söndag 6 oktober 2013

Jag ville inte verka självgod

Mitt förra inlägg lät så hiskeligt skrytigt och lite väl självgott på sina håll. "Fast nu vet jag bättre så jag sätter barnens behov i första hand" och "ja jag kan då minsann kontrollera min ångest". Vad fan är det för jävla påståenden? För det första stämmer dom inte riktigt, för det andra så om det hade stämt känns det ju sådär att liksom basunera ut det sådär skamlöst och skrytigt. Barnen kommer ofta i första hand numera. Men det är sällan det är av rent intresse från min sida. Oftast är det av lathet. Ja det är ju bekvämare att ligga på golvet och bygga ett par legotorn än plocka tvätt och disk till exempel. Och bara för att jag den här gången lyckades komma undan den där gyttjiga och mörka sörjan som ångest och livskris är betyder det inte att jag alltid gör det. Men ungefär 9 gånger av 10 lyckas jag. Och 100% av dom gångerna är det Hass förtjänst att jag klarar av att överstiga alla hinder jag sätter framför mig själv. Ja det var den självständigheten det. Med andra ord, jag har massor med ångest och gyttja jag sliter med varenda dag. Ibland klarar jag av att hantera det, men oftast går jag djupt ner i det där mörka träsket.
Tack ni som delat med er av er smutsiga ångest för mig, förlåt att jag verkade självgod. Ni är långt ifrån ensamma.

5 kommentarer:

  1. Jag tyckte inte att det var självgott. Och jag kände igen mig mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack bra. Jag fick tre mail bara på kort tid som inte sa det rakt ut men som fick mig att tycka det.

      Radera
  2. Kära någon, det var ju bara en beskrivning av hur det varit och hur det är. Det känns snarare hoppfullt för en som befinner sig någonstans mittemellan.

    Dessutom borde tjejer skryta mer. Det är för lite skryt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har rätt. Det är för lite skryt. Jag ska skryta mer den här veckan.

      Radera