måndag 30 juli 2012

Vad som inte syns på bild

För mycket mjölk i gröten. Två gråtande barn som vill bli burna. För mycket tvätt. För mycket disk. För lite sömn. Men en god morgon ändå.

söndag 29 juli 2012

Hejdå mamma

Idag åkte min mamma hem. Och även om jag vet att vi ses snart igen så tycker jag det är så himla svårt att säga hejdå. Att ha mamma här har varit det allra bästa stödet någonsin. Hon har tagit hand om både hem, barn och framförallt mig.
Dessutom betyder mammas hemfärd att jag imorgon ska kastas ut i det här med att leva, ta hand om två barn och samtidigt inte gå sönder av oro för Edgars sjukdom. Det kommer gå bra såklart. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag var helt avslappnad inför det.

fredag 27 juli 2012

Gjort idag

Lagt undan kläder i storlek 50/56 och lagt fram kläder i storlek 62/68 till min fyra veckors bebis. Dessutom väger han snart 6 kilo. Jag börjar tro det är en liten älg jag fött till världen.

torsdag 26 juli 2012

Svett och sånt

Vi har ju precis som ni sommar, svett och dubbelhakor. Och det är ju härligt. Men jag har det lite svårt just nu. Hass och Edith får ta onödigt mycket ilska från mig som bottnar i hormoner som fortfarande är i obalans och den här ständiga oron för Edgar. Till Hass kan jag ju alltid be om ursäkt. Men hur ber jag om ursäkt till ett barn?

tisdag 24 juli 2012

Äntligen

Vi har fått komma hem. Alltså jag har aldrig varit med om något så omtumlande som att lämna sjukhuset, gå hem och nu plötsligt fortsätta livet.
Just nu känner jag att jag vill placera Edgar i en liten plastbubbla där han ska få bo i och aldrig bli utsatt för någonting. Självklart kommer jag curla honom också. I resten av sitt liv. Det är faktiskt ruskigt obehagligt att bara tänka på att gå ut med honom igen. Eller låta någon komma nära honom. Borde köpa desifiseringsspray och spruta lite runt omkring mig på måfå. Ja. Vi får se. Först ska jag vila. Och kramas med Edith. Och umgås med mamma som faktiskt är här. Och kanske kan jag titta ut lite på solen som kommit.
Men nu, nu ska jag ta ett bad och gråta lite av lättnad. Äntligen är vi hemma igen. Hela familjen.

söndag 22 juli 2012

Ett par ord till Edgars sköterskor

De flesta av er är fantastiska. Jag litar på er fullständigt när det kommer till Edgar och hans vård. Ni är så gulliga som försöker prata med mig på eran knaggliga engelska. Då brukar jag kontra med några knaggliga tyska ord. Ni är hjälpsamma och ni ser när jag tycker det är lite jobbigt och svårt.
Men vi måste prata om eran timing. Vad är det för fel med den egentligen?
Varje natt, och då menar jag varje natt, när Edgar har krånglat, gnällt och skrikit högt i flera timmar och när vi äntligen kommit till ro, kommer ni inspringandes. Då ska det ges mediciner och kopplas dropp. Vid exakt det tillfället. Jaha. Bara börja om med krånglet och skrikandet. Tack så jävla mycket.
Eller på morgonen, när han somnat om och jag passat på att gå och duscha/äta frukost hör jag alltid hans getskrik eka i korridoren. Och när jag då kommer inspringandes står ni alltid lutandes över honom och ger honom medicin igen. Ja. Bara att börja om. Tack. Så. Jävla. Mycket.
Och när jag har bytt blöja, krånglat ur honom gårdagens svettiga/nerspydda/nerbajsade kläder och krånglat på honom nya rena kläder, trots sladdar och elände, kommer ni alltid på att vi nog skulle väga honom lite trots allt. Bara att börja om från början.

Sen är några av er lite gammelmodiga. Ni vill gärna att Edgar ska ha på sig mer kläder, ni vill inte att jag ska samsova med honom och ni tycker inte det är så farligt med lite skrik. Och varje gång svarar jag bara ok. Men istället vill jag säga att jag avgör vad som är bäst för mitt barn. Håll er till antibiotikan så tar jag hand om allt det här andra. Tack så mycket.

lördag 21 juli 2012

Sjukhuslivet i bilder

När Edgar blev sjuk släppte mamma allt där hemma. Hon bokade första bästa (och dyraste) biljett till Hamburg och nu är hon här. Hon har fångat upp min familj i sin famn och får allt att rulla på. Samtidigt som hon lyckas lugna mig när orosmolnen blir för stora.
Hon är så himla bra min mamma. Min största önskan i livet är att bli lika bra mamma som hon.

Jag har börjat skapa någon slags vardag här på sjukhuset. Det går snabbt att få rutiner utan att ha något särskilt att göra. Men man måste. Annars går dagarna så himla långsamt och man hinner tänka på så himla mycket jobbigt.

Edith förstår inte riktigt vad som har hänt. Hon tycker inte om att vara här och hon tycker inte riktigt om när jag kramar henne. Men hon tycker om Edgar. Och det känns så otroligt bra. Det är väl det enda som känns bra.
För även om Edgar kommer bli frisk så är tillvaron här ändå rätt jobbig och svår. Jag längtar hem. Till min familj. Min säng. Kaviarmackor. Tv-serier sent på nätterna. Att duscha utan att behöva klä på sig alla kläder direkt efteråt. Jag längtar efter att få hålla om Edgar utan slangar och sladdar. Jag längtar efter mitt familjeliv och vardagsliv igen. Jag längtar egentligen efter allt annat än det jag har här. Jag vet inte riktigt hur länge jag blir kvar här. Kanske en vecka till. Kanske bara några dagar. Allt jag vet är att Edgar ska bli fullständigt frisk först innan jag lämnar den här salen med min son.

fredag 20 juli 2012

Snart är han hel igen

Edgar kommer bli hel igen. Helt återställd och frisk. Efter dagar med oro och ständig gråt i halsen känner jag mig nu helt utmattad. Äntligen svar. Äntligen. Vi får inte åka hem än. Han måste fortsätta övervakas. Men min rädsla över att förlora mitt barn är försvunnen. För allt kommer bli bra igen.

Tack alla ni. Aldrig förr har jag mött så mycket kärlek och så mycket medlidande. Tack ni som delat med er av era svåra sjukdomshistorier. Tack ni med tro som har bett. Tack för alla era ord och för allt stöd. Vi är oerhört tacksamma för att få uppleva något så positivt mitt i allt elände. Styrkan ni har gett mig genom era ord är stor. Jag kommer aldrig mer känna mig ensam. Och det bästa av allt, snart kan jag samla ihop min familj igen.

torsdag 19 juli 2012

Sjukhuslivet

Jag vet inte riktigt hur Edgar mår. Det är varken bra eller dåligt. Det enda jag vet är att jag inte riktigt känner igen honom. Men han är tre veckor gammal, hur mycket har jag egentligen lärt känna honom?
Han äter lite åt gången, skriker sedan i ungefär en timme tills han somnar. Vaknar kort därefter för att äta lite mer. Han får tre olika sorters antibiotika så hans mage är såklart helt upp och ner och in och ut. Han har ont, det kan man se. Och lägger man handen på hans mage kan man känna tarmupproret. Efter att han fått antibiotika blir han trött och hängig. Nästan bortdomnad. Men inte så trött så han sover djupt. Nej han vaknar till med jämna och ojämna mellanrum. Har ont och är orolig. Somnar sedan om igen. Men vill helst vara i famnen. Men oftast har han både dropp och har sån där monitor inkopplad så man kan ha koll på honom. Och då är det så svårt att hålla om och trösta honom i famnen. Lite då och då kommer en läkare eller sköterska in och hämtar honom för att ta blodprov. Hans fötter, händer och panna har små märken efter nålar som stuckits in och ut. Febern går upp och sen ner och sen upp lite till. Med andra ord inget allvarligt. Läget är väl vad man kan kalla stabilt. Men frustrerande och plågsamt.

Själv har jag de senaste två dygnen sovit åtta utspridda timmar. Jag sover och matar och i princip lever på en tältsäng så min rygg, ja hela min kropp värker så fort jag andas. Ibland när jag går till köket för att hämta en flaska ersättning till Edgar kommer jag på mig själv att stå där lite för länge. Det är så många andra barn som skriker så jag hör inte längre Edgar. Tills någon tystnar och jag känner igen det där get-liknande skrik som bara min son kan ge ifrån sig. Och när jag äter min mat, som i sig är antingen äcklig och överkokt eller torr och torftig, sitter jag i rummet med öppen dörr. Hälsar på alla som går förbi. Försöker vara social. Men det finns ingen här som vill vara social. Alla är här med sjuka och skrikiga barn. Alla här är trötta och sorgsna. Många av oss kommer få åka hem någon gång med våra barn. Men det kommer kanske inte alla få göra. Det vet vi. Och den oron kan man nästan ta på här.
Ibland när jag tror att ingen kommer se så gråter jag. Av utmattning. Av sorg. Av längtan efter att ha familjen samlad. Men alltid är det någon sköterska som kommer på mig. Och som plötsligt vill småprata lite för att lätta på stämningen. Men då vill inte jag lätta på någon stämning. Då vill jag vråla att mitt barn kanske kommer få hjärnskador. Mitt barn kommer kanske att bli döv. Kan inte ni bara säga något om det istället för att prata om Skåne och Zlatan hela tiden.
Och såhär kommer vi ha det. I ett par veckor. Kanske mer. Om vi har otur säger läkaren. Jag undrar alltid vad hon menar med det. Att vi har haft tur hittills?
Det praktiska vardagslivet som måste fortsätta rulla på är också en jävla stress. Hass måste börja jobba snart. Hur gör vi med Edith? Hur ska jag hinna träffa dom?

Och plötsligt har jag snurrat in mig själv i tankar och känslor som handlar mer om mig än lilla sjuka Edgar. För det viktigaste nu måste vara att han ska bli frisk. Ja det finns faktiskt inget annat alternativ.

onsdag 18 juli 2012

Plötsligt blev det allvarligt i rum 17



Hjärnhinneinflammation. Jag förstår nog inte riktigt innebörden av det. Och jag har vett nog att inte googla det heller. Men det är det han har, lille Edgar. I måndags när vi kom in på sjukhuset sa dom att det var det värsta tänkbara, men också det minst sannolika. Vilken tur att vi är på världens bästa ställe med världens bästa vård. Och vilken tur att någon sa åt mig att ringa läkaren när jag egentligen inte ville.

Edgar

Sen du föddes har vi spenderat mer tid hos läkare och sjukhus med dig än vad familjen har spenderat tillsammans. Vilket otroligt dålig start på livet, tycker du inte?
Och nu har din feber stigit igen och du verkar ha ont i hela kroppen. Så nu har läkarna lagt in en lite högre växel. Ryggmärgsprov, nya blodprover, prov från ögat och från munnen. Dom har förberett för eventuell antibiotika kur. Och du och jag blir nog kvar här ett tag.
Så sjukhusmaten får jag nog vänja mig vid. Men det gör inte så mycket. För din pappa och din syster kommer med presenter (godis) varje dag. Det hjälper väl inte dig så mycket. Mig däremot hjälper det hur mycket som helst.
Jag är så himla glad att du är på sjukhus och att du får vård. Men jag är så himla ledsen att allt skulle börja såhär för dig och för oss. Jag är så himla ledsen för alla nålar dom sticker i dig och alla sladdar som är kopplade till dig. Jag är så himla ledsen och trött hela tiden så någon oro hinner jag inte riktigt med. Förutom när jag går på toaletten. När jag får en liten paus från vårt rum, då hinner jag tänka att något kanske är fel på riktigt. Och när dom tankarna kommer kan jag inte riktigt kontrollera mig.
Så då läser jag fina kommentarer som ni fina människor lämnar här, på twitter, Facebook, mail och instagram. Och då känns det lite bättre igen. Ni ger det där extra stödet som behövs ibland.

Skiftbyte

Edgar får stanna kvar på sjukhuset en natt till. Den här gången stannar jag här med honom. Nu har allt lugnat sig lite och det är inte lika många sladdar och slangar kopplade till honom.
Men dom vet fortfarande inte vad som är fel. Om något är fel. Så nya prover har tagits. Förhoppningsvis får vi åka hem imorgon. Jag hoppas mest det pga den inte så jättegoda tyska sjukhusmaten. Torrt bröd och en fjärdedels tomat. Mums.

Ps. Edgar kräktes nästan i min mun idag. Han missade. Träffade min axel, rygg, säng och väska istället. Skickligt.

måndag 16 juli 2012

Saker jag sett idag som ger mig lite distans på tillvaron

En kvinna kysser sitt nyfödda barn farväl och lämnar över det till sköterskorna medan hon förs iväg i handfängsel av två poliser.

En man och en kvinna går runt i korridoren på intensivvårdsavdelningen för nyfödda. Om man tittar snabbt in i deras rum kan man ana att dom mer eller mindre bor på avdelningen. Och har nog gjort så en längre tid.

I hissen på väg hem möter jag en kvinna med tvillingar. Den ena i rullstol och den andra blind.

Ett barn i en säng förs iväg av springande personal. Bakom dom skrikgråter en kvinna som jag tar för givet är barnets mor. Hennes händer sträcker sig efter sitt barn. På det där sättet man ibland ser på film.

Plötsligt känns mina bekymmer något lätthanterliga.



Med risk för att låta onödigt dramatisk

Feber på nyfödda är visst inget man ska vänta ut. Det tas visst på allra största allvar. Trots att dom inte hittar något på proverna får han ligga kvar över natten för observation. Edgar alltså. Och Hass. Jag lämnade gladeligen över huvudansvaret för den nyfödda medan jag åkte hem med det stora barnet. Jag klarar nämligen inte av alla sladdar, slangar och monitorer. Eller läkare som kommer och klämmer på bebisen och hummar hemlighetsfullt. Imorgon ska dom ta mer prover. Men troligtvis är det bara en virusinfektion och absolut inget farligt. Förmodligen får han åka hem igen redan imorgon. Men det kan ändå inte hjälpas att jag går sönder lite av oro här hemma. Och att jag redan börjat måla fan på väggarna. Och golvet. Och lite i taket också.

Söndagshäng i parken

Vi åkte till min favoritpark igår. Hela familjen. Ibland får man trotsa trötthet och elände. Det blir ju bra ändå.

söndag 15 juli 2012

Kan någon förklara?

Varför tycker bebisar om att sova så gott och äta så regelbundet på dagen men vill inte sova alls på natten? Vi matar, bär, tröstar, buffar och sjunger. Byter blöja och masserar onda magen. Om den är ond. Troligtvis. Stoppar fingrar i munnen eftersom ingen napp är god nog. Byter skift med varandra efter halva natten. Ler trött samtidigt som vi båda ställer oss samma fråga. Hur kunde vi glömma den förrädiska bebistiden? Hur kunde vi glömma Ediths kolikskrik? Hur kunde vi glömma den förlamande tröttheten av att aldrig få sova mer än en halvtimme-timme åt gången? Hur kunde vi tycka att det här var en så jäkla bra ide?
Edgar är inte alls som Edith. Långt ifrån. Inte för att man ska jämföra. Men det gör jag ändå. Edgar går att trösta och lugna, även om det är för en kort stund. Edith var otröstbar. Från att hon föddes till att hon var fyra-fem månader skrek hon sig igenom hela nätterna och stora delar av dagen. Så än så länge går det så att säga lättare. Men att ha en bebis är faktiskt jobbigare än allt annat i livet.
Det är himla tur att tiden går snabbt och att dom växer upp ganska fort. För oss som inte är några bebismänniskor alltså. Det finns inget som fått mig att älska så mycket som att få barn. Men det finns faktiskt ingenting som gör mig så deprimerad som att ha en bebis. Fast det är ju mest tröttheten som talar nu.
På ett sätt är det lättare den här gången. Vi har gjort det här förut. Vi lever redan ett småbarnsliv. Förändringen är inte så enorm och chockartad som jag tyckte den var förra gången. Jag känner mig framförallt lugnare. Inte så stressad och orolig. Men på ett annat sätt är det svårare. Det är alltid svårt att anpassa sig efter en annan människas behov. Nu ska hela familjen anpassas på ett sätt samtidigt som livet ska fortsätta flyta på. Allt känns så himla skört hela tiden. Vi testar oss fram. Samtidigt känns det som att Edgar alltid varit hos oss och är en självklar del i familjen. Så läser jag om er som fått fler barn och ni verkar inte ha några problem alls med anpassning, sömn och tålamod. Då kan jag ju såklart inte låta bli att fundera på vad det är för fel på mig? Precis som när Edith var nyfödd och ingen skrev om förlossningsdepression eller att det kan ta tid att lära känna sitt barn. Lära sig älska sitt barn. Ni får ju mig att framstå som en känslokall och dramatisk dåre. Jag avundas er. Samtidigt som jag mitt i all trötthet älskar varenda liten detalj i mitt liv och skulle inte vilja byta ut det mot något.
Sen är det konstigt egentligen hur man fungerar. Jo men för det mesta går ju allt så bra. För det mesta känns allt bra och jag kan till och med tycka att det är roligt. För det mesta känner jag mig så lyckligt lottad. Men så kommer en liten tvivlan. En känsla av matthet och den tunga tröttheten. Då helt plötsligt är hela livet eländigt och svårt. Då tror jag att det alltid kommer vara tungt och att motgångarna kommer komma med jämna mellanrum. Fast jag vet ju, egentligen, att det alltid blir bra igen.

lördag 14 juli 2012

Kom ihåg

Att lägga ungefär hundra handdukar under den kastkräkande bebisen för att på så vis slippa byta lakan mitt i natten.

onsdag 11 juli 2012

Jag fyller år idag

Jag har blivit gratulerad av både främlingar, vänner, bekanta, familj och små dårar idag. Så himla fint.
Men jag lär mig visst aldrig att det är så himla tråkigt att fylla år. Varje år får jag barnsligt höga förväntningar. Och varje år blir jag lika barnsligt besviken. Det är ju inte så lätt att vara sådär ung, fräsch, härlig och spontan heller. Dessutom börjar en ålderskris smyga sig närmre. Ja men jag är ju outbildad. Har inga som helst ambitioner heller. Vet bara att jag vill "gö nåt". Men vet inte vad. Jaha jag har lyckats klämma ur mig ett par ungar och gift mig. Det var ju skickligt. Men jag vill ju inte gå runt och bara vara mamma och fru hela tiden. Jag vill ha visitkort, möten, affärsluncher, deadlines, jobbiga chefer och roliga kollegor. Jag vill jobba på ett företag där jag kan klättra uppåt och inte stå och stampa på samma slitna plats hela tiden. Jag vill känna lite engagemang och jävlarnamma. Vad ska jag jobba med då tycker ni? Jag kommer vara en bra bit över 30 när jag kommit ut i arbetslivet igen efter föräldratjänstgöring och diverse olika studier. Inget fel med det. Alls. Men det stämmer inte överens med den bilden jag går runt och har av mig själv. Nej. Hemmafru och tvåbarnsmor stämmer inte heller överens. Kom ihåg att det bara är 2,5 år sedan jag pluggade konst på folkhögskola, var sådär fri och öppen och skulle bli lesbisk. Nu är jag ju väldigt lyckligt lottad här i livet. Och tycker väldigt mycket om den lilla familjen jag bildat och den stora staden jag bor i. Men det passar mig inte att gå runt och vara nöjd precis hela tiden. Särskilt inte på min födelsedag och allt.
Vi sätter punkt här tycker jag. Så fort det stora barnet har somnat ska jag sätta mig med det lilla barnet i knät och äta kött och dricka vin. Det blir nog mysigt. Med en mjölkspya eller två på axeln. Och ett kolikskrik till efterrätt. 27 år alltså. Hipp hipp hurra.

