torsdag 21 mars 2013

Du som kan

Efter frukosten satt jag på sängkanten och grät. Jag ville packa upp väskan som han packade för resan till London. Jag vill vara stöttande. Jag vill säga "lycka till kämpa på det är nu det gäller" men jag kan inte låta bli att känna mig helt övergiven i den här borgen av tvätt, plock, kladd och trots. Därför grät jag. Vi har bråkat så mycket sista tiden. Missförstånd och trötthet. Men så plötsligt så löstes allt det där upp och jag fick den där krampaktiga smärtan i magen när jag tänkte på att han skulle vara ifrån mig i två dagar och en natt. 
Den där smärtan i magen har inte gått bort. Den har bitit sig fast. Kanske blir den kvar där ända tills han kommer hem igen. Kanske är det för att jag bara ätit mackor idag. Till frukost, lunch och middag. Och glass. Inte hälsan själv direkt. Nej. Men vem är egentligen det? 
Tomheten här hemma är enorm. Edith frågar efter mormor och pappa hela tiden. Precis hela tiden. Jag får bita ihop, inte gråta, förklara att mormor inte bor här mer. Hon har åkte hem till Sverige, ett helt annat land. Hon ska inte sova i ditt rum i natt. Du får sova själv. Pappa kommer snart hem igen. Godnatt och sov tryggt lilla barn. Du som kan
Jag nattade barnen extra tidigt, ingen märkte någon skillnad. Ingen skrek, ingen grät. Kanske jag bara när dom väl somnat och jag blev ensam kvar. Då åt jag lite mer glass. Det är det enda jag känner till som lindrar ensamhet och det där onda i magen. Tonårskänslor växer inte bort så lätt. 

8 kommentarer:

  1. Nu har jag både gråtit och skrattat här inne. För ja, kommentaren landade fint på min blogg. Läst dina två förlossningasberättelser (ja, sån är jag. Kikar upp datumen och läser, för det är typ det häftigaste jag vet), läst om vardagen, läst ord om hur jag själv kännde mig när jag blev mamma, läst anekdoter ur ett liv som lika gärna skulle kunna vara mitt.

    Och vad du skriver makalöst och jävelbra! Här blir en ju kvar för alltid <3

    SvaraRadera
  2. Men hjälp jag smäller av alla fina ord! Och jag älskar att du kollar upp förlossningsberättelser först! Precis som jag!

    Tack tack tack. Du får stanna hur länge du vill.

    SvaraRadera
  3. Glass och choklad, det är min tröst när Niklas är borta!

    SvaraRadera
  4. Åh, vet PRECIS hur du känner dig (åtminstone inbillar jag mig det). Jag knarkar trash-tv när R är borta. Fast jag egentligen borde sova för att orka allt. Men men. Hoppas att det känns bättre i dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag begriper inte hur du orkar och klarar av att R reser så mycket! Obegripligt!

      Radera