onsdag 1 maj 2013

Det blir sällan som en tänkt sig

Tre dygn har nu gått med ihärdigt skrikande och vrålande från båda barnen. Och jag ska erkänna att jag inte hanterade det så bra idag. Inte bra alls faktiskt. Det har varit rätt mycket fräs och skrik från min sida också. Alltså jag fattar att barnen är sjuka, har hosta, inte vill äta, kan inte sova osv. Men idag tog tålamodet och framförallt empatin slut. Vilken tur att Hass har hanterat både skrikiga barn och hysterisk fru som ett proffs. Jaja. Vi kom iallafall på en briljant idé på kvällskvisten. Den gick ut på att vi skulle ta en kvällspromenad längs hamnen tills ungarna somnat i vagnen och kanske om vi hittade något trevligt litet ställe att dricka vin på så skulle vi sitta där och dricka och skratta och kanske fira vår bröllopsdag i förväg. Allt skulle vara idylliskt, trevligt och vi skulle blicka ut över solen som sakta gick ner över horisonten. Vi skulle säga saker som "Kommer du ihåg när vi träffades och du sa att min den där röda väskan var så ful?" Eller saker som "Kommer du ihåg när du kom och överraskade mig på skolan utan att jag visste att du skulle komma? Vad sur jag var på dig för det." eller kanske "Kommer du ihåg när Edith skulle födas och läkaren sa att jag inte fick äta eller dricka något i fall det skulle bli ett snitt, men så satt du framför mig och tröck i dig Snickers och läsk" och avsluta med "vad bra vi har det". Nu blev det inte som vi tänkt. Det blir ju sällan det. Vi promenerade i en halv evighet utan att få båda barnen att somna. Vi promenerade så länge att solen hann gå ner. När vi till slut bestämde oss för att ändå sitta och dricka vin så fick tvååringen ett plötsligt och extremt typiskt-2åring-anfall av något slag och kunde varken sitta ner eller prata lågt. DET SKREKS OCH HOPPADES UPP OCH NER GANSKA MYCKET kan vi väl säga. Och kallt var det också. Ja det är ju inte högsommar direkt. Så vi blev inte långvariga. Inte blev vi valda till årets gäster. Vi fick till och med ta med oss vattenflaskan om vi skyndade oss därifrån. Ja. Så kan det bli. Imorgon är en ny dag. En bättre dag. Inte lika fräsig dag. Vi säger så.

1 kommentar:

  1. Modigt av er att försöka, det hade nog inte vi vågat.

    Och det där med snickersen, Gud vad jag skrattade! Ungefär som när jag två dagar efter förlossningen fick välja om jag ville ha blod eller inte, sa ja, eftersom jag tänkte att det kände vara bra om jag inte var sängliggande och Niklas ba "men är inte det lite onödigt, det kanske finns nån annan som behöver blodet bättre" tack liksom. Bra att han hade empati med andra osv. Jaja, han skäms fortfarande för att han sa så där och säger att han inte fattade hur illa jag var, men jag kan inte låta bli att pika honom för det ibland.

    SvaraRadera