fredag 6 september 2013

Det är fredag idag

Nätterna är svåra och spruckna just nu. Någonstans i bakhuvudet vet jag att det bara är en fas. Det går över. Men det kan inte hjälpas, när jag står där och gör frukost med skrikande barn hängandes i benen, känner jag mig långt ifrån glad och hoppfull.

Efter att jag lämnat det ena barnet på Kita tog jag med mig det andra barnet för att handla. Att morgonhandla är bland det bästa jag vet. Ja om jag måste rangordna de tråkigaste sysslorna jag vet dvs.

När Edgar hade somnat, ja på dagarna går det visst bra att sova, rodde jag mig en stund. 5,3 km. Målet är milen. Det kommer ju ta mig två timmar i den takten jag håller på, men tänk va, att ro en freaking mil! Aja, det gjorde jag som sagt inte idag. Svetten satte stopp på allt det roliga.

Sen gjorde jag lunch. Då blev det roligt igen.

Och Edgar bara sov och sov. Så jag hann både tvätta, duscha och detta härliga: städa.

Men se där! När jag gick in för att bara kolla om han levde låg han där i sängen och jollrade lite sådär rofyllt. Gulligt. Att få i honom lite mat däremot, inte lika gulligt som han får det att se ut som.

Jag lyckades efter lite skrik och panik hämta upp Edith i tid från Kita. Vi gick omedelbart till en lekpark där vi mötte upp några vänner. Det var ju kul att se dom vännerna. För det var mest det jag fick göra, se på dom. Inte prata. Nej men jag var väl upptagen att inte bryta ihop av konstant gråtande bebis och konsekvent olydig toddler. Ja olydig får hon väl vara, men när hon inte lyssnar på mig när det gäller moraliska saker (som att inte slåss till exempel) blir jag helt vansinnig. Och de där vännerna jag aldrig hann prata med hade bara en varsin lugn och fridfull bebis var att sitta och ooohhha sig över. "Vi kanske inte ska ha fler barn" hörde jag en av dom säga när jag jagade och väste efter tvååringen med en illtjutande ettåring under armen. Aja. Jag varken skrek eller brukade våld, trots enormt tryckande behov av bägge delarna. Men tillslut viskade jag bara hejdå till vännerna och gick därifrån. Det finns ju en gräns ändå hur mycket jag orkar.

När vi kom hem hade min partner in crime lagat mat! Fajitas! Åh herregud. Jag blev nästan helt gråtmild av det lilla.

Efter middagen hade vi Depeche Mode fest. "DAAANCING" vrålade Edith och det bubblade till i hela min kropp när jag såg de där avkommorna dansa till mina bästa låtar. Lön för mödan tänkte jag för mig själv. En klen tröst men bättre än total uppgivenhet.

Fast ska jag vara helt ärlig så suger ungarna ur all livskraft ur mig just. Eller dom. Vad fan pratar jag om? Edgar, det är ju han som håller på att utvecklas för fullt och har så mycket behov och så mycket frustration. Och det smittar av sig lite. Jag skulle också vilja lägga mig raklång på golvet och yla hysteriskt om mina behov. Men det gör jag inte. Istället kryper jag ihop till en boll och sluter mig. Säger inte ett ord. Håller andan. Och får ont i kroppen. Helt rimligt sätt att hantera stress på. Inte helt socialt funktionellt dock. Aja. Nu ska jag äta frusen yogurt och se på skräckfilm. Jag kommer troligtvis kissa på mig. Sen ska jag ladda för ännu en obekväm natt.

1 kommentar:

  1. Åh, Sandra! Jag saknar dig så jag vill böla åt'at.

    ps. Mina ongar är också över toppen just nu. Hur kan en bli så arg? Var kommer det ifrån, kattsparkararget?

    ps2. Puss

    /gmass-sara

    SvaraRadera