söndag 30 december 2012

I all korthet

I år har jag lärt känna min kropp lite bättre. Jag har förstått att jag aldrig vill vara gravid igen men att jag kan stå ut med rätt mycket som gör ont och är plågsamt på andra sätt.
Jag har lärt mig att kärleken visst räcker till två barn och att den kärleken till och med växer. Jag har lärt mig vad riktig rädsla för sina barns liv innebär och jag har sett läkare sticka tusen nålar i min nyfödda son.
Jag har varit på vintersemester i Jämtland, på Legoland i Danmark, på snabbweekend i Berlin och julfirande i Sverige. Jag har lyssnat på musik från First Aid Kit, The tallest man On earth och Gossip. Med andra ord har jag förstått att synthåldern är över.
Jag har varit rädd att äktenskapet skulle falla sönder bland alla spruckna nätter och översvämmande känslor men jag såg ett ljus och istället för att falla ihop växte vi oss starkare. Mitt tålamod har aldrig varit så stort som det är nu och min konflikthanteringsförmåga ska jag skriva in i mitt cv. Jag har grubblat och jag har varit ledsen. Men jag har också varit bubblande lycklig och kär.
2012 har varit ett känslosamt år. 2013 ska bli året då vi tar hand om det vi lärt känna.

Hejdå Falun

Imorse vinkade vi hejdå till mina föräldrar. Sedan dess har Edith frågat efter mommo och moffa ungefär hela dagen medan jag har kämpat med att hålla tårarna tillbaka. Alltså blödigheten jag besitter är något av det mest onödiga jag kan föreställa mig.

Vi hamnade i ett grått och regnigt Stockholm. På hotellet har vi kämpat med vredesutbrott och bajsblöjor, ja men det vanliga ni vet. Men fyra dagars hotellfrukost får mig att härda ut.

fredag 28 december 2012

Släpp hönsmamman lös

Vi åkte till akuten tillslut. Ja men hur ska man annars få träffa en läkare? Va? Vi träffade världens bästa läkare och Edgar mår bra. Ingen fara. Fast jag oroade mig lite. Bara lite. Men läkaren tyckte det var med all rätt efter att jag berättat (och gråtit) om hjärnhinneinflammationen. Och vet ni vad han sa? Att jag kan oroa mig hur mycket jag vill, det var inget fel med det. Ja men dåså. Bring it on hönsmamma!

Ikväll har jag ätit svensk pizza och lösgodis. Två saker jag kan längta ihjäl mig efter ibland. Det var sådär gott. Minnet sviker en ibland.

Eländes elände

Barnen är fortfarande sjuka. Det är så himla eländigt. Inte så mycket för att jag inte kan träffa dom vänner jag vill träffa. Det är tråkigt i sig, men det är sånt jag har lärt mig räkna med. Det är inte heller så mycket att nätterna är sömnlösa, det är också sånt jag har lärt mig räkna med. Det som är mest eländigt är det här ansvaret för barnens hälsa jag har. Det är upp till mig var och när jag ska söka vård för barnen om jag tycker dom behöver det. Det är inte heller helt lätt att faktiskt söka vård i Sverige. Förra veckan träffade vi en läkare, så fort vi kom hit, han rörde inte ens vid barnet, tittade eller lyssnade eller gjorde något för att verka läkarkunnig. Igår när jag hade velat träffa en läkare igen för att kolla upp barnen fick vi prata med en sköterska i telefon, fem timmar efter att vi sökt vård. Spontant vill jag bara vråla, skrika och slita i mitt hår. Det är som om läkarna i Sverige göms bakom en mur av annan personal, som i sig inte är sämre på något sätt, men vill man träffa just en läkare måste man slå sig hårt igenom den där muren med lögner och överdrifter.
Jag vill också påpeka att jag inte springer till läkaren med barnen precis hela tiden. Jag vet att det kan se ut som det. Jag tycker bara att när det kommer till barn kan man inte vara försiktig nog. Jag förstår inte hur ni som bor i Sverige orkar bära ansvaret för era barns hälsa på era axlar. Jag förstår inte hur ni orkar tjata, överdriva och ljuga, bara för att få träffa en läkare. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka hit.

onsdag 26 december 2012

tisdag 25 december 2012

Några juldagar

Trots barn med feber och hosta och trots sömnbrist blev det jul. En jul med hysteriskt många julklappar och fina presenter. En jul med snö, fantastisk mat, spel och familjehäng sent på kvällen. Sådär som en jul ska vara, sådär som en jul inte varit på väldigt länge. Det har varit så skönt att bara vara här, vara med varandra och inte stressa över något alls. Nåja, en febrig Edgar gör mig stressad, men jag försöker inte tänka på det så mycket. Jag tänker hellre på all rödbetssallad i kylen om jag ska vara helt ärlig.

Edgars välkomstfest

Det var en bra taktik att lägga fram idén till mamma om en välkomstfest för Edgar när vi ändå var i Sverige. Kakorna hon bakade, godiset hon kokade, kalaset hon fixade, var helt enkelt hur fint och bra som helst. Det var fint att ha så många vänner samlade på en och samma gång och det var roligt att visa upp Edgar för alla. Det var inte ett lejonkungen-på-klippan-ögonblick kanske, men inte långt ifrån.

fredag 21 december 2012

Tankar om Sverige i allmänhet, Falun i synnerhet

- Herregud vad många det är här som fått barn. Gamla skolkamrater, före detta flirtar, någon gammal granne här och där. Det är en märklig känsla att ses på stan med ett varsitt barn i famnen och nicka lite sådär igenkännande till varandra.

- Att få läkartid här utan att vara skriven i Sverige är inte helt lätt. Att få ut medicin på Apoteket utan att vara skriven i Sverige är inte heller så lätt.

- Julmust och rödbetssallad är precis lika gott som jag föreställde mig.

- Att prata med främlingar i köer om barnen är så mycket lättare på Svenska än på tyska.

- Systembolaget, det är där man träffar folk.

- Jag gör det jag är bäst på när jag är hos mamma, stökar ner och blir full på portvin ensam framför på spåret. Ja men här trodde jag att det skulle familjemysas tills vi tröttnade totalt på varandra. Men nej. Halva familjen har gått och lagt sig efter en ruskigt hård natt, mamma jobbar på sjukhuset, pappa spelar dataspel och mina bröder är på någon slags dödsmetallkväll som jag inte blivit inbjuden till. Och portvinet? Ja men en tant är väl alltid en tant som man brukar säga.

- Jag vill inte ha Martin Timell i tv.

04:38

Barnen verkar tro att det är en annan tidszon vi åkt till.

onsdag 19 december 2012

Nästan all glädje och kärlek höll på att gå sönder

Dom här sista dagarna har varit tagna från någon slags mardröm. Något har vaknat i Edgars kropp, något som nästan har tagit sönder all glädje och kärlek i den här familjen. Tre dygns konstant skrikande och minimalt med sömn och sånt ni vet. Och så bröt jag ihop och har varit skitarg hela dagen idag. På Hass såklart. Som om det är han som ligger och skriker tröstlöst i min famn. (Det har faktiskt aldrig hänt.)

I morgon flyger vi till Sverige. Precis just nu när allt är packat och det mesta är i ordning kan jag äntligen känna hur mycket jag längtar till just Sverige, min familj och fri tillgång till julmust och kaviar.
Jag längtar efter att se Edith springa in i sin morfars famn på flygplatsen, och att få se Edgar le sådär stort och tandlöst när han möter sin mormors blick.

måndag 17 december 2012

Nej jag minns inte

När min man pratar om svunna tider (läs 70 och början på 80-talet) blir det alltid så himla skön stämning när jag påminner honom att jag inte ens var född då.

Jag ångrar mig

Går och lägger mig nu; 23:23. Kommer ångra det så jävla mycket imorgon. (Ganska snart rättare sagt. Idag och imorgon flyter lätt ihop)

söndag 16 december 2012

Sista söndagen i Tyskland för i år

Igår bestämde jag att vi skulle äta den bästa söndagsfrukosten vi kan tänka oss (utan bacon). Imorse var jag mycket glad för det.

Medan somliga tog igen förlorad sömn hängde jag och ungarna i soffan. Vi tittade på Polarexpressen och jösses vilken julstämning det blev hörrni. Vi ser varken glada eller mysiga ut på bilden, MEN DET VAR VI! Jag lovar! Vilken fin och bra film det var ändå.

