onsdag 15 maj 2013

Jag har landat nu

Det var svårt att komma hem. Det var svårt att hantera ickekramarna och ickeskratten från barnen som på något sätt straffade mig för min frånvaro. Det var svårt att inse att allt här hemma flutit på bra utan mig. Med andra ord, mitt slit och mitt arbete är inte lika livsviktigt. Det var svårt att vara vaken i 30 timmar och sen bara sova i 5 för att sen börja dagen med tryck över bröstet. Panik. För allt jag gett mig inpå. Ångest. Över ansvaret jag aldrig kommer leva utan. Smärtan. I att längta bort på en gång. Men det är tröttheten som ställer till det. Den den där tröttheten som gör ont ända in i benmärgen. Efter att ha gråtit från och till hela dagen har jag äntligen landat. Helt och hållet. Vi har kramats och gosat, lekt, sjungit och dansat. Det känns bättre nu. Jag är hemma igen. Och jag förstår fortfarande inte vad tyskarna säger.

9 kommentarer:

  1. Välkommen hem :-) Kram!!

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där att barnen straffar lite för att man varit borta. Förra året jobbade jag i Skåne medan familjen bodde kvar i Stockholm i en månad. Så vi sågs bara på helgerna. Det var superjobbigt att sonen var arg på mig när vi sågs på fredan, avvaktande och pappig på lördan och sen jätteledsen och olycklig när jag åkte på söndan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch vilken svår sits det måste ha varit!

      Radera
  3. När jag började att jobba när min äldsta var 20mån (hon var hemma med pappa då) så straffade hon ut mig totalt... i två år fick jag varken, natta, borsta tänderna eller ens pussa på henne utan protester från henne. Bara pappa som gällt! Envisa unge, vi som hade suttit ihop innan dess. De är otacksamma dom små liven...

    SvaraRadera
    Svar
    1. I 2 år? Åh jösses! Skönt att det är bättre nu. Men visst är dom otacksamma.

      Radera
  4. Snåla ungar! Hoppas de är snälla nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Ja det tog en vecka ungefär.

      Radera