torsdag 23 maj 2013

Det enda fina var att han började skratta igen

Sa jag verkligen att jag inte hade så mycket att klaga på? Sa jag verkligen det? Okej. Här kommer något att klaga på:

6 timmar uppdelade i tre väntrum vilket resulterade i detta:

En bebis med helgipsat ben. Har ni sett en sån varelse krypa någon gång? Det är roligt på ett sorgligt sätt.
Han har en spricka i benet. Eller nej dom såg ingen spricka på röntgen, men dom tror ändå det kan vara en spricka. Så i förebyggande syfte gipsar dom hela benet. Jaha. Tack för det. Hur han fick spricka i benet? Ja där har vi det svårsmälta. Han ramlade ner från en barnvagn. Som jag lade honom i för att sova. Som jag ställde i ett annat rum. Utan att kolla om jag spänt fast honom eller inte. Såatteh, ja. Vi kan väl säga att jag inte är helnöjd med min insats som förälder just nu. Tvärtom. Men det är så stora, tunga och svåra känslor att jag inte ens vet hur jag ska kunna skoja om dom.

och sen det här, punktering på vagnen. JÄVLAR JÄVLAR JÄVLAR. Ingen är gladare än jag att den här dagen snart är över.

Men! Bebisen har tack vare gipset, inte ont i benet och är en mycket glad bebis helt plötsligt. Det enda fina som kom ut av den här dagen. Nu ska jag köpa på mig lite bomull och bubbelplast att linda in honom med. För all framtid. I evighet. Amen.

10 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, hon är verkligen jättebra! +1

      Radera
  2. Det blir bra. Det var inte ditt fel. Din bebis lever och är glad och ALLDELES SÄRSKILT GULLIG!

    SvaraRadera
  3. Absolut sånt som kan hända ju.Alex har både ramlat ur sängen, ätit diskmedel och satt en ballong i halsen... Du är en supermorsa! Och skönt att han blev glad av gipset.

    SvaraRadera
  4. Det är inte ditt fel. Du är en superbra mamma! Och Edgar har inte ont och är glad och har ett fint gips! Kram/ thunsorken

    SvaraRadera
  5. Så sover min jämt.... så maximal otur och inget om dig som mamma- eller; )

    SvaraRadera
  6. Jag hittade hit i höstas, tror jag, letade efter andra svenskar som bor i Tyskland (alltså, vi bor fortf i Sverige men min man har fått ett jobberbjudande och detta jobb finns alltså i Tyskland) och då hittade jag din blogg (förlåt, har bara smygläst och inte kommenterat). Vilken tur för mig att jag hittade hit, för här har jag stannat kvar och inte bara för Tysklands-temat utan för att jag känner igen mig så mycket i det du skriver och för att jag gillar ditt sätt att skriva. Jag har en 6-åring och en på 1,5 år och mina dagar ser ungefär ut som dina; jag är hemma med dem själv varje vardag, ofta långa dagar och även ibland på helgerna då min man jobbar mycket. Ibland tror jag att kommer bli galen på riktigt (exakt hur många gånger inom loppet av en timme kan två barn bråka och slåss? Tja, vi utför tester angående denna fråga varje dag.) Jag förstår hur du känner (har bl a själv fått åka akut till tandläkaren med den minsta då han givetvis lyckats slå ut halva framtanden). Det jag ville säga till dig när jag läste det här inlägget är att ingen kan vara överallt hela tiden (inte ens vi mammor ;) förutse alla ev faror och förebygga dessa.
    Kram
    //Madelene

    SvaraRadera