måndag 16 september 2013

Ett par veckor framöver

Ena dagen är allt så enkelt och nästan ljuvligt. Andra dagen är allt som en stor svart gyttja jag måste vada mig igenom. På #blogghen läste jag om något som kallas PMDD. Tydligen måste en uppfylla minst tre av listan av symptom för att få diagnosen, men det är ingen fara. Jag har nämligen alla. Varenda en. Så, nu borde jag ju bara ringa en doktor, få diagnosen och lite välbehövligt medikament. Nej men så funkar tydligen inte jag. Nej istället, när jag är mitt i de dåliga dagarna, är det ett jävla Mount Everest att bestiga bara tanken av att gå till en doktor på ett språk jag inte behärskar fullt ut. Dessutom vet jag att det är lång väntetid på att få en tid, och lång väntetid när en väl har tid i väntrummet. Ja men ni hör ju. Ursäkter och elände.
Och när jag är i de bra dagarna då tänker jag bara, "nej men det där var ju inte så farligt, det där klarar jag av". Och så plötsligt, pannkaksfall ner i backen och här sitter jag nu och vill i princip inte leva mer. Jag är en sån oerhört dysfunktionell medmänniska idag. Och ett par veckor framöver. För att inte tala om förälder. Och livskamrat.

2 kommentarer:

  1. Kära du! Gå till Doctorn! Därmed basta! Du lär tänka lite på dig själv! Mår du bra mår oxå alla andra bra! Klart alla mår dåligt ibland men gå och kolla upp dig för böfvelen!! ;) Kramar!
    "Järnet bon"

    SvaraRadera
  2. Vet du, det kunde varit jag som skrev det där. Och att se det såhär, hos dig som en nästan känner lite, får mig nästan att grina. Tänk att man inte var ensam om det! Man är nästan aldrig ensam om någon skit alls, men det känns ju nästan jämt så.

    Varje månad, när mensen är slut tänker jag; Jamen det var kanske inte så farligt ändå? Men om jag mår såhär NÄSTA månad också... DÅ ska jag söka hjälp.
    Har hållt på såhär sedan A föddes, och även om det är bättre i år är det långt ifrån bra...

    SvaraRadera