fredag 30 november 2012

Ett förtydligande

Jag vågade mig alltså ner i husets tvättstuga tillslut efter att min man fixat nycklar och polletter och allt som behövs. Jag lyckades tvätta två maskiner som kostade 5€ vardera. Snålkullan i mig gråter blod över det. Jag får dock skatta mig lycklig, att ha tvättstuga i huset är något av en ovanlighet här. Men för att väga upp det hela har vi hemlösa som sover i soprummet.

Och kylan. Kan vi prata om den? Att jag för första gången i mitt liv faktiskt höll på att förfrysa idag? Nu begriper jag varför det kan vara värt att investera i riktiga vinterkläder. Det blir inga julklappar i år med andra ord, mamma måste uppgradera garderoben lite.

Och det här med julklappskalender. Jag ville inte ha någon men min man lyckades tillslut övertala mig, eller lura mig, det beror på vem man frågar. Sen var det jag som fick sitta och slå in 20 jävligt onödiga paket medan jag försökte hitta lite julstämning. Hur mycket stämning jag hittade? Ungefär ingenting. Nästa år får ungarna en puss var fram till jul, det räcker så.

Och läsken, det var en iskall Dr Pepper. Och knarkfilmen var snarare en tv-serie om knark, Breaking Bad.
Och nu är det godnatt. Det blir inte roligare än såhär.

Fredag i all korthet

Kläder är tvättade, ute är det isande kallt och imorgon öppnar vi första adventspaketet.
Nu ska jag dricka läsk och se på knarkfilm.

Vissa saker förändras medan andra består

Snö. En gång i tiden älskade jag skiten. Nu får jag svår ångest och oroar mig för att det ska vara sådär mycket snö i Dalarna när vi åker dit. Mest för att jag fortfarande inte köpt några vinterskor. Jag vet, jag har tjatat om det i några år nu, ändå går jag fortfarande omkring i converse med raggsockor i. Är det mitt sista grepp om ungdomen kanske? Vuxenlivets förfall har ju redan startat överallt annars menar jag.


torsdag 29 november 2012

onsdag 28 november 2012

Livet

Plötsligt finner man sig själv ståendes framför spegeln undrandes över den där fläcken på tröjan. Är det bara lite stänk från den där currygrytan som tillagades med ett barn på höften och ett barn springandes runt fötterna? Eller är det en fruktansvärd påminnelse om bebisens bajsostrofalt dåliga mage? Det spelar ingen roll vad det är, den där tröjan kommer ändå bara hamna i havet av smutstvätt det vadas fram i nu.
Livet. Precis så himla tråkigt som man inbillar sig att det kan vara ibland.

Hej

Ska åka iväg på tyskakurs nu. Tyska för mammor och bebisar. Det är tydligen viktigt att det heter så, för mammor och bebisar alltså. För att komma dit måste jag byta tunnelbana en gång, jag tror det kommer börja regna och jag är inte riktigt vän med hormonerna i min kropp. Med andra ord är det lite stönigt och eländigt idag. Tycker synd om mig själv osv.

Hej jävla då

tisdag 27 november 2012

PMS

Jag vill ställa mig på balkongen och avgrundsvråla. Har plötsligt ett stort behov av att bruka våld. Jag påminner lite om en kille jag kände en gång.
Vill bara sova mig igenom hela den här veckan och vakna upp i mitt happy place med enhörningar, mini flodhästar och strössel.

Det är ju faktiskt advent snart

Lussebullar är bakade. Några av bullarna är uppätna och jag orkar inte städa upp efter oss. Lämnar nog det till mannen.

måndag 26 november 2012

Livet

Om ni undrar

Säg att du är hemma med sjuka barn och du själv har lite febervärk och hosta och du kommer på att ta några fina bilder på ungarna till dom där julkorten du tänkte ha klart för ett par veckor sedan? Det är vad man skulle kunna kategorisera som en väldigt dålig idé.

