söndag 24 februari 2013

Söndag i bilder

Jag kan inte direkt påstå att jag kände mig utvilad när jag vaknade imorse. På lite bättre humör var jag dock. Tills jag förstod att magsjukan slagit till en omgång två på maken. Av någon anledning blir jag mest arg när han är sjuk länge. Tycker bara väldigt lite synd om.

Efter frukost tog jag ut båda barnen i detta helvete som ni kallar snö. Och med efter frukost menar jag ungefär två timmar efter frukost. Hur lång tid ska det egentligen behöva ta att komma utanför dörren?

Jag gick en långpromenad längs hamnen medan barnen sov i vagnen. 8 km gick jag. Det har inte hänt sedan hösten 2011, alltså strax innan jag blev gravid med Edgar och foglossningen gjorde entré. Segerkänslan utanför dörren fick mig nästan att börja gråta och nynna på "Eye of the tiger".

Kom hem. Åt lunch. Själv. Tvååringen matvägrade och vrålskrek bara.

Pratade lite med mormor och morfar på FaceTime istället. Hälften av samtalet handlade om någon slags skidåkning. "Det är sista varvet, åk tills du spyr" vrålade mamma hest.

Sen bakade vi muffins. Riktiga muffins. Onyttiga muffins. Med citronsmak. En ska inte hålla på och fiffla med sånt där. Ska en ha något onyttigt så ta något onyttigt. Annars ät en morot.

Sen städade jag. Jävlar vad jag städade. Hade det funnits en tävling i mest aggressiv städning hade jag kommit på både första och andra plats idag. Jag var fortfarande arg för att maken var sjuk. Igen. Ja logiken saknas, jag inser det. Men jag lugnade ner mig tillslut och lekte lite med barnen. Här började jag förstå varför tvååringen matvägrat och gråtit så förbaskat hela dagen. Snoret rann och febern hade kickat igång.

Sen åt vi middag. Eller jag åt middag och sonen lekte med pannkakor. Dottern låg och feberskrek i pappans famn tills jag lockade med isglass. Då feberskrek hon och sprang runt med en droppande glass istället.

Sen kom läkaren hit. Jo men vi ringde efter en läkare för att komma och titta på maken och avgöra status. Vid det här laget hade makens status redan förbättrats men eftersom dotterns status försämrats något med 40 gradig feber så gick det ju jämnt ut. Sen kan vi väl säga att paracetamol hjälpte ganska bra eftersom hon fem minuter senare hoppade i soffan och sjöng bajssånger.

Efter vad som kändes som oändlig läggning och nattning av barn ville jag bara krypa under täcket och frustrationsgråta. Insikten i att ha ännu en sjukvecka framför mig gjorde mig helt lamslagen. Men då levde maken upp till det där med att älska någon när den förtjänar det som minst. Plötsligt fick jag både fotbad och fotmassage. Trots att jag skrikit högt och kastat lågt hela helgen.

Och alldeles precis nyss somnade jag till med mobiltelefonen i hand. Vi lägger den här helgen till handlingarna nu och sover istället hörrni. Godnatt.

3 kommentarer:

  1. Proffsigheten i att komma ihåg att fota och skriva långt inlägg? Väldigt hög!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Men det är ju för att jag hoppas och tror att dagarna ska bli sådär idylliska och härliga rakt igenom. Det blir dom ju aldrig. Borde ha lärt mig det nu.

      Radera
  2. OMG! Kan en ringa hem en läkare där ni bor? Hur mycket skatt betalar ni egentligen? Eller hur mycket kostar läkaren ifall hen inte är skattefinansierad?

    SvaraRadera