söndag 30 september 2012

Söndagsidyll och 68€ fattigare

Mamma åkte hem igår. Det är alltid svårt och vemodigt, men jag har börjat vänja mig nu. Efter lite över ett år som utvandrare har vi hunnit säga "Hejdå, vi ses snart igen", ett par gånger till varandra och märkligt nog kan man bli van vid även sånt.

Idag däremot har varit en sån jäkla söndagsidyll ska ni veta. Glada barn, fint väder, lata timmar i sängen, lekparkshäng och rätt så glada föräldrar också trots en halvrisig natt. Jag grät till exempel bara en gång idag i jämförelse med dom tre-fyra gångerna jag brukar hinna med annars om dagarna. (Skyller på sömnbrist och hormoner)
Sen att jag prickade in den gråtstunden när vi var vid lekparken gör väl att det går jämnt ut antar jag.
Det är fint med såna här dagar. Det gör att måndagen inte känns sådär skrämmande som dom gjort de senaste tre månaderna. Imorgon ska jag ju dessutom ta med Edgar till Ediths Kita för att fortsätta inskolningen. Det blir roligt att mota bort dom snoriga små ovaccinerade barnen som går där från bebisen. (Edith är det enda barnet på hennes Kita som är fullt vaccinerad. Men det där med vaccination ska vi prata om en annan gång)

Och alldeles nyss beställde vi en krokjävel för 68€. Det var ju lämpligt när man ska "dra in lite på onödiga inköp" och försöka "spara lite inför jul". Jag har ju aldrig haft någon tajming i mitt liv tidigare så varför börja med det nu?

Same same but different

lördag 29 september 2012

23:57

Skrev jag verkligen fler sömntimmar i förra inlägget?

HAHAHAHAHAHA!!!

Den magiska gränsen

Innan Edgar föddes var jag tvungen att förbereda mig för en tre månaders lång nedstämdhet. En lång period av tvivel, skrik och gråt. För jag vet, att dom tre första månaderna med en bebis kan vara lika himmelskt ljuvliga som helvetiskt svåra. Tre månader. Det är ingen tid alls mätt i ett småbarnsliv men kan vara tillräckligt jobbiga ändå. Nu har tre månader gått och jag kan verkligen känna hur vi klivit över den där magiska, osynliga gränsen från total utmattning, förvirring och rutinsökande till något som är lite roligare - bebisskratt, några timmars extra sömn och en enorm trygghet att det här kommer att bli bra. Nej, att det här faktiskt är bra.

Jag har inte skrivit så mycket om tvåbarnslivet, för jag har inte riktigt vetat vad jag ska säga. Det är lite som det är bara. Edgar hänger bara på och har själv skapat sig lite rutiner utan att jag varit med och styrt. Jag är nämligen ingen rutinmänniska och tycker att bebisar klarar sig bra utan dom. Och eftersom Edith accepterat Edgar fullt ut har det inte riktigt varit några problem att hålla dom sams. Med det sagt menar jag inte att ungarna inte driver mig till vansinne ibland, eller att det faktiskt är rätt jobbigt att det tar två timmar för oss att komma utanför dörren. Samarbetet mellan dom båda måste också förbättras snart. Synkroniserade bajsblöjor och vredesutbrott är så utmattande på flera sätt. Dessutom har det ju på dom här tre månaderna funnits annat att tänka på än bebistid och tvåbarnsliv. Det fanns faktiskt en period då jag trodde Edgar skulle dö, och den där känslan, den släpper visst inte taget så lätt. Men nu lever han, mitt barn, i allra högsta grad. Och vilket barn han är. Så sprudlande glad i långa stunder och ganska lättröstad när han är ledsen, så länge han får vara nära. Han äter inte så bra. Men vad gör det när man väger 7,5 kilo och använder storlek 74 i kläder? Och nätterna är det väl lite si och så med. Precis som det kan vara med bebisar ibland.

Och kärleken då? Den som väntade så länge när Edith föddes och kom explosionsartat efter fem månader, den fann jag redan första gången jag såg honom. Så det jag kan säga om tvåbarnslivet är att det har lärt mig att älska massivt och gränslöst, men att det också lärt mig att kärleken kan växa och räcka till för mer än en.

