tisdag 22 januari 2013

Veckans första självinsikt

Maken är i Berlin på konferens med fri bar. Alltså. Kombinationen låter ju helt vansinnig. Jag är lite avundsjuk, på att han får åka iväg själv, och fri bar, att han får sova ostört, på fri bar, att han får prata med vuxna människor om viktiga saker, fri bar, att han får nätverka och skapa nya viktiga kontakter och att det är fri bar. Själv har jag under kvällen brottats med kanske den värsta nattningen sedan Edgar föddes, såklart, vem hade egentligen trott något annat. Men, när dom små duvungarna äntligen kommit till ro efter ett evinnerligt sjungande av 92 påhittade verser av "Trollmor" tog jag fram min tyskaläxa, som den goda student jag är. Jag har missat ungefär hur många veckor som helst av den där tysakakursen jag går på eftersom antingen ett eller flera barn har varit sjuk. Men så när jag äntligen tar fram läxan inser jag att jag inte begriper någonting. Jag trodde att den här kursen skulle vara konversationsbaserad. Vi skulle sitta i ring med våra glada och gulliga bebisar medan vi lättsamt lärde oss nya användbara meningar på tyska. Kanske skulle vi dricka lite koffeinfritt te (inte kaffe, gud förbjude, vi är visst alla ammande kvinnor, kaffe finns inte ens att erbjuda) och äta en och annan chokladbit (men inte för många, vi måste tänka på figuren). Men nej. Istället stenhårt grammatikpluggande och tillhörande ångest. Jag började alldeles nyss på riktigt gråta över det här jävla språket. Jag begriper inte hur jag ska få in det i min uppenbarligen mycket upptagna hjärna?
Men istället för att göra läxan, sätta mig in i den och faktiskt göra ett försök, har jag nu tittat på två avsnitt av Downton Abbey istället. Jag har med andra ord lika stor koncentrationsförmåga som en tvååring. Orkar inte fokusera på det som är tråkigt. Det kan också vara därför jag inte är den som sköter ekonomin, betalar räkningar och har en överblick över det administrativa läget i den här familjen. Maken säger att det är för att "han jobbar ju typ med sånt här" men jag tror bara det är ett snällt sätt för honom att säga "du skulle faktiskt aldrig klara av det här". Så. Nog med självinsikt för idag, jag hinner kanske med ett avsnitt till innan jag måste tvångslägga mig själv pga jag inte är ung längre och har två mycket uppmärksamhetskrävande duvungar som kommer väcka mig minst nio gånger var i natt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar