tisdag 4 juni 2013

Hej

Det är väl egentligen inget att fira, men idag är det tre år sedan jag slutade på Kyrkerud, en enslig liten folkhögskola i Värmland. Det är tre år sedan jag stod på stentrappan och grät i mina vänners famnar helt uppgiven av alla farväl. För jag visste, alla visste, att ingenting skulle bli sig likt efter det här. Vissa skulle komma att fortsätta plugga konst, vissa skulle åka jorden runt, andra skulle studera på universitet och jag skulle bli hemmafru i Tyskland. Dom där människorna jag träffade där på Kyrkerud har alla betytt så mycket för mig. Både lärare och elever. Alla på varsitt lilla sätt. Jag tvivlar på att jag hade samma inverkan på deras liv som dom hade på mitt, men det bryr jag mig faktiskt inte så mycket i. Däremot tänker jag ofta på att jag inte träffat en enda av dom på dom här tre åren. Lite sporadisk kontakt via sociala medier och ett och annat handskrivet brev. Men aldrig träffat någon av dom. Och det gör lite ont i mig. Kanske kommer jag aldrig träffa någon av dom igen. Kanske kommer jag bara bära med mig alla minnen framöver, det är ju faktiskt gott nog. Men jag tänker ofta på dom, allihopa och hur dom har det nu.
Att det är tre år sedan jag slutade Kyrkerud innebär ju också att det är tre år jag spenderat största del i soffan som gravid, nyförlöst, förlossningsdeprimerad, lat, gravid igen, nyförlöst igen och evigt sömnlös. Dvs dom tre senaste åren har kretsat kring barn och deras behov i första hand. Min hjärna har under dom här tre åren förvandlats till pulvermos och är inte värt någonting i en någorlunda intellektuell diskussion. Släng in ämnen som barnmat, bärsjalar, barnvagnar, föräldraskap och blöjor och jag har en chans att hänga med. Undvik ämnen som kvantfysik (som om jag förstod något av det innan jag fick barn?), politiska system och samhällets utveckling. Det har naturligtvis varit väldigt värdefulla år. Jag är väldigt glad och tacksam över att jag har kunnat varit hemma med barnen så länge, ja trots allt mitt gnäll. Det tar bara lite tid för mig att förstå hur fint det ändå är allt det här. Min hemmaföräldertjänstgöring kommer fortgå några månader till. Exakt hur många är i dagsläget lite oklart, ur ekonomisk synpunkt borde den ha avslutats för fyra dagar sedan då min sista tyska föräldrapenning betalades ut. Av praktiska skäl (så som studier och dagis) dröjer det dock lite till. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när den här tjänstgöringen är över, men en del av mig längtar något så fasansfullt mycket efter att få lite mer stimulans av hjärnan än vad två blöjbarn kan ge. En annan del av mig tänker att vi ändå borde skaffa ett par ungar till, så slipper jag någonsin fundera på sådana där stora och viktiga frågor i livet igen.
Hur jag bäst uppmärksammar denna för er mycket ointressanta men för mig mycket känslosamma (eventuellt hormonella) årsdag undrar ni? Äter morötter och dricker kranvatten. Jag vet allt hur en ställer till med fest.

Hejdå

9 kommentarer:

  1. Jag har också tänkt precis sådär, på att välja att vara bebisfabrik ett tag till, mer ungar, mer kärlek, slippa det andra livet. Men nu ett drygt halvår efter att ha lämnat hemmatjänstgöringen så börjar de tankarna ebba ut och jag börjar så sakteliga uppskatta att tampas med de andra frågorna igen, de som bara gäller jag o mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vilken fantastisk läsning! Det var precis den peppen jag behövde!

      Radera
  2. Jag tror att du känner dig trygg där du är och du vet inte vart du ska, och därför känns det lite läskigt och som att du hellre skulle stanna kvar. Men jag tycker du ska kasta dig ut (i höst) och göra något roligt och kreativt. :) Det passar dig, sen kvittar det kanske om det är skrivande, konst eller vad det kan vara. Heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Du är som världens bästa hejarklack! Något bra blir det av allt. Tyvärr tror jag hösten blir för tidigt men snart nog så.

      Radera
    2. Ja, och det kommer att vara roligt och utvecklande. Det är jag säker på!

      Radera
  3. Jag har också varit hemma länge, 3 år med barnen. Och jag ska börja jobba igen i september. Vemodigt då jag inte gillar mitt jobb och helst inte vill gå tillbaka, men det är ett fast jobb och det är inte bara att säga upp sig heller...Tacksam över att varit hemma så länge och trots att det varit/är väldigt tufft så är det så jag/vi velat ha det.
    Kul att du pluggat i Värmland;) Här bor ju jag! (karlstad)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näh man måste ju vara rädd om det jobb man har. Så jag förstår dilemmat. Men kanske blir det skönt att balansera allt.
      Jag vet! Jag älskar Karlstad och hoppas jag kan åka tillbaka dit snart igen.

      Radera
  4. Det är ju en lyx att vara hemma, fast det är slitigt emellanåt. Och det är tufft att börja jobba när sömnbristen fortfarande är kvar. Men. Här kommer vi till men:et; jag tro att alla mår bra av att få vara lite vuxen och slippa tänka och planera för sina barn och bara få hitta sitt nygamla jag igen. Lagom dos av livet, som så många andra delar av livet är ju lagom bäst. Och när det här men:et dyker upp känner man nog? lycka till med planeringen av hösten:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja allt handlar väl om balans gissar jag. Det är inte jag så bra på. Men jag lär mig nog snart.

      Radera