Det är nu förändringarna börjar. Förvandlingen från en liten liten klump som inte kan göra mer än att ofrivilligt röra på armar och ben till en bebis som snart kommer kunna sitta upp, smaka sin första matbit, få sin första tand, kräla sig fram på golvet. Fast inte än. Än så länge får han nöja sig med att vara tre månader gammal och alldeles full av liv.

fredag 28 september 2012

Ursäkta att jag avbryter med lite ilska såhär på fredagskvällen

Jag vill inte läsa ett enda blogginlägg mer om bebisar som sover hela natten. Jag vill inte höra talas om bebisar som på en "dålig natt" vaknar och är hungrig. Dessutom, nästa person som säger till mig att bebisen måste lära sig sova i egen säng kommer jag kasta bajs på. Nästa person som säger till mig att man. Inte. Får. Skämma. Bort. Bebisen kommer jag kasta diarré på.
Lägg av nu för fan. Bebisar sover olika. Vissa sover jämt, andra sover aldrig. Och hur kan man skämma bort en bebis med närhet? Hur kan det på något sätt vara fel att vara nära sin bebis? Och vaddå lära bebis att sova i egen säng? VARFÖR? DET ÄR EN BEBIS! Hör ni att jag är förbannad eller?!!??!?!

torsdag 27 september 2012

Framgångskänslor

Igår: Middag på stan med morsan. Drack vin och längtade inte det minsta efter barnen.

Idag: Edith är själv på Kita, Edgar är på promenad med mormorn och jag har gått och lagt mig igen.

Är det såhär framgång känns? I så fall gillar jag det.

onsdag 26 september 2012

Plötsligt händer det

För tre månader sedan rekommenderades jag att äta järntabletter pga lågt järnvärde efter förlossningen. Dom åt jag väl en vecka eller så. För en månad sedan blev jag återigen rekommenderad att äta järntabletter pga dåligt järnvärde. Idag var första dagen jag kom ihåg att ta dom själv, utan någons myndiga påminnelse. Jag ser det här som ett gott tecken. Vem vet, snart kanske jag kommer ihåg att hänga tvätten samma dag som den tvättas. Eller ta ut soporna innan det är 9 soppåsar en måste förnedra sig med i hiss och korridor.

När det regnar

Så bakar vi. Med varierande resultat. Men degen blev ju god.

Eftersom jag vaknade 05:30 imorse av en ilsken bebis har jag hunnit tänka på det här:

• Ångesten som uppstår när man omedvetet distanserat sig från diverse olika sociala medier och man inte får lika mycket bekräftelse på instagram längre. Den kan vara det löjligaste jag varit med om.

• Tajmingen i att min mamma redan hade planerat att resa hit den här veckan innan vi ens visste att Edith skulle börja på Kita är enastående. Jag kan fokusera helt och hållet på Ediths inskolning medan Edgar får vara hemma med mormor dom där få timmarna vi är borta. Hardcore attachment parenting-föräldrar får kanske hurven av det. Jag tycker däremot det är förträffligt bra.

• Förskolepedagoger imponerar mig. Att frivilligt arbeta med andras skrikiga barn som bajsar ner sig med jämnan är för mig obegripligt. Ediths pedagoger ställde sig med ungarna idag och förberedde en jäkla soppa dom ska äta till lunch. Skalade potatis, skar pumpa och lät ungarna delta med snor och sand-händer. I spöregn. Jag var stum av förundran. (Och av kyla).

• Mens - Ett livslångt jävla straff för kvinnokroppen.

tisdag 25 september 2012

En snabb utredning också

Jag säger förskola om förskolan i Sverige. Jag säger dagis om förskolan i Tyskland för barn under tre år. Fast det heter Kita. Vissa Kitas har inte ens utbildade pedagoger och dom har framförallt ingen läroplan, därav tycker jag inte att förskola är rätt ord att använda.
Vi har valt en waldorf-Kita för Edith eftersom jag sett alldeles för många skräckexempel på vidriga kommunala Kitas. Långt ifrån alla, men väldigt många i vårt område. Dessutom tror vi väldigt mycket på waldorfpedagogiken för små små barn. Däremot trivs jag inte med den för äldre barn. Men det är en annan diskussion. Jag inbillar mig också att andra föräldrar som väljer en waldorf-Kita för sina barn har ett liknande genusintresse som oss.
Och hittills verkar det som om vi hittat rätt.

