lördag 29 juni 2013

04:50

Nej nu kan jag inte hålla mig längre. Här kommer nattens ärligaste mening:
Jävlar vad jobbiga ungarna är nu.
Alltså jag begriper att båda två måste ta sig igenom dessa utvecklingsfaser, jag begriper att det blir bättre. För det blir alltid bättre, när jag minst anar det. Men gråten, gränstestandet och mammigheten står mig upp till halsen just nu. Edgar är väst. Han skriker så fort han sätts ner på golvet och skriker så fort han plockas upp. Han är en dåre när det kommer till att klättra, kasta sig, pilla på och pilla i saker. Ja jag förväntar mig inte så mycket mer från en 1-åring men det är jobbigt ändå. Jag minns att jag började googla adhd och damp på bebisar när Edith började närma sig den här åldern, så jag bidar min tid och försöker att bara bita ihop. Men det är ju inte bara Edgars bebissprång som sakta men säkert suger livslusten ur mig. Det är Ediths självständighetsförsök också. Och det faktum att leva med en människa som har startat ett eget företag. Och som jobbar hemifrån. "Kommer ni få några jävla pengar snart eller?" frågar jag ett par gånger i veckan och får alltid samma svar: "Ja, snart". Så har det låtit i 8 månader sedan han startade företaget. Dessutom, vadå jobba hemifrån? Sitta i soffan i morgonrock och laptop ser inte så jättejobbigt ut om ni frågar mig. Med andra ord, jag längtar lite tills det hittas ett kontor.
Så igår kväll gjorde jag det enda rätta, söp mig full på vin. Ja det var ju verkligen inte syftet från början. Jag drack ett glas som jag gör då och då men så var vinet lite för gott, lite för lättdrucket och plötsligt satt jag i soffan och fnissade. Ja det var ju roligt, ända fram tills nu när det är mitt i natten och jag sitter vaken med ont i magen och halsbränna. Att bli äldre är ju inte vackert jämt. Dessutom känns det lite tomt i sovrummet. Edgar sover inte där mer, han och Edith har flyttat ihop. Jag måste säga att det passar mig väldigt bra att inte ha en massa ungar i sängen hela tiden, eller i rummet för den delen. Men jag saknar dom där små andetagen, smackandet med läpparna och den där foten i ansiktet ibland. Just nu hade det till exempel varit mycket lämpligt att smyga ner bredvid en varm unge och lägga näsan i dess nacke. Kanske hade jag somnat om då, oavsett halsbrännan. Mina fina ungar. Jag har redan glömt hur jävla jobbiga dom kan vara.


3 kommentarer:

  1. Åh, gud vad jag känner igen adhd-googlandet och den härliga dubbelfasen (som vi sett liiite förbättring på nyligen). Blev inte bättre av jobbångest och fsk som på utvecklingssamtalet vill kalla in specialpedagog för att stora inte vill gå in när de ska ochvtydligen inte alltid ger dem ögonkontakt... Skitförskolan har givetvis ingen koll på hur barn som inte uppfostrats till att lyda beter sig samtidigt vill man ju inte vara DEN föräldern som stångar sitt huvud i väggen i förnekelse... Suck. Men fina är de. /J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men oj vilket drama. Och vilken trist personal som du säger som inte vet hur barn som växer upp utan sträng fostran beter sig. Men hur har det gått undrar jag såklart? Blev det specialpedagog?

      Radera
  2. Nu blev jag nyfiken. Vad menar ni med barn som inte uppfostrats att lyda och sträng uppfostran i kombination med det exemplet ni gav. Menar ni att era barn bestämmer när de ska hem från lekplatsen? Bestämmer era barn själva över allt, med undantag för det som är farligt (såsom springa på parkeringen)? Jag förstår tanken bakom det men hur fungerar det rent praktiskt?

    SvaraRadera