måndag 9 juli 2012

Jag har inte hunnit tacka er

Men tack. Dels för alla fina gratulationer. Varenda en av er. Tack. Men även för era tips, råd, stöd och totalt icke dömmande kommentarer kring amningen och att komma hem med ett till barn.
Jag har sagt det förut men jag känner för att säga det igen. Ni är fantastiska!

En halv nappflaska...

...av fem möjliga är vad den här dagen får i betyg. Nu kan det ju bara bli bättre.

Världens härligaste unge

Jag är så jävla dålig på att uppfostra barn. Jag skrattar nämligen åt allt Edith gör som hon inte bör/får göra. Vid matbordet är jag värst. Allt geggande, kastande, smetande och smaskande tycker jag är hysteriskt roligt. Något jag och min man tycker väldigt olika om.
Häromdagen satt jag i parken och lät Edith ränna fritt. En aktivitet vi båda uppskattar men som på senare tid lett till ett par var-tusan-tog-ungen-vägen-nu-då-vändor där jag älgar runt som en dåre och letat efter henne med en bebis dinglandes i ena armen. Jag hittar alltid Edith, skrattandes i en buske, under en sten eller uppe på en staty en gång. Då är det ju svårt att stå och förklara att jag inte tycker om när hon springer ifrån mig samtidigt som jag skrattar lika mycket som hon. Eller när jag säger "Kryp inte in i buskarna, det kan ju finnas bajs eller vad som helst därinne" då ser hon på mig med en såndär förvånad och förväntansfull min och kryper givetvis in i buskarna.
Sen, helt plötsligt, tar hon allt jag säger på blodigt allvar. Som när jag frågar om hon är trött och behöver vila. Då lägger sig ungen raklång på marken och låtsasover med ett öga halvt öppet hela tiden. Och jag skrattar kanske lite för mycket även då.
Det är ju sånt här som är underbart och roligt med barn. Det är sånt här som får mig att orka med skrik och panikdagarna. Sen får det väl bli lite si och så när det kommer till regler. Frihet och eget ansvar har ju faktiskt fungerat bra hittills med Edith. Hon är ju världens härligaste unge.

Halvtidsvardag

Idag börjar Hass jobba igen. Visserligen bara halvtid. Men det betyder ändå att det är ganska många timmar per dag som jag ska ta hand om dom här två på egen hand. En del av mig är totalt livrädd. En annan del är förväntansfull.
Ni med bebisar eller flera barn, vad är era bästa överlevnadstips?

fredag 6 juli 2012

Ett jävligt bra beslut

Jag har haft en barnmorska som kommit hem till mig varje dag. Varje dag har den här barnmorskan tittat hur jag ammar, hur Edgar öppnar munnen, hur mina såriga bröstvårtor läker. Varje dag.
Igår gick jag till en läkare och hon behövde ungefär 5 sekunder för att se att jag hade en infektion i ena bröstet. Och att Edgar inte alls haft rätt grepp när han ätit. Med andra ord är det inte jättekonstigt att jag gråtskrikit varje gång jag ammat. Och att det gjort ont är inte en överdrift. Läkaren sa att vi givetvis kan bota infektionen och komma förbi alla problem och fortsätta amningen. Men vid det laget var jag skräckslagen inför varje amningstillfälle. Jag vill aldrig mer amma mitt barn sa jag. Rädslan och smärtan är för stor. I och med det bestämde jag mig för att sluta amma. Jag försökte. Men det passade inte mig.
Edith är uppvuxen på flaska och jag ser det inte som några problem alls att ha ännu ett flaskbarn. Jag har inget dåligt samvete, jag har inga dumma tankar om att jag är en dålig mamma eller något sånt. Jag känner mig bara lugn och kan äntligen njuta lite av min bebis. Att ha barn ska vara roligt!
Däremot kan jag bli oerhört arg och ledsen på min barnmorska, som egentligen inte ens är min barnmorska. Jag hade nämligen valt ut en barnmorska innan och kände mig trygg med henne. Hon skulle komma hem till mig varje dag efter förlossningen och hjälpa mig med amningen. Istället åkte hon på semester och skickade en ersättare som inte bara pratar urusel engelska, men som också verkar inkompetent i sitt jobb. Idag var den här ersättaren här för sista gången och sa emot precis allt min läkare hade sagt. Min läkare som skrivit ut medicin åt mig som stoppar mjölkproduktionen har sagt att jag inte kommer behöva pumpa under tiden (3-6 dagar) jag äter medicinen. Barnmorskan rekommenderade istället för att äta medicinen att jag ska dricka 1 liter Salvia-te varje dag, ingen annan vätska och äta c-vitaminer. Och att jag kommer vara tvungen att pumpa hela tiden och att det kommer göra mycket ont. Alltså jag vet inte jag. Men det känns lite som att den här barnmorskan ligger bakom amningsproblemen med sina dumma råd och sin inkompetens. Samtidigt är valet att sluta amma helt mitt och ingen annans. Det absolut bästa beslutet för mig.

onsdag 4 juli 2012

Tid

Det finns inte tid nog till allt. Trots att mamma och pappa är här och hälsar på och tar hand om Edith så finns det ändå inte tillräckligt mycket tid. Och ork såklart.
Amningen är svår för mig, svårare än jag trodde. Till och med min barnmorska som kommer hem till mig varje dag tycker den är svår. Mitt dåliga samvete för i princip allt är ju inte bara onödigt, det är lite svårt att hantera också. Att det är galet fint väder, och jag bara tar mig ner till affären gör mig arg. Att hemmet fylls med skräp och högar med tvätt gör mig frustrerad. Dessutom är Edgar för gul. Något man tydligen tar på största allvar här i Tyskland. Vi lämnar blodprov efter blodprov och hoppas att inte värdet stiger. Men det gör det. Så imorgon blir det återigen ett läkarbesök för att lämna blod. Fortsätter det stiga måste vi till sjukhuset. Stressnivån ökar rätt hastigt av dom där orden, "värdena ökar, måste till sjukhus". Men jag försöker låta bli att tänka på det och matar honom så mycket jag bara kan och orkar med mina onda bröst och mitt tunga hjärta. Men jag orkar inte så mycket mer. Jag väger den här amningen på en vågskål och just nu är det inte så mycket som väger för faktiskt. Jag har börjat pumpa istället och ger honom mjölk på flaska och hoppas kunna bespara mig lite smärta. Men där går det ännu mer tid. 
Ja, allt är precis som jag hade väntat mig. Det är ingen sorg, det är inget som är ohanterligt, det är inget som inte går över. Det är alltså ingen fara. Det är bara en omställning som tar tid. Tid som inte riktigt finns. 

söndag 1 juli 2012

Att komma hem

Vilken konstig grej det här är. Att föröka sig och samla allihop och hålla alla glada och nöjda samtidigt. Amningen gör mig ena stunden totalt panikslagen och andra stunden helt lugn och harmonisk. Som det ska vara gissar jag. Edith vill klappa på Edgar hela tiden. Och hon gör det väldigt försiktigt och väldigt fint. Annars river hon och slår sönder saker. Skriker. Härjar. Bråkar. Och så blir vi sams igen. Det är väl också precis som det ska vara gissar jag.
Och alla känslor. Oj. Jag visste inte att man kunde känna såhär. Att man kunde älska så mycket, både vuxna och barn.
Dessutom kommer mina föräldrar hit idag och ska vara här en hel vecka.
Ja. Det är bättre än jul det här faktiskt.