. Medelklasspoängen ramlar in. Efter ett glas vin känner jag mig onykter. Jag tycker inte om att vara onykter längre. Jag dricker inte för att slappna av, jag dricker inte för att kväva svåra tankar. Jag dricker när jag är glad och vill bli gladare. Men jag slutar dricka efter det där glaset. Jag känner mig trött och inte det minsta glad. Vi ser på en film istället som är helt ok, men kvinnokropparna som visas upp är tagna ur modemagasin. Verkligheten går förlorad och det gör nästan ont i mig. Vi var inte helt eniga om filmens betyg men jag orkar inte förklara vad som är fel. Jag häller upp ett till glas vin istället. Onödigt slöseri med så dyrt och gott vin om det inte dricks tänker jag. Så när jag ska ta sista slurken ur glaset hamnar hälften utanför. En missbedömning och ett slöseri om något. Jag kommer aldrig få bort dom där fläckarna i tvätten. Fast det gör väl inte så mycket. Vi har ännu en sprucken natt framför oss. När klockan passerar halv tio säger jag godnatt och tänker att det här är livet för nu. Det blir bättre snart. Visst? Visst blir det bättre snart?

fredag 25 januari 2013

Kunskapslyftet

Jag vet ingenting om synkroniserade menscyklar bland kvinnor i grupp. Jag vet däremot en hel del om synkroniserade bajscyklar bland syskon. Vad jag däremot saknar kunskap om är hur man bryter just den här synkroniseringen. Tips någon?

Med vänlig hälsning,
har bytt 5 bajsblöjor på en halvtimme (personligt rekord)

torsdag 24 januari 2013

Inte längre ensam i utanförskapet

Det har börjat ett fransktalande barn på Ediths kita. Varken barnet eller föräldrarna kan tyska och jag kan inte låta bli att känna mig lite glad ändå. Jag lider med dom, jag vet hur svårt det är att vara nyanländ och skola in sitt barn på ett språk en inte förstår sig på. Men äntligen är jag inte ensam i utanförskapet. Mamman till barnet såg också rätt lättad ut när jag outade min bristande tyska. Jag ska lära henne allt jag kan.

onsdag 23 januari 2013

Vad har ni gjort idag?

Jag har kämpat. Och överlevt.

Mest synd om mamman

Hur kan det vara morgon redan? Sov jag ens någonting inatt? Med tanke på att det såg ut såhär runt tolvsnåret inatt:

Och såhär runt halv fem imorse:

Tillsammans med fem turer in till Edith och leta nappar och bädda om och tre matningar av Edgar känns det som att jag var mer vaken än sovande inatt. Och där sitter dom nu, duvungarna, alldeles sjuka. Förkylda in i benmärgen och mycket ynkliga.
Men när barnen är sjuka är det mest synd om mamman. Ett känt gammalt ordspråk.

tisdag 22 januari 2013

Två bilder från idag


Snöjäveln äter upp mig inifrån och ut. En liten bit av mig dör varje gång täcket på marken blir tjockare och tjockare. Finns det ett slut på detta lidande?


Tog mig i alla fall igenom snöstorm och kaos. Promenerade bokstavligt talat i motvind i 35 minuter för att ta mig till Svenska kyrkan. Ah. Öppna förskolan. Äntligen möts vi igen efter veckor utan varandra. Sist jag var där så var det enbart tyskar och tyskättlingar, vilket ledde till, av oklar anledning, att alla pratade tyska. Ja alla utom jag då. Idag var det dock inga tyskar där. Rättare sagt, ingen var där, utom jag. Vilket nederlag. Dit går jag nog aldrig igen.