Hat är det enda rätta i det här fallet

Ni kanske tror att jag skojar, spelar er något spratt eller så, men nej så är inte fallet. Vi är sjuka igen, på riktigt. Javisst. Åh dessa dagisbaciller och detta förbannade vinterhalvår, jag hatar er.

söndag 25 november 2012

Fast det är ju inte advent än

Jag och Edgar var på julmarknad i svenska kyrkan idag. Det var jag, mina svenska vänner och ungefär två tusen högljudda tyskar. Men jag lyckades slå mig fram och rycka tag i både Kalles kaviar, pepparkakor, pepparkaksdeg och en flaska sirap. Det väsentliga bara.
När vi ändå var så himla juliga letade vi reda på julpyntet också. Och för första gången i mitt liv känner jag mig rätt lugn inför julen, inte lika fascistisk och extrem som jag varit tidigare år.

Den moderna hemmafrun

Så bra man tycker att man har det när man får tvätta för hand för femte veckan i rad och tejpa ihop dammsugaren för att den ska fungera.

Föräldraskapet - ett enda långt martyrskap

Om ni skulle googla martyrskap skulle bilder på kvinnor i min familj dyka upp. Det skulle säkert stå något om att dessa kvinnor skulle vinna vilken gren som helst i Martyr-OS, oavsett om det handlar om tvätta-mest-gånger-per-dag-kamp eller natta-barn-maraton.
Det är alltså inte helt förvånande att jag har ärvt en del av dom här egenskaperna och det är inte heller helt ovanligt att jag briljerar med mina skicklighet. Det var ganska illa innan jag fick barn, men i samma sekund som det första barnet bestämde sig för att bosätta sig i min mage har martyrskapet blivit mer eller mindre vardag.

Fast det finns inget jag hatar mer än när jag blir sådär vidrig och tror att jag är någon slags gud som har gjort allting för att få hemmet att fungera. Jag inbillar att jag har ensamrätt på att vara trött, arg och frustrerad. Jag säger saker som: "Tänk om jag kunde få gå på toaletten i fred en endaste gång, är det för mycket begärt?" ,"JAG VILL BARA SOVA! är det för mycket begärt?" eller "Hur skulle det vara om jag bara gick hemifrån sådär när barnen skriker i kör?" Att jag får svar som att "Jag måste ju få gå till jobbet" på det hör inte hit. Det är, och kommer alltid vara, mest synd om mig. Dvs den hemmavarande föräldern som har huvudansvaret när det kommer till tvätt, städ, bajs, tröst, kladd och kläng. Nu delar vi ju lika på väldigt mycket min man och jag. Framförallt har vi en grundinställning som är bra. Jag säger till exempel aldrig att han hjälper mig, det är för fan hans förbannade plikt att ta minst lika mycket ansvar. Och för honom är det helt naturligt att komma hem till en vrålcirkus och ta tag i det som behövs. Men jämställt kommer föräldraskapet aldrig någonsin bli så länge den ena föräldern är hemma. Och fröken millimeter-rättvisa dyker upp ganska ofta här, har jag lidit, ja då ska ta mig tusan min man också lida. Och så är vi inne i en härlig spiral av bitterhet och sura kommentarer.

Det intressanta är att det här martyrskapet, det verkar visst smitta av sig. Dom gånger jag tar mig tid till att göra något för mig själv, gå ut med mina vänner, sitta och skriva av mig en stund eller vad det än är, möts jag ofta av det där martyskapet när jag kommer tillbaka. Jag får alltså äta upp ganska mycket av min egen medicin med andra ord. Men det kommer han inte långt med eftersom jag alltid drämmer till med "Välkommen till mitt liv, sådär är alla mina dagar, dygnet runt!" och så är vi tillbaka i den där spiralen igen.

Det är så lätt att glömma bort hur bra jag har det. Jag kan haka upp mig på alla dom där detaljerna om tvätt, sopor och matlagning, men i det stora hela är det inte ens ett problem. Jag skriver ofta om barnens jobbiga sidor, gnäll och trasiga nätter, men i det stora hela är det ju mina fantastiska barn som får mig att uppleva djup och själslig lycka. Då kommer tacksamheten, följt av dåligt samvete. Jag borde inte gnälla så mycket. Jag borde bara hålla tyst och låta dom där tankarna om vem som gör vad bara rinna av mig.
Så det gör jag. Ibland. Tills det kommer en dålig dag och jag tar på mig den illa sittande offerkoftan igen och så börjar vi om från början i den evigt orättvisa spiralen.

fredag 23 november 2012

Tjuvsnusa?