Inskolningen

Alltså det går ju bra det här med inskolningen. Javisst. Edith har redan hittat sin plats bland alla barn och har egen plats vid matbordet. Men jag då? Jag vet inte hur jag ska bete mig. Ska jag vara aktiv? Eller bara lite tillbakadragen? Jag har frågat pedagogerna men jag får fortfarande inga klara instruktioner och jag begriper väl att det är svårt att ge det eftersom det är väl olika från barn till barn. Men jag behöver klara besked för att känna mig bekväm. Istället står/sitter jag där och blir så jävla uttråkad. På dom tre timmarna vi var där idag tittade hon på mig en enda gång. En av dom tittarna stod jag bredvid sandlådan och stirrade som ett fån. En kvart av dom timmarna satt jag i korridoren utanför och smygfotade den här bilden.

Conversen i dunderklumpstorleken 43 smälter in sådär.

måndag 24 september 2012

Tidigt imorse...

...gick vi till kita. Vi inledde dagen med att leka utomhus i 1,5 timme i spöregn. Hela den här upplevelsen att lämna över sitt barn i främlingars vård är väldigt delad. En del av mig finner upplägget väldigt underligt, en annan del av mig tycker det är så fantastiskt bra. Jag gillade det i alla fall och Edith gillade det också. Det är väl det som är viktigt just nu.

Mormor och morfar

Det finns så mycket fina (och svåra) känslor jag lärt mig känna sen jag fick barn. En av dom bästa känslorna jag upplevt i hela skaffa-familj-cirkusen är nog att ge mina föräldrar barnbarn. Att få visa upp mina barn för några som jag vet tycker om dom minst lika mycket som jag gör är verkligen fint på alla sätt och vis.

söndag 23 september 2012

Snabb uppdatering

Mamma och pappa kom i fredags. Pappa åkte hem idag. Mamma är kvar. Jag grät nyss vid matbordet pga nervositet och för att jag egentligen inte vet ett jäkla dugg om dagis. Är mer påläst nu (Snarare påhörd eftersom maken läste högt och berättade för mig). Sitter och paniknamnar kläder nu. Man vill ju inte verka totalt bortkommen. En ny ryggsäck är i alla fall inhandlad. Men vad ska jag egentligen packa i den? Imorgon börjar Edith på dagis.

fredag 21 september 2012

Every day

När man äter mat...

...med världens bästa sällskap..,

...får man lära sig flytta tallriken snabbt.

Ett värdigt ögonblick

Det är svårt att städa, tvätta, ta hand om barn och vara glad samtidigt. Två av fyra går bra, men aldrig alla samtidigt. Jag trodde jag visste det vid det här laget. Men näh. Stängde nyss in mig i badrummet och skrek högt när jag blev så jävla arg på att jag inte kan få städa i lugn och ro. Mycket oroväckande beteende då barnen bara är barn. Medan jag, en bitvis myndig människa, ska vara någon slags förebild. Men alltså jag orkar inte vara förebild idag. Vill helst av allt gå och lägga mig igen och tycka synd om mig själv för att jag förvandlats till en kvinna som hellre städar än gosar mer bebisar och barn en hel dag.

torsdag 20 september 2012

Ni

Ni, mina läsare, är lojala, hjälpsamma, gulliga och alldeles fantastiska. Då kan man ju rimligtvis tycka att jag borde vårda vår relation lite bättre genom att svara på kommentarer/mail och kommentera era inlägg. Men alltså, jag tycker det är tillräckligt märkligt att jag faktiskt hittar tid (och ork) att blogga överhuvudtaget. Vi får väl nöja oss med det så länge tycker jag. Snart börjar Edith på dagis, minus ett par veckors middagssovning för mig och ett par extra dagar för dagisbacillkurering, sen kan jag nog hitta lite tid för att ta hand om er bättre.

Och det här med mm i min mailadress ni vet? Den jag inte får skriva utan myndig översikt längre. Det står för minus Michaelsson (mitt tidigare efternamn innan jag gifte mig och grejer). Ingen puss till någon alltså. Inte ens min man. Så bra då, mer vitlöksbröd till mig!

