fredag 31 augusti 2012

Allt har sin tid

Och nu är det kiss-i-pottan-hejande som ligger rätt i tiden. Första gången idag. Hon pekade på kisset och skrattade för att sedan applådera sig själv. Sådärja. Och ja. Jag är den modern nu som kommer prata om kiss och bajs utanför blöjan. Varaågoda.

onsdag 29 augusti 2012

Viktigt meddelande från Hamburg till en grekisk ö

Du vet kanske inte om det, men du är min största förebild. Bakom varje skämt om att jag blir mer och mer lik dig finns en allvarlig stolthet. Du har gjort så mycket jag vill tacka dig för. Men hur tackar man egentligen för ett liv?
Jag hoppas du spenderar den här dagen på allra bästa sätt trots att du inte kan vara tillsammans med alla du älskar och alla som älskar dig.
Ett oändligt stort grattis på din 50 årsdag.

Nu förstår jag varför ni inte nominerat mig till årets bloggmama

Var till läkaren idag med båda barnen. Vaccination för den lille och undersökning i munnen för den stora.
Läkaren sa väl inte så mycket nytt förutom att vi skulle undvika ge henne mat med salt eftersom det kan göra väldigt ont. Javisst sa jag. Det första jag gör när vi kommer till tunnelbanestationen är att köpa bröd till Edith. Med salt på.

Med vänlig hälsning,
Årets_mama_NOT!_85

tisdag 28 augusti 2012

Ibland så

Det är inte ofta jag är med i sånahär bloggtävlingar. Men ibland tävlas det om grejer som jag verkligen vill ha. Och då kan jag inte låta bli. Är det något jag saknar här i Tyskland så är det Bambinos produkter. Inte för att produkterna här är dåliga på något sätt, men Bambino känns på något sätt bättre, mer som hemma kanske. Dessutom, en såndär vällingdoserare har jag inte ens lyckats få tag på i det här landet, så bara den får mig ju att skrika GE MIG!

Jag tävlar om finfina produkter från Bambino i Karins blogg. Var med och tävla du också! Klicka HÄR.

Hur mycket gullighet kan ett hjärta klara av egentligen?

Ljudnivån hemma just nu är obeskrivlig. Herrejävlar vad det skriks/gormas/vrålas. Än så länge har jag lyckats hålla mig ifrån att stämma in i denna klagokör men ibland blir en ju lite sugen, det måste jag erkänna.

Men förutom att dom skriker ikapp, sover vid olika tillfällen och vill ha maximal uppmärksamhet samtidigt så är dom så himla fina mot varandra, mina barn. Edith vill alltid pussas och kramas med Edgar, hon säger "Gegga" eller "Edda" och smeker honom på pannan. Jämt vill hon ge honom nappen och bädda om honom med filt. Vaknar han till när han ligger i vagnen är Edith först med att springa till vagnen och gunga den "försiktigt" tills han blir "lugn och somnar om igen". (Dvs livrädd och omöjlig att få lugn igen)

Edgar har alltid visat stort intresse för Edith och han blir ofta väldigt lugn när han ligger i hennes knä. Han tittar alltid efter henne och verkar ha ett behov av att vara henne nära. Sen hände något igår som får mitt hjärta att smälta om och om igen varje gång jag tänker på det. Edgar gapskrattade åt Edith. Jo det är sant. Medan Edith dansade och härmade en tiger såg han på henne och skrattade om och om igen. Som om han visste att hon showade just för honom. Som om hon visste att han skulle tycka om det. Edith skrattade första gången när hon var 4,5 månad gammal när Hass lekte tittut med henne. Vi förvånades redan då över detta ljuvliga ljud som får allt jobbigt och svårt att inte kännas alls och jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det igen så snart.

Nog med väldigt puttinuttiga uppdateringar. Jag har 3,75 ml Alvedon jag nu ska försöka lura i ett barn med ont i munnen. Det får ingen att skratta vill jag lova.

måndag 27 augusti 2012

När Skriet kom till stan

Det finns ingenting roligare än att gå in i ett väntrum fullt med gravida, förväntansfulla och kanske fortfarande lite nykära par tillsammans med sin kolikskrikande bebis. Ansiktsuttrycken och förväntningarna som försvinner på dom här människorna - oslagbart. Jag tycker nästan synd om dom. Men jag menar, någon måste ju ge dom lite verklighetsuppfattning också.

Jag gick ju inte till ett väntrum bara sådär taget ur luften. Även om jag nu inser vad jag ska fylla min tid med när Edith börjar Kita, men jag hade faktiskt ett ärende också. Det fruktade återbesöket efter en förlossning. Förra gången försäkrade jag barnmorskan om att allt var bra och fint och jag slapp undersökningen. Men här i dårarnas land är det tydligen heligt och mycket viktigt. Det gick ju bra. Såklart. Ända tills läkaren nämnde att min kropp var redo att bli gravid igen. Jag önskar jag kunde illustrera just det ögonblicket för er. Det var både obehagligt och obegripligt. Nej nej nej. Ingen mer graviditet. Jag lyckades få henne att förstå tydligt hur rädd jag var för att bli gravid igen att jag kom hem med broschyrer om sterilisering. Nu vet jag inte riktigt om jag är beredd att gå så långt för sakens skull. Men mitt Skriet-ansiktsuttryck fick tydligen läkaren att förstå allvaret i min graviditetsskräck.

söndag 26 augusti 2012

Snart är helgen slut

Jag vet inte jag. Men det här med att vara glad, positiv och så jävla korrekt hela tiden, det passar inte riktigt mig.
Det är ju inget särskilt som känns jobbigt. Det är ju inget särskilt som hänt. Jag är bara så obeskrivligt trött och rastlös. Edith är sjuk. Blåsor i hela munnen som gör att hon varken kan äta eller dricka. Smittsamt är det säkert också. Så det blir ju inte mycket roligt gjort här. Jag går runt och muttrar lite. Småäter äter lite. Småsover lite. Vill inte att helgen ska ta slut för det innebär att den där jävla vardagen ska börja igen. Och jag vet inte om jag orkar. Vill hellre bara lägga mig under en filt och sova i en evighet. Ostört! Men efter att ha läst otaliga diskussioner på twitter om vad man får säga/inte bör säga om att inte orka vara hängiven förälder dygnet runt vet jag inte längre vad jag ska skriva. Väljer därför att säga att det är helg igen om fem dagar. Tänk på det.

fredag 24 augusti 2012

torsdag 23 augusti 2012

Barn alltså #2

Dom är ju sjuka såklart. Edith har feber och munsår och Edgar är dålig i magen. Och jag går runt och oroar mig för hjärnhinneinflammation igen.

Barn alltså

Dom har varit vakna nästan hela natten. Tydligen har dom inte lärt sig att sömn inte går att köpa för pengar och att man därför måste passa på att sova när man kan. Det gjorde jag i en timme i morse i alla fall. Sen fick jag frukost på sängen. Himla bra kille jag har, trots att jag gnäller och skäller nästan varje dag. Så bra tjej är jag.

onsdag 22 augusti 2012

Säg inget till min mamma

Men vi har köpt en ny barnvagn. På ebay för ett spottstyver. En Recaro Akuna. Det är ju inte bara roligt att köpa vagnar, det finns ett behov också. När Edith börjar på kita kommer jag ju inte behöva en stor syskonvagn att åka runt med. Och vi har ju ingen singelliggvagn längre. Inte heller en sittvagn där vi kan vända sitsen hur vi vill. (Jag vill inte höra ett ord om att Buggaboo Donkey uppfyller allt det där. Inte. Ett. Ord.)
Förresten mamma, så känner jag flera stycken som har köpt så många vagnar att dom inte längre kan hålla räkningen. Anna tex, som har världens bästa barnvagnsblogg. Så att vi nyss köpte vår sjätte barnvagn är faktiskt inte märkligt alls.

Kul grej

Blev tagen för att vara mitt barns nanny idag. Eftersom jag inte pratade tyska. Logiken i det har jag ännu ej hittat.

tisdag 21 augusti 2012

måndag 20 augusti 2012

Den ständiga känslan att aldrig räcka till, försvinner den någonsin?

Innan barnen kom hade jag skyhöga prestationskrav. Jag ville vara rolig, omtyckt, påläst, hälsosam och framförallt ville jag att ingen skulle se hur mycket jag led av kraven jag hade på mig själv.
Men allt jag gjorde gjordes för min egen skull. För mig själv.
Nu är det ju både barn, hem, vänner och make som ska dela på min tid. Och jag själv såklart.

Nu handlar det inte längre om att jag alltid har för höga krav på mig själv. Visst händer det att jag tror jag kan åstadkomma mirakel ibland. Men oftast kan den enklaste sak i hela världen ibland kännas ouppnåelig. Som att gå och handla till exempel. Det är inte helt lätt med två barn och en trött vad-var-det-jag-skulle-handla-nu-igen-hjärna. Känslan att jag inte klarar av det här kommer ganska ofta. Känslan att misslyckas. Att göra fel. Och framförallt, att inte räcka till.
Det är såklart inte ett ständigt sinnestillstånd. Långt ifrån. För det mesta känner jag mig (precis som många föräldrar bör göra) som någon slags superhjälte som klarar av det här. Trots kroniskt självtvivel och oftast minimalt med sömn. Jag skulle aldrig byta bort det jag har för något annat. Det finns inget annat som gör mig så glad som den familj jag bildat. Men det kan ändå inte hjälpas att när jag diskar flaskor, står och viker tvätt, plockar ur och i diskmaskinen för fjortonde gången för dagen när ungarna väl sover känner jag mig lite bortprioriterad. Det finns så många böcker jag vill läsa, så många skivor jag vill höra och så många sommarpratare jag vill lyssna på. Eller tänk bara om jag kunde få duscha ifred någon gång när jag ville, istället för när det är möjligt (eller ett måste pga bebiskräks överallt).

Allt har sin tid naturligtvis. Det här är nu men kommer inte vara det för alltid. Jag vet. Men det kan vara en klen tröst när man vissa dagar står och balanserar på den där känslan av att ständigt göra fel och att inte räcka till.


söndag 19 augusti 2012

En inte så bra känsla med andra ord

Nu är det 34 grader varmt. Edith kan inte sova eftersom hon svettas stora pölar. Edgar kan inte heller sova eftersom han svettas lika mycket. Jag håller på att tappa förståndet och orken och min man betalar skitdyra räkningar och vi blir luspanka. Känslan just nu kan jämföras lite med att ramla naken i en myrstack.

Det är faktiskt nästan 800 grader

Det är 33 grader ute. Det är ungefär 20 grader mer än vad jag klarar av just nu. Men Edith gillar konsekvenserna av denna övermänskliga värme. Glass i stora lass och ett par timmars vattenlek.
Det är inte bara soffhäng jag längtar efter. Även höst står högt på min önskelista. Ja, det och fred på jorden och allt det där.

Funderar på att skaffa barnvakt

Enbart för att kunna ligga på soffan i ett par timmar då och då. Middagar ute, bio och drinkar betyder ingenting i jämförelse med att få ligga ifred och bara hålla käften.

torsdag 16 augusti 2012

Det är inte bara den svala luften som talar om att det är höst

Äntligen har folk vett att komma hem från semestrar och sånt där som icke barnafödande familjer kan sysselsätta sig med. Äntligen kan jag börja umgås med alla som jag tycker så mycket om.
Och när barnen tar varandra i hand och säger "Freund" då blir i alla fall jag nästan rörd till tårar. Det är ju också himla roligt att se på när barnen river ut varenda pryl dom kan hitta på golvet. När man är hos någon annan än sig själv.

Dessutom har Edith börjat hitta sin personliga stil. Det känns tryggt inför kommande kitadebut.

tisdag 14 augusti 2012

Viktig info till mig själv

Om du har lyckats hålla dig själv och två barn vid liv, mätta och någorlunda nöjda är det en bra dag. Det behöver inte vara märkvärdigare än så.

söndag 12 augusti 2012

Hon börjar bli sådär stor nu

Tänk vad jag har längtat och hoppats på att Edith ska få förskoleplats till hösten. Tänk vad jag har känt mig trött och ledsen för att hon behöver och vill ha mer än vad jag kan ge henne nu. Sen kom Edgar och tvåbarnslivet blev inte så svårt som jag trodde. Visst, det är hysteriskt och kaosartat ibland. Men mest är det så himla fint och roligt.
Och egentligen var det väl tänkt att Edith skulle börja på förskola i Januari. Men. Under och mirakel sker. Hon har fått plats på en jättefin (waldorf) förskola 3 minuter från oss. Och hon börjar där i September.
Känslorna jag känner nu är....förvirrade. En sida av mig tycker det är så jäkla bra. Hon får lära sig tyska, hon får lära sig leka med andra barn, hon får lära sig dela med sig och hon kommer få dansa och sjunga hela dagarna. Men. Herrejösses vad svårt det känns. Att lämna bort henne. Att vara utan henne. Lita på att andra ser alla hennes behov. Hon behöver ju egentligen inte gå på förskola. Men jag tror det är bra för henne. Och för mig. Jag kan gå på babyträffar, babymassage, rytmik eller vad tusan man gör när man bara har en bebis hemma. Jag kommer kunna ge all uppmärksamhet till Edgar som jag känner alltid hamnar lite i skymundan. (Småsyskons eviga roll kanske?) Men den eviga frågan. Hur tusan blev min bebis så stor? Hur tusan ska hon klara sig utan sin mamma?

Det bästa med hela förskolegrejen är att det är Hass som styrt upp allting. Det är han som kollat upp förskolan, det är han som haft kontakt med personalen och varit där och hälsat på. Det är också han som kommer ta hela inskolningen. Det är så lätt hänt när man varit hemma länge med sitt barn att man tar på sig den ansvarsfulla rollen som fixar allt viktigt. Jag märker det i det mesta, att jag har svårt att släppa kontrollen och släppa in Hass. Men delar man på ett föräldraskap ska ju både smått och stort delas på. Hur svårt det än kan vara att släppa taget.

Så. Nu behöver jag er hjälp. Ge mig alla tips och trix på vad vi ska tänka på inför förskolan. Hur namnar man kläder bäst? Hur tusan namnar man nappar? Vad behöver barn för kläder på förskolan? Och framförallt, måste man prata med andra barns föräldrar?

lördag 11 augusti 2012

Tillsyningsmannen

Det skulle ha varit två blogginlägg här. Men dom är som ni ser försvunna. Ja det är väl någon tillsyningsman som tagit dom förstår jag. Samma tillsyningsman som testar ens tålamod genom att inte skruva åt flasknappen tillräckligt bra på barnets vattenflaska. Eller som testar ens orienteringsförmåga när alla 43 nappar plötsligt är försvunna precis innan läggdags. Eller som testar simultanförmågan när ett barn kolikskriker medan det andra barnet diarrébajsar ner allt som är i närheten. Ja. En jävligt jobbig tillsyningsman helt enkelt.
Vi får väl se om dom där blogginläggen kommer tillbaka någon gång. Eller om jag måste låtsasbajsa igen för att få lite bloggtid.

tisdag 7 augusti 2012

På allmän begäran

Det är många som tycker att Edgar är en kopia av Edith när hon var bebis. Och nog är dom lika allt. Men kopior av varandra tycker jag nog inte riktigt att dom är. Så gulliga så mitt hjärta smälter lite grann varje gång jag tittar på dom däremot, det tycker jag.

Ett par dagar gamla.

Sex veckor gamla. Könsstereotypt också. Vad bra. Största skillnaden dock är ögonfärgen. Edgars är lika mörkbruna som sin fars medan Ediths ögon fortfarande ändrar färg och är nu nästan lika grågröna som mina.

Edgar, 6 veckor

Du är min sista bebis Edgar. Kan vi inte njuta lite av den här tiden nu? Vår start blev ju så himla tråkig med inflammerade bröst och hjärnhinneinflammation som kom emellan. Så sakta ner och väx inte så himla fort. Idag plockade jag bort byxor i storlek 62 eftersom du är för lång för dom. Och igår höll du nästan på att snurra runt. Så snälla, lugna dig lite. Låt mig få "ta vara på den här tiden". Och kanske sova lite om nätterna också?

Det är väl sommar fram till oktober?

Skulle ni ordentliga föräldrar kunna sluta ordna höst och vintergarderob till era barn tack? Det får nämligen såna föräldrar som mig, lata och långsamma, att framstå som lite sämre.

fredag 3 augusti 2012

När Edgar föddes

Jag har inte skrivit så mycket om förlossningen. Jag har i ärlighetens namn inte tänkt så mycket på den heller. Inte så som jag tänkte på Ediths förlossning, dagligen, i flera månader. Ediths förlossning kan man läsa om här. Den var i korta drag varken svår eller lång, det gjorde förvånansvärt ont och jag tog epidural. Något jag då hade lite svårt att stå för efteråt, men som jag idag är glad för att jag gjorde.

Den här förlossningen var egentligen ganska lik den förra. Men ändå inte. Den största skillnaden är såklart att jag blev igångsatt den här gången. Vi kom till förlossningen vid åtta på morgonen. Vi började  med ctg och information om medicinen jag skulle få. Medicinen är en magmedicin som man av misstag sett framkallar sammandragningar, men som sätter igång förlossningen på ett mycket mer naturligt sätt än vad hormondropp kan göra. Första tabletten togs vid nio på morgonen. Och sen följde en lång väntan (2 timmar) på ny ctg-mätning. Efter det följde två timmars väntan på en till tablett som togs vid 13-tiden. Därefter ytterligare två timmars väntan på ännu en ctg-mätning. Men vid den mätningen hade värkarna börjat med ca 4 minuters mellanrum. (14:54 klockade jag min första värk). Jag hade fram tills värkarna startat varit ganska missnöjd med hela förloppet. Jag hade nämligen läst om rekordsnabba förlossningar vid igångsättning och hade kaxigt sagt till Ediths barnvakt att jag skulle vara klar vid lunch.
Jag undersöktes och var öppen 1 cm och jag sa lite besviket att jag gärna vill låta som dom andra kvinnorna på förlossningen istället för att gå runt med mesont utan att vara öppen alls.
Tji fick jag och vid 16-tiden gjorde det så ont så jag vrålade efter något mot smärtan (som jag såklart hade glömt var sådär överjävlig) och fick ett dropp som hade samma effekt som lustgas. En lätt dimmig och yr känsla, men rätt skönt på samma gång.  När droppet var slut fick jag inget mer. Och jag tänkte väl inte på det. Men när jag vid 18-tiden var öppen 4 cm och jag började ana krystvärkar började jag vråla barnmorskan i ansiktet om mer smärtstillande. Men på något sätt lyckades hon och Hass lura in mig i en mycket bra andningsteknik och vila mellan värkarna. Det var ju inga riktiga krystvärkar jag kände, men vid ungefär var fjärde värk fick jag känsla av att vilja krysta, men lyckades hålla emot.
Jag skrek efter smärtstillande efter varje värk. Jag inbillade mig att det skulle ta sån jävla tid innan jag var fullt öppen och redo att föda ut det där barnet som aldrig ville komma ut. Men barnmorskan var tålmodig och stannade med mig hela tiden och fick mig att andas. Trots att jag bara ville drogas. Hass var dessutom precis sådär fantastisk som han var vid förra förlossningen. Han andades tillsammans med mig, fick mig att slappna av och höll min hand precis hela tiden.
Sen gick det, precis som vid Ediths förlossning snabbt. Strax efter 20-tiden spräckte barnmorskan hinnorna så att vattnet gick och jag gormade något att nu jävlar skiter jag på mig medan det konstaterades att jag var 9 cm öppen. Den lilla cm som var kvar lyckades hon vigda själv och det mina vänner gjorde ondare än något annat hittills. Det är faktiskt sant.
Vid Ediths förlossning ville jag inte krysta. Jag förstod inte hur jag skulle göra, eller när, eller hur länge. Och barnmorskorna var väl sådär halvbra på att förklara det för mig. Den här gången ville jag inget annat än att krysta. Jag skrek om att få krysta hela tiden och jag såg allt hur barnmorskan skrattade åt mig och sa att det bara var att krysta på. Hon kallade på läkare (tydligen rutin här i Tyskland att läkare är med vid själva födseln, det kunde dom kanske talat om lite tidigare så jag slapp bli orolig där mitt i en krystvärk) och jag krystade. Jävlar vad jag krystade. Jag krystade så mycket att både läkaren och barnmorskan skrek att jag skulle sluta krysta mellan värkarna. Och jag vet ju, jag vet så väl varför jag var tvungen att sluta krysta. Min största rädsla. Att spricka. Om jag inte slutade krysta skulle jag spricka hela vägen runt, det förstod jag. Men jag kunde inte sluta. Jag kunde inte rå för det. Det låg för fan en huvud mellan mina ben, försök sluta trycka ut det om du kan.
Fem krystningar tror jag det tog, sen kom Edgar ut 20:35. Och jag kunde se läkarens blick på mitt skrev när dom la upp honom på mitt bröst. En orolig och fasansfull blick. Då förstod jag att det nog var mer köttfärs där nere än något annat.
Edgar då, han var helt blå och andades inte riktigt. Han låg inte kvar så länge på mitt bröst utan bars iväg för att gnuggas och stimuleras. Han fick till och med syrgas och blev skrapad under foten, ett sår som tog tre veckor att läka. Men han vaknade tillslut till med ett hysteriskt skrik och vägdes. 4600 gram. 56 cm lång. En jätteklump. Och jag började fasa för mitt underliv. Jag ställde in mig på narkos och flera timmars operation. Jag förberedde mig på att skiljas från Hass och Edgar.
Men när läkaren undersökte mig fanns där inte en enda spricka. Jag hade lite som ett skrapsår någonstans, men ingenting som behövdes sys. En något förvånad läkare lämnade rummet och kvar blev vi med vår nya lilla stora familjemedlem.

Så jag gjorde det. Jag fick tillslut föda naturligt som jag alltid velat. Alla som säger att epidural inte tar bort smärta vid själva födseln har helt fel. Det är enorm skillnad på att föda med eller utan epidural. Och jag är så himla glad att jag och Hass fick uppleva ännu en fin och problemfri förlossning. Framförallt så påmindes jag om att jag faktiskt aldrig vill göra om det igen.


torsdag 2 augusti 2012

Istället för gnäll

Jag tänkte skriva ett inlägg om gnälliga bebisar här. Men eftersom gnälliga bebisar kräver rätt mycket uppmärksamhet ändå så låter jag det inlägget vara oskrivet.
Istället kan vi tänka på att vi åt ute idag (i dubbel bemärkelse) med två skrikiga barn. Ja det var ju roligt. För dom som satt bredvid och tittade på.

onsdag 1 augusti 2012

Istället för ord

Det är fortfarande väldigt få ord som kommer ur det där snart 21 månader gamla barnet. Det är verkligen inget jag oroar mig för. Istället fokuserar hon på att sjunga och nynna melodier och kopiera exakt koreografi från danser hon ser på tv och film.
Betyder det att hon kommer bli en såndär svår person som vill uttrycka sig med dans istället för att prata när hon blir stor? Vet inte riktigt hur jag ska förstå vad hon menar då.