onsdag 31 oktober 2012

Det var så längesedan vi tittade på fina (instagram)bilder på barnen (och mig själv). Så nu gör vi det.

(På en bild sitter Edith och ritar på ett block där någon skrivit "Lova är en tova". Om du läser det här Lova, så förlåt. Dur faktiskt ingen tova.)

Dubbel namnsdag

Om vi var medvetna om detta? Såklart vi var. Ett taktiskt beslut som säkerligen kommer straffa oss i framtiden.

tisdag 30 oktober 2012

Det finns kanske någon slags självhjälpsbok om det här

Jag är bra på rätt så många saker. Som att skoja med barnen till exempel. Eller laga lasagne. Eller få allt bra i världen att kännas dåligt, det är jag nog bäst på faktiskt. Men en sak jag är fruktansvärt dålig på är att tycka synd om min man när han är sjuk. Jag drar alltid upp, oavsett krämpa eller sjukdom, gravidkortet. Eller ännu värre, förlossningskortet. "Jaha, men har du fött ut ett bowlingklot någon gång, eller?" är standardfrasen här hemma så fort det börjar bli lite ynkligt från min mans håll. Nu är det faktiskt synd om honom på riktigt. Jag ska inte på in på detaljer, men det är både undersökningar och förberedelser inför dessa som är både psykiskt och fysiskt påfrestande, och jag kan inte bara ta hand om honom och stötta honom som jag vill göra. Jag blir lite sur, gnällig, muttrar om att jag måste göra allt, att jag minsann haft ondare och jag blir en fruktansvärt liten och dålig människa. Jag kan ju skylla lite på barnen på dagen, har inte tid då med så mycket mer, men nu när barnen faktiskt sover, båda två, kan jag ju knappast skylla på glassätning va? Framförallt när han inte får äta en endaste liten matbit på två dygn. Då är det inte helt rätt att duka fram smörgåsbord och sånt va? Jag har sympati för alla slags människor här i världen, hur kan jag inte ha sympati för min sjuka make? Finns det en bok jag kan läsa om det här?

måndag 29 oktober 2012

Ingen skuld på mamman

Jag har oroat mig lite för den tyska attityden och kontrollerandet kring Ediths långsamma språkutveckling. Med tanke på att dom skickar hem brev som läkaren måste stämpla för att bevisa att man gjort dom regelbundna undersökningarna har jag fasat för eventuella krav på Ediths språk. Att dom ska hitta på något fel på henne, att dom ska tvinga henne till tråkiga talpedagoger eller att dom kanske ska skylla allt på mig, att jag inte varit god nog som mor. Men så idag på Ediths tvåårskontroll pratade läkaren och jag om hennes språk i ungefär två minuter, sen gick vi vidare. Inget kontrollerande, inga krav, ingen skuld på mamman.
Så bra då. Då kan vi gå vidare. Vi skulle till exempel kunna prata om att jag idag fulgrät och tackade läkaren som skickade oss till sjukhuset när Edgar blev sjuk, för att hon räddade min sons liv. Något av det mest ovärdiga ögonblicken i mitt liv. Diskutera gärna i grupp.

söndag 28 oktober 2012

Jag blev inte ens full

Det var med en stirrig blick jag kom hem 01:01 inatt efter några drinkar på stan med goda vänner. (Vill säga det som om det inte var någon som helst märkvärdighet, en del av vardagen ni vet. Men det är väldigt långt ifrån sanningen). Jag trodde jag kunde utnyttja den här extra timmen sömn som vintertiden lockade med men, nej, vem tror jag att jag är? En människa utan barn och ansvar va? 05:01 vaknade först ett barn strax följt av ett annat. Och jag är fortfarande onykter och så obeskrivligt fruktansvärt jävla trött. Nästa gång jag ska utanför hemmet och dricka alkohol ska jag börja fyra på eftermiddagen så jag hinner hem för att somna innan tio på kvällen.