Gunga gungjäveln

Visste ni att Edith kan gunga i princip hur länge som helst? Det enda jag gör i lekparken är att stå vid den där gungjäveln och låtsas le. Ibland skojar jag till det lite och räknar till tre innan jag knuffar på jätte mycket med fart. Då skrattar hon sådär bubblande och härligt och då kan jag tycka att det är ganska fint att gunga henne ändå. En annan fin sak är att se henne skina upp och jubla av lycka när hon ser sin vän Holly. Dom leker ganska bra ihop också. Ja eftersom dom bara sitter still tillsammans i ungefär tre sekunder. Övrig tid ägnas oftast åt att springa iväg, helst åt olika håll, såklart.

Translation: I have a baby to take care of now. Look at the pretty pictures of the pretty children and feel happy.

onsdag 19 september 2012

Det kreativa suget

Jag är i en ganska lat period just nu. Orkar inte vara ute hela dagarna, orkar inte städa, orkar inte med någonting särskilt. Det kreativa suget däremot, det växer och växer. Jag har så många idéer men så lite tid. Fast de går att göra ganska mycket tillsammans med di där småttingarna också. Skissa och rita till exempel, Ediths bästa sysselsättning. Min också. Men efter flera timmars skissande och funderande finns det bara ork kvar till att ligga på golvet och leka/dregla.

Translation: I'm in a lazy false right now. I don't have the energy to be outside all day, or to clean, or to anything actually. The urge for creativity though, it grows all the time. I have so many ideas but so little time. But you can do a lot together with the little ones. Drawing for example, Edith's and my favourite thing to do. But after a couple of hours of drawing is there only energy left to lay on the floor and play/drool.

Hur svårt kan språk egentligen vara?

Min amerikanska vän Michele säger att min hitte-på grammatik på engelska hör till min svenska charm. (Jag har hela tiden trott att det var den där melankoliska sidan av mig som hörde till min svenska charm). Min man säger också att det är charmigt när jag byter ut ord och hittar på egna böjningar. Tyskarna däremot tycker inte det är särskilt charmigt när jag hittar på lite egen grammatik. Tvärtom. Varje gång jag försöker prata tyska, dvs tar mod till mig, svarar dom alltid på engelska. Det får mig alltid att känna mig så jäkla dålig och då vågar jag inte prata tyska med den personen igen. Igår bad jag om att få köpa en Laugenbrezel på ett bageri. Men kvinnan bakom disken trodde jag ville ha ett navelbröd. Alltså vafan? Vad är ens ett navelbröd? Och kommer jag någonsin lära mig tyska? Mitt mardrömscenario är att jag bor kvar här tills jag är 80 år utan att lära mig tyska. Sen dör jag, fortfarande ovetandes vad ett navelbröd är.

Translate: My American friend Michele says that my not so very good english is part of my Swedish charm. (I always thought it was the melancholy side of me that was a part of the Swedish charm.)
My husband also thinks its charming when I replace words. Germans though, they never find it charming when I make up new words and ways to speak german. Every time I try to speak german they always answer me in english. That makes me feel really really bad and i never want to speak German to that person again. Yesterday I tried to order a Laugenbrezel but the lady I was ordering it from thought I wanted a navelbread. What the hell? What is a navelbread? and will I ever learn german? My nightmare is that I live here until I'm 80, without learning any german. Then I die without knowing what a navelbread is.

tisdag 18 september 2012

När hösten är här

Ni vet hur det är va? Du föreställer dig att det ska bli lite mysigt att träffa sina vänner, dricka en kopp te och konstatera att hösten är här nu. Istället springer barn åt olika håll och skriker, eller så är dom övertrötta och gråter tröstlöst. Teet hinner bli kallt innan du ens hinner smaka det eftersom du om och om igen måste avstyra skrik och panik från att utbryta. Medan svetten rinner försöker du lyssna på flera samtal som pågår samtidigt som du försöker se till att ditt barn inte välter ner några kaffekoppar eller tigger kakor från främlingar. Efter 45 minuter känns det faktiskt inte sådär roligt längre.
Vi provade shoppinggallerians potential istället. Läste böcker på bibliotek (snarare rev ut varenda bok som gick att finna och klättrade på bord), tittade på djur i bur (mer troligt att djuren skrämdes halvt ihjäl av överexalterade barnskrik) och sprang snabbt snabbt över scenen i källaren. Ett ganska okej betyg.

Translation: You know how it is right? You imagine that it will be cozy to meet your friends, drink tea and point out that Autumn is here. But instead the kids are running in different directions and shouting or they cry because they are overtired. The tea is getting cold before you even have the chance to taste it because you have to stop panic and screaming over and over again. While you are sweating you try to listen to several conversations while you have to make sure your kid isn't begging cookies from strangers. After 45 minutes it doesn't feel so fun and cozy anymore. Instead we tried out the shopping mall. We read books at the library (or we rather pulled every book out and climbed on tables), we looked at animals in cage (most likely we scared the animals half to death because of overexcited kid) and run very very fast over the stage. Pretty ok.

Ja just ja

Ni är ju flera stycken som frågat om min mailadress den senaste tiden. Det gör mig oerhört förväntansfull så jag hoppas ni vill berätta roligheter för mig. Det är enkelt i vilket fall som helst: sandra.mm.chapman (snabel-a) gmail.com
Den som kan gissa vad mm står för får en puss.


P.S. Hennes kära man ändrade @ till den gammalmodiga snabel-a för att skydda henne mot alla spam hon annars hade fått.

P.S.2 Tydligen är jag tekniskt omyndigförklarad nu. 

Det är ju inte bara fint och bra när man reser

Att resa med barn kan ju vara både jobbigt, svårt och ibland komplicerat. Men det är mest praktiska detaljer som brukar krångla. För det mesta tycker jag det bara är roligt. Bara man sänker tempot och inte har så höga krav, eller framförallt förväntningar.
Däremot var själva resandet fram och tillbaka till Berlin precis sådär jobbigt och vidrigt som jag föreställde mig. På vägen dit hamnade vi såklart i en evoghetsbilkö och Edgar skrek av vansinne. Anledningen till kön var en trafikolycka med en motorcykel inblandat. Förintelsen, blodet, döden. Överallt. Det påverkade mig mer än vad som kanske är sunt och normalt. Men med både en motorcykelåkande pappa och man kände jag mig plötsligt väldigt väldigt överbeskyddande och maktlös på samma gång. Edgars vansinnesskrik fick mig dock att ändra fokus ganska snabbt. Fast jag kunde ju inte göra så mycket mer än vad jag redan gjorde. Sitta nära, trösta och lugna. Inget fungerade såklart.
På vägen hem slapp vi se trafikolyckor och ond bråd död. Däremot skrek Edgar två av dom tre timmarna det tog att köra hem. Enda gången han var lugn var när vi stannade för att torka upp kräk efter det andra barnet som tydligen är åksjuk. (Vem hade gissat det?)
Det finns ingenting som får mig så våldsbenägen, förtvivlad, akut deprimerad och självmordsbenägen som mina barns otröstliga skrik. Jag ville riva och slå sönder hela inredningen i bilen, jag ville kasta mig själv ut genom vindrutan och jag vrålade till Hass att vi aldrig kommer åka på bilsemester. (Den där Europaresan i husbil nästa sommar kan han ju glömma) Dessutom saknar jag Sveriges hastighetsbegränsning. Vet ni hur fort fri fart på Autobahn innebär? Tydligen helt ologiskt jävla fort.
Jag älskar att resa, även om det är snabba och korta resor, men det är i ärlighetens namn både skönare, lugnare och tryggare att vara hemma.

24 timmar i Berlin

Sedan Edgar blev sjuk har jag saknat den där känslan av glädje som jag vet att man kan känna ibland. Hans sjukdom slog omkull mig totalt och allt som tidigare gjort mig glad har inte haft samma effekt på mig. Men tänk att jag skulle hitta den där känslan i Berlin.

Vi hade ju bara 24 timmar på oss. Men på dom timmarna lyckades vi se en del fint, sova ganska lite, träffa en av Hass vänner, fixa pass till Edgar (det vi var där för) äta Currywurst och precis innan vi åkte hem hann jag träffa min bloggkompis Linda också. Himla fint och roligt att träffa någon man aldrig träffat förut men vet så mycket om genom bloggen. Men framförallt kände jag hur livet äntligen rann tillbaka i ådrorna. Men, hur fint Berlin än är så är nog Hamburg fortfarande lite finare.