Bebisen gnäller en hel del nuförtiden. en del kan jag ta, men ibland får jag nog. Då mutar jag tyst på bebisen med lite gurka.

Medan barnen sov en stund tittade de vuxna på Breaking bad och vek tvätt. Fy fan vad jag hatar att vika tvätt.

Sedan förutspådde jag barnets framtid. Om hon brås det minsta på mor sin får hon förbereda sig på att alltid köpa storlek 43 i skor.

Jag tog med mig ungarna och promenerade till hamnen. Tittade på båtar, lyssnade på dragspel och skämde bort tvååringen med crêpes.

Tittade på solnedgången också.

När vi kom hem igen var hemmet nystädat och middagen serverades. Maten är uruselt porträtterad på den här bilden, men det var så himla gott. Vi äter nästan alltid Hass vegetariska pasta på Söndagar. Det är en av mina favoriträtter.

Middagen avslutades med ett och annat utbrott i vrede och ilska. Det är visst svårt att vara två.

Bada, sjunga, krama och natta barnen. Snabbt och rekordtidigt.

Så fort båda ungarna somnat slet jag fram lussebullar ur frysen och hällde upp varm choklad i min nya fina Ahoi Marie-mugg. Jag älskar den som jag aldrig har älskat en porslinsmugg förut. Jag tänker vara vaken ungefär 1,5 timme till sen ska jag somna snabbt och sova gott hela natten. HAHAHA

lördag 15 december 2012

En känsla av tillhörighet

Jag vaknade imorse med den värsta sortens känsla. Total avsky och förakt mot familjelivet, barnen och allt som är heligt i ett äktenskap. Som en känslomässig baksmälla som väller över och som inte går att stoppa. Jag ville inte byta några jävla blöjor och jag hade inget tålamod för en tvåårings konstigheter. Jag ville inte att Hass skulle hålla om mig och jag orkade inte se på bebisens annars så smittsamma leende. Jag. Ville. Inte. Mer.

Det blev bättre. Med lagom mycket stöttning och förståelse från en partner i krig. Lagom mycket gullighet och lagom mycket gnäll från barnen. Lagom bra väder ute, lagom mycket glüwhein och alldeles obeskrivligt mycket kärlek. Plötsligt försvann den där baksmällan, mitt hjärta slog i takt igen och jag kom i fas med mig själv.

Om ni visste hur många gånger jag har ritat upp en flyktplan. Hur många gånger jag har listat dom bästa sätten att fly undan alla ansvar och måsten. När vi bodde i Sverige hade jag till och med gömt undan en flyktlåda i garaget med sånt som kan vara bra att ha om jag tvingades kapitulera. Ja men ni vet, ett par kastruller, lite bestick, en handduk och några värmeljus. Det känns så sorgligt att tänka på det idag. Den där lådan var min sista utväg om jag ångrade mina hastiga beslut: barn, man och radhus.

Varje gång jag kommer tillbaka till mig själv igen efter en stunds längtan till något annat uppskattar jag ändå min feghet. Jag vill aldrig lämna allt det här jag har skapat och byggt upp. Aldrig. Det betyder ju inte att jag alltid måste älska varenda sekund av det. Jag kan se fördelar med att då och då hamna i emotionella svackor mitt i all jäkla glädje, kärlek och rara barn. Men det är inte direkt något jag är stolt över.

Det glädjer mig oerhört att jag ikväll kommer få somna med en helt annan känsla än jag vaknade med. En känsla av tillhörighet och gemenskap.

fredag 14 december 2012

Just nu:

Jag heter Sandra Maria Mayny
Jag är för tillfället utmattad och trött men rastlös och klarvaken på samma gång.
Jag är bra på att göra många saker samtidigt.
Jag tycker inte om att bli stressad.
Jag är dålig på att ta för mig av det jag behöver och vill ha.
Jag läser mest bloggar faktiskt. Men har ju börjat läsa böcker igen. Det går bra, men långsamt.
Jag gillar att vara vuxen och ha ansvar.
Jag sjunger mest fräcka gamla visor.
Jag älskar att ha en familj.
Jag är inte speciellt bra på tekniska prylar.
Jag föredrar att ligga på soffan framför att gå på gym.
Jag tycker om rödbetssallad.
Jag är beroende av soygurt med blåbärsmak.
Jag har på mig tights och linne.
Jag dricker alkohol på helgen.
Jag lyssnar på mycket rockabilly just nu.
Jag blir arg när jag är trött.
Jag är rädd för att bli gammal och ensam kvar i Hamburg. Medan alla flyttar och dör är jag kvar, 89 år och kan fortfarande ingen tyska.
Jag önskar att det är fint väder imorgon. Idylliskt, vackert och vintrigt.
Jag är pinsamt dålig på att vika mina kläder. Det är mest en stor hög med kläder i garderoben.
Jag är uppvuxen bland dom bruna höghusen och dom trasiga sittbänkarna i Herrhagen, Falun. Im still Sandy from the block.

Lista härifrån.

torsdag 13 december 2012

Jag tänker lära den sitt och gå fot

Idag har vi köpt en resväska som förmodligen kan packa sig själv, koka kaffe och/eller är gjord av guld med tanke på priset. Och med vi menar jag min man medan jag satt hemma och vrålade ilsket att dom där pengarna skulle kunna gå till något annat. Eller någon annan mer behövande för den delen. Ska bli kul att se vilka tricks väskjäveln kan göra.

13-12-12

Det bliev en rödprickig och inte så jätteglad Lucia i år. Men ändå ett luciafirande. Det får man väl ändå se som en bonus.

onsdag 12 december 2012

12-12-12

Vaknar och ser på barnet. Hon är prickig i hela ansiktet, på halsen, lite på bröstkorgen och ryggen också. Vi måste till läkare. Jo vi måste. Det är det största löftet jag gett till mina barn och mig själv. Vid minsta tvivel om barnets hälsa, uppsök vård. (Och vid minsta tvivel på middag, ät lasagne, men det är en annan historia)
Placerar det prickiga barnet framför teven med ett glas juice. Placerar det mindre barnet på en handduk på badrumsgolvet. Duscha snabbt, varmvattnet tar slut mitt i duschen, prickiga barnet vrålar. Springer ut med blöta fötter och ser hur hon häller ut juicen i soffan. Springer och hämtar handduk, vinkar till grannen i fönstret, naken, orkar inte bry mig.
Lilla barnet som är kvar på badrumsgolvet vrålar. Stoppar in en napp, snälla var tyst. Sminkar mig snabbt. Vill inte se ut som döden, vad läkarna tänker bryr jag mig inte om. Det är supermammorna i väntrummet jag oroar mig för. Jag ska berätta om dom någon gång. Slinter med rougeborsten och ser mig själv i spegeln. Ser ut som kvinnorna som går på gatan ett kvarter bort. Det för duga.
Diska flaskor, värma vatten, leta efter termos, leta efter leksaksmutor att lugna det läkarädda barnet med. Alltid förberedd. Lilla barnet somnar, prickiga barnet gråter. Mamman googlar mässling. Vad som helst än det. Vad som helst.
Kroppen är trött. Jag orkar inte tänka. Måste bara skynda till läkaren. Väntetiden kan vara lång.
Åker tunnelbana i rusningstrafik. Båda barnen gråter. Kommer till läkaren. Jag förklarar ärendet enbart på tyska och blir så jävla glad och stolt över mig själv. Glädjen försvinner ju fler minuter som passerar i väntrummet. Edith ligger på golvet och är så himla ledsen och arg på den här världen och Edgar gråter för allt en bebis kan gråta för.
45 långa minuter. Läkaren, våran fantastiska läkare säger att det inte är någon fara, hon kommer inte få hjärnhinneinflammation. Ett litet skämt vi har, läkaren och jag. München by proxy är mitt andranamn. Vila och isglass ordineras. Är osäker på om det var för mig eller prickiga barnet. På väg hem ringer en fin vän som säger vi mötas upp. Så det gör vi. Medan barnen sover äter vi pasta och pratar, pratar och pratar. Vi tittar på kläder och jag köper julaftonskläder till barnen på rea. Jag tycker så mycket om min vän tänker jag då. Sen vaknar barnen och vi går hem till stök, blöjor och ostmackor för att titta på tvätten som måste tvättas på något annat sätt än i vår maskin.

