måndag 26 augusti 2013

Nu kan det ju knappast bli sämre

Tunga matkassar i händerna och tio meter kö på posten. Händerna ömmar när jag tar ett nytt grepp. Edgar börjar tappa sitt annars överflödiga tålamod och han gråter. Högt. Så högt att det ilar i hela min kropp. Jag har svårt att trösta, svårt att fokusera, svårt att stå. Jag böjer mig klumpigt ner för att plocka upp nappen han har kastat på golvet. Och när jag reser mig upp känner jag hur blodet börjar rinna. 8 dagar för tidigt och jag har lite svårt att känna mig tacksam för en fertil och fungerande kvinnokropp precis i den här stunden. På vägen ut tar jag upp Edgar ur vagnen och försöker lasta i matkassarna i vagnen. Men jag hinner inte. Så fort jag lyfter upp Edgar välter vagnen och ut på gatan rullar melon och kiwi. Jag böjer mig ner, med Edgar hängandes i ena handen och blod rinnande ner för insidan av låret. Jag får hjälp av en kvinna, en medsyster, som ser mattheten personifierad när hon ser på mig och hon önskar mig en bra dag när vi fått upp både mat, vagn och gråtande barn igen. Så fint, den kan ju onekligen bli sämre som det känns precis just nu.

2 kommentarer: