torsdag 31 maj 2012

Minus tusen

För ungefär en halvtimme sedan fick jag ett stort filmsug. Edith hade somnat i tid, utomhus är det mörkt och regnigt och jag kände mig tillräckligt tillfreds med livet för att inte sitta och gnälla om det otillfredsställda livet. Bra läge för film.
Men. Nu är det inte så lätt att bara se på en film i det här hemmet. Nej det ska startas tekniska prylar, uppdateras, aktiveras, ses på trailers, diskuteras, argumenteras och sen buffras och väntas. Och sen har maken mage nog att säga att "det här går ju snabbt" eftersom han hittat en kabel som jag inte riktigt vet vad den gör, men snabbt går det tydligen.
Det där filmsuget jag hade för en halvtimme sedan är nere på minus tusen just nu. Det ska bli intressant att se om det blir någon film över huvudtaget innan jag somnar ikväll.

Ett annat klimat

Där går jag vaggandes fram med hela vagnen full med matvaror och ungen bredvid mig. Helt plötsligt, från ingenstans och som så många gånger förr, får ungen ett vedervärdigt utbrott. Jag har ingen aning om varför eller vad hon vill. Men jag provar den vanliga rutinen; kram, napp, vattenflaska, kex, kram igen. Det ena efter det andra ökar bara hennes frustration och hennes ilska. Jag begriper såklart att hon vill bäras. Men en sån sak fungerar inte längre med den här kroppen. Försök förklara det för en trött och vrålarg 1,5-åring. Men då, från ingenstans dyker hjälpen upp. Först i form av ett äldre tyskt par som vinkar och skojar med henne tills hon blir lugn och vinkar och skojar tillbaka. Sen i form av en turkisk familj som jag mött i lekparken några gånger. Pappan lyfter upp mitt barn, mamman tar min vagn och tillsammans går vi till vår port. Jag uttryckte min ömmaste tacksamhet på min vanliga hittepåtayska och var så nära tårar man kan komma. Alltså jag har totalt släppt min rädsla för främmande folk och försöker verkligen anamma det här alla-hjälper-vi-alla-klimatet som finns här och som jag aldrig upplevt lika tydligt i Sverige. Och det är inte första gången främmande folk "hjälper till" att roa barnet när hon är sådär sur och arg och ingenting hjälper. Det känns ju lite ovant och konstigt. Men jag börjar gilla det. Jag börjar känna att varför skulle inte alla hjälpas åt när det kommer till barn och trötta föräldrar?

onsdag 30 maj 2012

En instagramdag

Den nya taktiken var bra nära att falla sönder ganska tidigt imorse. Edith ställde ganska höga krav på underhållning och sysselsättning. Medan jag bara tyckte synd om mig själv, hade ont och ja, allt det där.
Men jag vet ju hemligheten till en nöjd dotter och en nöjd mamma. Städning. Jag orkar inte städa så mycket hemma längre. Plocka ihop och plocka upp dödar mig långsamt. Men att sitta på golvet och skura rent en barnvagn, det klarar vi av båda två. Och roligt är det. Och fint blev det. Ingen bild dock. Ni får väl föreställa er hur vagnen nästan glänser i solskenet. Ja. Sen flöt det liksom på. Edith har fått börja ha tålamod med mig numera snarare än tvärtom. Och det är ganska fint att se hur den där lilla barnhjärnan arbetar intensivt för att försöka förstå varför mamma är så långsam och tråkig just nu.
En bra känsla genom dagen. Jag packade tom bb-väskan i all hast och lyckades under en stund på eftermiddagen att inte tänka på förlossning och bebis. Det var ganska skönt faktiskt. Blir lite trött på mina egna tankar. Och känslor.
Duschade i ungefär 45 minuter efter att Edith somnat. Kom ut i hallen i all härlighet, ren och luktade gott. Det första jag såg var en helkroppsspegelbild av mig själv. Alltså. Det var inte det finaste jag sett. Sen trampade jag rakt i en sandhög och kände väl att jag ungefär där föll tillbaka i ett jäkla eländes hål. Kanske är sömn hemligheten hörrni. Ledsen och uppgiven på kvällen, glad och förväntansfull på morgonen. Ja, jag börjar ana ett mönster.

Ny taktik

Okej. Så jag har en ny taktik. Jag började dagen med att känna mig härlig, glad och nöjd med allt i hela tillvaron. Det är ju värt ett försök i alla fall.

tisdag 29 maj 2012

Vi har kommit till det här stadiet just nu

Glassätnig ur förpackning. Och med vi menar jag mig själv och mitt dåliga humör, min trötthet på livet och ett par ljumskar som känns som öppna sår. Alltså tröttheten på livet är väl egentligen vanlig grinighet. Hur mycket det än städas, diskas, tvättas, plockas och gnälls är det alltid städ, disk, tvätt och plock och en hel jävla massa gnäll. Precis överallt. Handlade två sorters blöjor idag och ungefär tusen tvättlappar. För håhåjaja vad roligt det är att torka ren barnstkjärtar från bajs och det är väl ungefär det livet kommer gå ut på snart. Väldigt snart.
Det enda jag orkar göra om kvällarna är gråta, gnälla, bli orolig och nervös inför vad som komma skall, spela fruktansvärt tråkiga spel på ipad, läsa på twitter och äta. Och dricka. Jag dricker så mycket vätska om kvällarna att den här höggraviditetskissnödigheten har nått oanade proportioner om nätterna. Nätterna där jag inte sover eftersom det gör ont i kroppen hur jag än ligger. Eller så är jag kissnödig. Eller svettig. Eller ledsen.
Är det såhär livet ska vara nu? Eländigt och hopplöst? Jag minns knappt hur min man ser ut pga jag orkar inte titta på honom mellan mina gråtattacker och mitt jävla ipadspelande.
Nu har vi haft lust i ett par år, det är väl nu nöden kommer antar jag. Vilken tur att vi gift oss och svurit på det där, i nöd och lust. Ja, det kan också vara så att jag trots en ganska behaglig graviditet med inte alltför många plågor, ingen viktuppgång alls och inga orosmoment värre än vanlig graviditetsnoja har tröttnat lite. Det kan alltså vara så. För nu, när jag är stor som ett freaking hus (som folk dessutom gärna talar om titt som tätt), och har så ont i ljumskar och höfter och får sammandragningar så fort jag kliver utanför dörren, kan jag nog känna att jag fått lite nog av det här.
Det här modet vi hela tiden blir tillsagd att vi ska hålla uppe, åt helvete med det. Det här positivs tänkandet som vissa säger är det bästa sättet att hantera motgångar, åt helvete med det också.
För just nu är det jag och min glassförpacknig son vältrar oss i total självömkan. Och Gud nåde mina gamla Falun-kompisar som har samma beräknat förlossningsdatum som mig om ni går och föder typ imorgon eller så. Bitterheten kommer kanske aldrig gå över av en sån sak.
Nu går vi och lägger oss och vaknar upp till en annan dag.
Hejdå

måndag 28 maj 2012

Min sovmorgon

Jag vaknade nyss. 07:34. Akut kissnödig men jäkligt nöjd ändå. 07:34 är lite annat än 06:04 som brukar vara standard i det här hemmet. Min plan var att smyga upp, gå på toa, smyga in i sovrummet igen och kanske somna om. Men när jag kliver upp inser jag att jag är den enda som är vaken. Mannen sover i soffan och barnet har inte ens haft vett nog att vakna. Min sovmorgon blev alltså allas sovmorgon. Känns lite orättvist faktiskt.

Update:
Klockan är nu 08:34 och dom jävlarna sover fortfarande! Hur är detta ens vetenskapligt möjligt?

lördag 26 maj 2012

Det är nära midnatt nu

Och ni undrar såklart vad den här partyprinsessan gör vaken? Jo förstår ni. Jag har lite av en Eurovision song contest-fest här. Tvingar dessutom min man att deltaga men Gud nåde honom om han börjar sno mat från min delikatessbricka.
Egentligen kunde jag väl gå och lägga mig nu. Den här röstningen är ju lite av det tråkigaste man kan utsätta sig för. Ja. Tävlingen i sig är ju inte särskilt rolig heller för den delen. Men maten var ju god i alla fall.
Roligare än så här blir det inte folk. Inte förrän jag ska föda barn. Gissar på lite sämre kvalité på maten då.

Update:
Kan vi ta bort Christer Björkman från den här tävlingen? Kan någon tala om för honom att det inte är han som vinner?

fredag 25 maj 2012

Det tog oss nästan hela dagen

Men vi kom faktiskt utanför dörren idag. Men parken som ligger alldeles runt hörnet förflyttar sig liksom längre och längre bort för varje dag som går. Konstigt det där egentligen. En annan sak som är konstigt är när föräldrar inte säger åt sina barn att det inte är okej att putta andra barn, ner för rutschekanan. Eller ta leksaker ur deras händer. Eller hälla en hink med sand i andras barnvagnar. Jag vet inte. Men en anger management-kurs för det barnet kanske vore på sin plats. Och en föräldrakurs till föräldrarna. Och en tyskakurs till mig så jag slipper stå och vända upp och ner på vagnen för att få bort all sand.

Känslan just nu

Vi får nog sitta såhär stora delar av dagen. Det känns som att hela bäckenet har öppnat upp sig. Hela vägen runt. Om inte ett barn ramlar ut där snart känns det som att resten av mitt innandöme kommer falla ut om jag böjer mig ner. Babianröv. Trodde det kom efter en förlossning, inte före.
Vila alltså. Världens tråkigaste sysselsättning när det finns rum att städa, tvätt att tvätta och skräp att slänga. (Ja för städning är lite av min hobby. Jag gillar det på riktigt alltså.) För att inte tala om alla lekplatser som finns att leka i och all sol som finns att lapa i sig.
Men jag vet. Jag är vuxen nog att veta när kroppen säger ifrån på riktigt. Och idag är det nog en riktig tillsägelse. Sitt still.

torsdag 24 maj 2012

Nej men vi är väl ute lite mer i solen och leker livsnjutare

Alltså jag avskyr ordet livsnjutare. Det låter äckligt och högmodigt på samma gång. Men när man har fina vänner runt sig på en picknickfilt och ungar överallt som smutsar ner sig i all härlighet så finns det ju inte mycket annat man kan göra än att gilla läget väldigt mycket. Även om det inte var jätteskönt att sitta på den där filten med hela bäckenet på väg ut.
Har därför börjat skissa på en liten picknickstol som jag ska uppfinna och tjäna pengar på.

onsdag 23 maj 2012

Vinden och allt annat har vänt

Jag som var så jäkla säker på att det här barnet i magen inte skulle vända på sig i tid. Jag som var så himla säker på att det var ett huvud jag känt strax under revbenet. Vi kan väl säga att det var förhastade slutsatser. Barnet ligger med huvudet ner nu, långt ner, så fixerad man kan bli enligt min läkare. Och jag har fått strikta order om att hålla mig hemmavid, eller mittemellan hem och sjukhus. "För när det här sätter igång kommer det gå snabbt" sa hon på tyskengelska. Alltså sånt vill jag ju inte höra. Nu är jag ju rädd för att föda på affären, eller på tunnelbanan, kanske i en hiss? Men än dröjer det lite hade jag tänkt. Det är 30 dagar kvar. Jag tror att bebisen kommer den 21 Juni. Jag är så säker på det datumet att jag spenderade hela dagen på stan. I värmen. Och somnade i hallen när jag kom hem medan Edith packade upp matvaror. En ganska bra arbetsfördelning.

Under natten

Vaknade upp i blöta lakan och trodde på allvar att vattnet hade gått. I sömnen. Insåg ganska snabbt att det var en blandad kompott av svett, dregel och läckande bröstmjölk. So it begins tänkte jag för mig själv.

Det annars under nattetid mycket gnälliga barnet har så vitt jag vet varit helt tyst. Den enda logiska förklaringen till det skulle naturligtvis vara att hon avlidit av värmeslag inne i sitt mörka och varma rum. Jag gjorde alltså det enda rätta. Smög in i hennes, förvånansvärt inte så varma rum, lutade mig över hennes sängkant och stod och flämtade som en annan dåre tills jag kunde höra hennes jämna och stabila andetag.

Öppnade kylskåpsdörren och svepte en halvliter mjölk. Direkt ur paketet. (OBS, säg inget om det till min man. Han är lite knusslig när det kommer till sånt där). Kände doften av cigarettrök och trodde graviditetsnäsan spelade mig ett spratt. Men när jag tittade efter såg jag att grannen också var vaken. Sittandes på balkongen halvnaken och rökandes. Vände mig om och såg att våra balkongfönster är helt öppna. Fri infart för valfri duva att skita sönder all tvätt och allt annat vi äger och har där för den delen. Kan nu inte somna om pga det. Måste hålla vakt och skrämma bort duvjävlarna om dom kommer i närheten. (Att gå ut på balkongen och väsnas genom att stänga fönstrena är otänkbart). Sitter här på min vakt nu. Spanar efter dom vidriga små liven. Spärrar upp mina ögon till en vansinnesblick. Det borde hålla dom borta.

Och barnet i magen rör på sig precis hela tiden. Det gjorde inte Edith, fast jag trodde då att hon var vild i magen. Hon var i princip omärkbar jämfört med det här barnet. Och ändå vill han inte lägga sig rätt. Varje dag känner jag det där huvudet strax under revbenet på höger sida följt av en spark direkt på urinblåsan samt bäckenet. Jävla barn. Det ska till att jävlas från första stund.

Har en nyvunnen städmani också. Mamma säger att det händer alltid strax innan förlossning. Problemet är att jag nu inte vill föda något barn riktigt än. Vill hinna skura kakel, dammsuga under och bakom alla möbler, tvätta täcken och kuddar, samt sortera garderober innan barnet kommer. Helt normala grejer att göra i 24 graders värme och typ 89% luftfuktighet med världens största mage i vädret. Ibland tänker jag att det kan vara bara två veckor kvar innan jag ska föda barn. Då får jag lite panik. Jag har inte packat någon väska än. Varken till mig eller Edith. Jag har väl inte rett ut det där med barnvakt till Edith än heller. Jag har frågat några. Och dom ställer gärna upp. Men jag ser framför mig att ingen är hemma när jag väl ska till att föda så jag kommer få ligga och krysta samtidigt som jag ska försöka muta bort henne från att riva ner alla sladdar och sånt som kan finnas i ett förlossningsrum. Om jag får krysta. Det där är ju inte heller helt självklart än hur barnet ska komma till världen. Just nu känner jag mest att bara det kommer till världen med hälsan i behåll så får det komma hur det vill.

Snart har jag varit vaken i två timmar. Svetten har sjunkit in i kroppen. Brösten har slutat läcka. Jag har druckit lite mer mjölk. Ur ett glas den här gången. Vill ju inte reta upp min man onödigt mycket. Kanske ska jag försöka sova en timme till. Innan familjedramat "Höggravid kvinna handskas med familjeliv i värmebölja" bestående av tre delar startar på riktigt.

måndag 21 maj 2012

Det skulle ha varit ett viktigt blogginlägg här

Om politik och feminism. Javisst. Jag tänkte lyfta på den lätta lilla stenen. Men allvarligt talat. Det är sommar, jag är höggravid och har ett sjukligt stort städbehov. Jag är med andra ord lite trött nu. Jag ber om att få återkomma. I höst eller så.

Update:
Försökte skriva lite om det där med feminism och politik igen. Det slutade med att jag slog mig själv i pannan och skrek "Kiss i hjärnaaaaaaaan" hundra gånger. Hur svårt kan det egentligen vara att formulera något som är så självklart?

Vilken?

När min man säger "it's in the messy drawer" undrar jag alltid vilken han menar.

lördag 19 maj 2012

Såhär bra kan man ju faktiskt ha det

Solvärme och picknick i världens bästa park i världens bästa stad. Och jag grät inte en enda gång. 




torsdag 17 maj 2012

Det enda jag vill göra...

...är att sitta med min iPad och spela spel hela dagen. Kanske dricker jag cola och äter glass också. Hur blev jag 14 år igen?

onsdag 16 maj 2012

We shall owercome

Jag har lite svårt att sitta still. Inte bara för att jag måste, bokstavligt talar, jaga efter en 1,5 åring som har bestämt sig för att börja klättra på allt och välta allt som inte går att klättras på. Dessutom tycker jag inte om stök i långa loppet. Så efter ett par dagar med ofrivilligt stök pga samma 1,5 åring som tömmer alla lådor hon hittar vill jag ju städa. Plocka. Dona.
Men. Då tycker alltså den här höggravida kroppen att det är lämpligt med både ryggskott och förvärkar. Med andra ord, jag måste sitta still. För att inte grina av ryggont, eventuellt föda på golvet. Det ofödda barnet har ju dessutom bestämt sig för att ligga åt fel håll också. Med rumpan ner. Vilket stressar mig. Enormt mycket. Trots att barnet har några veckor kvar på sig att vända sig om har jag redan gråtit mig till sömns pga risk för kejsarsnitt.
Så här sitter jag nu. I en fotölj. Jag har spridit ut russin och dinkelkakor på golvet så att 1,5 åringen kan roa sig med något annat än jävulskap en stund. Och jag känner mig ju inte helt tillfreds med tillvaron just nu.
Men. Det går väl över. Precis som allt annat va?

måndag 14 maj 2012

Om var jag kommer ifrån

Anna undrade om mitt ursprung. Var jag kommer ifrån.
Det är så himla exotiskt förstår ni. Med en jämtländsk mor och en värmländsk far är jag uppvuxen i Falun. Ja där bodde jag i 24 år och tyckte det var himla festligt. Falun är en väldigt bra stad. På många sätt och vis. Fast det bästa jag faktiskt gjort var att lämna allt kvar och flytta därifrån. Med det sagt menar jag inte att jag har några olösta konflikter, eller har brutit med alla som hjälpt mig forma den jag är idag. Tvärtom. Jag har en fin men något distansierad relation med de flesta av mina barndomsvänner. Men jag längtar inte så mycket tillbaka till själva staden i sig just nu. Har man en barndomsstad, en kärna, där alla minnen skapats från barnsben och framåt, så finns den väl alltid kvar i ens hjärta? Var man än i världen finns? För mig är det i alla fall så. Jag har försonats med allt det jag avskydde med staden under min uppväxt och ser nu allt det fina i att komma tillbaka och hälsa på då och då.

Om Hamburg. Och vad gör vi egentligen här?

Det började med att jag sa till min man, "Sök jobb utomlands, nu när vi kan". Jag tänkte att han kunde ta en projektanställning någonstans. London kanske. New York förhoppningsvis. Australien måhända? Ja. Medan jag var mammaledig kunde ju han försörja oss och så kunde vi ju testa livet utanför det där rosa radhuset i Tumba, som jag om sanningen ska fram inte trivdes så värst bra i.
Och helt plötsligt en dag så fick han ett erbjudande om ett jobb. I Hamburg. Jag skrattade. Alltså Hamburg? Jag hade visserligen varit här en gång tidigare. Jag minns inte så många detaljer kring den helgen faktiskt. Kan ha med mängden öl att göra och att vi festade i två dygn på Reeperbahn. 
Staden i sig lämnade väl inte ett jättestort intryck på mig. Tvärtom om jag ska vara ärlig.
Men så stod vi där, jag ville flytta, Hass fick erbjudande om ett bra jobb där flyttkostnaderna skulle betalas av företaget, och vi hade ungefär 3 dagar på oss att göra ett val.
Jag tror att vi egentligen bestämde oss i samma sekund som erbjudandet kom, och efter lite panikgooglingar såklart. Sen började flyttkaoset. Ett hus skulle tömmas, våra ägodelar skulle krympas ner och passa i en skåpbil, huset i sig skulle säljas, och vi, familjen, skulle fungera under tiden.
Och det gjorde den. 16 Juni 2011 gick första omgången i den evighetslånga flytten.
Om det var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Hamburg? Nej. Verkligen inte. Första dygnet hatade jag allt som hade med Hamburg, Tyskland och flytten att göra. Fast jag tror det hade mer med stress och nervositet att göra än staden och landet i sig.
För redan efter ett par dagar såg vi potential i den här staden. Vi såg hur vi kunde leva. Vi förstod att det var precis såhär vi ville ha det. Hur då ha det? Ja, men bo i en storstad utanför Sverige.
Jag trodde väl aldrig att jag, mellanstadstjejen från mellansverige skulle vilja bo i en storstad. Jag som tidigare varit rädd för allt som har med folkmassor, stress och kollektivtrafik att göra. 
Och vad är det egentligen för fel på Sverige då? Inget alls faktiskt. Men ju mer man läser om andra länder, förstår hur andra länder fungerar, så är inte Sverige så bra alla gånger. Det är inte Tyskland heller. Eller något annat land för den delen. Men vissa saker är viktigare än andra. Ja, Sverige ligger väldigt långt fram när det kommer till jämställdhet. Det är sant. Det betyder inte att det är perfekt för det. Det betyder inte att det väger upp att Sverige Demokraterna fick chockartat många röster den där hösten som Edith föddes. Eller att sjukvården blir sämre. Eller att sjuka människor utförsäkras. Eller att Hass kunde se likheter med hur Sverige faller samman, precis på samma sätt som England gjorde under Thatchers ledning. 
Tyskland som land är både konservativt och eftersträvande många gånger. Men eftersom landet är uppdelat i vad man kan likna som delstater i USA så finns det ett eget styre i Hamburg. Och Hamburg som delstat kämpar hårt (om än långsamt) för att jämna ut orättvisor och ojämställdhet. 
Fast, det är ett himla omodernt land faktiskt. När vi nämner bank-id, skrattar dom åt oss för dom tror att vi på riktigt skämtar. Ja. Mer teknikrädda människor får ni leta efter. Dom har papper för allt. Som ska skickas fram och tillbaka i flera månader innan besked kan komma i gällande ärende. Dom använder fortfarande analoga kameror eftersom dom är rädda att någon ska hacka sig in i en digitalkamera. 
Många män och kvinnor tycker att kvinnor ska vara hemma med barn, eller hemma och ta hand om hemmet. För alltid. Och samhället är byggt på den tanken, vilket gör att barnomsorgen är lite av ett helvete att förstå sig på faktiskt. Dyrt och missgynnande. Men det sker en förändring. Dock en väldigt långsam sådan. 
Sen finns det ju så mycket annat än politik och välfärdsfrågor som gör att vi trivs så bra här.
Människorna till exempel. Man ska inte dra alla 80 miljoner tyskar över en kam. Vilket väldigt många gör. Men jag tycker att nordtyskar är fantastiska, när man väl har fattat hur dom fungerar. Dom kan nämligen vara lika härligt öppna, glada, trevliga och oerhört hjälpsamma som oförskämda och egoistiska. Men det mesta handlar om att jag inte kan språket så bra och jag är framförallt inte så van vid den formella tonen som är dagligt bruk här. För det ska hälsas, precis överallt. Går man in till ett väntrum hos läkaren, ja då ska det hälsas. Och det ska hälsas med Herr och Fru som titel. Och gärna en yrkestitel om det finns.
Det hälsas artigt på gatan, i hissen, i en vanlig jävla kassakö. Och man ska hälsa trevlig kväll, trevlig helg, trevligt liv och allt man kan tänka sig. Det är, för mig, som inte förstår mig på auktoritet och titlar, ganska svårt att hantera ibland. Men jag lär mig. Att dels anpassa mig men framförallt att göra det på ett sätt så dom inte förolämpas av min klumpighet. Kommer man bara förbi den biten, så blir jag i alla fall alltid glad av alla här.
Staden i sig är ju också bidragande orsak till att jag trivs. Det fula som blandas med det fina. Det lyxiga på ena sidan gatan, och det förfallna på andra sidan. Oavsett klasskillnader och bakgrund samsas alla på samma ställe. Och det tycker jag är helt fascinerande. Jag känner alltid att jag passar in. Var jag än går. (En viss sanning med modifikation, det finns såklart väldigt väldigt rika stadsdelar, där jag kanske inte alltid känner mig helt bekväm) I Stockholm kände jag mig alltid felplacerad.
Den bohemiska öppenheten, den konstnärliga friheten och den höga toleransnivån för vad som är fint och vad som är fult är helt fantastisk här. 
Jag älskar att jag kan leva i en storstad utan att riktigt känna att det är en så stor stad. Den är trots allt dubbelt så stor som Stockholm, men jag tycker nog inte att det märks. Eller har jag redan anpassat mig till storstadsflödet? Så kan det såklart vara.
Hur det än är, så har tillvaron, livet eller vad ni nu väljer att kalla det, aldrig känts så rätt som det gör här i norra Tyskland. I Hamburg Hansastad som har allt jag vill ha och behöver. Just nu.
Och jag är inte ensam om det. Jag menar, det måste ju finnas en anledning till att The Guardian har valt Hamburg som en av de bästa platserna på jorden att leva på.
Vad som är sämst med att bo här är nog att jag inte kan åka på söndagsmiddag hos mamma och pappa. Eller att jag inte kan ringa mamma och säga, snälla kom förbi efter jobbet. Eller att se mina barndomsvänners barn födas och bli stora på facebook och bloggar, inte i det verkliga livet. Men inget av det väger just nu upp för allt jag får här. 

Nu drar vi ett streck över det här

Jag har inte hängt med riktigt här och har inte svarat på några kommentarer på...tja, ett tag.
Jag tycker inte jag ska behöva be om ursäkt för det. Alltså, jag har ju, precis som ni ett liv som kommer emellan ibland. Men nu är det egentligen inte det riktiga livet som kommit emellan mig och er.
Det är en iPad som fått all min uppmärksamhet dom senaste dagarna. Men nu kanske vi kan börja om va? Vad säger ni? Vi drar väl ett streck över det här nu och går vidare va?

Det handlar om balans

Jag tänkte vara jävligt produktiv senare idag. Veckohandla, gå till lekparken, tvätta och lite sånt där ni vet. Typiska måndagssysslor. Men alltså jag tänkte göra det sen. Efter lunch och middagssovning. Därför kompenserar jag upp med att sitta i soffan med nattlinne på och titta på film med barnet fram tills dess. Okej?

söndag 13 maj 2012

Mutti ist die BESTE

Det är morsdag idag i Tyskland. Och Edith verkar ha uppfattat vad den här morsan behövde. Jordgubbsplantor till balkongen, Dirty Dancing för alla kommande vakennätter och en flaska vin. Succé!