Näh. Det blev indisk take away och öl istället. Och det är ju egentligen snusa jag vill göra. Men det kan man ju inte säga i det här landet.

Translation: "Snus" is this awesome tobacco thing that you have under your lip (or everywhere in your mouth if you like) that makes you feel awesome. For swedes only.

Hej Bullen!

Nu när det är fredag och allt skulle jag tycka det vore trevligt att uppmärksamma helgens ankomst med att gå ut hela familjen, äta lite gott, kanske dricka ett glas vin, eller vilken alkoholhaltig dryck som helst faktiskt. Tyvärr tyckte människan jag delar den här familjen med att det var lite av en dum ide med tanke på att det knappt går att ha vår tvååring i möblerade rum och att något slags odjur brukar vakna till liv i vår bebis mage vid middagstid. Jag förstår vad han menar, men nu undrar jag, kan jag lämna min familj hemma och gå ut själv och dricka det där vinet? Eller anses det som dåligt moderskap, kanske till och med dåligt partnerskap då? 

P.s. Var går gränsen för tjuvrökning egentligen? Om jag dricker ett glas vin och ber om en cigarett från någon annan, det räknas inte va? Man måste väl köpa cigaretterna själv för att det ska klassas som tjuvrökning? 

Mvh
Tröttheten_85

torsdag 22 november 2012

Det farligaste ordet av dom alla

Det går scharlakansfeber på Ediths dagis. Eftersom jag inte kan någonting om dessa barnsjukdomar googlar jag om det och läser att det inte är någon fara. Antibiotika och kort sjukdomsperiod. Bra så.
OM INTE någon tvunget skulle ta reda på dom lite allvarligare följderna. Hjärnhinneinflammation. Och jag finner mig sittandes i fåtöljen gråtandes, igen. Det där ordet är det farligaste ordet av alla. Ni kan säga vad ni vill om mig, till mig, men kommer ni nära det där ordet blir jag som förbytt. Jag har ingen styrka kvar. Nu inbillar jag mig att Edith kommer bli sjuk med det allra allvarligaste som följd. Kommer jag behöva låsa in mina barn och aldrig låta dom känna frisk luft igen för att inte behöva gå sönder av oro om och om igen?

Bildfestival

De senaste dagarna i bilder. Dom är ju fina, barnen och sådär. Men lägg extra mycket märke till bilden med glögg och pepparkakor tack. På ett svenskt café på vår gata. Glögg, min bästa dryck. Jag kommer gå dit varje dag.

onsdag 21 november 2012

Veckan hittills

Det är onsdag och jag tänkte vi skulle gå igenom veckans hittills mycket värdiga ögonblick.

1. Äta jordnötsmör direkt ur burk och lyssna på ballader. Väldigt Bridget Jones.
2. Fulgråta på toaletten när Edgar nekas den där extra försäkringen vi ansökt om. Hjärnhinneinflammationstrauma all over again.
3. Trampa i hundbajset som någon inte valt att plocka upp precis utanför vår port.
4. Misstänker att jag har glömt en av mina bästa vänners födelsedag och vet inte hur jag ska reparera den skadan. (Varför har inte alla Facebook?)
5. Söker upp bästa vännens adress och får gratis information om hans födelsedag. Den har inte varit än. Highfivar mig själv.
6. Köper ett halvt kilo tofu eftersom jag bestämt mig för att sluta äta korv. Tofu är inte korv. Blir jävligt arg över det och äter korv till middag. Karaktär.
7. Gråtskrattar extremt högt och vilt på en dyr och flådig restaurang. Min man skäms, jag kan inte kontrollera mig, alla människor stirrar och häpnas över mitt beteende. Jag kan aldrig gå tillbaka dit igen. Synd, dom hade mycket korv där. Fast jag åt tofu. Den var god, men ingen korv som sagt.

Det var det hela. Ska bli spännande att se hur resten av veckan artar sig.

Handsfree

Hittade den här bilden hos Klara.


Vad synd att jag inte visste om den tidigare. Ångrar mig lite nu faktiskt, kanske ska börja pumpa igen ändå. 



tisdag 20 november 2012

Bloggträff någon?

Okej. Såhär är det. Jag lider något så fruktansvärt när jag ser folk ha tweetups, instaträffar och bloggträffar. På internet har jag nämligen mött så himla fint folk och jag har både skrattat, gråtit, stöttat och fått enormt mycket stöd och kärlek tillbaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, den här bloggen är en samlingsplats!
Så. Jag kommer ju vara i Sverige en tid under jul och nyår. Mestadels av tiden kommer jag vara i Dalarna, men lite tid kommer jag också vara i Stockholm. (Göteborg, vi får starta en lokalförening vid ett annat tillfälle, och Malmö, ni är typ 4 timmar ifrån mig, ni får ta och komma hit).
Så kan vi inte ses lite?
Ni i Dalarna, hur låter 27 eller 28 december? Och ni i Stockholm, hur låter den 2 januari?
Var och hur det sen går till, det har jag inte riktigt engagerat mig så mycket i. Jag vill ju inte ställa till med något, och så är det bara jag och mina ungar som dyker upp. Men ni som lever era liv i Sverige har kanske bra tips och idéer.

Mvh
Tjej_med_hybris_85

Vad är det med dom?

Men alltså på riktigt, bebisar, varför har dom så dålig tajming? Hela dagen är han lättroad, somnar lätt om jag ligger bredvid och sjunger sånger, äter skapligt och bajsar i princip på kommando. Men så fort klockan passerar 16:30 och det ska till att lagas middag, då jävlar åker hela skrikvrålochgråtorkestern fram. Inget duger och inget är gott nog. Nåja, inte riktigt. Edith, hans livs levande nöjesmaskin duger. Så fort hon sticker fram näsan så blir han lugn och glad igen. Men hon har ju tålamod med honom i ungefär en nanosekund så det är ju inte direkt så att det gör någon skillnad.

(Att han är så lättroad och lättsövd på dagarna stämmer inte riktigt. Jag vill få det att låta bättre än vad det är. Eller så testar jag omvänd jinxpsykologi)

måndag 19 november 2012

Nu kom stressen

Vet ni att det är 34 dagar kvar till julafton? I min plan skulle jag ha varit klar med alla förberedelser inför julen. I min plan skulle jag ha planerat en bloggträff (Återkommer om det) och en välkomstfest för Edgar. I verkligheten är ingenting av detta klart. Jag har flygbiljetter hem till Sverige, jag får väl se det som en bra start. 

Ropet från sjukhemmet

Jag har åkt på århundradets förkylning. Jag vet, jag kan ha sagt något liknande sist jag var sjuk vilket inte var alltför längesedan. Men rota inte i det nu. Herregud vad sjuk jag är. Och trött. Och eländig. Barnen också. Det är synd om oss alla. Så pass synd om oss att Hass har stannat hemma idag. Han diskar, handlar, tar hand om barn och ger oss pannkakor med glass. Sen jobbar han lite mellan varven. Vanligtvis mellan mina och Ediths vredesutbrott. Jag har i princip varit instängd i den här lägenheten i snart tre veckor. Jag börjar bli så jävla trött på det och låter det gå ut över andra. Så himla charmerande.

söndag 18 november 2012

23:21 en söndag i november

Två klarvakna snorungar. Mitt i natten när man själv behöver sova mest av allt i hela världen. Tänk på det om ni funderar på att skaffa barn någon gång. Ni får aldrig sova. Någonsin.

14:28 en söndag i november

Jag har sovit i några timmar men det känns som om jag skulle behöva en hela livstids sömn för att bli pigg och frisk igen. En bra dag att sitta med bebis i famn med andra ord.

07:02 en söndag i november

Delar på en skål blåbärsyogurt och tittar på gamla musikaler med tvååringen och febervärk i kroppen. En ganska mysig vändning från den totalt nerbajsade starten på dagen med bebisen 05:17. Ja, förutom febervärken då.

lördag 17 november 2012

Jag är inte bakis

Jag är faktiskt inte det. Däremot är jag som resten av familjen rätt så förkyld. Rätt så jävla mycket. Det här blev en evighetslång eländesdag. Vi skulle ju på kalas idag och sånt där mer det blir inget av med det nu. Får gå runt och bära på barn istället. Har skrivit en dikt om småbarnslivet, den innehåller bara svordomar.

Saker jag ska köpa i julklapp till mina nära #1

En kokplatta att ha på balkongen så att engelsmannen jag är gift med kan steka sitt jävla bacon utan att jag ska behöva bo i ett ständig bacondoftande hem. Jag hatar nämligen bacon. Jag hatar doften av bacon ännu mer.

Den känslan

Ni vet ett sånt där tillfälle när ni känner er så maximalt nöjd med tillvaron att ni skulle kunna lägga er ner och dö? Ungefär den känslan. Hela kvällen. Tack Michele för att du följde med mig (och för att du fixade biljetter, vägbeskrivning och allt praktiskt, jag är för oansvarig för sånt)
Och vad är upp med alla förbannade toapauser? Minns inte att det var så när jag var ung och förfestade på vodka och cigg istället för Weißbier och brezel.

fredag 16 november 2012

Om ni undrar

Vad jag ska göra ikväll? Näh, dricka lite drinkar bara och gå på konsert och sånt där ni vet.
Med världens bästa band: Gossip. Och min största förebild, Beth Ditto. Åh. Jag älskar henne ibland mer än livet själv. (Obs, är så fruktansvärt jävla uppspelt över detta. Kan inte få fram det tydligt nog)
Här är mina bästa Gossip-låtar. Varsågoda. 




torsdag 15 november 2012

Troligtvis får jag bröstcancer

Det var ju verkligen upplyftande att hämta upp ett ynkligt och snuvigt barn från dagis idag. Varenda jävla vecka är det någon som är sjuk. Det är det här livet går ut på nu va? Torka snor och truga i hostmedicin?
Dessutom, vill sätta upp en stor skylt på barnvagnen när jag går till dagis. Så fort jag vänder mig om och ska klä på Edith är det alltid något av dom ovaccinerade dagisbarnen (alla!) som står och pussar, snorar och hostar på Edgar. Vill helst ropa åt dom att ta bort sina äckelfingrar från mitt barn, men jag gissar att det skulle bli så tråkig stämning då. Får hoppas att Edgars immunförsvar blir stenhårt tack vare alla dagisbaciller istället, ja med tanke på att han riskerar att bli så sjuk eftersom jag inte ammar menar jag. Ja, det fick jag höra idag av någon slags urmoder som ammade sina tvillingar som om det vore den enklaste sak i världen. Kanske ville hon säga något om att jag troligtvis kommer få bröstcancer också, jag vet inte riktigt, för jag började prata om Astrid Lindgren och vad hennes figurer egentligen heter eftersom dom har fått det om bakfoten här. Jag orkar inte ta amningsdiskussioner på tysk-engelska, jag börjar alltid prata om något annat och går hem och frustrationsgråter istället. Tänk om kvinnor någon gång bara kunde stötta varandra istället för att döma? Exempel på vad man kan säga till någon som flaskmatar om man nu har ett jävla behov att säga något: "Jaha, du matar ditt barn på det sättet. Ja vad bra att ditt barn får mat!"
Eller: "Ja mat ska dom ju ha dom små liven, hur det än görs."

Hela eftermiddagen har sett ut såhär. En famn full med barn.

onsdag 14 november 2012

Det är så jävla mysigt med bebisar

I nästan tre timmar. Non stop. Försökte dansa oss igenom det. Det gick inte.
Jag är trött nu.

PMS

Kom hit. Håll om mig. Jag hatar dig. Jag vill ha glass. Gå härifrån. Jag älskar dig. Säg att du älskar mig. Annars mördar jag dig. Har vi äppeljuice? Jag mår bra nu. Jag vill dö.

Upprepa varenda månad i all evighet. Amen.

Den 14 november

För tre år sedan satt jag på en pub i Stockholm och sa till en man jag alldeles nyss hade träffat att jag aldrig kommer bli kär igen. Jag fingrade på snusdosan och drack tre öl på en halvtimme. Jag kanske var nervös. Eller så villa jag bara bli full. Det var mycket sånt då. Bli full och män. Och snus.
Idag, tre år senare, omfamnades jag av samma man jag inte skulle bli kär i. Men som jag blev ändå för sådant kan man ju inte styra och kontrollera så lätt. Kanske gick vi lite fort fram, kanske skyndande vi mer än vi behövde. Men vad gör det, för kanske var det just för tre år sedan som alla bitar började falla på plats.



tisdag 13 november 2012

Oh the joy

Vi är inne på tredje veckan av trasig tvättmaskin nu. Det handtvättas en del, vädras en hel del, återanvänds en del också. Odören som sprider sig är en blandning av kiss, kräks, svett och fukt från kläder som aldrig hinner torka riktigt. Framförallt får man försöka hitta svaret på den viktigaste frågan just nu: Är den där fläcken från bajs eller chokladkaka?