lördag 27 oktober 2012

Tvååring was here

Jag drömde om att bli konstnär en gång i tiden. För att på något sätt komma närmre dom drömmarna läste jag något slags konstnärligt basår på Kyrkeruds folkhögskola. Jag planerade att söka mig till grafikskolan i Bergen och där skulle jag bo i flera år och utveckla min konstnärlighet och mina grafiska tryck skulle bli kända i hela Norden.
Under min tid på Kyrkerud gick jag igenom ganska många krokitimmar. Dom där krokiteckningarna kan vara väldigt bra att skicka med som arbetsprover när man söker sig vidare till högre konstutbildningar, så jag har sparat varenda en av dom. Både dom bra och dom dåliga. Nu visar det sig att det finns en till konstnärssjäl i familjen som har funnit alla dom här krokiteckningarna och så att säga förbättrat dom, på sitt lilla vis. Om hon inte försvårade min karriär genom att födas har hon ju definitivt försvårat den nu.

fredag 26 oktober 2012

Ingen panik

Okej. Så tvättmaskinen fixades genom att tömma den på enorma hårbollar. Det är med andra ord mitt fel. Tänk att mängden hår jag tappar just nu kan sätta stopp i en tvättmaskin. Fascinerande. Och äckligt. Kylskåpet var inte trasigt, det var jag som gick händelserna i förväg bara mitt i tvättmaskinpaniken. Det var bara lampan som gått sönder.
Ungarna däremot är sjuka. Jag torkar så jäkla mycket snor och ändå kommer det bara mer och mer. Tur att min famn är stor nog att räcka till dom båda när det är lite kinkigt och gråtigt.

Happiness all around us

Nu är ungarna sjuka igen såklart.

onsdag 24 oktober 2012

Hej verkligheten

Jag hatar dig. En trasig tvättmaskin är inte riktigt vad den här familjen behöver.

tisdag 23 oktober 2012

Ordet kanelbulle avslöjar allt

Idag var jag till kyrkan för första gången på länge. Jag älskar att skriva och tänka den meningen, jag känner mig så himla präktig och ordentlig då. I alla fall. På kyrkans sång och lekgrupp träffade jag två nya personer. En av dom var Karin, som hittade min blogg för ett tag sedan och som nu har flyttat hit, till Hamburg. Det var så himla roligt att träffa henne. Den här bloggen alltså, en samlingsplats I tell you.
Dessutom, hur ofta träffar man folk från sin hemstad egentligen när man bor utomlands? Det har hänt mig två gånger nu. Båda två gick till på samma sätt, dom sa kanelbulle och jag hörde på en gång att det var dalmål som gömde sig där bakom den där svensktyska dialektgröten. Men båda två flyttade också ifrån Falun 1993, samma år som jag fyllde 8 år. Fler likheter än så fanns det alltså inte mellan oss. Ja förutom att vi har småbarn i samma ålder och bor i Hamburg. Men det betyder faktiskt inte att man blir bästisar för det. Det krävs lite mer än så.

måndag 22 oktober 2012

Jag undrar

Vem har opererat in ett chip i alla barn som väcker dom precis när man kommer hem efter en desperat men-sov-nu-då-för-fan-promenad, och hur får man bort det?
Och varför varför varför ska ungarna passa på att turbobajsa precis när man tömt soporna? Som om dom vill att det alltid ska lukta bajs, överallt i hela lägenheten i resten av våra liv.

Måndag igen

Jag borde vara kreativ, produktiv, göra något vettigt. Fast ja, om man kan kalla det produktivt att titta på fyra avsnitt Weeds på rad så har jag varit ganska så produktiv hittills.

söndag 21 oktober 2012

Tröttheten hör väl till, men jag tycker inte om den för det

Den oändliga och hänsynslösa tröttheten hör väl liksom till småbarnslivet. Jag fattar det. Men jag kan inte riktigt hantera mig själv när tröttheten blir för svår att kontrollera. Jag vrålar, gormar och river upp sår. Jag stormar fram utan någon som helst tanke på dom runt omkring mig. Sen helt plötsligt är det som att jag rycks ut ur det där grumliga och jag inser vad jag gjort och vad jag sagt. Då kommer skammen istället och det eviga dravlet om dåligt föräldraskap, dålig partner, dålig vän, dålig person. Upprepa sedan detta i en oändligt plågsam spiral så har vi fångat den här perioden i ett nötskal.