(Och en ursäkt är på sin plats till dom jag tidigare sagt till att vi måste ses när jag kommer till Berlin. Det fanns inte tid helt enkelt och energin tog slut. Vi får ses nästa gång. Eller så kommer ni hit)

måndag 17 september 2012

På Autobahn #2

Jag har gått igenom förlossningsdepression, koliknätter, RS, matvägran, sovvägran, vredesutbrott, hjärnhinneinflammation, magsjuka och total utmattning. Ändå är det först när jag står och torkar bort spya från det åksjuka barnet på motorvägen som jag känner hur riktigt föräldraskap känns.

söndag 16 september 2012

På Autobahn

Vi ska vara borta i ett och ett halvt dygn. Hade jag åkt själv hade jag väl packat en tygkasse med det allra nödvändigaste. Men nu har vi barn. Ett av dom är ett flaskbarn, det i sig kräver en stor uppsättning med prylar. Det andra barnet är en rastlös krake. Även om bilresan inte tar mer än 2,5 timmar kommer hon mest troligt vilja ha ständig underhållning. Därför har jag förberett överraskningspåsar innehållande snacks och små nya/bortglömda/hemmagjorda leksaker. Men dom kan väl sova först tänkte jag. Efter en halvtimme sitter båda barnen i ser sömnfärdiga ut men ingen av dom vill somna. Själv är jag kissnödig och hungrig. Såklart. Bara två timmar kvar.
Det jag ville säga var att av all packning man packar med sig när man har småbarn kommer nog inte ens hälften användas.

lördag 15 september 2012

Så nära egentid man kan komma numera

När Edith var bebis avskydde jag när flerbarnsmammor antydde att livet med ett barn är hur enkelt som helst i jämförelse med att hålla flera barn vid liv. Jag hade liksom tillräckligt svårt att hålla mig själv och bebisen vid liv och jag tyckte det var skitjobbigt att försöka göra något annat än sitta i soffan en hel dag med det här barnet.
Jag tänker inte säga något om svårighetsgraden när det kommer till att hålla fler barn vid liv. Däremot tänker jag säga såhär; att bara ta hand om ett barn som inte springer snabbt åt ett håll och kastar sina kläder åt ett annat, som inte ska äta allt du äter, som inte skriker om man inte tittar tillräckligt snabbt när hon hittat en snorkråka i näsan, är nästan som egentid. Jag trodde aldrig det skulle vara "lätt" att ta hand om en bebis. Men jo. Ibland är det faktiskt betydligt lättare än att även ta hand om ett litet barn med intensiv vilja och uruselt tålamod.
Idag delade vi upp oss. Bebis och jag tog semester från det andra barnet, och jag fick vad som kändes som egentid. Jag träffade min vän Michele som även hon tagit välförtjänt egentid från sitt barn. Jag kunde gå på loppmarknad och stanna vid varje bord hur länge jag ville. (vilket inte var särskilt länge med tanke på urtvättade och fläckiga HM tröjor överallt för 4€) Dessutom kunde jag fika i lugn och ro. Prata om viktiga saker utan att bli avbruten och äta en kaka utan smutsiga barnfingrar som försöker komma åt. Herrejösses vad fint det kändes. Under tiden sov Edgar djupt i bärselen och det märktes knappt att han var där faktiskt. Annat blir det imorgon. Intensiv familjetid med bilåkande och hotellnatt i Berlin. Varför? Jo, måste man inte åka dit för att fixa ett pass på sin son som inte ens har ett eget personnummer kanske? Visste ni det? Att det finns svenskar utan personnummer. Ja. Nu vet ni det i alla fall. Måste sova nu. Är mycket stressad över rollen som trivseltant för två barn i bilen. Sånt man får ta tydligen när man är en notorisk körkortsvägrare.