Dom avlöser varandra

Edgar har sovit ganska bra i natt, hans storasyster däremot har varit uppe och propsat på att leka med bilar 3 gånger i natt, och ropat efter nappen vid 3 andra tillfällen. Det är ju inte bara jag som är förälder till mina barn, men att försöka väcka den engelsman som sover är inte alltid helt lätt vad det verkar. Såatteh. Nu slutar vi prata om sömn tycker jag. Det är fortfarande något av det tråkigaste jag vet att prata om, ändå kan jag inte låta bli att gnälla om det.

måndag 12 november 2012

Det här med sömn igen

Ska vi behöva prata om det om och om igen? Alltså. Edgar sover riktigt uselt just nu. Men säg den bebis som aldrig sovit dåligt i sitt liv? Det går över, jag må vara fallfärdig av trötthet just nu, men jag vet att det går över. När Edith var i den här åldern var jag desperat efter sömn och vila, jag kan inte direkt påstå att jag har samma känsla nu. Jag vet att det är i all välmening, men jag ber inte om råd. Jag ber framförallt inte om råd om metoder som jag finner mycket tvivelaktiga. Men låt oss inte ta skrikmetodsdiskussionen igen, det är inte dit jag vill komma. Jag vill bara göra en notering om att jag är vid mina sinnes fulla bruk och jag klarar av den här perioden av lite sömn. Den dagen jag inte gör det ber jag om hjälp. Men inte förrän dess behöver jag höra vad jag ska göra med min bebis för att han ska sova så mycket som möjligt. Det finns andra saker jag tycker är viktigare än att han sover en hel natt. Jag tycker t.ex. det är viktigare att han känner sig trygg, att han känner sig hörd, att jag lyssnar när han ropar och att han aldrig behöver känna sig rädd. Och jag tror inte att man kan ge det till ett spädbarn genom att låta hen gråta sig till sömns. Det var bara det.

Hänt idag

Tystnaden som uppstod idag på apoteket när båda mina barn snarkade så högt att dom överröstade kassörskan, den tillhör kategorin jobbiga tystnader.

Det känns som om dom vet vilka vi är nu

Vi har varit hos läkaren så ofta på sista tiden att sjuksköterskorna kan mina barns födelsedatum och adress utantill. Det känns tryggt. Men jag kan ju komma på roligare ställen att vara stammis på än hos läkaren. Tur också att hostan inte var mer än vanlig hosta och inte bronkit som jag eventuellt trodde eftersom det verkar gå det hos våra vänner och på dagis.
Vill fortsätta skriva lite om det här med sjuka barn. Det har nämligen blivit lite av mitt fritidsintresse skulle man kunna säga. Men måste ägna lite uppmärksamhet åt barnen, dvs få dom att vara så stilla och tysta som möjligt.

I väntan på...

Bägge ungarna hostar slem och eftersom jag numera alltid går till doktorn en extra gång när det gäller barnen så gick vi dit imorse. (Det känns ju snarare som lunchtid för någon som klev upp vid fyra). Men det är lång väntetid hos doktorn. Stackars oss som måste gå på café och sånt en stund. Verkligen. Stackars oss.

söndag 11 november 2012

Ett barnkalas

Att ha barnkalas fick mig att inse att det bor en liten Martha Stewart inom mig. Vem hade trott det? Lite konstigt bara att en hel helg har kretsat kring ett kalas som var över på två timmar och att det kommer ta en dag till eller två att städa undan (äta upp) resterna. Men oj vad Edith tyckte om det. Nästan alla hennes vänner, alla ballonger (heliumballonger gott folk, kan roa ett barn i en evighet), all tårta och paket dessutom. Fiskedammen blev roligast när hon upptäckte vem som låg bakom skynket och hon rev ner det hela tiden och skrek "Papa". Ingen plastdinousarie eller låtsastatueringar kunde slå det nöjet. Barnkalas alltså. Jag tyckte det var hur roligt som helst. Och så går ni omkring och säger att det är jobbigt?

fredag 9 november 2012

Who am I kidding?

Sa jag verkligen att jag ska vila i helgen? Jag glömde visst bort att vi ska ha födelsedagskalas här på Söndag. Men hur jobbigt kan det vara egentligen? Att städa en lägenhet som försummats totalt, baka tårtor, blåsa upp ungefär 40 ballonger, ha 7 barn plus föräldrar här som springer runt, skriker, gråter, vrålar och har fri tillgång till socker. Låter som en överdos med intryck för någon som inte sovit på en vecka. Är det okej att sitta bakom fiskedammskynket och dricka vin hela kalaset?

3 is the magic number

Skitungen som utger sig för att vara min bebis vaknar tre varenda jävla natt och vägrar somna om. Jag vet, jag vet, det är en fas, det blir bättre, alla kommer få sova och leva lyckliga i resten av sina liv. Men fy fan vad trött jag är. Och eftersom jag har lovat mig själv att alltid vila om jag känner att jag är sådär nära ett sammanbrott (ett par gånger i veckan alltså) så gör jag inget annat än att vila. Inte sova, nej för samma bebis som vaknar vid tre sover som bäst runt dagislämning och sen inget mer förrän ja, såklart, dagishämtning. Och efter dagishämtning vill jag bara hem igen, ligga på golvet och låtsas tycka om att leka med lego tillsammans med ungarna som aldrig aldrig någonsin är tysta nog så jag kan sno åt mig fem minuters vilopaus. Med andra ord, mitt sociala liv just nu är skrattretande. Jag har ett ganska stort behov att träffa folk i verkligheten några gånger i veckan men just nu orkar jag knappt gå en extra sväng till affären för att köpa mjölk, Gud förbjude träffa andra högljudda och vilda människor. (Barnen alltså). Men nu är det ju fredag och jag har köpt en fläskfilé. Jag vet inte riktigt hur den ska tillagas men det känns som att det kvittar, det blir nog helg ändå. Jag behöver helg så himla mycket nu. Att ha en annan person hemma med juridiskt ansvar för barnen borde innebära lite större chans att få vila hoppas jag. (Om inte kommer jag kräva det)

Fredagsmys.

Ni vet när ni står i kassakön och i korgen har ni bara två burkar cola och en fläskfilé, och ni sträcker sig efter en såndär chokladbit som alltid finns vid kassorna och så står en av mammorna från dagis bakom er med en såndär dömmande blicken? Och så kan ni inte komma på vad fredagsmys heter på tyska så ni säger att ni handlar åt en granne, som är sjuk, trots att ni inte ens vet vad grannarna heter. Händer det er ofta eller? Frågar åt en kompis.

torsdag 8 november 2012

Det har varit lite upp och ner skulle man kunna säga

Jag trodde jag kände min man, men på en och samma dag har han överraskat mig mer än han gjort sedan vi träffades. Först gjorde han bort sig lite angående att komma ihåg att komma hem och jag blev så arg, så fruktansvärt jävla arg. Så arg att jag skruvade ihop den där sängjäveln till Edith helt fel och upp och ner. (Vilken tur att jag rullade ut könsrollsmattan och lät mannen i hushållet fixa till det då) Sen, mannen som aldrig kan hålla en överraskning mer än i en kvart, överraskade mig med glada nyheter, gott vin, ett fint kärlekstal och tatueringspengar. Inte för att han gjorde bort sig alltså, utan för att jag är en så jävla bra mamma till hans barn. Han bad om ursäkt för att han glömde bort att komma hem också. Jaha, tydligen kan han hålla en överraskning lite längre trots allt.
Sitter nu och googlar halstatueringar, kanske blir det något i pannan också. Vi får se.

Liten blir större

Idag fyller hon 2 år. Den där stormen som sjunger mer än pratar och som aldrig är still. Mitt barn. Hurra för henne. Och hurra för mig, och för Hass. Vi klarade det. Vi klarade det första året och vi klarade det andra året. Om jag får säga det själv gjorde vi det dessutom jävligt bra. Hon är faktiskt helt fantastisk och tänk att henne ska älska resten av mitt liv.

En ny säng fick hon. Det var väl med skräckblandad förtjusning hon gick och lade sig i den ikväll, vi får väl se om hon kommer varandra runt inatt.