fredag 18 oktober 2013

Jag älskar bland annat chips

Det är så konstigt att skriva öppet och ärligt om hur jag mår när fler och fler av mina vänner här i Hamburg läser min blogg. Jo men förut har jag ju alltid bloggat anonymt eller haft oerhört få läsare, typ min mamma och en handfull med vänner. Men nu om jag skriver att jag har ångest och känner mig ängslig är det flera som hör av sig och som frågar hur jag mår när vi ses. "Nej men på riktigt, hur mår du?" Och det är fint, det är verkligen det. Jag blir bara så överrumplad, för jag tänker inte riktigt på kopplingen mellan bloggen och verkligheten. Jag har funderat ibland på att censurera mig, eller i alla fall tona ner sanningen. Men jag tänker att det är viktigt för mig att skriva just så ärligt och öppet om hur jag mår. För det pratas alldeles för lite om mental ohälsa, särskilt bland småbarnsföräldrar där det någonstans tas för givet att det finns en grundläggande lycka tack vare barnen. Men jag menar små barn har ju svårt att laga det som är trasigt, eller stilla en växande ångest. För mig hjälper barnen till att skingra mina tankar, men så fort lugn råder i hemmet blir jag sådär bubblig av oro och ängslan. Lite självhat och allmän bitterhet finns där också och skvalpar lite. Nu har jag sällat mig till den medicinerande skaran med antidepressiva tabletter som hjälp för att rätta till det som inte verkar fixa sig själv. En kan väl säga vad en vill om mediciner av sådana slag, jag har ätit det tidigare och tyckte väl att de fungerade sådär om jag ska vara helt ärlig. Men jag gissar att medicin kan förbättras på ca tio år och jag är inte direkt på samma urusla plats nu som jag var då. Det blir nog bra det här.
Nog med navelskåderi för stunden. Det är ju fredag och jag ska äta chips nu. Jag älskar ju chips.

4 kommentarer:

  1. Vad klokt du resonerar om att barnen inte kan laga något. Det brukar ta en stund innan antidepressiva verkar, så jag hoppas att de kommer att hjälpa dig. heja dig.

    Hälsningar
    Mormoren

    SvaraRadera
  2. Jag har också skrivit allt men nu har jag börjat måste tänka "nej, just det, Y läser ju bloggen så det kan jag inte skriva" och så vidare.

    SvaraRadera
  3. Din blogg har varit jätteviktig för mig när jag har haft det tungt. Det har varit så skönt att läsa dina beskrivningar på hur jävla asjobbigt och vilken enorm psykisk utmaning det kan vara att ha hand om två små barn. Du har många gånger satt ord på det jag känner, och det är en skön känsla. Så det ÄR viktigt att skriva om de mörka sidorna av det här livet vi lever just nu, och du gör det så in i bengen bra.

    SvaraRadera