söndag 3 mars 2013

Snart kommer jag längta efter att längta

Jag har helt odramatiskt krävt lite egentid. Det där berömda uttrycket som jag egentligen inte vet vad det betyder. Egentid. Jag vill bara vara lite själv. Sjukdomselände och barngnäll har puttat mig närmre och närmre sammanbrottets kant. Så jag gick till det svenska cafeet som ligger på vår gata. Det faktum att vi kommer bo i ett svenskt minisamhälle snart när Ikea öppnar alldeles intill har ju både sina för och nackdelar. Men här sitter jag nu med en kopp kaffe och bläddrar i överblivna svenska magasin. Heminredning intresserar mig inte så mycket egentligen. Men jag känner mig lite hemma när jag bläddrar och känner igen namn och design. Det hela känns väldigt bra. Till och med så pass bra att jag blir lite tårögd när jag tycker att något såhär enkelt och vardagligt är bland det lyxigaste jag upplevt på väldigt länge. När jag bläddrat klart i magasinen tittar jag mig omkring. Det är mest barnlösa par och grupper med vänner som sitter här. Men en barnfamilj har placerat sig mitt i cafét. De två barnen sitter glada, men stilla och tysta på sina stolar. Dom äter sin frukost, dricker sin mjölk och verkar inte ha det minsta tillstymmelse till trots i sig. Ingen skrik, ingen panik, bara lugna och härliga barn. Föräldrarna sitter mittemot och håller varandra i handen. Dom ser på varandra som jag trodde bara nyförälskade kunde se på varann. Sådär villkorslöst och passionerat. Hela familjen verkar i det stora hela vara plockad från ett av dom där färgglada, välorganiserade och lyckliga hemmen jag nyss betraktat i inredningsmagasinen. Plötsligt inser jag att jag hatar den där familjen. Jag hatar dom allihop. Dom förtjänar det inte. Gud nej. Dom stackarna har ju inte gjort något annat än att bara sitta framför mig med hela sin lycklig-familj-idyll. Men jag kan inte låta bli att hata dom innerligt. När föräldrarna smeker varandras kind och barnen utropar att dom älskar livet sätter jag kaffet i halsen och vill gå härifrån. Jag blir rädd att dom kan läsa mina tankar och vill omedelbart be om ursäkt. "Förlåt mig, det är bara min okontrollerade avundsjuka som jag låter härja fritt. Fortsätt ni visa upp er familjelycka, jag ska inte störa". I min familj är vi inte sådär idylliska. Våra barn skulle inte sitta still, dom skulle vråla, gråta, skratta, sjunga och vråla igen inom en och samma minut. Dom skulle hälla mjölk på golvet och kasta bröd på oss. Dom skulle spotta och fräsa och varannan mening skulle handla om bajs och blöjor. Jag och min man skulle inte hålla handen. Någon av oss skulle sitta med telefonen i hand, någon annan av oss skulle väsa till ungarna att hålla tyst. Vi skulle förmodligen lova varandra att aldrig göra om det här försöket till familjeidyll igen. Tills sömnbristen får oss att tappa minnet och vi kommer på att vi ska äta frukost ute igen.
Med största sannolikhet har någon i lokalen börjat hata oss. Dessa skrikiga, lortiga och högljudda små barn får garanterat någon att hålla sig ifrån familjeplanerandet ett par år till. Och jag skulle inte bry mig det minsta. Vi är familjelyckliga på ett annat sätt. Vårt sätt. Och jag älskar dom där högljudda sångerna och det där gränstestandet. Jag älskar deras självständighet och deras totala frihet att upptäcka världen runtomkring sig. Jag inser att det inte var avundsjuka som fick mig att börja hata den där idylliska familjen. Det var att hela deras uppenbarelse fick mig att enbart tänka på min familj under min egentid. Under tiden jag skulle vara lite själv och läsa lite i en bok har jag istället suttit och fnissat för mig själv över roliga minnen och börjat längta förfärligt mycket efter barnen och mannen. Min familj. Snart kommer jag betala för kaffet och gå dom tjugo metrarna hem till oss. Och så fort jag öppnar dörren och hör ungarnas rop kommer jag längta efter nästa gång jag kan sitta lite själv och längta hem till dom.

6 kommentarer:

  1. Lägg till en tvåmånadersresa i fyra länder (i 40 grader) på din illusoriska frukost. Ja. Jag gillar min familj som den är, jag också. Men gud vad vilt det kan vara alltså!

    Knäppa ungar och galna liv. <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni är den vildaste familj jag känner till. Det ni gör är helt vansinnigt men fantastiskt på samma gång!

      Radera
  2. Hur ofta är det inte just så: vill bara vara lite själv!

    Mitt barn skrek å vrålade högst av alla på vår misslyckade caféutflykt i förmiddags å det var iskallt å blåste hela vägen å ingen tyckte att det var nåt kul alls med getter å får utanför å usch å fy. Allt jag ville: vara lite själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir väldigt sällan som en föreställer sig att det ska bli. Om en inte får vara lite själv såklart.

      Radera