lördag 7 december 2013

Hej och hejdå idyllen

När vi vaknade imorse låg den första snön vit och gnistrande på taken.

Vi skyndade oss ut och var i parken mycket tidigare än vad som anses vara mänskligt egentligen. Men sådär är det väl ibland när gränsen mellan dag och natt suddats ut totalt. Men se så glada vi var, skrattandes och harmoniska. Det var idylliskt.

När vi kom hem värmde vi oss med varm choklad och bullar. Och ritade. Och sjöng sånger. IDYLLISKT I TELL YOU.

Och medan Edgar sov middag bakade jag Naan-bröd medan Edith tränade på att skriva sitt namn. För idag skulle Hass pappa komma och hälsa på. Jag kan inte tänka mig något bättre att bjuda en britt på än indisk mat. Allt detta ackompanjerat av finstämd musik. Mmm. Precis. Idyllen igen.

Men sen hände något. Både barnen sov länge och väl tills dom vaknade upp med antingen feber eller snorig näsa och ögoninfektion. Hass började känna sig magsjuk igen. Och alla flyg från England ställdes in eller försenades kraftigt pga tekniska problem. Så de följande timmarna blev som ett jävla straff för de idylliska carpande timmarna vi hade på förmiddagen. Skrik och panik. Snor och alvedon. Kräks och magont. Och ingen svärfar. Jag fick till slut nog och skrek högt och grät hysteriskt i ett hörn. Det är så mycket omvårdnad av precis alla andra just nu och väldigt lite tid för mig själv att landa och börja om. Inte ens nätterna har jag för mig själv eftersom antingen den ena eller andra behöver mig, dygnet runt. Det börjar kännas och ta i. Det skaver och det bränns. Nej det är inte det minsta synd om mig. Men jag är så omänskligt trött på att räcka till för alla andra medan jag knappt orkar med mig själv.
Som den enda friska människan i hushållet tänker jag att jag ikväll borde öppna en flaska vin, installera det där tv-spelet som Hass "köpt till kontoret" och kanske smygröka någonstans. Fast vi vet ju hur det där kommer gå. Minst ett barn kommer vakna varje kvart och minst ett annat barn kommer kliva upp vid elva-tolv ungefär och leva rövare fram till tre. Lagom tills nästa barn tycker det är lämpligt att kliva upp. Med andra ord, går jag och lägger mig nu innan utmattningen tar mig helt och hållet.
God jävla natt.

6 kommentarer:

  1. Åjo, det är visst synd om dig:/ det där att aldrig få sova bryter ner en på ett säkert sätt! Och att mitt i allt försöka att va en ömsint sjuksyrra-jo jag tycker synd om
    dig! Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Buhu. Sitter typ och grinar åt din fina kommentar. Tack!

      Radera
  2. Jävla skit alltså!

    Fast jag måste erkänna att jag blir lite lättad när du skriver att du skriker och gråter hysteriskt, att det liksom inte bara är jag som gör sånt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi borde starta en Facebookgrupp. "Vi som skriker och gråter flera gånger per dag"

      Radera
    2. Jag gör't jag med. Inte så ofta nu när jag inte är galet trött, men om jag är det så får jag psykbryt delux...

      Radera
  3. Men fy fan vad jobbigt! Jag vet inte om jag hade orkat.

    SvaraRadera