fredag 29 mars 2013

Ännu en rafflande vardag för hemmafrun

I ett försök att börja om och få tillbaka tålamod och ömhet för mina barn efter några dagars tvivlande blev det vinnarfrukost imorse. Det var gott. Men det hjälpte föga. Tre minuter in i frukosten hade Edith skrikit sig hes. Ömheten försvann.

Jaja. Hass den lilla hjälten tog på sig ansvaret för dagislämning. Det betydde mer tid för mig att tvätta, städa, diska och gosa med den där knölen till bebis.

Jag tog knölen under armen och gick på café tillsammans med Karin och hennes bebis. Typiskt cafebord för bebisar. Nu när jag ser på bilden begriper jag inte att jag åt två frukostar. En tidig och en sen. Bra grej.

Jag hann hem och hänga en tvätt (I told you det var rafflande) innan jag hämtade upp det här bestämda barnet från dagis. Hon var tyst i två minuter, skrek i tjugofem.

Jag är ju en dåre till mor, men in på affären med skrikungen gick jag. Vi stod och valde yogurt extra länge.

Väl hemma intogs ett lite märkligt val av mellanmål. Glass! Men jag balanserade upp det hela med frukt och smoothie. Ser nu att det ser ut som att allt var till mig, människan som ätit två frukostar, så var det alltså inte. Jag delade faktiskt med mig. Men det bästa, inget skrik! Och ja, det är en torktumlare vi har ståendes vid matbordet. FRÅGA INTE!

Sen fick jag någon slags feeling. Jag slet fram en del pyssel och klippte och limmade och klippte lite till. Feeling! Strax innan middag. Alldeles intill helvetestimmarnas antågande. Jävla feeling.

Edgar tyckte det var så här roligt att jag ägnade lite uppmärksamhet åt någonting annat än honom. Dessutom upptäckte jag att han hade feber. JA MEN GLAD PÅSK!

Edgar somnade mirakulöst i vagnen när jag la ner honom där "så länge". Jag och Edith passade på att laga middag, fort som fan. Det gäller att passa på. Note to self: en tvååring är jättedålig på att skala potatis.

Först tyckte jag det var ett genialiskt drag från min sida att lämna gnällande och trötta barn för att gå och handla lite. Sen insåg jag att jag inte var den enda som var lite sen att påskhandla.

Ja och när ungarna somnat tittade Hass på film och jag slutförde det jag fick lite feeling för i eftermiddags. Ni ser väl att det är påskharar? Nej. Inte jag heller. Men glad påsk ungar, kanske får ni godis i påskäggen nästa år men inte i år! I år får ni detta!

Och nu är klockan två på natten. Jag har ägnat den senaste timmen åt att trösta båda barnen, utan att frustrationsgråta och utan att trötthetsfräsa. Den mycket förstående och ömmande modern med andra ord. Feberbebisen är förresten fortfarande vaken. Han ligger bredvid mig och gurglar gulligt precis som bebisar ska medan jag förväntar mig ruskigt lång sovmorgon idag, imorgon, när det nu räknas som en ny dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar