lördag 30 juni 2012

Otacksam är världens lön

Efter att ha maratonammat hela natten och gråtit ikapp med ömmande bröstvårtor, masserat brösten, testat olika ställningar, inspekterat, korrigerat och varit jädrigt envis har han fortsatt vara missnöjd. Han fick tillslut lite ersättning och somnade på 35 sekunder. Det är tacken det.
Nu hoppas jag på att få åka hem härifrån idag. Känner att jag kan slappna av mer hemma. Och få äta lite mer än en gurkmacka till middag. Doppa brösten i bedövningsmedel eller något vill jag också göra.

fredag 29 juni 2012

Under förlossningen

09:48
En centimeter öppen. En tablett som ska ge sammandragningar. En magmedicin dessutom. Vilket påhitt. En undersökning om två timmar. En tablett till om fyra timmar. Dom använder inte riktigt samma metoder här som i Sverige. Inte lika aggressivt så att säga. Det är nog bäst för kroppen. Men tänk om jag får ligga här i flera dagar utan att föda barn. Måste Hass åka hem och ta hand om Edith? Måste jag föda själv? Varför får jag sån äcklig frukost?

10:16
Så jävla uttråkad redan. Och här kommer jag få sitta ett tag. Lyssnar på nyfödda bebisar och tycker att allt känns mycket märkligt.

17:29
Värkarna startade runt tre. Tänka sig. Jag som trodde den här hittepåmedicinen ej skulle fungera. Men det gjorde den.
Och sen, favoriten, Vattenlavemang.
Alltså när en står där på alla fyra och får en slang med vatten uppkörd i anus, då är en inte jättekaxig. Min relation med barnmorskan svalnade en aning efter det kan man säga.
Sen skrek jag efter hjälp. Fick något slags dropp som hade lite samma effekt som lustgasen. Jävligt fin var den. Värkarna försvann inte men dom blev lite kortare. Lite lättare. Det känns plötsligt roligt att föda barn.

03:12
20:30 föddes han. Min 4600 gram tunga och 56 cm långa son. En gigant på så många tänkbara sätt. Droppet slutade värka för längesedan och jag skrek efter mer. Men barnmorskan lyckades valla in mig i en trygghet jag sällan skådat. Och sen ville jag krysta. Och det fick jag. Och jag krystade. Herregud vad jag krystade. Tror att jag bajsade på mig trots vattenlavemang. Och jag trodde att jag sprack hela vägen runt när hela hans kropp gled ut. Han var lila. Inte så stark och pigg. Men efter lite syrgas och stimulans piggnade han till. Och jag hade inte spruckit någonstans. Hur den ekvationen går till mina vänner, det förstår jag inte. Men jag gjorde det. Jag krystade ut mitt barn utan smärtlindring vid tidpunkten. Det. Kommer. Jag. Aldrig. Göra. Igen. Helvete. Det gjorde ju ont.

04:16
Delar rum med en annan nybliven mamma. Det är märkligt att två främlingar ska behöva trängas i samma rum med blodiga sängar och ömma kroppar. För att inte tala om skrikiga bebisar. Men hon är gullig. Hon kallar sin dotter för lilla korven. Kleine wiener. Det tycker jag är roligt.
Just nu avlöser våra barn varandra i skrik och amningshets. Javisst. Jag ammar. Till skillnad från Edith vill den här lille giganten inte göra annat än att suga och smaska. Problemet är ju att han inte begriper riktigt hur det går till. Och det vet ju inte jag heller. Men vi gör så gott vi kan. Försöker. Tänker på tips. Blir så jävla glad när det fungerar och han tillslut somnar vid mitt bröst.

Det känns konstigt att inte ha min man här. Men han kommer imorgon igen för att hälsa på. Med den älskade storasystern. Det kommer bli ett ögonblick att minnas.

Ännu en att älska

Igår 20:30 föddes han. Edgar Douglas Hemming. En gigant. 4600 gram och 56 cm ren och skär kärlek.

onsdag 27 juni 2012

Skrivet 2012-06-27 Dagen innan igånsättning

När ni läser det här vet ni redan att mitt andra barn är fött. Ni vet med all säkerhet om det är en pojke eller flicka. Och ni vet förmodligen namnet på barnet också. Så mycket vet jag inte själv medan jag skriver det här. Däremot vet jag att det blir det sista jag skriver som gravid. För jag vet att imorgon klockan åtta ska dom sätta igång förlossningen. Det krävdes inte så jättemycket för att få till det. Läkaren sa att bebisen var lite stor, jag sa sätt igång så fort som möjligt. Sagt och gjort.

Det är en märklig känsla. Att packa en väska och veta att imorgon ska jag föda barn. Här har jag gått och väntat i flera veckor på att närsomhelstbebisen ska födas precis närsomhelst. Vilket han inte har gjort. Nu får vi istället lura ut honom ur mig, till världen, som han inte vet någonting om.
Men det känns så otroligt skönt. Jag har gråtit av lättnad. Jag har kramats mer med min man. Jag har skrattat av förväntan. Jag börjar redan innan förlossningen startat känna en lättnad. Jag känner igen mig själv. Ett jag som försvann för flera månader sedan i graviditetskrämpor och tristess.

Jag har ju bestämt mig också. Att det här är min sista graviditet. Jag kommer garanterat vilja ha fler barn framöver. Men jag kommer aldrig mer vilja vara gravid. Inte för att den här graviditeten varit svår eller jobbig mer än på slutet. Tvärtom. Den har nog varit så komplikationsfri som man bara kan drömma om. Men det hindrar inte mig från att känna att det inte är så roligt att vara gravid. Inte alls faktiskt. Det var roligare med Edith. Då visste jag inte så mycket. Jag hade ingenting att jämföra med. Både jag och Hass var lika förväntansfulla. Den här gången har väl vi båda haft ett ganska svalt intresse för både sparkar, ultraljud och allt som hör till. Missförstå mig inte, vi är båda två extremt glada och förväntansfulla över barnet som kommer. Men graviditeten, näh, den kan jag gärna vara utan.
I och med att jag sitter och tänker på det är min sista gravida kväll tänker jag bara på den ofantligt stora mängd ost och den lilla mängd vin som kommer inmundigas när jag kommer hem från bb. Inte mer sentimentalt än så med andra ord.

Och varför i hela friden delade jag inte med mig av det här för er tidigare? Varför delade jag inte den fantastiska nyheten att jag fått min bön hörd om igångsättning på en gång? För att jag inte ville det helt enkelt. För att även jag, tro det eller ej, värdesätter att ha vissa saker privata. Eller intima snarare. Det skulle bli min och Hass stund. I lugn och ro. Utan någon som går runt och oroar sig, är nervös och stress-smsar. Mer än min mamma och Ediths barnvakter.

Imorgon kommer jag hålla ett nyfött barn i mina armar. Imorgon kommer jag ha ännu ett barn att lära känna. Ännu en att älska.

Den nya rutinen

Varannan dag till sjukhuset för ctg-mätning och ultraljud. Varannan dag helvetes tunnelbana och helvetestrappor. Varannan dag ren och skär ilska. Tur att den där ilskan inte smittar av sig på barnet.

Det där barnet förresten. Som älskar att åka på tunelbanespan och äta lunch samtidigt.

tisdag 26 juni 2012

Det trespråkiga barnet

Det spelar inte så stor roll att hon inte kan så många ord. Dom ord hon använder kan hon nämligen på tre olika språk. Nej, hej och hejdå används flitigt på både svenska, tyska och engelska. Allt beroende situation och vem hon pratar med.
Och när jag pratar engelska med henne (vissa ord förstår hon bättre på engelska än på svenska, som mouth och down) viskar hon pappa, för hon vet att det är pappas språk. Sen hade det ju varit önskvärt om hon kunde säga att hon var hungrig eller törstig på valfritt språk. Det hade varit lättare och mindre frustrerande än dom där vrålutbrotten som kommer när jag inte begriper vad hon babblar om på sitt hittepåspråk.
Och så vet hon hur elefanten låter och gör med snabeln. Några andra djurs läten är roligare att lyssna på än att härma. Fast det räcker väl gott och väl för ett 19 månaders barn kan jag tycka.

måndag 25 juni 2012

En färdriktning

Läkaren jag har gått till genom hela graviditeten har sin klinik i princip på andra sidan gatan. Ett mycket taktiskt beslut av mig då jag visste att den här höggravida kroppen inte kommer orka åka genom halva stan när det vankas täta undersökningar.
Nu när den här läkaren som jag så taktiskt valde ut har åkt på semester och jag måste åka genom halva stan för att göra täta rutinundersökningar känner jag mig lite lurad faktiskt.
Men att åka till sjukhuset där jag ska föda för dom här undersökningarna är inte så dumt egentligen. Det kändes bra att få se rummen, testa sängarna, få höra att den där svenskan är här och få prata om Zlatan. Alla tyska kvinnors favoritman. Badkar i förlossningsrummet förresten. Världens bästa grej.
Allt såg ju bra ut såklart. Så är det med mig. Jag är för bra på det här med att vara gravid så ungen vill ju inte lämna mig. Och någon igångsättning är det inte tal om än. Inte förrän på Måndag nästa vecka kan jag sättas igång. Det kändes ju en smula bittert och tungt såklart. Med tanke på att jag spenderade morgonen som började 05:00 för min del med att gråta i en evighet över att jag inte orkar med det här mer.
Men. Det betyder att oavsett om jag föder tidigare eller ej, så är det bara sju dagar kvar av den här graviditeten. Bara sju dagar, det är faktiskt ingenting. Det var kanske bara det jag behövde. En liten färdriktning i den här ovissheten. Det gör ju inte att allt det onda tar slut. Eller att allt känns lätt. Men det gör en fantastiskt stor skillnad.

Och när vi på väg ut från sjukhuset passerade neonatalavdelningen och såg små små liv ligga i kuvöser så kändes det mer än okej. Vi slipper i alla fall det där sa jag till Hass och kände mig lite tacksam plötsligt.


Den här kroken dom har i taket i förlossningsrummet däremot. Vad har dom egentligen den till?

söndag 24 juni 2012

Vissa saker borde man kanske inte prata om

Det som är värst just nu med att jag inte har fött något barn är att jag var så övertygad om att det här barnet skulle komma tidigt. (I alla fall i tid). Jag kunde känna det i hela kroppen. Barnet kommer snart. Plus att jag hade vetenskapen på min sida. Edith kom en dag tidigt, förlossningen gick snabbt och bra, det här är min andra graviditet på relativt kort tid (allt är ju relativt), med andra ord skulle jag inte gå över tiden med det här barnet.
Lika starkt som jag har trott på det, har jag också föreställt mig förlossningen som snabb och enkel. Återigen, allt är ju relativt. Så nu när jag uppenbarligen inte kommer föda något barn i tid känner jag mig lite tveksam inför den kommande förlossningen. Jag som har längtat, peppat och varit allmänt lugn känner mig nu nästan rädd. Jo för vetenskapen kan ju återigen gå emot mig. Kanske protesterar min kropp och säger att det spelar ingen roll att du har fött ett barn tidigare. Här ska du få 30 timmars värkarbete och tusen stygn i underlivet. Varsågod.
Dessutom har jag under hela graviditeten tänkt att jag ska låta bli all medicinsk smärtlindring under förlossningen. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över att jag gav upp för smärtan och tog epidural när Edith föddes. Fram till nu. Nu är jag så överjävligt trött på att ha ont så jag känner att all smärtlindring är att föredra. Dessutom har jag tänkt mycket på det där med smärtlindring, jag beundrar fortfarande kvinnor som går igenom en förlossning utan den minsta smärtlindring. Och jag beundrar deras styrka och kraft. Inte för att jag tvivlar på min egen styrka, det är inte det. Men någonstans har jag börjat känna att jag vill nog hellre ha en fin upplevelse under min förlossning, jag vill hellre vara delaktig och ha fina minnen snarare än kunna klappa mig själv på axeln för att jag födde barn utan smärtlindring. Jag har inget behov av att känna mig stolt över mig själv, jag har större behov av att känna mig delaktig och trygg i vad jag klarar av. Förra gången klarade jag inte av smärtan utan epidural, varför skulle jag göra det den här gången?
Innan vi lämnar det ämnet menar jag inte att ni/dom som föder barn utan smärtlindring gör det för att kunna känna stolthet över er själva. Det finns lika många anledningar till att avstå smärtlindring som det finns förlossningar. Och jag har läst på en del och känner till både risker och biverkningar. Jag menar bara att anledningen till att jag skulle avstå medicinsk smärtlindring har börjat bli stolthet framför något annat, och det känns inte bra.

Något annat som har börjat bubbla upp dom här sista dagarna är känslorna jag har för det här ofödda barnet. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag hade det svårt med mina känslor när Edith föddes. Hela min världsbild ramlade sönder och jag fick lära mig känna. Jag fick lära mig älska, både mitt barn och mig själv och den föräldraroll jag nu hade. Det var svårt. Men det gick. Med facit i hand kan vi nog mest konstatera att det här med bebistiden nog inte riktigt är min grej. Jag tycker helt enkelt inte om det så mycket. Men det är jag ju inte ensam om att tycka har jag förstått. När jag blev gravid igen kom såklart allt tillbaka. En ny bebisperiod. Hur ska jag orka det? Hur ska kärleken räcka till? Kan man verkligen älska fler barn på samma gång? Hur ska jag räcka till? Men så plötsligt lugnade den där rädslan ner sig. Allt föll på plats och jag har inte känt mig rädd eller orolig alls. Varför skulle jag inte klara av det?
Men nu, nu är jag så trött på den här graviditeten och det här barnet, redan innan det är över. Förhoppningsvis försvinner allt det så fort förlossningen startar. Samtidigt kan jag ju såklart inte sluta oroa mig. Den sidan hos mig önskar jag att jag kunde låsa in då och då. Oron och grubblandet. För egentligen vet väl jag att allt bara kommer ordna sig och falla på plats. Allt kommer bli bra. Men just nu är jag så obeskrivligt trött på alltihop. Och jag har inget annat val än att bara härda ut. Något jag inte är jättebra på alla gånger.

fredag 22 juni 2012

Ursäkta mig

Men ni är faktiskt jävligt dåliga på att uppdatera era bloggar och twitter ikväll. (Nej, tusen jordgubbstårtebilder gills inte)
Sluta ha så jäkla idylliskt midsommarmysigt nu. Roa Hamburgs otympligaste kvinna istället.

Ja men dåså

Beräknat förlossningsdatum är här. Midsommarafton är här. Men ingen bebis är här.
Ska jag vara helt ärlig så gör det mig inte så jättemycket just nu. Visst har jag ont i kroppen, jag är otålig och rastlös. Jag är isolerad inomhus och mitt barn likaså. Men jag känner mig stark ändå. Pigg och förväntansfull. Och stor. Så gigantisk stor att det enda som passar är min bröllopsklänning. Ironiskt nog var jag inte ens gravid när jag gifte mig i den. Nåja. Som ett stort fluffigt moln glider jag omkring nu. (Snarare haltar och vaggar omkring.)

torsdag 21 juni 2012

Hej bloggen

Det här barnet jag har i magen har roat sig hela dagen med att trycka neråt så mycket som möjligt. Som en liten borr. Ner ner ner. Så mycket att jag börjar tro att så fort förlossningen startar kommer han komma ut sjukt snabbt pga att han redan är halvvägs ute. Ja så känns det i alla fall.

Med vänlig hälsning,
Hjulbent_85

onsdag 20 juni 2012

Hon och jag

Idag har vi varit bästisar. Vi har haft så himla roligt ihop och jag har orkat med och hon har stått ut. Vi har till och med lekt ihop. Ute och inne. Så himla fint.

tisdag 19 juni 2012

Det är kanske något i vattnet?

Jag trodde inte att det var möjligt, men dagarna blir bara värre och värre. Hur kan kroppen förfalla så himla snabbt på bara 24 timmar? Och hur kan ett 19 månader gammalt barn lukta till sig smärta och svaghet? Det har varit lite av en maktkamp mellan mig och mitt barn idag. Medan hon har passat på att göra allt hon kan för att testa mitt tålamod (möblera om, riva bland soporna, riva fram alla skor och alla kläder hon kan komma åt, riva sönder alla tidningar, öppna alla lådor, tömma alla lådor, hälla juice på golvet och alla möbler osv) har jag slagits med mitt dåliga samvete. Det där samvetet att jag inte är god nog åt henne. Som mamma alltså. Att jag inte gör tillräckligt. Eller att jag kanske till och med gör fel. Och så skrev någon på twitter om att det är så fånigt att gnälla om hur svårt föräldraskapet är innan barnen blir fyra. För det är tydligen då det blir svårt på riktigt. Och jag tänker att om jag håller på att gå under av föräldratyngden nu, innan mitt barn ens har fyllt två, hur kommer det egentligen gå sen? Ja, det är verkligen upplyftande att tänka på det såhär dagarna innan mitt andra barn ska födas.
Jag lyckades i alla fall styra undan dom där tankarna och den tunga känslan av skuld tillslut. Det finns ju inget värre än dåligt samvete, skuld och självömkan i kombination. Något har jag i alla fall fått ut av dom där åtta åren jag spenderade i terapi. Jag tog istället till världens billigaste och enklaste knep. Vattenlek. I med ungen i badet medan jag kan sitta bredvid och andas i lugn och ro.

måndag 18 juni 2012

Nu vet jag hur det känns att bli lämnad

Kanske inte på riktigt. Men inte långt ifrån.

Gick till läkaren idag och försökte fejka högt blodtryck och massor med sammandragningar. Dra till med någon slags snyfthistoria. Hoppades få henne att ge mig några mirakelörter som kunde snabba på det hela. Dom är ju såna här i Tyskland, tror på örtmedicin och sånt där. Men nej. Allt såg så bra ut. Perfekta värden. Perfekta hjärtslag på bebis. Perfekt. Allt var fucking perfekt. Samlag var det enda hon kunde rekommendera. Kvinnan har ju uppenbarligen aldrig själv varit höggravid, hade hon varit det hade hon aldrig kommit med något sådant idiotiskt. Samlag? Det här är inte Liseberg vi pratar om nu va.
Och sen säger hon det som får mig att gråta. På riktigt. Inte bara det där med samlag alltså. Nej. Hon ska åka på semester. Hon stod i princip klädd i sin hawaiiskjorta och tänker lämna mig nu, för att aldrig mer se mig mer. Ja kanske om 6-8 veckor när det är dags för besiktning av garaget. Men med andra ord har jag ingen läkare längre. Så nu står jag lite fritt fallande här. Får gå till en ny läkare om jag vill fråga något, går över tiden, har problem. Fråga något? Ja, hej, ursäkta, kan du ta ut bebisen ur min kropp så att jag kan börja leva lite igen tack?

Känner mig ensam och ledsen nu. Ska äta kakor och se en film. Hoppas jag får se Dirty Dancing.

söndag 17 juni 2012

Jag vet vad ni tänker

Det är mycket gnäll nu. Framförallt är det mycket tjat om den här evighetsbebisen som ju faktiskt har flera dagar kvar på sig att bakas klart. Och så kan det vara. Och så kan ni tycka. Föreställ er då hur det är att leva med mig i verkligheten just nu. Mmm. Plötsligt blev det inte så jobbigt att läsa den här bloggen va?

Dagen i siffror

Antal stycke ananas jag ätit: 1
Antal gånger jag sprungit på toaletten pga den ovan nämnda ananasen: 13
Antal kottar Edith plockade idag när vi var ute på promenad: 9
Antal bänkar jag suttit och vilat mig på under ovan nämnda promenad: 4
Antal gånger jag gråtit: 34
Antal gånger jag tröstätit: 5
Antal frågor om jag ligger och föder: 4
Antal bebisar jag fött: 0

P.s vi kan ju tänka på 17 också. 17 Juni är nämligen vårat ursprungliga beräknade förlossnings datum. Jag antar att läkarna hade rätt på den punkten.

lördag 16 juni 2012

Vem var det?

Va? Vem var dåren som skapade kvinnokroppen? Hur ska det egentligen gå till det här? Höggravid. Sömnlösa nätter pga ont överallt och på konstiga ställen. Ständig halsbränna. Kan ej gå. Stå. Eller sitta. Sen kommer förlossningen. Och efter att ha tröttnat på att ha lite lagom ont dygnet runt, ska man nu totalchockas och få så fruktansvärt jävla råont, ligga och förnedras i all nakenhet och smärta, samtidigt vara alert och med, för man vill ju inte missa en endaste sekund av den där stunden. Och sen då. Sen när barnet är fött, ja då kommer ännu fler sömnlösa nätter, såriga bröstvårtor som ska smörjas in med citron, stygn i underlivet som gör att du inte kan urinera som folk, trasiga magmuskler och noll krystkunskaper kvar vilket gör att avföring får man vänta med i säg sisådär fyra veckor. Och har du haft foglossning och jävulskap kan du räkna med att ha minst lika ont efter förlossningen. I en halv evighet. Om det ens går över. Samtidigt ska du vara GLAD OCH LYCKLIG!
Alltså. Har ni hört att jag tröttnat? Att jag är förbannad på allt skit hit och dit. Fixa det här nu tack.
Jag ligger här så länge. I badkaret. Känner mig som en sjöjungfru här och vill aldrig kliva upp.
Godmorgon förresten.

fredag 15 juni 2012

Hamburgare i Hamburg

Först tänkte jag skriva lite om hur jag mått idag. Hur jag fortfarande mår. Men sen tänkte jag om och skiter i att skriva om det där. Vi fokuserar istället på att vi åt hamburgare till middag. Den var god. Och nu tittar vi på fotboll. Inte lika gott med överlägsna engelsmän och sånt där.
Och imorgon har vi bott i Tyskland i ett helt år. Det blir kul att sitta och tänka på.

Jo det här med barnomsorg

Mitt förra inlägg var inte på något sätt ett kritiskt inlägg i förskoledebatten. Hade vi bott i Sverige hade nog Edith skolats in på förskola för ganska längesedan. Eftersom jag förmodligen hade börjat jobba igen. Men nu är vi ju här. Och barnomsorgen är ju ett litet helvete i sig. Framförallt när en stöter på förskolor som inte alls lever upp till vad en förväntar sig.
Nåväl. Vi hittade en förskola för ett tag sedan som vi gillade, en förskola med montesoriinriktning. Vi fick till och med en plats där och vi tänkte börja skola in Edith där i Augusti. Det kändes bra. Mycket bra till och med. Tills vi kom på att det ska ju betalas också. Hade jag jobbat nu hade vi fått subventionering och summan för en förskoleplats hade landat på ungefär 380€ i månaden. Nu jobbar jag inte, utan kommer vara hemma, och eftersom Edith är under två år än så länge så får vi ingen subventionering alls. Då skulle en heltidsplats landa på nätta 1000€ i månaden. Det är ju en fantasisiffra. Det finns ju ingen människa i världen som skulle betala dom summorna för barnomsorg. Vi skulle kunna betala en barnpassare och en städare, heltid, för dom pengarna.
Först när hon fyller två år i November kan hon börja på förskolan. Om vi fortfarande får en plats där. Hon får nämligen bara gå där fem timmar per dag eftersom jag kommer vara hemma med ett annat barn. Lagom långa dagar tycker jag, men förskolorna här vill helst ha barn som går åtta timmar (eller fler) per dag. (Eftersom dom får mer betalt från kommunen för dom barnen) Med andra ord kan vi förlora platsen, och kanske tvinga vända oss till en mindre populär förskola, som tar emot femtimmarsbarn. Eller tvingas. Hon behöver ju inte gå på förskola alls än. Men jag tror att både hon och jag och kommande bebis skulle må ganska bra av en förskola som kunde stimulera henne lite mer än vad jag kanske kommer klara av.
Så vi är lite tillbaka på ruta noll igen.
Planen nu är att vi ser hur det går och hur alla mår efter sommaren när vi har lite mer rutin och vi kommit in i tvåbarnslivet. Håller jag på att gå sönder av stress, ångest och tålamodsbrist, då ser jag inga som helst problem i att anlita någon slags hjälp. Om det är en barnpassare som kan ta ut Edith några timmar i veckan, eller en städhjälp som kan ta hand om det tråkiga medan jag är ute med barnen, spelar mindre roll. Men vem vet. Det kanske går jättebra för oss. Jag kanske älskar bebislivet och tvåårstrotsen. Jag kanske tycker att allt fungerar jättebra. Då behövs ju ingen barnomsorg för Edith på ett tag.
Ja. Som vanligt när det kommer till livet kan man ju inte planera så noga. Vi får se hur allt går och hur vi gör med resten.

torsdag 14 juni 2012

Jag blir nog hemmafru för resten av mitt liv

Barn gör illa sig. Hela tiden. Har det inte hänt än kommer det garanterat hända snart. Förr eller senare händer det något som inte är jätteallvarligt, men som ändå får dig som förälder att känna på lite högre puls än vanligt. Idag puttades Edith ner från en klätterställning av ett annat barn. Ja, hon puttades, jag såg hur det hela hända en meter ifrån. Barnet som puttade var där med sin förskola, och ska då, enligt mig ses efter av förskolepersonal. Men på ungefär 30 barn fanns det två förskolepedagoger. Ingen av dom var där och såg det hända. Ingen var där och kunde korrigera barnets beteende. Ingen tog hand om några barn alls. Edith hamnade med ansiktet ner på asfalt och fick huvudet lite i kläm under själva klätterställningen. Det rann blod ur både mun och näsa. Blå och svullen runt ögat och på kinden. Jätteträdd såklart. Och oerhört stressad. Alltså att barn puttar varandra, det förstår jag. Att vissa barn har ett aggressivare beteende, det förstår jag också. Om ingen korrigerar dom, om ingen hjälper dom att hitta en annan väg att gå, hur ska barnen då kunna sluta? Men när förskolepedagoger står 20 meter ifrån barnen, med skymd sikt och kaffe-rast-pratar. Ja, då blir jag förbannad. Nu hade jag tur ändå, min vän Helena var med och hennes tyska är betydligt bättre än min och hon kunde tala om vad som hänt. Men ändå kom ingen fram och frågade hur det gick eller vad som hade hänt. Inget intresse överhuvudtaget i att hjälpa mitt barn eller det andra barnet. Edith, den orädda dåre hon är, gick tillbaka till klätterställningen så fort hon var tillräckligt tröstad medan förskolebarnen ryckte åt sig alla våra sandleksaker, eftersom deras lärare inte hade ned sig några alls. När en av lärarna frågar om en boll var vår, och vi förklarar att alla leksaker som alla barn leker med är våra, blir hon förvånad då hon var helt säker på att det var deras. Alltså. Hur kan man ha så dålig koll? Hur kan man ha så lite ansvarskänsla när man jobbar inom barnomsorgen? Och hur kan den tredje pedagogen som kom lite efter sätta sig med ryggen mot barnen och dricka kaffe medan barnen kutar mot bilvägar och slår varandra? Jag såg hur pojkar använde ett oerhört hårt kroppsspråk mot flickor, jag såg hur flickor i prinsessklänningar hånade andra flickor som inte hade klänning på sig. Jag såg hur pojkar slog varandra med pinnar och jag såg hur dom puttade ned varandra från rutschkanan. Jag har sett den här förskolan förut. Då har lärarna suttit och rökt, mitt framför barnen, i sandlådan. Och anledningen till att jag känner igen just den här förskolan är för att jag har forskat på nätet om förskolor i området. Den här ligger nära oss, och är alltså rekommenderad av andra föräldrar. Den är bra, dom ska enligt sig själva lära ut flera språk och dom har en mycket barnanpassad arbetsmiljö. Men jag vet inte jag. Om det där är en bra förskola, då kommer Edith aldrig få gå på någon förskola. Då stannar jag hellre hemma med henne i så många år som det krävs. Edith mår bra i alla fall. Svullnaden har gått ner, hon är lite trött och lättretlig, men på gott humör. Jag höll mig förvånandsvärt lugn när olyckan hände. För jag såg ju, det var inget allvarligt. Det såg värre ut än vad det var. Men så fort vi kom hem och Edith somnat blev jag otroligt (och löjligt) skärrad. Jag blev orolig för hjärnskakning och som den nojiga dåre jag är, var jag tvungen att sitta och glo på henne i sömnen, så att hon andades. Precis hela tiden. I tre timmar. Det här kommer såklart hända igen. Kanske kommer något ännu värre hända. Det här var verkligen ingenting. Det vet jag ju. Men vad svårt det känns att släppa taget och låta någon annan se efter sitt barn, när man ser hur dom som ska se efter ditt barn, inte ser något alls.

onsdag 13 juni 2012

Jag har hört att det är bra att hålla igång!

8:30: Så vi började med att gå till lekparken. Man vet att det är jävulstidigt när alkisarna fortfarande ligger och sover i parken.

10:30 Vi gick runt på marknaden. Kände mig rätt pretto när jag handlade närproducerat och ekologiskt odlat. (Hur närproducerad kan en citron vara egentligen?)

Resten av dagen var lite av ett mästerskap i att vara hemmafru. Kokade rabarber och jordgubbssaft. Ja det känns ju lite märkligt att köpa frukt och koka saft av. Som den lantmänniska jag är från grunden kan jag nog inte minnas att det har hänt tidigare i mitt liv. Men det är ju godast med hemkokad saft. Och håller man sig till säsongens utbud blir det ju inte så dyrt ändå. Mår nu lite dåligt av min plötsliga Underbara Clara förändring.

Jaha. Bakade visst lite småkakor också. Kakor har blivit min nya sockerlast. All glass och allt godis kan slänga sig i väggen. Småkakor ska det vara. Som den tant jag egentligen är.
Hallongrottor och toscagrottor.

Sen en jävla fiskgryta mitt upp i allt. Som jag älskade. Men som man och barn fnös lite misstänksamt mot. Fuck you säger jag bara och hetsäter vidare. Själv. Undrar om man kan doppa hallongrottor i fiskgryta?

Som ni förstår blir en ju lite trött av att hålla på och vara så rekorderlig en hel dag.

Och trots all den här duktigheten har jag inte känt av en endaste liten förvärk. Magen är kvar. Bebisen verkar helt oberörd. Men ett annat barn föddes idag, den här gången ett barn med beräknad utkomst EFTER mitt. Positivt tänk nu gott folk. Positivt tänk. Och ett par hallongrottor.

