lördag 26 januari 2013

Vilket slöseri

Det är lördagkväll. Tröttheten i oss är bland det svåraste vi genomlidit på väldigt länge. Vi har knappt tålamod för varandra, vi har framförallt inget tålamod för barn som lägger sig ner och rullar på marken, som skriker högt och som kastar saker hårt och långt. Jag är inte den bästa mamman just nu. Men jag kämpar. Och vi kämpar ihop. Tillsammans kommer vi framåt och vi belönar oss med dyrt vin och goda ostar. Medelklasspoängen ramlar in. Efter ett glas vin känner jag mig onykter. Jag tycker inte om att vara onykter längre. Jag dricker inte för att slappna av, jag dricker inte för att kväva svåra tankar. Jag dricker när jag är glad och vill bli gladare. Men jag slutar dricka efter det där glaset. Jag känner mig trött och inte det minsta glad. Vi ser på en film istället som är helt ok, men kvinnokropparna som visas upp är tagna ur modemagasin. Verkligheten går förlorad och det gör nästan ont i mig. Vi var inte helt eniga om filmens betyg men jag orkar inte förklara vad som är fel. Jag häller upp ett till glas vin istället. Onödigt slöseri med så dyrt och gott vin om det inte dricks tänker jag. Så när jag ska ta sista slurken ur glaset hamnar hälften utanför. En missbedömning och ett slöseri om något. Jag kommer aldrig få bort dom där fläckarna i tvätten. Fast det gör väl inte så mycket. Vi har ännu en sprucken natt framför oss. När klockan passerar halv tio säger jag godnatt och tänker att det här är livet för nu. Det blir bättre snart. Visst? Visst blir det bättre snart?

11 kommentarer:

  1. Ja de sover ju inte så där i resten av sina liv! Det blir bättre snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måste det bli! Kul för dig som nybliven tvåbarnsmor att peppas med det här.

      Radera
  2. Fan vad jobbigt. Men, ja - det går över! Hoppas snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hoppas jag också! Du har så mycket roligt att se fram emot. Hehe.

      Radera
  3. Alltså klart att det blir bättre, det måste blir bättre(?) men vad hjälper det just nu, när det är just nu allt känns tråkigt.

    Men jag är med dig, det bara MÅSTE bli bättre sen, de übertidiga mornarna, rasandet och kan självandet MÅSTE ta slut.

    SvaraRadera
  4. Det är hemskt när en är så där trött att en håller på att bryta ihop när ungen gör det. Eller när en inte orkar annat än att låta ungen göra som den vill. Som tur är går det alltid över. Tur.

    SvaraRadera
  5. Blir nästan lite gråtfärdig när jag läser... Den gångna helgen har verkligen varit skit, rakt igenom skit. Jag har varit tröttare än jag trodde var fysiskt möjligt. Och tröttheten har ätit upp allt mitt glada humör och tålamod. Vilket både son och sambo fått sota för. Jag har både gråtit och skämts över mig själv, men ändå inte kunnat göra nåt åt det. Blä för vissa faser i småbarnslivet!

    SvaraRadera
  6. Det har sagts förut, men jag säger det ändå. Småbarnsåren är verkligen brutala. På så många plan. Och visst, himla fina och gulliga också, visst visst. Men framför allt slitigare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men vi ska överleva dem, goddammit.

    SvaraRadera
  7. Det enda jag levt på de senaste nio månaderna är att vi kommer att vara lediga ihop åtminstone två månader. Utan städ och disk etc. De har valt att toppa sista veckan innan denna ljuva tid med att vara galnare än någonsin (låt säga att de inte behöver oroa sig för jetlag åtminstone). Givetvis kombinerat med att jag har mer än någonsin att göra på jobb samt är sjuk etc.

    Lite trött blir man. Lite. Cred till att ni ens orkar dricka vin och kolla på film!

    SvaraRadera