Veckans första självinsikt

Maken är i Berlin på konferens med fri bar. Alltså. Kombinationen låter ju helt vansinnig. Jag är lite avundsjuk, på att han får åka iväg själv, och fri bar, att han får sova ostört, på fri bar, att han får prata med vuxna människor om viktiga saker, fri bar, att han får nätverka och skapa nya viktiga kontakter och att det är fri bar. Själv har jag under kvällen brottats med kanske den värsta nattningen sedan Edgar föddes, såklart, vem hade egentligen trott något annat. Men, när dom små duvungarna äntligen kommit till ro efter ett evinnerligt sjungande av 92 påhittade verser av "Trollmor" tog jag fram min tyskaläxa, som den goda student jag är. Jag har missat ungefär hur många veckor som helst av den där tysakakursen jag går på eftersom antingen ett eller flera barn har varit sjuk. Men så när jag äntligen tar fram läxan inser jag att jag inte begriper någonting. Jag trodde att den här kursen skulle vara konversationsbaserad. Vi skulle sitta i ring med våra glada och gulliga bebisar medan vi lättsamt lärde oss nya användbara meningar på tyska. Kanske skulle vi dricka lite koffeinfritt te (inte kaffe, gud förbjude, vi är visst alla ammande kvinnor, kaffe finns inte ens att erbjuda) och äta en och annan chokladbit (men inte för många, vi måste tänka på figuren). Men nej. Istället stenhårt grammatikpluggande och tillhörande ångest. Jag började alldeles nyss på riktigt gråta över det här jävla språket. Jag begriper inte hur jag ska få in det i min uppenbarligen mycket upptagna hjärna?
Men istället för att göra läxan, sätta mig in i den och faktiskt göra ett försök, har jag nu tittat på två avsnitt av Downton Abbey istället. Jag har med andra ord lika stor koncentrationsförmåga som en tvååring. Orkar inte fokusera på det som är tråkigt. Det kan också vara därför jag inte är den som sköter ekonomin, betalar räkningar och har en överblick över det administrativa läget i den här familjen. Maken säger att det är för att "han jobbar ju typ med sånt här" men jag tror bara det är ett snällt sätt för honom att säga "du skulle faktiskt aldrig klara av det här". Så. Nog med självinsikt för idag, jag hinner kanske med ett avsnitt till innan jag måste tvångslägga mig själv pga jag inte är ung längre och har två mycket uppmärksamhetskrävande duvungar som kommer väcka mig minst nio gånger var i natt.

måndag 21 januari 2013

Det är måndag morgon igen

Den övermänskliga tröttheten gör sig påmind med huvudvärk och darrande fingrar. Jag försöker vända det svåra. Äter fruktsallad till frukost tillsammans med barnen, idylliskt tänker jag mig. Istället uppstår en ensidigt högljudd konflikt om penslarna som ligger på bordet. Låt dom bara vara säger jag tyst och hela världen raserar för tvååringen. Jag sätter på teven. Ingenting får tvååringen att äta bättre än med teven på. Bebisen ska väl inte titta på tv, men gör det nu för all del. Låt mig vara lite ifred en stund. Fruktsalladen är god. Men det livar inte upp. Det börjar klia i munnen istället. Kiwi. Jag hade glömt min påhittade kiwiallergi som har blivit verklighet nu. Detta följt av läckande blöjor och borttappade nappar som det ska letas efter i en evighet och en bebis som inte sovit på hela natten men som plötsligt måste sova. Nu. Stressen att hitta rena kläder till barnen. Jag borde ha gjort det här igår. Det är väl måndag igen? Jag är inte utvilad nog. Jag är inte förberedd för det här. Måndag. Morgon.

söndag 20 januari 2013

En annan dag

Med en sovmorgon i veckan är det ju viktigt att utnyttja den till fullo. Att kliva upp innan tio är ju egentligen helt uteslutet. Men kombinationen sovmorgon och två små men mycket högljudda barn är väl sådär sovmorgonsvänlig om jag ska vara ärlig. Jag klev upp strax efter åtta, då hade jag legat och lyssnat på Ediths sjungande och vrålande i ungefär en kvart. Fast åtta är bättre än fyra när Edgar hade sovit färdigt för natten.
Det bästa dock, all surhet försvann i sömnen. Inget surt, bittert eller sorgset någonstans. Däremot jubel och klang. Edgar, som bara sover två timmar åt gången visade sig ha en anledning för det. En liten envis tand har visat sig, och hans krypträning har tagit honom flera meter. Inte krypande dock, krälande och snurrandes däremot. Jaha. Hur ska jag göra nu för att för att få honom att förstå att han alltid kommer vara min bebis och aldrig någonsin kommer kunna vara något annat än just min bebis? Jag får fundera på det, kanske till och med sluta överbeskydda honom snart? Vi får se.

lördag 19 januari 2013

En så kallad sur lördag

Fy fan vad sur jag var när jag klev upp imorse. Lördag. Kliva upp 6 på morgonen. Båda barnen vakna, båda barnen gnälliga. Och så det här diskmonstret till råga på allt.

Till frukost gjorde jag min bästa juice. Försökte tänka positivt. Alla har vi hälsan i behåll osv men surheten satt hårt där inne i mig.

Jag bestämde tillslut att hela familjen skulle hitta på något idag. Mot ett museum vi gick. Ifrån ett museum stängt pga ombyggnation vi fick gå. Vi gick till en djurbutik istället. Jag var ännu surare nu, försökte spela glad och oberörd tills jag fann mig själv stående precis bredvid kackerlackor och syrsor. Och med en insektsfobi som min kan det bara sluta på ett sätt, jag stod i ett litet hörn och hade den lilla panikångestattacken och grät. Mycket värdigt. Det gick över så snart vi tittade på dom gulliga kaninerna. Påminn mig att gå i terapi.

Vi åt thaimat till lunch. Jag älskar thaimat. Dagens bästa ögonblick.

Vi helghandlade och jag fräste bara åt Hass tre gånger. Ganska bra jobbat ändå för att vara jag. När vi kom hem skulle Edith sova. Men det ville inte Edith. Hon ville bygga med lego istället. Och jag ville återigen börja gråta. Men det gjorde jag inte. Den här nya "vi kan roa oss själv" grejen är för bra för att vara sann.

Fast den yngsta familjemedlemmen har varit rätt knölig och stökig. Inte så mycket annat än vara i famnen duger. Så i famnen får han vara. Tills jag blir för trött i mina armar och Hass får ta över tills hans armar tröttnar och sen fram och tillbaka i all evighet.

Sen då! Sen jävlar blev det annat klang i skällan. Jag tog fram målarfärg och hade det himla trevligt med Edith där en stund. Ända tills Edgar ville ligga i min famn igen.

En stor del av eftermiddagen har sett ut såhär. Its hard being two. Att inte sova något hjälper ju inte till heller. Sen kom min surhet tillbaka och medan vi lagade middag stod jag och grät lite igen (brände löken). Det var ett jäkla gråtande tänker ni. Ja. Och jag börjar förstå var Ediths humörsvängningar kommer ifrån. Såhär är det nu. Oändlig trötthet och ständig ledsamhet. Allt har sin tid.

Tacka vet jag barnfilm. Madagaskar 3 och Edith satt som ett (slocknat) ljus i soffan. Och jag hade Edgar i famnen såklart.

Tillslut, efter mycket ihärdigt nattande somnade båda barnen och jag badade tills jag nästan somnade själv.

Men se vad har vi här då? En liten guldgosse som inte vill sova mer än en timme i taget kanske? Precis när jag bestämt mig för att gå och lägga mig och satsa på 12 timmars oavbruten sömn. Populär kille det där.

Ja men sen, äntligen, målbilden. I säng, innan 22.00 med en bok. Har inte bestämt mig för om den är bra eller inte än. Ber om att få återkomma i ämnet. Imorgon är det Söndag. Då går hela Tyskland till kyrkan eller sitter hemma i total tystnad. Vi kommer väl göra någonting där mittemellan.

fredag 18 januari 2013

Det är så här förfallet börjar

Vi har bytt madrass i sängen. Från den mjukaste delen i himmelriket till en hård brits som får mig att tro att vi värvats till någon slags asiatisk kampsportssekt. Jag har halvsovit en natt i den och jag är inte alls imponerad. Min man däremot säger att det är den bästa sängen han har sovit i. Det är alltså så här det börjar, äktenskapets förfall. Oenigheten i madrasshårdhet kan komma att leda till att sova i separata sängar hädanefter.

torsdag 17 januari 2013

Ännu en dag i en hemmafrus liv har passerat och kommer aldrig mer igen

Klev upp fyra imorse för att ett litet as till bebis ville kliva upp. Han somnade tio minuter senare i min famn, men då var ju jag redan klarvaken och allt kändes liksom förstört.

Sen vände jag på steken. Bort med skitnatten. Intalade mig själv att jag ändå inte tycker om att sova. Hela morgonen blev ett stort jävla carpe diem skulle man kunna säga.

Jag lämnade det stora barnet på dagis och tog med det lilla barnet på en präktig morgonpromenad. Jag fick skavsår efter halva vägen. Så fotriktiga var dom skorna med andra ord.

Hushållerskan i mig dammsög och skurade golven när vi kom hem. Denna gång utan att gråta. Istället sjöng jag, på tysk schlager. Hå hå ja ja. Man blir ju lite dum i huvudet av att bo här. Vek lite tvätt också medan den lilla bebisen som inte längre var ett litet as, övade på att krypa.