Idag vaknade jag 05:30 av att Edith ville kliva upp. Jag lyckades få henne att somna om, märkligt nog, lagom tills Edgar vaknade och var mycket sur. Det är tänderna. Jag övertygades om det när han började gnaga på handtaget till byrån i hallen.
Redan när jag klev upp var jag sur och jävlig. Ville skälla och bråka på Hass. Straffa honom lite, smitta ner honom med min surhet. Sen vaknade Edith och var på mig som ett jäkla plåster. Vände och vred på varenda klädesplagg för att leta efter tatueringar och ropade "DA!" så högt att Edgar vaknade till varenda gång. Jag försökte köra ett martyrrace medan jag vek tvätten. "Ja jag är den enda som gör något i det här hemmet och jag är den enda som...bla bla bla bajs". Men det fungerar inte på Hass. Jag borde ha lärt mig nu att han är immun mot allt sånt. Det rinner bara av honom. För inget av det jag säger är ju sant.
Efter det utbrottet låste jag in mig i badrummet i ca en timme.

Jag hade som tur var bestämt träff med en av mina vänner och hennes son idag. Hade jag inte kommit utanför dörren idag hade jag kanske gått under av trötthet och ledsamhet.

När vi väl kommer hem efter några timmar utomhus är hemmet nystädat och på bordet är middagen framdukad. Så himla lyckligt slut ändå. Och vilket dåligt samvete det ger, den där vänliga gesten som svar när man är allt annat än älskvärd. Men vad fint allt känns. Allt dumt och tråkigt jag tänker på suddas ut på en gång när min ilska besvaras med kärlek.

Jag skulle kunna fortsätta vältra mig i den här fruktansvärda känslan som den överväldigande tröttheten lämnar efter sig precis hur länge som helst. Men jag väljer att låta bli till förmån för, javisst, sömn. Så dumt jag faktiskt inte.

lördag 20 oktober 2012

Det var ju 20 grader varmt också

Det bästa med att vara småbarnsförälder (eller det sämsta, beroende på hur man är lagd) är att man kommer ut så himla tidigt om dagarna. Det betyder att när man väl kommer hem kan man med all rätt lata sig resten av dagen. Och längta tills ungarna går och lägger sig så man kan äta tortillachips och guacamole utan någon som smular sönder chipsen och snorar i dippen.

Kroppen den ska man få tycka om oavsett hur den ser ut

Jag hamnade i en diskussion på facebook angående kroppen och dess utseende. Jag hävdade att om jag nu tycker om min kropp, precis som den är, kan inte jag bara få vara stolt över den? Varför ska jag ta del av utseendefixeringen, idealen och bantningskraven överallt? Jag säger inte att jag inte har komplex för delar på min kropp, men det är för helt onödiga saker, och egentligen ingenting med min storlek att göra. Jag lider av ett enormt självhat i perioder, men det finns inget jag hatar mer än när någon tar för givet att jag hatar mig själv pga att jag är stor. Jag är väl medveten om hur jag ser ut, men jag tänker inte på mitt utseende hela tiden. Längre. Det är klart att jag också varit en bekräftelsesökande tonåring. Jag har också haft behov av att ha en kropp som passar in i idealen. Men varför ska jag skämmas nu, när jag accepterat hur jag ser ut? När jag lärt mig älska mig själv och min kropp? Och vem har rätt att överhuvudtaget säga vad jag ska känna skuld och skam för?
Den här kroppen har gått igenom identitetsökning, den har gått igenom flera års självskadebeteende och ätstörningar. Den har gått igenom relationer som inte varit bra någonstans, och den har gått igenom sprudlande glädje och lycka. Den här kroppen har fött två friska barn till världen och det är med den här kroppen jag bär och älskar dom tills döden skiljer oss åt. Varför skulle jag inte älska den? Hälsoargumentet kan man ju alltid komma med när det kommer till kroppsstorlek. Men ärligt talat, säg den tjockis som inte vet om hälsoriskerna med övervikt. Säg den tjockis som inte blivit totalt förnedrad och bombaderad med varningar från sjukvården. Men det handlar inte om det, det handlar bara om att få älska sig själv. Att få möjlighet att bara få vara sig själv, oavsett storlek och form.



Jag lade upp den här bilden på Instagram igår. För att jag ville göra just ett statement att alla kroppar finns och att alla kroppar kan visas upp. Att jag sen är en fruktansvärt dålig posör och inte har en enda naturlig vinkel i min kropp är en annan sak. Jag tycker om mig själv när jag ser mig i spegeln, just av alla anledningar jag tidigare nämnt. Men också för att om inte jag tycker om den, vem ska då göra det? Jag kan inte lita på att någon annan tycker om min kropp. Det är jag, bara jag, som måste ge den all kärlek den behöver. Och måtte ingen regna på den paraden säger jag bara. Måtte ingen klanka ner på den tjockis som med stolthet säger att hen älskar sig själv, inifrån och ut. Eller på den smalis som för den delen gör det. Eller på den som är precis mittemellan. Jag fick en enormt många och fina kommenterar på bilden. En hel kista utan botten med bekräftelse att bara ösa ur dom dagar jag kanske tvivlar på hur jag ser ut. Jag skulle rekommendera alla att göra det. Lägga upp en bild på sig själv på internet och ba, "här är jag, titta och se mig för den jag är" och njut av alla kommentarer och komplimanger.

Tro nu inte att jag varje dag skuttar upp ur sängen och ser på mig själv med glädje och sjunger lovsångsljud. Jag är inte bara tjock, jag är en småbarnsförälder också som fallit i den där jag-köper-hellre-saker-till-barnen-än-mig-själv-fällan. Och dom kläder som finns i min garderob passar antingen sådär, eller inte alls. Men jag vill inte låta det begränsa mig eller min självkänsla. Även om det så klart hjälper till att ha kläder som sitter bra snarare än sitter som en potatissäck. Men det är ju en annan diskussion, visserligen en naturlig följddiskussion. Eftersom det är svårt att älska sig själv i den kropp man har när kläderna som finns till försäljning inte tar någon som helst hänsyn till vad personer i storlek större tycker om. Att prova kläder, oavsett storlek kan jag tänka mig, är ju verkligen självplågeri i litet utrymme.

Diskussionen jag hade på facebook slutade i alla fall med att vi var rörande oense. Jag fortsatte hävda rätten för alla att få tycka om sig själv, mitt motstånd fortsatte att hävda att tjocka människor borde bry sig mer om sig själva och gå ner i vikt. För tydligen, enligt den personen, är smala människor lyckligare människor. Men jag undrar jag, stämmer verkligen det?






fredag 19 oktober 2012

Idag har jag lärt mig detta:

• Flera mammor på Ediths Kita kallar sig själva för waldorfmammor. Alltså. Ok. Vi har visst gått med i en sekt.

• Träffade en av Ediths kitakompisar av en slump i lekparken idag. Mamman var trevlig och öppen, skiljde sig lite från kärnfamiljerna och waldorfmammorna med att vara ensamstående och studerande med två extra jobb. Det var en ganska trevlig pratstund vi hade. Tills hon noterade att jag inte ammade. Då erbjöd hon sin hjälp att få igång min mjölkproduktion igen. Jag förklarade kortfattat att det var ett aktivt val av mig att inte amma och alla ska väl få göra vad som passar dom. Vi pratade inte så mycket efter det. Inte alls faktiskt. Bra sätt att komma in i gemenskapen på.

• Om man ska sätta igång ett långkok chili så ska man också vrida ned temperaturen på spisen. Det blev inget långkok idag. Ett bränt kortkok däremot.

• Jag blir full av ett glas vin numera. Får nog sova på soffan inatt. *fist-pump*

torsdag 18 oktober 2012

Snart är den här dagen slut och den kommer aldrig igen

Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Bebisen vrålar i intervaller...

...och min spontana reaktion är att vilja gå och dö. Jag hanterar såklart en skrikig bebis. Jag tröstar, bär och skojar om Oompa Loompier. Men inombords blir jag manodepressiv så fort det där gråten börjar. Det är väl en utvecklingsfas, eller lite tänder kanske, eller bara vanlig bebisoro i kroppen. Spela roll vad det är, jag tar alla tvåårsutbrott i hela världen framför en otröstlig bebis. Nu tar vi och tittar lite på det här gulliga hårlösa marsvinet som ser ut som en flodhäst istället och försöker hitta ett happy place.

onsdag 17 oktober 2012

Jag brukar inte göra reklam men gör ett undantag för stunden

Kommer ni ihåg min bror med skägget? Ni var ju många som beundrade hans skägg grundligt. (Tydligen är det lite av en känslig punkt det där, han känner sig visst objektifierad och vill bli sedd i ögonen och sådär, så vi ska inte prata mer om den saken.) Men, nu till det viktiga. Han har ett rum över i sin fina lägenhet i Göteborg och söker någon att bo ihop med.

Han letar efter en vettig, lugn och stabil person med fast inkomst som kan tänka sig en kollektiv lösning i Kortedala. Lämpliga egenskaper hos personen är viss tolerans för katter och att panik inte infinner sig om det skulle råka dyka upp lite damm i hörnen. Vanligt sunt förnuft och medelintelligens räcker väldigt långt när man har med honom att göra. (Hans egna ord) Att vara pälsallergiker och bo i lägenheten är en riktigt dålig idé.

I lägenheten, som är en medelstor 3a, finns det snabbt internet, de vanliga nödvändigheterna som normalt kök, badkar, toalett med lås samt en fin liten tvättmaskin. Stor TV, den senaste generationens spelkonsoller och tre (för närvarande) katter räknas alla in i den kollektiva sfären. 

Rummet är ca 3x4 meter vilket bör ge ca 12 kvadrat. Rummet är omöblerat. Det innebär att vill det sovas och förvaras grejer där så får egna möbler för dessa ändamål tillhandahållas. Det finns nyckel och lås till rummet. Utöver rummet har den inneboende naturligtvis tillgång till resten av lägenheten. Då han själv inte dricker är en måttlig alkholkonsumtion hemma att föredra. 

Formalia: Kostnaden landar på 2600 kr per månad. Då ingår internet, el samt radio- och tv-avgift. Tanken är att det skrivs ett inneboendekontrakt med 3 månaders uppsägningstid. Det innebär att man kan ha lite framförhållning om personen får för sig att flytta ut. Det delas även på löpande kostnader såsom toapapper, tvättmedel och annan städutrustning som kan behövas.

Jag vill också tillägga att om ni bor ihop med min bror har ni en direktkontakt till mig, och det är ju faktiskt inte illa det. Hör av er om ni är, eller vet någon som är, i behov av att bo ihop av bostad och kan tänkas bo ihop med en av dom finaste personerna jag vet.


Hallå hej

En teknisk fråga, är ni många som har problem att kommentera bloggen? Via telefonen till exempel?
(Jo såhär ligger det till farmor, telefoner är inte längre vad dom en gång var)

Update: Förstår först nu ironin i att ni kanske inte kan kommentera på det här.

Update 2: Aha! Det verkar vara som så att man måste vara anonym när man kommenterar. Men inte alla va? Kan det vara så att ni som måste vara anonyma, att ni är inloggade på en annan bloggdomän? (Förskräckliga) wordpress till exempel? Jag har dock ingen lösning på det problemet. Jag ska höra med IT-supporten vad dom säger. (Hass - felsök tack.)

tisdag 16 oktober 2012

Det är inte så långt kvar till jul

...och jag har fixat dom första julklapparna. Jag har ett tema för årets presenter: billigt utan att det märks. Blir nog bra det här. När får vi börja dricka glögg?

Till mannen framför mig i kassakön med den traditionella tyska hockeyfrillan

Om jag inte förstår vad du säger första gången förstår jag dig inte bättre när du höjer rösten mer och mer för varje gång du upprepar dig. Jag är utlänning, inte hörselskadad. Och ja, det är jag som är mamma till båda dom här barnen, inte nanny. Men tack ändå.

måndag 15 oktober 2012

Den ansvarsfulla modern bor inte här

Jag har inte haft ork till någonting idag. Allt känns bara så fult, dumt och tråkigt. Dessutom tappade jag bort Edgar En stund. Jag kom inte ihåg var jag hade lagt honom men hittade honom efter lite letande. Han låg I en vagn, logiskt nog.
Edith fick äta ketchup till lunch. Det var det enda hon ville ha. Till middag fick hon korv, utan ketchup för att balansera upp måltiderna. Korven åt hon i soffan framför teven för jag orkade inte sitta vid matbordet och argumentera om matkastning och vattenkladd. När vi borstade tänderna på kvällen slarvade vi nog lite också. Det blev nämligen inte så många verser på borsta-tanden-visan. Jag orkade bara inte. Till middag åt jag kaviar och apelsinjuice. Inte ihopblandat alltså. Var och en för sig. Det finns lite vett kvar i den här kroppen trots allt. Sen var Hass sådär viktig chef upptagen hela kvällen och jag satte mig vid datorn för att vara kreativ. Hittade gamla bilder på gammal kreativitet och gamla bilder på mig och gamla bilder på gamla vänner. Ett jag-känner-inte-ens-igen-mig-själv-moment uppstod men jag fördjupade mig inte i det. Nu är det kväll och jag ska sova. Hela natten har jag bestämt.

God natt

Det är måndag igen


Denna vidriga lilla styggelse till veckodag. Idag börjar fjärde inskolningsveckan för Edith. Fjärde. Jag kan tänka mig att det kan ta lång tid för barn som skriker tills dom kräks när deras föräldrar försvinner ur synfältet. Eller för barn som slåss så fort ett annat barn kommer i närheten. Men för ett barn som Edith, som knappt ser åt mitt håll när jag säger hejdå eller som blir arg när jag kommer och hämtar henne eftersom hon vill stanna längre kan jag inte begripa att det ska behöva ta sån lång tid för. Inte förrän nästa vecka (den femte inskolningsveckan) kan hon börja sova där. Jag älskar Ediths dagis. Det är precis som jag vill ha det och pedagogerna är hur bra som helst. Men dom är totalt oflexibla. Vi hade otur att skolas in efter två barn som har haft en jobbig inskolning. Men istället för att bara låta Edith börja sova där innan dom, eftersom dom ändå inte kunnat vara där så mycket, har vi fått vänta på vår tur. Problemet är bara att dom inte sagt det till mig. Däremot har jag hört av andra föräldrar hur det ligger till. Först skulle hon börja sova på den tredje veckan, sen den fjärde, nu är det alltså femte veckan som gäller. Men eftersom jag hört av en annan mamma att hennes som är "före i kö" tvivlar jag på att Edith börjar sova där innan jul. 
Och egentligen är det väl skitsamma va? Vad spelar det egentligen för roll om det tar en vecka till? Ingen alls. Det är bara så frustrerande. Det känns som att vi hade kunnat skippa dagis helt och hållet ett tag. Det hade varit betydligt mycket lugnare och skönare på morgnarna och det hade varit roligare att göra något vettigare än sitta och vänta på att hämta Edith, skynda hem så hon kan sova, vänta på att hon ska vakna, vänta på att hon ska äta lunch, eventuellt gå ut och hitta på något i någon timme, skynda hem så vi kan äta middag, stressa med kvällsrutiner så att hon kommer i säng i tid så hon inte är så trött den där 1,5 timmen hon är på dagis dagen efter. Upprepa detta i vad som känns all oändlighet tillsammans med en bebis som i sig är ganska krävande. 
Jag tycker dagis är himla bra för barn, men just nu tycker jag att det är himla jobbigt. Det finns inte plats för att göra allt roligt vi gjorde innan vi började på dagis. Det finns inte tid till att göra allt jag vill kunna göra. Ja, jag har också behov och blir en fruktansvärt dålig mamma när jag känner mig pressad och åsidosatt. (Jag betackar mig för alla "då borde du inte ha skaffat barn-kommentarer". Jag är väl medveten om den besvärliga kombinationen). 

