tisdag 30 april 2013

Inte alls så jobbigt

Jag åker ju till Kanada om lite drygt en vecka. I 6 dagar ska jag vara borta. I lika många dagar ska Hass vara själv med barnen. Han har aldrig varit själv med barnen i mer än några timmar åt gången och ingen av oss har varit själv med barnen i så många dagar. Det kommer naturligtvis gå bra. Hass är en ansvarsfull far och jag tar för givet att han gör allt för barnen inte bara ska överleva utan också må bra under tiden. Och jag tycker inte heller det är några konstigheter för mig att åka iväg. Jag hade kanske inte kommit på att åka iväg så långt bort i så många dagar om det inte var han som själv föreslog det. Jag ser det dock som att jag behöver det här mer än något annat. Som en belöning för 3 års trogen föräldratjänstgöring. Men nu börjar oron krypa sig närmre. Inte så mycket för barnens skull, men för Hass. Att ha fullt ansvar för dagar och nätter utan någon som avlastar halva tiden är ett riktigt jävla uruselt sätt att bli nedbruten på. Det kan såklart komma flera jättebra och fina dagar när barnen är på bra humör och allt flyter på bra. Det kan också komma dagar då barnen gaddat ihop sig och vägrar sova och vägrar äta. Det skriks och bråkas, trotsas och vägras. Idag är en sån dag till exempel och det enda jag vill är att skicka ett beklagande och hopplöst sms till Hass och be honom skynda sig hem från sina viktiga jobbmöten så att jag kan få hans stöd här. Men det vill jag inte nu, för då tänker jag bara på att han kanske kommer ha 6 sådana här urusla dagar i rad? För vem ska han beklaga sig hos och vem ska komma hem till honom och avlasta en del av det som är tungt? Ingen alls. Samtidigt är ju att vara själv med barnen lika mycket hans ansvar och skyldighet som min. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka lite synd om honom och få lite lite dåligt samvete. Inte för att jag åker iväg. Utan för att jag inte studerade hårdare innan vi fick barn, så att jag kunde jobba lika hårt som han, så att han kunde vara hemma mer med barnen och vara lika van som jag är vid den här cirkusen som det ibland kan vara. Men det kan vi ju inte ändra på just nu ändå. Så det här med att åka till Kanada är en del superlängtan och en del nervositet men också en stor del ängslan över makens psykiska hälsa. Fast sen tänker jag på hur många timmar jag kommer få vara för mig själv och då blir jag så jäkla glad och tycker inte alls det ska bli jobbigt att åka iväg. Inte alls faktiskt.

6 kommentarer:

  1. Det är klart det känns jobbigt när du varit med barnen 24/7 senaste tre åren men som du säger är det lika mycket hans ansvar. Hhan kanske inte kommer att göra saker på ditt sätt (aka det rätta sättet) men det kommer bara komma bra erfarenheter för alla av att du åker iväg! Ha det finemang! Puzzz

    SvaraRadera
  2. Precis (instämmet med Olga här)! Och det kan ju också bli som det så ofta blir hemma hos oss när R har hela ansvaret för barnen: Att de är hur lätta som helst att ta hand om. Sover som änglar, äter som hästar, är fromma som lamm osv. Jag blir nästan förbannad när jag kommer hem till ett skinande rent hem och två glada och rena barn - HUR FAN GÖR HAN? Det är ett mysterium.(Fast vår stora ÄR inte lika trotsig mot sin pappa som mot mig, som ju är den som är med honom mest ändå. Har nog med det att göra. Bland annat. Skyller på det iaf.)

    SvaraRadera
  3. Åk med gott samvete. Du är värd det. Det kan säkert också bli som Johanna i Berlin skriver, att alla kommer att vara nöjda och glada.

    Hare bra

    Mormoren

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas att du får det underbart bra på din semester och kan låta dig vara ledig utan att ha dåligt samvete hela tiden. Jag håller med ovanstående om att det klart att han klarar det. Men jag kan tänka mig att det är jobbigt eftersom att du inte varit ifrån dem så länge. Men jag håller tummarna att allt blir bra och att alla kommer att må finfint.

    SvaraRadera
  5. Solrosen var i Kanada (!) i 7 dagar i februari, kom hem fre kväll, åkte på svensexa lör morgon, kom hem sön kväll. Så jag hade Edithansvar i 9 dagar i princip. Fick förvisso hjälp av hans föräldrar de första 3 dagarna. Å han mellanlandade ju ändå ett halv dygn. Å jag hade bara ETT barn att ta hand om - som jag dessutom är van vid att vara ensam med förstås. Fast jag skulle å andra sidan jobba å ta hand om allt hemma samtidigt. Det gick superbra! Solrosen laddade frysen med matportioner åt oss båda så jag skulle slippa stå varje kväll å fundera på mat. Å två kvällar hängde vi med kompisar till mig. När det var helgdagar drog vi på museer.
    Som sagt, det är viss skillnad med bara ett barn. Men jag tror å hoppas att det kommer gå hur bra som helst! Kram! Å ha det fint i Kanada!

    SvaraRadera