söndag 28 juli 2013

Sista semesterdagen va?

Det var slitsamt att kliva upp i morse. Det blev rätt sent igår och jag var så trött att ögonen ofrivilligt klibbade ihop sig hela tiden. Men så ställer sig min man och gör den här spektakulära frukosten till mig. Eggs Benedict.


Efter frukosten sov jag och den lille bebisen i nästan två timmar. Så värt.


Jag packade ihop barn och svettiga armhålor (Den här värmeböljan, hur länge kommer den pågå?) och tog mig till närmsta öppna butik för att handla middag och snacks. Sedan åkte vi tunnelbanan en station,  sammanlagt längre restid än om vi hade gått. Men eftersom ett tåglöfte var det enda sättet att få med sig Edith utan skrik och panik så blev det så. Ett löfte är ju alltid ett löfte, hur fånigt det än är.


Aja, efter att ha lämnat det vi handlat hemma fortsatte jag ut med vid det här laget sovande barn i vagnen. Jag gick runt i området och ramlade över en loppis där jag fyndade två spel till barnen och en sjal till mig själv.


Sen hann jag sitta i en park och gråta lite också. Jag lyssnade på när Kristian Gidlund intervjuades i Värvet, och det fanns ingen möjlighet för mig att låta bli att gråta när dom pratade om cancern och om döden. En släkting till mig har nyss dött och döden gör mig alltid så vemodig. Jag vill inte prata mer om saken.


Barnen vaknade tillslut och medan ett barn sprang iväg till lekparken stannade ett annat för att äta, mumsa och slafsa. Finns det mat med i bilden kan en vara säker på att hitta Edgar precis där maten är. Alltid.


Så flinlika vi är. Det visste jag inte.


Edith byggde ett sandslott (med eventuell hjälp från frivilliga och okända vuxna) som hon sedan beskyddade med sitt liv.


Det var ju tur att jag hade köpt ett tågspel så att jag hade något att locka med för att få med mig Edith hem igen. Jag gör visst allt för att undvika skrik och konflikter just nu. Lockelser om tåg verkar ju fungera för stunden.


Sen åt vi middag, städade, gick ut med sopor, tittade på film, nattade barn, duschade i en rasande takt och jag började baka muffins mitt i alltihop. Jaha det är visst sista semestersockerfettdagen idag och tydligen ska det maximeras med socker och fett. Vart är logiken i det? Jag känner hur jag framstår som en ätstörd 12-åring när jag håller på såhär.


Men det var rätt värt sen att kunna äta nybakta blåbärsmuffins och läsa bloggar i mitt nystädade vardagsrum när barnen hade somnat. Jävligt värt faktiskt. 

7 kommentarer:

  1. Jaså de har somnat. Själ sitter jag utanför Es rum medan hon vrålar att hon inte vill sova. Hon har tagit av blöjan å kissat ner sängen en gång i protest redan. Å rymt ut massor av gånger. Jag har gråtit, hon har gråtit, en lampanordning har ramlat ner i hallen, solrosen har klistrat upp den med Karlssons klister å sagt att jag inte får svära å allt jag vill är att skrika å svära å att ungen ska sluta ställa till scener så fort det är läggdags. Tur att vi producerade nr 2 innan hon kom i den här fasen, annars hade det nog inte blivit nåt mer barn...å nu vill jag gråta en skvätt i förebyggande syfte för att jag tänker på hösten då mitt föräldraskap kommer nå nya bottennivåer om inte jag får nåt slags energidrog. Mvh bitter å orkeslös

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här kommer en försenad men ändå lika kärleksfull kram till dig.

      Radera
  2. Vad heter det där tågspelet? Måste införskaffa om det finns i Sverige.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen aning. Det var något jag hittade på en loppis för en billig peng.

      Radera
  3. Herregud, eggs benedict! Jag dör vilken lyx.

    SvaraRadera