fredag 11 maj 2012

Om han som är min man

Duktiga Tjejen har en hel bunt med frågor. Lite om min man. Som heter Hass. Som betyder hat på tyska. Jag tycker det är himla roligt faktiskt och vill gärna prata om det så fort jag får chansen. Han är född i England men har bott i en massa herrans länder under sin uppväxt. Han jobbar inom it kan man väl säga. Är sådär viktig ni vet. Med kavaj, har ett eget team, är lite chefig sådär men ändå rätt tekniskt lagd. Ja, ni fattar. Vill ändra arbetssätt och företag. Ja, viktig alltså. När vi träffades läste jag ett konstförberedande basår på en folkhögskola i den minsta lilla hålan i Värmland du kan finna. Där var jag nästan äldst. Men levde så bra ändå. Åh det var folkölsdans sent på nätterna och målande och skapande hela dagarna. Jag skulle finna livet, bli lesbisk och kanske flytta till Norge efteråt. Det var min plan. En storslagen plan som jag tänkte hålla fast vid medan jag tovade ull och drejade krukor.
Sen en dag blev jag sjuk. Mitt under rådande svininfluensatid blev jag sängliggande och feberyrslig. Efter 5 sängliggande dagar började jag chatta lite på det där som ni kallar för internet. Jahadå. Det var liksom det enda jag kunde orka med. Och där började jag chatta med en äldre kille i Stockholm. Jaha. Inget mer med det. Och sen pratade vi i telefon. Inget mer med det heller. Han var ungefär lika intressant för mig som en multiplikationstabell. Kom ihåg att jag skulle bli lesbisk och flytta till Norge.
Men så gick tiden. Inte så lång tid. Men ändå en tid. Jag blev frisk. Och drack öl. En mycket bakfull morgon ringde han mig och sa att han ville komma och hälsa på. Det var alltså en liten bensträckare på ungefär 40 mil mellan oss när han ringde mig. Jag grymtade något, skrattade och la på. Sen minns jag inte alla detaljer. Jag minns bara att jag fem timmar senare gick ut till parkeringen och mötte mannen som kört ända till Värmland för att säga hej. Ja, det borde ju såklart ha ringt några varningsklockor här. Jag tror till och med att jag sa något till honom om att han var galen. Vansinnig. Han borde åka hem. Och det gjorde han också. Med mig i bilen. (Förtydligande: Jag åkte med frivilligt). Ja för det var väl något där. I hans blick, eller hela hans uppenbarelse som fick mig att bara våga. Och herrejävlar vad glad jag är att jag åkte med. Han var visserligen ingen kvinna, och bodde inte i Norge. Men han var den jag blev kär i. Även om jag hela tiden sa att jag inte var kär. Och skulle minsann inte bli det heller. "Jag har inte plats för det i mitt liv just nu, tack".
Sen hände allt väldigt snabbt. Vi har inte riktigt hunnit känna varandra ogravida så att säga då jag visst väntade barn redan efter några månader tillsammans. Jaha. Hej och hå. Inget Norge för mig. Nej det blev ett rosa radhus i en Stockholmsförort istället. Och ett barn som kom och förändrade allt. Men inte till det sämre. Men till något annat. Tryggare och finare. Sen bestämde vi oss för att riva upp allt det där trygga och flyttade till Tyskland. Äventyrligt. Och här är vi nu. När lillebror föds kommer vi har varit tillsammans i 2,5 år. Jag har aldrig haft ett lika långt förhållande förut. 2,5 år. Det är inte så lång tid alls det faktiskt. Dessutom är tid och ålder sånt där man inte ska hålla på att rota i för mycket. Man vet väl när det känns rätt helt enkelt?

torsdag 10 maj 2012

Lösningen

Vi har haft besök idag. Och jag måste säga att det här med två barn verkar vara en smidig lösning på ganska mycket faktiskt. Låt den ena barnet äta, och det andra rengöra.

Translation:
We had some nice visitors today. And I actually must say that two kids looks to be the solution for a few problems. Just let one kid eat and let the other one clean up.

Om språket

Fifi undrade hur det fungerade med språk hos oss. Och det undrar jag också om jag ska vara helt ärlig.
Vi pratar lite allt möjligt hemma hos oss. Jag pratar i princip bara svenska med Edith. Men eftersom jag pratar både engelska med min man ibland och med mina engelsktalande vänner så pratar jag en hel del engelska med Edith. Min man försöker enbart prata engelska med Edith, men eftersom han pratar en del svenska med mig, så faller det sig ganska naturligt att han pratar svenska med Edith också. Och nu när vi bor i Tyskland vill vi ju att hon ska lära sig tyska. Så det blir en del tysk tv, och vi umgås med några tyskar, för att inte tala om alla tyska tanter som vill klappa det lilla barnet på kinden och bjuda på godis. (Skumma tyskar, vill alltid bjuda barn på godis. Varför har dom ens alltid godis i fickan?) Dessutom kommer hon gå på tysktalande förskola så småningom, vilket kommer leda till förbättrad tyska hos henne. Så det blir trespråkigt här hemma. Jag har läst en del om flerspråkiga barn och det verkar som om barn klarar av att lära sig ganska många språk fram tills dom blir ungefär 13 år. Dom kommer alltid ha ett huvudspråk, vilket det blir vet vi ju inte riktigt än. Det beror väl på var vi bor när barnen blir lite äldre. Däremot kan flerspråkiga barn bli lite sena i talet. Och hon säger ju inte så mycket. Eller, hon säger en hel del, men inte så många ord. Men det gör ju inte alla enspråkiga barn heller vid den här åldern, så jag är inte så orolig över det. Jag umgås med många som pratar både två,tre och fyra språk hemma och får höra många berättelser om barn som inte sa ett ord tills dom fyllde tre, men då helt plötsligt kunde dom både flytande engelska, tyska, danska och svenska. Så jag är inte så orolig för Ediths språkutveckling, mer än att jag för min skull skulle tycka det vore lättare att ha att göra med ett barn som har den starkaste viljan, men inte riktigt ett bra sätt att uttrycka sig på.
Det hela fungerar i alla fall väldigt bra för oss alla. Det är roligt med språk, om än lite svårt och frustrerande emellanåt. Men jag hoppas att trespråkigheten är mer en fördel för Edith snarare än en nackdel.

Hon kan inte prata än men gör sig ganska väl förstådd ändå

Som när hon springer till teven det första hon gör när hon vaknar, håller upp händerna som i en kram och vrålar lyckligt. Och när jag sätter på teven applåderar hon och dansar runt i ring. Det kan vara sånt här som gör att vissa föräldrar inte låter sina barn se på teve. Jag förstår det nu.

Eller som när hon försöker knäppa min kofta över magen och det inte riktigt går. Och hon klappar mig på magen och skrattar. Ja. Bra. Då går vi vidare.

onsdag 9 maj 2012

Det är sommar här

Och jag är skitglad för alla era bloggönskemål. Mycket bra och mycket intressant.
Men nu är det ju sommar här som sagt. Och då finns det ju annat att göra.

Vilken tur att hon har en lugn och trygg pappa

Jag har dragit ut på dom här vaccinationerna för Edith helt medvetet. Det är nämligen det värsta jag vet. Eller det är det värsta hon vet, vilket i sin tur blir det värsta jag vet. Det faktum att hon skriker tills hon nästan svimmar så fort hon ser en läkare, eller kommer in till läkarens rum, gör hela proceduren till en liten mardröm. Att försöka prata om annat än bara ta sprutan har varit helt otänkbart pga paniken hos henne. Efter varje vaccination behöver jag en hel dag att vila upp mig på, eftersom det är en sån fysisk och psykisk påfrestning för mig. Dom har lite extra vaccinationer här i Tyskland så det har varit väldigt intensivt (var fjärde vecka) sen vi flyttade hit (för 11 månader sedan).
Men vet ni. All den här paniken och all ångest kring vaccination kan vara helt och hållet mitt fel. För idag hände något helt otänkbart. Vi var där hos doktorn. Hon lekte med leksakerna i väntrummet. Vi kunde prata om andra hälsorelaterade saker med läkaren och hon tog en spruta. Utan ett enda ljud. Inget. Helt tyst. Bara ett förvirrat leende. Hemligheten var hennes far. Hennes totalt lugna och opåverkade far som tog bort stressen hos henne, som jag med största sannolikhet smittat henne med tidigare.
Alltså jag som sagt så dumma saker som: "Barn som inte skriker när dom får en spruta får nog utstå en hel del hemma". Ja. En totalt idiotisk och fördomsfull sak att säga. Jag håller med. Men det har väl varit det enda jag har kunnat gömma mig bakom. Trösta mig med när jag tyckt det varit så himla jobbigt att gå till läkaren med Edith. Nu får jag naturligtvis ta tillbaka allt det där samtidigt som jag måste sluta sprida oro och stress till mitt barn. Det här med att vara förälder och en god förebild alltså. Inte det lättaste jag gjort.

Ni är faktiskt bättre än familjeliv

Men enligt era uppgifter låter det inte riktigt rimligt med fixering av barn nr.2 med 6 veckor kvar av graviditeten. ELLER så föder jag barn ganska så snart. Vilket jag inte är redo för riktigt.
Jaha. Det är väl gammal vanlig graviditetssmärta helt enkelt. Som gjorde att jag sov mestadels i en fotölj inatt eftersom jag trodde något skulle få sönder om jag låg ner. (Dessutom har Edith haft något som liknar mardrömmar och vaknat rätt ofta. Varje kvart faktiskt. Mellan 02.41 och 05.23. Men vem håller egentligen koll? Ingen ide att ligga ner och ha det bra i alla fall)
Men idag är en ny dag. Och gårdagen kommer aldrig tillbaka. En dag mindre av smärta, 18 månadersvrål och annat elände.

tisdag 8 maj 2012

Hej familjeliv

Jo jag undrar bara om man kan känna när barnet i magen fixerar sig? Och hur tidigt fixerar sig barnet vid omgång nummer två så att säga?
Det känns nämligen som att hela mitt underliv med tillhörande bäcken håller på att gå sönder. När som helst. Dessutom kom jag på idag att folk faktiskt föder barn i v.37 och sånt där. Och tills dess är det ju inte så långt kvar. Inte så långt alls faktiskt. Jaha. Nu panikar jag lite här känner jag. Det var ju inte så bra. Gör ju skitont det här att vara gravid.

Hejdå

Ibland

Ibland blir jag lite trött på att bo ganska så centralt i en ganska stor stad med ganska mycket folk. Som när vi ska gå till lekparken och det är någon slags fest där och människor ligger på bänkarna och sover. Fyra en vanlig eftermiddag.

Men ibland är det också väldigt fint att bo just såhär och just här. Kanske vill jag bo på landet. Någon gång. Det ser himla fint ut på bild. Men jag älskar sorlet, tempot och doften av storstad för mycket för att tänka på sånt.

måndag 7 maj 2012

Bullar i ugn

Ja det är lite svårt att kräma ur sig någonting just nu i bloggeriet. Har liksom fullt upp med att bara få en dag att gå. Och nu när kroppen börjar säga ifrån också (föreställer mig att den säger något i stil med: "Höggravida kvinnor bör ej bära tungt, bör ej dammsuga, bör enbart sitta i soffan och vila") Problemet är väl bara att jag inte kan sitta still. Även om barnlekarna sker ganska mycket på golvnivå just nu (man kan bygga med en hel del lego och klossar från en madrass på golvet) så behövs det ju göras en del annat också. Det där vanliga vardagstramset tar oerhört lång tid nu. Antingen för att jag är så långsam pga upprepade sammandragningar eller lågt-blodtrycks-svimningakänslor. Eller för att barnet ska hjälpa till. Med precis allt. Och hon är inte jättesnabb på att hänga tvätt. Eller så måste jag vänta på att den andra vuxna som ingår i den här familjen kommer hem och gör saker och ting. Ja ni hör ju. Världsrekord i tråkigheter.

Fast idag bakade jag bullar. Det tog en halv dag från att inhandla ingredienser till provsmakning. Kanske blir det en bullmamma av mig ändå? Det har ju alltid varit lite av en inneboende dröm.

Fram tills att jag har lättare att klämma ur mig saker och ting (i dubbel bemärkelse) kan vi väl göra en rolig grej som jag sett andra bloggare göra. Nu är dom lite roligare och lite bättre bloggare. Men vi ska inte diskriminera någon?
Så, kan ni inte ge mig lite önskerubriker? Eller teman? Fråga något! Säg något! Ge mig lite stöd här nu så jag kan skriva om något som inte bara intresserar mig. (Bullar i ugn och sånt där ni vet)

Tack på förhand
Med vänlig hälsning,
Tiggaren_85

lördag 5 maj 2012

Skiftbyte

Fram tills nu har jag känt att graviditeten gått så jäkla fort. "Snart ligger jag och föder" har jag tänkt i ca 30 veckor. Men nu, när alla andra är med på det och säger att nu är det nära, då tycker jag det är en evighet kvar. Sju veckor till? Eller åtta om jag har otur? (Kvinnor går bara en vecka över tiden här). Hur ska jag orka? Igår kväll låg jag och vrålade åt Hass att skära ut barnet. Det överlever. Ut med det bara. Och idag har jag läst om alla "husmorstips" om hur kvinnor kan sätta igång förlossningen. Fast vi vet ju att det inte är på allvar det här. Vi vet ju att barn som föds tidigt klarar sig för det mesta helt utan några konstigheter, fast vi vill väl gärna låta barnet ligga kvar i magen tills det är redo. Vi vet. Men det går ändå inte att komma ifrån att det börjar bli lite segt, tröttsamt och tungt nu. Det kan hända att den gnällfria graviditeten övergår nu till den lite lätt ynkliga graviditeten. Vi får väl se.

Det senaste

Barnet har lärt sig ta av sig alla sina kläder. Vi får nog räkna med en del nakenchockar framöver.

Ensam hemma

Jag är ensam hemma. Alltså helt ensam. Ingen man. Inget barn. Bara jag. Och vad gör jag? Jag sätter mig och syr såklart. Och hur går det? Jag syr ju inte så ofta längre. Så dom där kunskaperna jag eventuellt en gång i tiden haft är numera bortglömda. Det går inte så bra med andra ord.
Så nu har jag lyckats stöka ner hela hemmet med tyger och kartonger, plus att jag har en hel bunt påbörjade projekt som borde göras klart/göras om. Men jag måste ju städa nu. Dubbelt så mycket.
Det här med att det är barn som stökar ner mest, det tror jag inte alls på.

fredag 4 maj 2012

Ungefär den här nivån är vi på idag.

Jag fattar inte

Bara för att vi hade en bra, fin, rolig och konfliktfri dag igår, måste det verkligen betyda att det inte finns plats för roligheter och tålamod idag? Varför måste det vara antingen toppenbra eller så jävla uruselt att jag vill säga upp mig från livet? Klockan är inte ens åtta och rent spontant orkar jag inte mer idag. Kul att vi bara har 12 timmar kvar att härda ut. Men snart är det läggdags igen hörrni.

torsdag 3 maj 2012

När packade ni bb-väskan?

Igår pratade jag med min barnmorska om amning i nästan två timmar.
Jag vill verkligen försöka amma den här gången. Förhoppningsvis är jag mer avslappnad, mindre deprimerad och har mer hjälp från barnmorskorna. Men hela amningsproceduren är för mig oerhört svår att ta till mig och förstå. Ett känsligt ämne.
Men efter allt prat igår om amning, tekniker, möjligheter och förhoppningar känns det väldigt bra. Jag känner mig helt orädd just nu. Och det mina vänner är inte helt vanligt hos någon som byggt upp rädslor för allt och ingenting.

Så nu återstår bara två frågor.
När börjar man packa bb-väskan? Och hur mycket mer kan det få plats i magen egentligen?

onsdag 2 maj 2012

Omoraliskt

Jag har hunnit tvätta två maskiner tvätt, dammsugit, skurat golv, plockat upp leksaker i 42 omgångar, dansat rockabillydans med dottern och hunnit äta två frukostar. Innan klockan slog nio. Ja. Jag har varit vaken ett tag. Det är väl så när man har ett barn som tycket att dygnet börjar strax innan natten faktiskt tagit slut. Långt innan barnprogram börjar sändas på tv. Långt innan jag egentligen vill kliva upp. Långt innan vad som borde vara tillåtet.

tisdag 1 maj 2012

Och där kom första solbrännan också

Det ska väl synas att man suttit i solen menar jag.

Ett år har gått

Men det känns som det var alldeles nyss vi stod där och sa ja till att älska varandra tills döden skiljer oss åt. Eller gjorde vi verkligen det? Jag minns inte så mycket av vår bröllopsdag faktiskt. Inte mer än att jag två dagar innan lyckades nästan skära av mig fingrarna, fick operera mig och gå runt med gipsad hand. Och att vigseln var så kort att jag nog inte riktigt hann med att vara bara där och då.
Men det gör inget. Att gifta mig med min man var det bästa jag någonsin gjort. Det känns fortfarande sådär bra i maggropen. Och det vill jag att det ska göra i hundra år till.

Hur vi firade? Genom att åka bil och dricka öl i solskenet såklart.
Ja, mamma, alkoholfritt för oss båda.