Det finns ju helt klart bättre sätt att starta veckan på än att stå och i hallen och fulgråta över frustration, besvikelse och så jävla typiskt att vi valde ett sånt här dagis. Trött är jag också. Ja men var jag inte vaken under natten i flera timmar helt i onödan kanske? Ingen behövde min fulla uppmärksamhet men ändå kunde jag inte somna om efter att jag fått en bebisfot i ansiktet. Jag satt uppe och skrev en julklappslista istället. Toppen. Julfascisten i mig växer sig bara starkare. Precis vad jag behöver just nu, den eviga måste-fixa-bästa-julpyntet-och-julstämningen-känslan. Kanske är den extra stark efter förra årets ganska omysiga julfirande i England. Mer än så hinner jag inte älta. Jag måste nämligen hämta Edith på dagis. 



torsdag 11 oktober 2012

Det här med att Dirty Dancing är min favoritfilm

Jag har fått lite kritik om det. Både från min man och från andra håll. Men nu har jag ju upptäckt några problem med att se filmen en gång i veckan. För det första glömmer jag bort att Edith kopierar all koreografi hon ser rakt av. Hon går alltså runt och rör sina höfter på ett sätt som barn inte rör sina höfter på, mot en docka dessutom, efter dagens tittande. Hur förklarar jag det för Ediths förskolepedagoger? Men också, Johnny som jag kanske skulle gifta mig med om Hass lämnade mig, han tjuvtittar ju på Baby när hon byter om i bilen. När hon sitter i underkläder och är sårbar! Vad fan är det för jävla sätt? Har missat den mycket avgörande detaljen i 20 år och känner mig lite besviken nu.
Här och här kan ni annars läsa några feministiska analyser av filmen. Det är inte dom bästa jag läst, men dom tar definitivt upp detaljer som är viktiga att tänka på.

När allt annat faller...

Sömn är väl egentligen det bästa botemedlet mot en sån här bad ass-förkylning jag har dragit på mig (fått från valfritt snorigt barn Edith träffat). Men jag kan inte sova. Såklart. Ligger och vrider och vänder mig bara. Har ont i kroppen. Känner mig sur. Sådär tantsur på ingenting särskilt. Blir ännu surare när första bebismatningen närmar sig och jag går upp och värmer en flaska mat och försöker mata bebisen, men bebisen vill inte bli matad. Bebisen vill istället böka runt och grymta likt den gris han verkar tro att han är. Blir sur på honom då. Kommer sedan på att han förmodligen också håller på att bli förkyld. Stackarn. Får dåligt samvete istället. Det är ju inte så konstigt om han skulle bli sjuk. Har försökt säga till Edith att hålla för munnen när hon nyser eller hostar. Första gången höll hon för ögonen, andra gången höll hon för öronen och tredje gången höll hon för min mun medan hon nyste rakt i Edgars ansikte. Tar upp det där med handen för munnen en annan gång tror jag.
Tycker lite synd om mig själv nu. Men inte jättemycket. Får se det här med att sitta i soffan mitt i natten, fnissa åt saker på twitter och äta en kaviarmacka som lite egentid ändå. Finns det inte ett ordspråk som lyder "När allt annat faller finns kaviarmackan där för dig"?

onsdag 10 oktober 2012

Hade det varit annorlunda om vi stängde in oss i en månad eller två?

Jag vill inte ha fler barn, men om jag mot förmodan skulle få ett till barn i min famn att vårda, skulle jag göra så mycket annorlunda. Jag skulle inte åka kollektivtrafik den första månaden och jag skulle inte låta någon komma nära bebisen heller på den tiden (allra helst 1 år men det är väl för mycket begärt kan jag tro). När jag läser och hör om hur nyfödda bebisar träffar massor med nytt folk får jag ont i hela kroppen och hjärtat snörper ihop sig till en liten boll. "Akta er" vill jag viska utan att mena något illa. Min bebis fick hjärnhinneinflammation. Men han klarade sig. Akta er.

