torsdag 23 maj 2013

Så olika

När Edith gör sig illa är jag saklig, stark och lugnare än alla lugna sjöar i hela Europa. När Edgar gör sig illa lindar jag in mig i ångest och tror att han ska dö. Vad det än är tror jag bara att han ska dö. Jag kan inte ens vara med i samma rum när läkarna ska undersöka honom. Till skillnad mot när Edith ramlade och slog hål i pannan och jag var den första som var ner med händerna och täppte till hålet. Så olika. Men ändå betyder det inget för mina känslor för dom sinsemellan. Jag har burit ett stort lass av skuldkänslor, ångest och ren panik idag. Jag har inte fungerat, bara följt med, suttit still och väntat. Hass däremot har burit ledsen och trött bebis, lugnat och tröstat mig, (eftersom jag alltid hittar stunder då det är mest synd om mig) plus roat en tvååring när jag inte orkat. (Återigen, mest synd om mig). Han tar som vanligt i där jag inte orkar. Som det ska vara. Men som jag fortfarande blir själaglad av när jag slutat tycka synd om mig själv. Vilket oftast sammanfaller i samma sekund som barnen somnat. Jag blir så oändligt stolt över Hass, om och om igen. Mitt sätt att visa det idag var ett dåligt sätt. Jag skrek. Som ett barn skrek jag. Högt och orimligt. Inte alls den förebilden jag vill vara. Helt oresonlig och full av skam och panik. Imorgon hoppas jag hitta ett annat och mycket bättre sätt. Med mindre panik. Skammen försvinner nog inte än på ett tag.

3 kommentarer: