torsdag 8 augusti 2013

Livet alltså

Det är nästan så att jag skäms. Inte för hur jag har känt, eller hur jag har tänkt. Det är viktigt att känna, och varenda känsla är viktig och varenda känsla ska räknas. Men jag kan ändå inte sluta skämmas över att det nästan tog mig tre år att fullt ut njuta av barn. Mina barn. Mina egna barn som jag har burit, fött och lärt mig att älska. Det är en otrolig känsla det här. Jag är en 28-årig rätt luttrad tvåbarnsmor, men jag kan inte minnas att jag tidigare känt mig såhär ren och utlöst, jag nästan pånyttfödd tidigare. Det är inte frälsning, jag vet, det är lätt att tro. Det är något helt annat. Det är acceptens. Jag har accepterat precis allt i livet. Allt. Det finns saker som jag trodde jag var klar med och som jag bara har struntat i att ta del av, det finns delar av livet som jag trodde jag skulle slippa handskas med igen. Det finns två små barn som är så fulla av sprudlande liv och ren glädje som jag har ansvar över långt längre än blöjbyten och spruckna nätter. Ni kan kalla mig naiv om ni vill, men det har inte slagit mig på riktigt förrän precis just nu. Jag har landat nu. Jag och min acceptens. I något mjukt och storslaget har vi landat i och jag ser lite skarpare nu, känner mig lite lugnare. Och trygg. För första gången i hela mitt liv känner jag mig rakt igenom trygg. Det är verkligen ett idogt arbete det här att bli vuxen. Att få insikt, att bli visare, att acceptera och att älska, allt det tar verkligen tid att lära sig. Livet alltså. Vilket projekt det är att lära sig förstå sig på det.

5 kommentarer:

  1. Gud. Jag är inte riktigt där än. Vissa dagar tror jag att mina barn bara är en prövning från herren. Fast jag älskar dem ju över livet självt. Motstridigt är bara förnamnet. Vill också nå acceptans och njuta.

    SvaraRadera
  2. Underbart! Själv tog det tills jag fyllde 40 år så för mig tog det lite längre tid.. :D
    Kram! Åsa

    SvaraRadera
  3. Men fy fan vad gött. Jag önskar att jag också var där.

    SvaraRadera
  4. Jag vill också nå dit. Älskar mina barn och är nöjda med dem trots skrikpanik och så, det är "bara" prestationskraven i övrigt jag har sådana enorma problem med. /J

    SvaraRadera
  5. Så otroligt skönt att känna så. Jag gör det ibland, vissa dagar. De dagarna kommer som tur är oftare och oftare och då känner mig fantastiskt lycklig, och lyckligt lottad. Men som du säger - att landa och få insikt är ett sjuhelvetes jäkla projekt.

    SvaraRadera