Det är en prioriteringsfråga

Vissa dagar längtar jag mer tills att mamma och pappa kommer och hälsar på än att jag ska föda ett till barn till världen.

tisdag 12 juni 2012

Men det var till att vara känslig

Först slutade svtplay fungera. Sen läste jag om en kvinna med liknande BF som mig som fött sitt barn idag. Det var tillräckligt för att jag skulle gråta en skvätt (en ganska stor skvätt) och tröstplocka ur diskmaskin OCH torktumlare. Det har aldrig hänt förut kan jag tala om. Ty denna kvinna tar i vanliga fall ledigt från hushållsnära tjänster efter 18:00.
Och nu har jag gått och lagt mig. Lite sur och irriterad. Ingenting känns roligt. Och min man tittar på fotboll.

Hejdå

10 dagar kvar

Och ibland påminns jag om att det är ganska fint ändå med den där magen. Det verkar vara fler som tycker det.

Men nu var det i alla fall sista gången

Förra veckan när jag gick från kyrkan sa jag att vi nog inte ses igen förrän efter sommaren. Jag skulle antingen ha fött/vara för rädd att föda i kyrkan för att gå dit. Men, äh, här blir ju inga barn födda, så jag gick dit idag ändå. Den här gången satt jag i kyrkbänken och betraktade spektaklet medan dom andra fick springa efter Edith. Som inte riktigt har tålamod nog att sitta still länge nog när det sjungs.
Men idag var det nog sista gången. Jo, för dom var mycket övertygade om att jag skulle föda snart. "Inom tre dagar, det syns på dig". Vad dom nu menar med det. Själv vågar jag inte tro på något av det. Känner mig ganska så avslappnad nu faktiskt, inte alls sådär måste-föda-barn-nu-stressad som jag var för några dagar sedan.

måndag 11 juni 2012

Allt är inte sant

Den där artikeln som jag länkade till i förra inlägget. Den som fick mig att vilja flytta härifrån, bränna min bh och vråla argt var visst inte helt sann. Inte alls faktiskt.
Jag skickade många upprörda mail till min man och skällde ut mänskligheten pga den där artikeln. Min man som blev minst lika upprörd gjorde en enkel googling och hittade att det inte alls var sant. Man kan läsa här om hur det egentligen gick till. När artikeln skrevs. 2005.
Lärdomen vi kan dra av det här att jag fortfarande skyr journalister som pesten och att det fortfarande pågår en vidrig människohandel där ute. Det kan vi ju tänka lite extra på tycker jag.

Måndagarna tar aldrig slut

Vaknar och har ont. Som vanligt. Ont i höfter. Ont i rygg. Ont i ljumskar. Överallt finns det något som gör ont. Barnet vill inte kramas, hon står och skriker och pekar på teven. Jag vägrar sätta på teven. Vägrar låta henne få som hon vill när det gäller en sån fånig sak.
Mannen går till jobbet innan sju. Säkert för att slippa stök, gnäll och ont. Jag skulle göra samma sak.
Inget pålägg till frukostmackorna. Förutom majonäs. Men riktigt så desperat är jag inte. Än. Flingorna är nästan slut. Bara smul kvar. Jag hatar smul. Det smakar bara som smuts.
Börjar bli rastlös. Vågar inte göra planer med någon. Hoppas att värkar ska börja närsomhelst. Dessutom är det ju måndag. Det finns tvätt, plock, städ och veckohandling som behövs göras. Inte måste göras. Men skulle behöva göras. Det tar en hel dag för mig. Det är lagom mycket sysselsättning.
Läser om andra höggravida, som väntar liksom jag på att dom sista två veckorna ska gå snabbt. Ingen av dom verkar helt slut. Ingen av dom verkar vilja bryta ihop var tionde minut. Det vill inte jag heller försöker jag intala mig själv. Inte alls. Men kanske var tjugonde minut.
Har gett upp tv-bråket nu. Hon fick som hon ville tillslut. Har lyckats lära henne att om man gnäller tillräckligt mycket och skriker tillräckligt högt får man som man vill. Vad bra då.
Kom nu på att vi ska till läkaren idag, vaccinera Edith för sista gången på ett tag. Utan lugnande pappa. Bara stressade mamma. Det kan sluta precis hursomhelst.
Dricker en kopp te och läser nyheterna. Får ju passa på när barnet ändå dödar sin hjärna med hjärndöda barnprogram. Ramlar över den här artikeln som säger att eftersom det är lagligt med prostitution i Tyskland får man inte tacka nej till ett jobb inom sexindustrin utan att riskera förlora sin arbetslöshetsersättning. Jag blir så förbannat jävla skogstokig. Jag borde inte sitta här och vara måndagstrött. Jag borde slåss. Kämpa. Stå på barrikaden och skrika något om kvinnokamp. Människovärde. Fri vilja. Men när jag försöker resa mig gör det så ont i höften att jag måste sätta mig ner igen. Måndagar alltså. Dom tar visst aldrig slut.

lördag 9 juni 2012

Är jag i v.39 nu?

Jag kan inte direkt påstå att tvillingmagen (som alltså inte är en tvillingmage för er nytillkomna läsare) och jag kommer så bra överens just nu. Det är lite högt blodtryck (som är under kontroll, ingen fara) och det är lite svårt att klä på sig utan att se ut som en clown. En skjorta som glipar var väl kanske inte helt genomtänkt men ändå. Upptäckte idag världens bästa butik med vilostolar och vattenautomat där jag kunde sitta och ta igen mig medan man och barn shoppade upp alla pengar på film.
Sitter nu och googlar hur man får igång en förlossning. Engelsmannen som jag är gift med (än så länge) har mage att komma med strikta order om att inte föda barn under Sverige-England matchen nästa fredag. (Det är fotbolls-EM alltså, för er ointresserade läsare). Självklart känner jag att just nästa fredag är en mycket bra dag att föda barn på. Än så länge verkar Google säga mig att allt som är laxerande kan hjälpa, men samtidigt vara lite vanskligt. Själv känner jag att allt som är laxerande inte kommer hjälpa mig det minsta. Hoppas att ren viljestyrka hjälper bäst.

Love is in the air

Igår antydde mannen som utger sig för att vara min man att jag såg ut som "Pingvinresan" när jag gick omkring.
Googlar just nu hur det här med skilsmässa i Tyskland fungerar.

fredag 8 juni 2012

Kan någon förklara?

Varför gummistövlar är så förbaskat roligt att leka med hela tiden?

Och det här med syskonvagn var ju ett himla bra påhitt. Men var ska jag egentligen lägga bebisen någonstans?

Förresten

Jag förespråkar inte ensamlek. Tycker bara det är himla skönt om det fungerar. Vilket är långt ifrån ofta.

Fördelar och nackdelar

Nackdelen med att ha barn:
- Jag kan inte använda skitstarka skurmedel fullproppade med kemikalier när jag skurar golv, bord, tak, lister och överallt. Eller kan kan jag väl. Men jag vill ju inte. Problemet är bara att jag älskar skitstarka skurmedel fullproppade med kemikalier. Dom luktar så gott. Och skitstarkt. Dom här miljövänliga grejerna utan kemikalier luktar ju ingenting. Eller kanske lite kamomill på sin höjd. Blä för kamomill.

Fördelen med att ha ett barn som inte är en bebis längre:
- Har legat på sängen i 25 minuter nu och vilat medan barnet lekt själv i sitt rum. Det känns oerhört lovande inför framtiden.


torsdag 7 juni 2012

Det finns dårar till allt

Jag vet inte hur ni tänker, men när en står i kassan, försöker betala, packa i påse och hålla reda på en lös unge så hon inte river halva butiken, vill en inte att en främmande kvinna kommer fram och tar på magen samtidigt som hon frågar om det är tvillingar. Alltså. Verkligen inte.

onsdag 6 juni 2012

Uppmärksammad

Innan jag flyttade utomlands identifierade jag mig aldrig som svensk. Jag tänkte aldrig på mig själv som svensk. Jag tänkte inte riktigt på vad svenskt var för något. Det gör jag visserligen inte nu heller, men behovet av att vara svensk har ökat. Utlandsvensk. Flera gånger i veckan använder jag den benämningen på mig själv. Och jag vet inte riktigt varför. Det har inget med patriotism eller sådana fulheter att göra. Det har inte heller att göra med vem eller vilka som är svensk. Det är bara att glädjas åt ett land som gett mig fina minnen och en fin uppväxt, precis som jag kommer glädjas över Tyskland om några år. Så idag uppmärksammade vi den svenska nationaldagen med smörgåstårta och hemmagjorda flaggor. Vi är ju svenskar allihopa i den här familjen. På ett eller annat sätt.

Om vi ska reda ut ett och annat

Alltså jag vet ju att det är en stund kvar innan jag ska föda barn. Tro mig. Jag är smärtsamt medveten om det. Och jag vet att alla dom här sätta-igång-förlossnings-tipsen man kan hitta på internet inte fungerar. Jag vet allt det där. Men jag har vara så svårt att veta hur jag ska tänka kring den lilla stunden som är kvar för att hålla mig lugn. Jo men dels är jag så himla trött på att gå runt och ha ont i hela underlivet och resten av kroppen för den delen. Jag är trött på blodtrycksfall precis närsomhelst. Jag är trött på sammandragningar. Dessutom är jag så oerhört ivrig att få träffa det här barnet som växer inom mig. Och nu när det faktiskt inte alls är lång tid kvar så har jag ungefär noll tålamod kvar när det kommer till graviditeten. När jag tänker att det kan starta vilken dag som helst, för det kan det väl i princip göra, så blir jag lite lugn och glad. När som helst. Samtidigt gör det mig ju stressad. Vaddå närsomhelst? Kan jag inte åka in till stan då med risk för att börja föda närsomhelst? Och på kvällarna blir jag alltid så besviken, inga tecken på barnafödande, trots att det kan hända. Närsomhelst. När jag istället tänker att det kanske 2, tom 3 veckor kvar, så känner jag mig ganska lugn. Inte så stressad över det där närsomhelst. Jag kan gå till lekparken, träffa vänner, planera middag och känna mig rätt nöjd. Samtidigt blir jag så fruktansvärt uppgiven. Jag orkar inte ha såhär ont i 2-3 veckor till. Jag vet att det kommer fortsätta göra ont efter förlossningen. Men då kommer jag åtminstone kunna röra mig lite mer, ha på mig kläder som inte spricker i sömmarna (true story), och kanske kanske kunna sitta ner utan att börja gråta av andnöd pga bebissparkar på lungorna. Så varje dag/kväll är lite av en balansgång. Jag känner och tänker så mycket. Samtidigt som jag bara vill slappna av, ta det lugnt, leka lite extra ned Edith nu när jag har all tid i världen för henne. Men istället bryter jag ihop så fort Hass kommer innanför dörren, för jag behöver hjälp med ta mig tusan allt. Det enda som får mig att inte ha ont är när jag ligger i badet. Så där ligger jag 30-60 minuter varje kväll. Som ett russin ser jag ut när jag klivet upp. Det enda som får mig att skingra tankarna är att titta på amerikanska kärlekskomedier. Men i ärlighetens namn finns det inte jättemånga sådana som är tillräckligt bra att titta på. Och glass är ju bra också. Alltid. Sen kommer det värsta. Det här med att jag har det rätt bra ändå. Jag är ändå frisk. Jag behöver inte ligga inlagd på sjukhus, jag vhar inte fött mitt barn alldeles för tidigt. Jag är faktiskt gravid. Inget som är en självklarhet för alla här i världen. Jag har en man son hjälper mig med allt jag ber om, och ett barn med världens största tålamod när jag är så less. Jag har vänner som stöttar och hjälper, och jag kommer snart, kanske närsomhelst, få föda ett barn på rena lakan, i ett rent rum, med utbildad personal. Och då blir jag ännu mer uppgiven. Då vill jag orka och kämpa för alla andra som inte har det lika bra som mig. Inte sitta och gnälla och gråta över dom här dagarna som är kvar. Så, ha lite tålamod med mig. Om det gnälls mycket just nu på slutet så är det för att känner mig lite förvirrad. Och kanske börjar jag känna mig lite svag och orkeslös också. Inte jättebra med tanke att det kommer en förlossning, snart. Förr eller senare.

tisdag 5 juni 2012

Ett år efter alla andra

Edith har sagt "baba" till både mig och Hass en tid nu. Eller egentligen är det till vilken vuxen som helst som reagerar. Men nu så. Nu har hon börjat säga mamma också. Ett år efter att alla andra barn lärt sig hantera det svåra ordet. Roligt. Visst. Men nu vid nattningen måste jag ju säga att det är aningens påfrestande med någon som ropar mamma, om och om igen, följt av ett stort skratt. Upprepa sedan detta i all oändlighet.

Och nu

Orkar inte bråka, tjafsa, gorma och vråla mer med barnet. Mutar med kex och Pingu. Vinner inte pris som årets mama på mammabloggalan i år.

Bara trötthet

Så kvinna tryckte i sig två koppar hallonbladste imorse innan hon gick till tunnelbanestationen som ligger lite längre bort, men som har både hiss och rulltrappa. Allt för att slippa släpa ner vagn, unge och mage för en lång trappa. På vägen vill barnet inte åka i vagnen, vill bara springa år andra hållet. Kvinna får flämtande springa efter och gorma. Väl framme vid stationen visar det sig att alla rulltrappor och alla hissar är ur funktion. Kvinna får börja släpa vagn, unge och mage ner för en lång trappa ändå. En person erbjuder kvinnan hjälp, kvinnan mottar gärna hjälp. Personen som hjälper kvinnan med vagnen, tappar greppet halvvägs ner. Det är tur att barn är fastspänd och kvinnan är lite av en Hulken. Hon släpar ner vagnen själv dom sista trappstegen. Väl framme i kyrkan, där det ska sjungas sånger, ätas korv och ätas kanelbullar, börjar prästen smeka kvinnas mage och påpeka storleken (!) på magen. I köket står arga kvinnor som ska laga 15 smörgåstårtor till morgondagens nationaldagsfirande. Barnet vill gärna hjälpa till. Kvinnan försöker muta ut barnet och stänga dörren in till köket. Men dörren måste visst vara öppen. Av okänd anledning. Kvinna är under en halvtimme den enda föräldern där. Ingen annan som annars kommer på barngrupperna verkar dyka upp. Kvinnan får svår ångest över att behöva sjunga och äta korv med prästen, själv. Samtidigt får hon höra från köket att hon bara är en av dom där som inte brukar vara i kyrkan annars, bara på barngrupperna. Förstår inte konstigheten i det. Men det är visst konstigt. Tillslut kommer andra föräldrar och barn. Det blir roligt och trevligt. Det sjungs sånger och dansas en dans eller två. Sen är det dags för fika. Barnet äter tre korvar. Mamman vill ha en kanelbulle. Men. Dom. Har. Såklart. Inga. Kanelbullar. Istället har dom chokladmuffins. Med müsli i. Kvinna blir lite sur. (Läs: Jävligt sur) och vill storma ut ur lokalen. Gör inte det, sitter istället och ler godtroget mot dom arga kvinnorna i köket som nu flyttat ut ur köket med sina smörgåstårtor. Medan barnen plinkar på pianot i rummet gnäller dom arga kvinnorna över huvudvärk. Kvinnan vill gärna ryta ifrån. Gör inte det heller. Det blir tillslut dags att säga hejdå och åka hem. Vissa kommer kvinna inte se på länge. Det är ju semestrar och barnafödande och allt sånt i vägen. Går till tunnelbanan. Barnet håller på att somna i vagnen och allt börjar kännas fridfullt. Tills Hamburgs största förskoleklass ska åka med på samma tåg. Barnet vill inte sova alls. Bara skrika och vråla och kasta saker i golvet. Kvinnan börjar långsamt bryta ihop. Kvinna och barn kommer tillslut hem från tåg och skrik. Barnet somnar. Och det gör även kvinnan. Utan någon som helst antydan om att det ska födas något barn idag. Inte ens en endaste liten sammandragning. Ingenting. Bara enorm trötthet.

Jo för sanndrömmar finns visst!

Inatt har både jag och Hass drömt att jag ska föda barn idag.
Ja. Så blir det nog. Vill bara hinna förbi kyrkan för att sjunga lite sånger och äta ett par bullar först.

måndag 4 juni 2012

Bara en bild

På ett barn bakom en gardin

Lite modeblogg

Ni är så himla många som frågat om Ediths fina jacka. Och jag i min enfald har tänkt att det är så många som har den redan så jag har inte riktigt svarat ordentligt. Men ja den finns att köp nära er. På Kappahl nämligen. Den finns i blått och svart, men jag vet att den svarta är slutsåld på många ställen. Den blåa är minst lika snygg, själv hade jag velat ha en i grönt och en i rött. Kanske i gult också. I min storlek alltså.

söndag 3 juni 2012

Det bara blev så

Det började med ett foto i timmen av en slump. Sen blev det lite mer som en svår tvångstanke som jag inte kunde sluta med.
Dagen alltså. I bilder. Från Instagram. (@singoalla)

05:11 Vaknar. Kan inte somna om.

06:11 Får sällskap av en huligan

07:11 Väcker pappa med dockorna

08:11 Äter världsgod frukost. Världsgod.

09:11 Det är viktigt att ta igen sig.

10:11 Sover lite middag.

12:11 Äter. Igen.

13:11 Ut på promenad!

14:11 Hänger och härjar i lekparken.

15:11 Hänger och härjar på café. (Note to self: Det är inte jätteroligt på café för en 1,5 åring)

16:11 Dräller runt med mjölk istället för att titta på Shrek

17:11 Maken lagar söndagskött. Smördegsinbakad fläskfilé. Den gravida kvinnan som plötsligt börjat ha köttcravings blev mycket nöjd.

18:11 Leker med det där jävla duplot som ligger precis överallt.

19:11 Mamman får nog och tar sig ett bad. Ligger där i stillsamma 40 minuter.

20:11 Barnet har somnat och maken delar med sig av chips. Vi tittar på brittisk stand up. Succé.

21:11 Vi börjar titta på en fruktansvärt dålig film. Jag går och lägger mig i sängen och spelar ett litet parti Mahjong istället. Tror att jag ska somna inom en kvart.

22:11 Är fortfarande vaken. Tänker på bb-väskan jag packade förra helgen. Måste packa om den. Om och om igen.