Sen kom tårarna hörrni. Ingen dag utan lite gråt är ett välkänt ordspråk för oss hemmafruar. Jag var så himla trött men bebisen, återigen ett litet as, bara vägrade sova! Tur att Hass var hemma och kämpade med vad som verkar vara århundradets mancold så jag kunde lämna över bebisen och sova!

Dagens höjdpunkt är att hämta Edith från dagis. Det sprudlande lilla energiknippet och jag åt mellanmål när vi kom hem i ca en timme pga bristande koncentrationsförmåga.

Sen uppstod religion. Barnen roade sig själva i barnrummet i en hel evighet.

Ja men sen var det ju bara helvetestimmarna kvar. Helvetet som uppstår mellan middag och läggning. Men jag höll ut och ingen grät. En liten succé i sig vill jag tillägga. Sen hörrni, så fort barnen somnat började jag göra en liten smörgåstårta bara. Den ska jag ge bort som födelsedagapresent imorgon. Kul och äventyrligt liv en har. God natt på er.

Mamma är lik sin mamma

Jag måste erkänna en sak. Jag har gått och blivit en såndär vad man skulle kunna kalla för lycklig och präktig människa. Alltså jag vet, det låter inte klokt, men jag kan inte hjälpa det. Jag äter gröt till frukost och går på morgonpromenader. I början av veckan lagar jag, alternativt förbereder, veckans alla maträtter så det går snabbt att fixa middagar. Allt för att jag ska ha så mycket tid som möjligt till att leka med barnen. Vi äter hälsosamt och i princip enbart vegetariskt (och med vi menar jag barnen och jag, försök få bort baconet från engelsmannen om ni kan). Flera gånger om dagen gör jag juice eller smoothies med massor av frukt och grönt i och jag ägnar en liten stund på kvällen åt att städa upp alla leksaker. Jag har till och med börjat lägga fram kläder till barnen på kvällen innan jag går och lägger mig. Jag har börjat använda fotriktiga skor och jag använder dessutom ryggsäck oroväckande ofta. Ni vet vad som har hänt va? Jag har blivit min mor. En sämre förebild hade jag ju kunna ha naturligtvis, men att stå där framför spegeln och bara inse att jag min mor upp i dagen, ja men det är lite underligt ändå. Alla år jag ägnat åt att bryta mig fri, revoltera och söka min egen väg känns lite som ett tokeri nu när jag sugits tillbaka till den väg jag uppenbarligen var ämnad för. Mamma är lik sin mamma osv.
Aja, det hade ju kunnat vara värre såklart, det finns ju någon slags stolthet i att se sin mamma i spegeln, det är bara lite svårt att smälta det när jag gått omkring och trott att jag är så jäkla speciell i hela mitt liv.

måndag 14 januari 2013

Det är jag som är byfånen

Jag säger till läkaren att han inte sitter så bra min bebis. Läkaren sätter bebisen upp och så sitter han, helt själv och hur stadigt som helst. Jag framstår som ett fån. Sen pratar vi lite om mat. Han frågar för trehundrsjuttifjärde gången om jag ammar men är lugnande när det kommer till den andra maten. Dvs grönsaker och sånt. Det fungerar inte. Inte så bra som jag vill. Det gör inget, jag vet. Han får dricka ersättning så länge han vill. Jag vill bara att han ska vara normal. Som andra barn. Som älskar mat och gröt och som aldrig kladdar. Läkaren säger att jag gör för stor affär av allt. Jag känner mig som ett fån igen. Jag är ju den avslappnade mamman, som tycker att allt har sin tid, ingen stress. Ändå sitter jag på kvällarna och gråtvrålar till Hass att Edgar inte vill äta sin jävla gröt. Varför måste han äta gröt? Jo för bebisar äter gröt. Punkt. Och för att dom blir mätta då och sover hela natten. Jag skulle så gärna vilja sova en hel natt.

