söndag 6 oktober 2013

Typiskt söndag skulle en också kunna kalla det för

Jag har haft nästan tre år på mig att lära mig hantera föräldratjänstgöring och hushållstjänstgöring. Tidigare har jag ofta fräst till barnen att hålla sig lugna så mamma kan städa/diska/tvätta eller vad det nu än är som plötsligt är så livsviktigt. Men det senaste året har jag sakta men säkert lärt mig att sätta barnen i första hand, allt annat i andra hand. Men jag har också lärt mig att deras ungefärliga koncentrationsförmåga räcker i ungefär en kvart i taget. Dvs om jag kommer med en ny aktivitet har jag ungefär en kvart på mig att dammsuga och plocka. En kvart hinner en ganska mycket på. Men ändå inte tillräckligt mycket. Och ibland, vissa dagar skiter jag fullständigt i hemmet och ägnar mig mer åt att leka med ungarna, (ja jag har förvandlats till en fulländad lekmamma, jag älskar att vara med i deras lek numera) ligga på soffan och se på film. Men när jag gjort det tillräckligt många dagar så ser ju hemmet ut lite som upp och nedvända världen. Ingenting är där det ska vara och allt är ju bara en enda stor röra. Ja nu är jag ju gift med en myndig människa som är kapabel nog att städa och hålla i ordning. Det är alltså inte bara jag som kan göra det. Visst. Men han gör det ju inte på mitt sätt och han har lite annan nivå än mig vilket i slutändan leder till att jag får städa efter honom. Göra om göra rätt så att säga. Ett stört beteende som jag ska ta tag i någon gång, jag lovar. Men det var inte det vi skulle prata om. Det vi skulle prata om var ett annat stört beteende. Det här att jag väljer att städa så fort jag är ensam hemma. Som idag till exempel, ungarna har varit sjuka och snoriga så det har varit lite väl många isolerade dagar i rad, lite väl många försök att få Edgar att somna men som mer och mer börjar likna ett litet helvete i sig, alldeles för många toddlerutbrott och alldeles för lite tid för mig att hämta andan. Och idag var det sådär nära att brista för mig. Jag var på väg ned i ett stort gyttjigt hål fyllt med grubbleri och livsångest. Jag flaggade rätt snabbt för omgivningen, genom att fräsa och vråla, och kände hur jag började tappa greppet. Två skrikiga och otacksamma ungjävlar och en vidrig svinstia till hem. Snart skulle jag ligga på sängen i fosterställning och skrika ut min ångest. Det var som att gå omkring lite lätt schizofren. Den ena delen av mig var helt lugn och liksom närvarande, medveten om problemen och såg lösningar och konsekvenser. Den andra delen av mig var helt vansinnig, dreglade, spottade och bara vrålade ut sin ilska till hela jävla världen. Så jag lämnades ensam hemma tillslut med de lugnande orden: "Ta det lugnt nu, lägg dig och vila". Och det gjorde jag. Inte. Nej istället tog jag tillfället i akt att grundligt rengöra hela hemmet, sortera leksaker och vika tvätt. Och vilken befrielse. Vilken lättnad. Den där dreglande och vrålande delen av mig verkade försvinna ner i avloppet tillsammans med skurvattnet. Kvar var bara jag, lugn och närvarande, och ett oerhört välstädat hem. Sen skickade jag ett sms där jag kallade hem den lilla familjetruppen igen. Hem kom dom och min man tyckte det var lite onödigt att jag städat, jag hade ju kunnat vilat istället. Men han förstår inte, det är ju mer vilosamt att städa och göra rent utan klängiga och skrikande barn än att ligga på soffan och se högar med prylar och damm överallt alldeles ensam. Ja nu tror jag inte jag är ensam om detta störda beteende. Jag är till och med osäker på om det ens är ett stört beteende. Jag tänker att det fullständigt rimligt och kanske till och med normalt?!
Hur det än ligger till på den fronten är i alla fall mitt hem nysanerat, ungarna och deras pappa har haft kvalitetstid ihop (läs barnen skrek ikapp utomhus istället för inomhus) och jag känner mig fullkomligt lugn och sansad igen. Win win.

6 kommentarer:

  1. Vet du vad, jag är också kräfta och är EXAKT likadan! Jag blir lycklig när det är städat och mår psykiskt dåligt när det är smutsigt. Det känns som tortyr när jag inte har tid/kraft att städa. Jag önskar att det inte var så, men det är så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam. Det här med kräftor och andra stjärntecken, stämmer sånt tror du? Jag har aldrig engagerat mig i det, vet knappt vilka tecken ungarna är födda i. :/

      Radera
    2. Has ja kräft-grejer stämmer extremt bra på mig. Hemkär och vill ha det fint hemma, mammig och har barn/djur att ta hand om, känslig och drar sig inom sig själv, bekräftelsekåt, kreativ/konstnärlig, lättstött, gillar silvriga/blå färger.

      Radera
    3. Wow. Låter exakt som mig!

      Radera
  2. Googla "kräfta". Det är skrämmande.

    SvaraRadera
  3. Alltså, att läsa om din städrelation får mig strunta i att överanalysera och istället skriva ner en av alla de kommentarer jag tänkt skriva sedan jag började läsa din härliga blogg; tack! Det finns ingenting som får mig så lugn som att städa eller att det är städat. De flesta i min närhet tycker att det är att prioritera fel att städa och som den mes jag är så beter jag mig lite som en missbrukare och döljer mitt städbehov. Framhåller å det bestämdaste att det är heeeeeeelt lugnt att inte städa, att jag inte ens tänkt på i fall det behövs och jadajada. Så tack för att du delar med dig, av detta precis som av så mycket annat. Det finns en mamma i Uppsala som hittar ork i orkeslösheten av att läsa din blogg. Men nu måste jag avrunda för jag tror bestämt att det behövs städas..

    SvaraRadera