tisdag 14 maj 2013

Att längta bort

Sedan jag blev mamma för 2,5 år sedan har jag bara längtat bort från familjen. Jag har aldrig haft möjlighet att sakna dom såhär intensivt, och om jag ska vara helt ärlig plågsamt. Men nu känner jag det. Överallt i min kropp känner jag längtan efter dom små armarna, dom ivriga rösterna och den trygga närheten. Det gör lite ont i magen och när jag hör barnskratt bakom mig blir jag väldigt känslig och sårbar.
Men snart är jag hemma igen. Hemma hos min familj och allt kommer bli som vanligt. Men ingenting kommer bli sig likt. Någonting har ändrats. Min respekt för Hass styrka, behovet att detaljstyra allt finns inte mer, jag kan nog dela med mig av det. Framförallt har en ny målbild vuxit fram. En bild, ren fantasi eller ej, om ett annat slags liv för mig och min familj. Men det är längre fram. Steg 1, återförening.

6 kommentarer:

  1. man behöver komma ifrån ibland, få en paus och känna saknad. inget fel alls med det. kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är verkligen inget fel. Bar svårt att inse det.

      Radera
  2. Känner igen det där med att något förändras. Det är härligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det härligt. Och lite läskigt.

      Radera
  3. Nästan alla stora förändringar i mitt liv har börjat med en resa. Skriv ner alla tankar du har nu, så att inte vardagen slukar dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset att skriva ber tankarna. Jag trodde inte allt skulle försvinna så snabbt i vardagsluddet.

      Radera