söndag 18 augusti 2013

Hallå hej hej söndagsdagboken!

Söndag morgon. Hemmet ser ut som ett helvete. Kroppen känns sliten. Själen känns matt. Så händer detta fantastiska: Barnen äter upp ALL frukost, minus ett par brödkanter. Vilken segerkänsla! Men vilket jävla mörker att en sådan här buffé måste förberedas för att det ska duga för de små kungligheterna.

Sedan följde detta ännu mer otroliga: Skiftbyte i kolgruvan och jag sov i nästan 3 timmar.

När jag ramlade ut i vardagsrummet blev det ännu ett skiftbyte. Det är visst så vi jobbar numera, men det är väl bra. Det går ju inte att få nog med vila i dessa tider om en säger så. Så jag drog fram pysslet för att roa ungarna.

Eller ja, ungen. Den lilla bebisen är ju en liten ärthjärna fortfarande och mutas enklast med något att äta på så inte lera och annat dödligt och livsfarligt lockar honom. Hoppas det lilla tricket funkar i en sisådär 17 år till.

Aja. Sedan följde en stressig vem-ska-duscha-vem-ska-packa-väskan-och-vem-tusan-ska-klä-på-ungarna-egentligen?-cirkus så att vi kunde komma ut. Och ute var det ju JÄTTEHÄRLIGT. Det var det ju värt.

Vi gick runt den berömda sjön Alster. Stora Alster. Eller yttre Alster. Skitsamma vad de kallar den. Det här är hamburgarnas stolthet och jag har verkligen fått försvara mig när jag förklarat att jag inte varit vid den under mina två år här. Alltså jag har ju varit vid lilla Alster, och jag har ju sett den stora där bortanför den lilla. Men intresset för sjöar är väl ganska minimalt måste jag säga. Men nu har jag alltså varit där. Och jo, visst var det väl fint. Men alltså, det är ju ingen Siljan direkt.

Skit i det nu. Vi gick hem till vänner istället. Där fanns det massor av barn och tyskar som bott utomlands. Sverige bland annat. Min bästa sorts tyskar är nämligen de som har bott utomlands. Särskilt i Sverige och som ärligt vågar säga: "Ni är inte så jäkla trevliga där i Norden faktiskt". För nej, det är vi några stycken som håller med om.

Och så fanns det massor av god mat också.

Och himmelskt goda bounty-muffins. Eller cupcake. Eller koppkaka. "BJUMFINS" vrålar i alla fall Edith och säger att det är det godaste i hela världen.

När regnet hade lagt sig och chokladfingrar var tvättade gick vi ut och sprang det lilla sockerruset...

...och hann hem precis lagom i tid för den stora sockerkollapsen.

Och ungefär då kunde jag äta BJUMFINS, som jag "motvilligt" accepterade att ta med mig hem, och titta på tre avsnitt av Lost. Det är inte många avsnitt kvar nu. Jag känner redan hur ett stort tomrum börjar skapas i mitt liv.

4 kommentarer:

  1. det är ju sällan jag kommenterar, men jag läser varenda inlägg. och jo, dagboksinlägg är dom bästa! och sluta inte skriv, vad du än gör - älskar din ironi, ärlighet och din känsla för föräldralivet. just för att jag delar dina tankar och åsikter i stort sett jämt, du är en favorit!

    kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Jag älskar dina dagboksinlägg!

    Blev emellertid rädd nu. Jag minns när jag såg det allra sista avsnittet av Lost och hur det kändes efteråt. Hoppas att du slipper känna så som jag gjorde. Berätta gärna om dina upplevelser när du tittat klart!

    SvaraRadera
  3. Haha jävla as som ska ha frukostbuffé. Du får gå upp 04:00 och förbereda innan Kita. Eller vänta, det gör du ju redan ...

    SvaraRadera
  4. Du...jag fick en snilleblixt (fast du har kanske redan tänkt på det, vad vet jag...): matmuffins till frukost till småttingarna. Om muffins går hem menar jag. Det är klart det inte blir med choklad å kokos då utan snarare ost å dinkel, men ändå. Värt att testa? Köra i karamellfärg/blåbär så de blir i roliga färger kanske?

    SvaraRadera