söndag 13 januari 2013

Den här bloggen

Det börjar ju likna mer eller mindre en dagbok det här. Alltså inga särskilda utläggningar om sådant jag egentligen bryr mig om eller brinner för. Det är mycket "Idag gjorde vi..." och det känns väl inte alltid som ett så himla intressant tema. Men hörrni, det får faktiskt vara så just nu. För tiden, den räcker inte till. Jag skulle absolut kunna prioritera om min tid, men det handlar inte alltid om det. Oftast handlar det om att den enda tiden som finns kvar för mig att göra något roligt och kreativt är på kvällen. Och på kvällen, då är i alla fall inte jag den mest inspirerande och gladaste människan i flocken om en säger. Då vill jag bara titta på tv-serier och gå och lägga mig efter 21. Sen måste vi också tänka på alla gånger då jag faktiskt tar mig den där tiden till att göra något mer än att plocka, vika, städa, skriva listor, byta soppåse eller något annat som ska göras när väl ungarna sover. Ja men då ta mig fan är det någon av ungarna som vaknar. Som nu, nu hade jag bestämt mig. Jag sa till Hass att jag skulle blogga lite. Både den här och den andra bloggen är dåligt underhållna, och det är ju det här, bloggandet, som får mig att fortfarande känna mig som en vanlig människa mitt i alla hemmafrusysslor. Det är bloggandet, och ni, som inte får mig att känna mig så himla ensam dom stunderna jag undrar vad fan jag egentligen håller på med. Gissa vad som händer så fort jag loggar in på bloggen? Jo men såklart att bebisen vaknar och vill ha all jäkla uppmärksamhet som helst. Jag kommer inte ens kunna avsluta det här inlägget som jag hade tänkt. Det får bli ett kort hejdå bara.


lördag 12 januari 2013

Olika dagar

Idag har det visst varit den officiella vrål och skrik i panik-dagen. Jag hoppas att imorgon blir den mer inofficiella ligga i soffan-dagen.

En fredag kan se ut på många andra sätt också

Det här var igår.

Det var en urusel natt. På fler sätt än bara sömnlöshet. Vi hade ett skiftbyte fem på morgonen och först då kunde jag få första sammanhängande sömnen. Lyckades då försova mig så någon dagislämning hann vi inte med. Mutade tyst på barnen med majskrokar och höll på att ha sönder köksmaskinen när jag gjorde morotsjuice. Jag tänkte väl att jag behövde mig lite energi.

Påbörjade projektet att klä på oss alla tre. Det tog en halv dag. Tvååringen slingrade sig och skrek så hemskt medan jag svor mycket tyst och lockade med mutor.

Väl ute var det ju hejbaberiba och vinter igen. Jävla skitvinter, ta slut någon gång.

Det beprövade tricket "långpromenera tills barnen somnar" funkar alltid. Passade på att handla samtidigt. Vad lugnt och skönt det kändes. Nästan som egentid

Jag trodde jag skulle få vila i alla fall en liten stund när vi kom hem. Men lika väl som jag kan mina knep kan mina barn sina knep. Vakna så fort man låser upp dörren är ett av dom. Jag serverade pasta till lunch. Kul tyckte vissa, trist tyckte andra.

Obligatorisk stund vid lyftkransutsikten efter lunch. Ungefär här håller jag på att få mitt första sammanbrott eftersom båda barn vill ha min fulla uppmärksamhet medan jag bara vill gå och sova.

Jag avstyrde sammanbrottet och tog fram trolldegen. Ett annat välbeprövat trick.

Påbörjade ett tilltänkt gipsavtryck på Edgars fot. Han är ju bara 6 månader nu. Bättre sent än aldrig osv.

Medan Edgar powernappade (han kör 5-10 minuters pass inomhus, ett så kallat tortyrtrick) lekte jag och Edith i hennes rum. Mest byggde vi med duplo tills en bit fattades och någon fick ett ilsket utbrott. Det var inte jag.

Efter det var det dags för Edgars dagliga sitträning. Han har inte begripit det där än. Edith är en bra sittcoach. Hon har lärt sig av ett proffs.

Det blev eftermiddag nu och jag var så obeskrivligt trött. Tog fram dammsugaren och grät mig igenom en snabb städning. Det blev inte helt rent i hörnen.

Edgars eftermiddagsvila fick bli i min famn medan Edith tittade på Lejon Kungen och åt upp en hel apelsin.

Behövde laga mat, ville helst göra det ifred men det gick inte. Jag ville börja frustrationsgråta, hon gör ju inte som jag säger och jag orkar inte vara pedagogisk och sansad. Fast hon nöjde sig med att leka med en champinjon och en skål. Det blev en lugn fredsprocess.

Sen kom pappa hem och jag gråter inget mer. Vi äter god mat och jag önskar att jag hade köpt mig ett par öronproppar eftersom ljudnivån kring middagsbordet numera skulle kunna jämföras med en finlandsfärja.