Jag känner mig faktiskt utvilad på riktigt

Nätterna med en bebis kan ju som bekant vara ganska stökiga och ibland nästintill sömnlösa. Hass tar många sömnlösa stunder under veckorna men på helgerna tar han desto mer. Så när det äntligen blir helg, då blir natten sådär smidig som den aldrig någonsin varit sen bebisen kom. "Jag förstår inte vad du klagar på, det här var ju inte jobbigt alls" var det första jag hörde när jag vaknade totalt utvilad. Jag vet inte vad som irriterar mig mest. Att Hass tror han är rolig eller att bebisen gör sig till när Pappa har nattjänst.

fredag 14 september 2012

Tänkte kanske börja downshifta snart

Idag har jag kunnat hantera den oändliga tröttheten som fortsätter omringa mig genom att stanna inne. I princip hela dagen faktiskt. Det regnade ju ändå ute och Edith ville sitta och rita i flera timmar.
Så vi har pysslat på. Men eftersom allt pyssel i hela huset åkte fram på matbordet fick det bli picknicklunch istället. Det är något jag kan rekommendera. Edith åt som aldrig förr och tyckte det var himla mysigt. Som ni ser bar vi pyjamas ända tills middagsdags faktiskt. Då bjöd jag på paella och någon slags smördegsinbakad historia till efterrätt. Fråga inte var jag fick den energin ifrån. Jag vill ju inte go Underbara Clara on you. Det är nog egentligen ingen större fara, jag räknar kallt med att allt snart återgår till det normala. Dvs ständig gråtfest och mackor till frukost, lunch och middag.
Nu är det helg hörrni. Vad ska ni göra? Vi ska inte göra något särskilt. Nej, vi ska ju bara åka till freaking Berlin. Återkommer mer om det.

Begrepp jag aldrig trodde skulle handla om mig

"Hosting a playgroup". Det låter helt sinnessjukt för min till naturen lata personlighet. Men jag älskar visst att storstäda, laga mat och stressa upp mig själv, bjuda in mammor med barn till mitt hem för att sen städa upp förödelsen i två dagar efteråt. Jag tycker visst att det är så roligt att jag gör det om och om igen. Det trodde jag faktiskt inte om mig själv. Att djupt därinne fanns en Martha Stewart av sällan skådat slag.

Dessutom. Inte nog med att jag var "host" för en "playgroup" igår. Jag bakade dessutom en prinsesstårta till min man som fyllde år. Gjorde både botten, vaniljcreme och marsipanen själv. (men rosorna köpte jag i butiken. Någon måtta finns det faktiskt på mig också). Synd bara att tårtan enbart blev fin att titta på. Den smakade nämligen fruktansvärt äckligt. Då är det en mycket liten tröst att det är tanken som räknas.
Det är svårt det här med födelsedagar numera. Jag vill uppvakta, överraska, slå på stort! Men kombinationen småbarn (en bebis dessutom) och dålig hemmafrulön gör det ganska svårt. Vi får väl klumpa ihop alla uteblivna storslagna festligheter till en enda stor bautafest om sisådär 20 år.

torsdag 13 september 2012

En så kallad bildkavalkad

Eftersom jag är för trött för att skriva och för upptagen för att baka tårta till Hass som fyller år idag (Hurra hurra hurra!) får ni titta på bilder istället. Ja, det stämmer att det bara är Instagrambilder. Ni som följer mig där kan därför arbeta vidare. Men den här bloggen fungerar ju även som ett fotoalbum för mina släktingar så dom kan titta på mina fina barn.
Håll till godo.

Karin och sömn i ett och samma blogginlägg

Att orka uttrycka sig med skrivna ord är inte så lätt, eller särskilt prioriterat, när sömn är det enda jag kan tänka på. Sömn är dessutom det tråkigaste jag vet att läsa om så jag tar för givet att resten av världen känner så.

Kommer ni ihåg den där tävlingen jag var med i om Bambinoprodukter?
Jag vann inte (såklart). Men! Fina fina Karin skickade ett tröstpris! Med precis vad jag (Edgar såklart) behöver och vill ha. Jag blev så himla glad och känner att det här med bloggvänner alltså, det är fint det. Ni kan tävla om någon slags BabyBjörn barnsits på hennes blogg nu. Det är exakt en sån vi pratat om att skaffa. Men jag såg väl vad frakten på ett par plastsaker gick på till Tyskland. Så jag hoppar över den här gången. Mer chans att vinna för er istället!