fredag 12 juli 2013

1001 sätt

Ibland ser jag bilder på vänner från förr. Vänner som en gång var mitt gäng. Som en gång stod mig närmre än något annat. Många av dom står mig fortfarande nära, men när jag ser bilder på dem, hur de fortfarande umgås, hur några har fått barn, hur de sprider vidare den där närheten vi hade till nästa generation, utan mig, då gör det så inihelvete ont i hjärtat. Mitt liv tog en annan väg som råkade vara ifrån dem, ganska långt ifrån också rent geografiskt och det går inte att göra så mycket åt. Men jag kan ändå ibland önska att mina barn också fick lära känna de där människorna som jag älskat i så många år. Samtidigt vill jag inte förändra hur och var jag lever just nu. Och jag gissar att hjärtvärk då och då hör till när en väljer ett liv ifrån sina vänner och sin familj. Jag har blivit bättre att hantera det nu, jag ligger inte lamslagen i flera dagar och gråter efter att jag sett mina gamla vänner umgåtts, utan mig. Men så hemskt illa var det ett tag. Numera svider det till lite och jag kan på sin höjd få lite halsbränna. Nu kan jag snarare vara glad över alla sociala medier, alla bilder och uppdateringar som ger mig möjlighet att fortsätta glädjas med och åt dem. Fast på avstånd. 
Om två dagar återvänder jag, bara för ett kort ögonblick, men ändå tillräckligt så jag kan få känna mig nära några av alla de jag saknar så mycket. 
Samtidigt, i samma sekund som jag saknar allt det som finns kvar där hemma, så längtar jag mig bort till nya delar av världen. Det plågsamma i att vara en nostalgiskt sentimental och rastlöst sökande på samtidigt. Jag ska skriva en bok om det någon gång. Den ska heta "1001 sätt att förstöra glädje". Jag är nämligen lite av ett proffs på det. 

1 kommentar:

  1. Herregud vad jag känner igen mig. I allt. Hjärtvärken över att vara så jäkla långt bort från alla, längtet bort till något nytt, glädjen över de sociala medierna. Tänker på precis det här nästan varje dag. Och slits mellan sorg och stolthet och tvivel och längt och äventyrslusta.

    SvaraRadera