Klädbyte och fiskespel får avsluta kvällen för den mest högljudda familjemedlemmen. Fast hon fuskar hela tiden och tog alla mina fiskar så jag förlorade.

När Edith somnat tittade vi på På spåret. Fast förra veckans avsnitt eftersom vi ligger lite efter. Jag var skitduktig den här gången och imponerade, eller snarare förvånade, med mina Bette Midler-kunskaper. Edgar är vaken nästan hela avsnittet. Han ligger bredvid mig i soffan och leker med en filt. Mer lättroad bebis är svår att finna.

Men så fort Edgar somnat blir det såndär tuff actionfilm med spring på tak, tuffa skjutvapen och så jäkla mycket muskler att jag tappar intresset efter en kvart. Jag passar på att brodera istället. Som en tant.

Och titta! Broderiet ledde till något modernt och användbart.
Sen gick jag och la mig rätt nöjd ändå.

onsdag 9 januari 2013

I korta drag

Det är mer en vana än ovana att barnen är sjuka numera. Efter julen har småsaker att plocka upp och leta fram fördubblats. Ett nytt år betyder ett nytt liv vilket betyder havregrynsgröt och morgonpromenader. Inget jubel hörs någonstans. Jag vill läsa, jag vill skriva, jag vill brodera och jag vill pyssla. Istället får jag sitta i en fåtölj med bebis i famn. Samma bebis som lider av obotlig separationsångest just nu och om han inte har sett, hört eller känt min doft på tre sekunder går larmet igång. Jag vill sova också. Men på nätterna vaknar jag en gång i timmen och måste hjälpa det stora (men ändå inte så stora) barnet med att bädda om dockan, leta reda på nappar eller ta bort smuts från tungan. Snart är det vår. Det betyder ljus, besök från vänner och familj och ensamma kvällar. Hass ska resa. Med jobbet. Jag ser det som att jag sparar ihop till den där helgen jag vill ha i Berlin, eller kanske Paris, helt själv. Jag är halvvägs där, jag gissar att efter våren kommer jag i princip vara framme.

tisdag 8 januari 2013

Mantra

Igår var det måndag och idag är det tisdag och snart är det helg igen. Snart är det helg igen.
Snart. Är det helg. Igen.

söndag 6 januari 2013

Livets trestegsraket

En lördagskväll för sex år sedan:
Full och dryg i en småstad. Hånglar med en främling och snusar Ettan grov.
Samtidigt.

En lördagskväll för tre år sedan:
Nyförälskad i en människa som kommer bli fader till mina barn. Fast det vet jag inte då. Vi dricker flera flaskor vin och lyssnar på Nick Cave på repeat på golvet i mitt internatrum.

En lördagskväll i år:
Nattar vi barn i en evighet. När den ena somnat vaknar den andra och vice versa. När lugnet plötsligt råder infinner sig en stor entusiasm i att mäta badkaret och leta efter passande stänkskydd. Det finns för många att välja mellan, vi kommer inte överens och jag somnar mitt i en mening.

Nyårslöften

Vet ni vad ett av mina nyårslöften var? Blogga mer och bättre.
Jag har aldrig anklagat mig själv för att ha karaktär. Och som ni kanske märker är det med all rätt.

torsdag 3 januari 2013

Vi är hemma nu

Vi är den familjen nu som bär ut vårt ena barn från flygplanet halvnaken pga kaskadkräkningar under resan. Vi är också familjen som mitt bland bagageutlämningen sliter upp väskorna och luktar på kläderna om dom är rena nog för att ersätta dom nedkräkta. Vi är även den familj som ställer sig varsomhelst och byter eventuella bajsblöjor lite överallt numera istället för att leta reda på skötbord som ta mig fan inte verkar existera på flygplatser. Och vi är såklart den familjen som kommer hem och finner två veckor gamla och bortglömda soppåsar. Men nu är vi hemma igen. Jag älskar aldrig mitt hem så innerligt och intensivt som när jag kommer hem från en resa.

tisdag 1 januari 2013

Ja men vi firade också nyårsafton

Fem barn under fem år, libanesisk buffé, barnskrik och barnskratt och en märklig engelsk efterrätt sammanfattar nyårsafton ganska bra. Edith hade sitt livs bästa kväll och hon höll sig vaken ända till tolvslaget. Euforin hon upplevde när klockan slog tolv kan ej beskrivas med ord ej heller i bild. Det var helt enkelt för bra för att vara sant.