tisdag 11 december 2012

måndag 10 december 2012

Lite tråkigt först men sen blev det roligt

Edith har sovit nästan hela dagen och har ätit absolut ingenting. Edgar har nästan inte sovit någonting men ätit hur mycket som helst. Under Ediths vakna timmar har vi tittat på epilepsiframkallande mycket Pingu och In the night garden. Det har varit en ganska tråkig dag med andra ord. Vi var ut en snabb sväng imorse och panikhandlade blöjor till ungarna eftersom jag inte är en välplanerade moder. Men mer än så har vi alltså inte gjort. Ja förutom att stöka till såklart. Får liksom andas och räkna till tio när jag planlöst vandrar runt i lägenheten. "Städade jag inte hela jävla dagen igår?" muttrar jag för mig själv och sparkar på någon leksak med foten.
Men kvällen har varit rolig däremot. Först har vi bokat sommarens semester. Tydligen kan vi vara välplanerade ändå. Och med vi menar jag Hass. Hade det inte varit för honom hade jag kommit på att vi måste åka någonstans på semester en vecka innan sommaren var över och vi hade hamnat i Kil. (Kil är den tråkigaste staden i Tyskland jag någonsin varit i.)
Men nu hyr vi hus i södra Frankrike istället. Så himla kontinentalt och medelklass. Bara 6 månader kvar.
Och medan vi ändå spenderade en massa pengar köpte vi dom sista julklapparna. Och med vi menar jag återigen Hass. Att handla julklappar över internet är ju så himla bekvämt och bra. Jag kommer aldrig mer vilka gå i butiker igen. Aldrig.



Idioti

Det här med bebisar och mat alltså. Jag tycker det är viktigt att dom får leka och känna på konsistenser och sånt där. Men fy fan vad stökigt och kladdigt det blir. Jag hade glömt bort att man spenderar största delen av dagen med att bara torka och rengöra efter bebisen. Det känns ju som idioti faktiskt om jag ska vara helt ärlig.

söndag 9 december 2012

Jaha hej hej sjukdomarna

Här sitter jag nästan mitt i natta med bägge barna vakna. Det ena är vaket för att hon har 40 graders feber men som känns mer som 70 och man blir ju inte helt glad i kroppen eller i knoppen för den delen av så hög feber. Det andra barnet är vaket för att om systern är vaken kan man lita på att lillebror är vaken i all oändlighet, amen.

Update: Alldeles nyss ramlade ett av julpynten ner i huvudet på alla som satt i soffan och Edith ska bestämt titta på In the night garden på tv och spela skitspelet på telefonen. Samtidigt. Socialstyrelsen skulle inte godkänna ljudnivån i detta hem just nu.

Nyss började helgen och nu är den nästan slut

Tycker att Marias bildinlägg är så jäkla roliga och bra. Jag kopierar därför fräckt henne rakt av och redovisar helgen i tio rara bilder.

I lördags handlade vi nästan alla julklappar (spontan high five) och gick på julmarknad. Det är svårt att undvika att gå på julmarknad här. På varenda gata och i vartenda hörn trängs dom där små stugorna med varandra.

Drack oundvikligt glüwhein. Lite som glögg fast ändå inte. Lite roligare bara. Till det åt vi currywurst såklart. Det blir ingen bild på det. Hur många bilder på korv behöver en blogg egentligen?

Den tyska tomten. På segway.

Edgar hade provsmakningspremiär. Först clementin i nät. Sen lite mosad potatis. Succé.

Idag vaknade Edith med 40 graders feber. (En jävla anti high five) Mycket ledsen tjej tröstades med adventspaket.

Hass bakade lussebullar (OBS! Till sitt jobb, inte till mig) medan jag städade, städade, städade. Och tvättade fem maskiner tvätt. Hej och välkommen tillbaka livet och tvättmaskinen.

Vilade lite också med en annan slags korv. Världens gölligaste korv.

Gourmélunch

Idylliskt adventsfika. Jag fick smaka dom nygräddade bullarna. Dom var godare än mina.

Har ej varit utanför dörren idag. Pga blötsnö som regnat hela dagen och sjuka barn. Har dock tittat en del på grävskopor och lyftkranarna utanför fönstret. Det är ett Ikea-bygge ni ser i sandgropen. Påminner just nu en del om Falu Koppargruva. Känner mig trygg i och med det.