måndag 3 juni 2013

Återgå till det normala

Det var inte meningen att lämna er sådär, med orden bara utslängda och oron i luften. Det var inte meningen att jag skulle tystna som jag gjorde. Men nu blev det så. Och det finns ingen särskild anledning till det. Inte mer än vardagen med den ständiga sömnbristen och det ständigt väsande mellan tänderna för att inte skrika ut tröttheten. Bara för att jag skrev det jag skrev om vad jag tänkte och kände så har det liksom vänt lite nu. Vi hade ett utvecklingssamtal med Ediths Kita där dom inte alls uppfattade henne som svår att förstå. Dom uppfattade henne som ett annat slags barn bara, som gör saker med sin kropp och upplever världen med dans och rörelser framför ord och meningar. Och när jag hörde det knöt det sig i magen igen. Fast på ett bra sätt. Varför tänkte jag inte på det? Varför tänkte jag inte bara på att alla människor har olika sätt att uttrycka sig? Och den där lilla människan har ju sitt sätt. Som är det bästa sättet för henne. Dessutom har hon precis lärt sig att sätta ihop ord till en mening. Visserligen bara två ord. Men ändå. Nu är det "EDDIES BOLL", "EDDIES BED" och "EDDIES APFEL" precis hela tiden. Och maten sen. Vet ni vad Ediths pedagoger berättade? Att hon äter mer än något annat barn där. Att hon äter 3-4 portioner varenda dag och hon ber alltid om mer och mer och mer. Ibland så mycket att dom får säga stopp annars räcker inte maten till de andra barnen.
Så vi kan väl konstatera att min oro var i princip helt utan grund. Att jag, som så väldigt många gånger förr, har börjat riva i saker i onödan. Det mesta löser sig. Jag vill vara en sådan person, avslappnad och lugn, som bara tänker och verkligen tror att allt löser sig med tiden. Ja för det gör ju det. Istället är jag den där ivriga, nervösa, oroliga och ängsliga personen som stressar och river upp sår för att komma fram till ett resultat. Bra eller dåligt. Bara det blir ett resultat som jag kan tyda och sen är det klart. Över till nästa orosmoment och projekt att lösa. Ja men sådan är jag. Jag måste bara lära mig älska allt det om mig själv. Och jag måste lära mig att bara andas och varva ner. Att Edith får ta hur lång tid som helst på sig att bli den hon ska bli. Hon kommer ändå aldrig bli färdig med det så länge jag lever. Vi får väl bli lite ledsna på varandra nu ett slag, det kommer ju ändå bli bättre. För det blir ju alltid det.

Tack för ert engagemang, era berättelser och ert stöd. Jag har sagt det förr men det tåls att sägas igen. Det är ni som är det bästa med den här bloggen. Nu kan bloggen återgå till den dagboksblogg den som oftast är.

6 kommentarer:

  1. Vad skönt att det känns bättre och att få prata med pedagogerna! Och härligt med nominalfraser. Snart är det Eddies röda boll osv. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snart kommer jag ångra att jag ville att hon skulle börja prata.

      Radera
  2. Gud vad skönt! Förstår verkligen att du har varit orolig dock, jag är ju också så där oroligt lagd av mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vad gör man av den där oron egentligen? En vill ju inte smitta ner ungarna med den.

      Radera