Ingen vet var hjärnhinneinflammationen kom ifrån. Ett virus. Kunde vara vad som helst, varifrån som helst. Men skulden jag bär på, känslorna jag har att veta att vi åkte tunnelbana och lät folk komma honom nära, är helt orimliga. Man kan inte överbeskydda har jag alltid sagt. Men nu, såhär i efterhand, vill jag överbeskydda hur mycket som helst.

Det finns inga som helst spår kvar att Edgar var sjuk. Förutom inuti mig. För där pågår en jävla kamp och det gör ont nästan hela tiden. Alla säger att han är frisk, bilderna från hans hjärnundersökningar visar att allt är bra. Återställd. Men uppdagas det en cp-skada om något år kommer jag säga: "Vad var det jag sa". Det är nämligen mitt default läge just nu. Jag tänker att jag inte kommer behövs genomgå en så stor omställning när/om det kommer fram. Och om han går igenom hela livet utan cp-skada så är ju det bara en positiv överraskning.
Att han är döv är också för mig självklart. Ingen har gjort en hörselundersökning sedan han var sjuk,trots att hjärnhinneinflammation ofta kan sätta sig på hörseln. Jag tycker inte han reagerar så bra på ljud och glömmer bort att han bara är tre månader. Vilken tre månaders bebis reagerar egentligen bra på ljud alla gånger? Men sen har jag en tanke att jag, barn till en hörselskadad far, skulle vara den allra bästa av mödrar till ett hörselskadat barn.

Jag läser och hör om barn som är sjukare, som får men för livet, och vissa som sorgligt nog inte överlever. Varje gång jag tänker på det måste jag säga till Edgar att han är den starkaste lilla kämpen jag känner och att jag är så glad, så obeskrivligt glad,att han lever och mår bra. Men nu när han är frisk och växer som han ska, när ska jag bli fri från den där plågan i kroppen? När ska jag släppa oron och smärtan? När ska jag enbart glädjas över hans tillfrisknande istället för sörja hans insjunkande? Jag vet inte men snart hoppas jag. Börjar nästan känna mig lite som en sån där München by proxy-människa.

Årets mamma igen

När jag var yngre fick jag alltid en påse fylld med piggelin, vindruvor och skvallertidningar. Men nu får jag istället en spark i huvudet när jag försöker byta blöja på ena barnet med det andra barnet i famnen. Och så glömde jag bort att ge barnet som äter mat lunch. Hon blev rätt sur på mig och försökte rycka mat från kylskåpet själv. Men alltså jag har så obeskrivligt ont i bihålorna och kan inte tänka klart. Var är mamma när jag behöver henne?

Dom där dagisbacillerna ni pratat om är här nu

Jag kan klara av att föda barn om och om igen. Jag kan klara av lunginflammation och 41 graders feber i en evighet. Men att vara lite förkyld tillsammans med en sjuk snarttvååring och en klängig och sur bebis, det vet jag inte riktigt hur jag ska klara av.

tisdag 9 oktober 2012

Hej

Det skulle vara ett blogginlägg här om gnäll, jobbiga barn och för mycket tvätt. Men det blev så himla konstigt att skriva om sånt tillsammans med den här gulliga bilden så jag tycker vi bara tittar på bilden ett tag och så går vi vidare.

Hejdå

En mystisk bensjukdom

En kall morgon i början av oktober slutade plötsligt barnets ben att fungera. Den annars tre minuter korta promenaden till dagis tog hela 24 minuter eftersom hon var tvungen att släpa sig fram på asfalten med benen dinglande bakom sig.
Men mirakel sker. När barnet hämtades upp från dagis senare samma dag fungerade benen igen och hon kunde springa snabbt genom löven.

söndag 7 oktober 2012

En sammanfattning av tiden som gått

Edith går på dagis och jag har tid att ligga på soffan i en kvart. Kvalitetstiden med Edgar är väldigt fin. Äntligen har jag tid med bara honom. Storebror kom hit. Vi åt korv fyra dagar i rad och vi hamnade på platser i Hamburg som jag letat efter sen jag flyttade hit. Bättre sent än aldrig osv. Edgar vill helt plötsligt ligga på mage hur länge som helst och och kräks i princip hela tiden. Nu vill jag sova i minst ett dygn och äta jordnötssmör direkt ur burk.