lördag 31 mars 2012

I Danmark

Vi har varit här i en kvart ungefär. Och jag måste säga att jag älskar det här huset. Jag vill ha det här i födelsedagspresent. Eller krystgåva. Det går också bra.

fredag 30 mars 2012

Imorgon åker vi på semester

Vi åker ända till Danmark. Ja jävlar ja vad vi kan konsten att lyxa till det.
Det blir nog roligt det här. Jag tänker Legoland. Och ledighet med familjen. Och Legoland. Vi åker ju inte ensamma heller. Nej vi ska åka iväg med våra tyska vänner. Birthe och Sven. Och så ska vi till Legoland. Vädret ser ju ut att bli skit. Men det är det alltid när jag är i Danmark. Blåsigt och regnigt. Kanske äter vi lite rökt fisk och röd pölsa. Allra mest troligt åker vi till Legoland.
Hursomhelst. Namnet på byn vi ska till låter ju inte lika roligt som Legoland. Men inte heller så långt ifrån.

Sa jag att vi ska till Legoland?

Jag har inte talat om det för er

Men det där rosa radhuset vi haft i Stockholmsförorten som vi försökt sälja i vad som känns som en hel livstid är sålt! Ja! Det är sant!
Det där huset som vi var tvungna att bli av med snabbt som blixten har istället stått tomt och kostat en massa pengar. En massa pengar I tell you. Ibland har det känts som att vi drunknat i ekonomisk kris. Men vi har alltid överlevt. Såna är vi tydligen. (paus för I'm a survivor med Destinys Child).
Men idag flyttar dom nya ägarna in i det där huset. Ett ungt par, uppvuxna i området, med ett barn och dom älskar att renovera. Alltså dom bästa ägarna med andra ord. (Vi vill ju tänka på grannarna också).
Lättnaden jag känner nu. Jag kan nog inte sätta ord på den. Samtidigt som det såklart känns lite vemodigt. Vi startade ju vårat liv ihop där. Det är dessutom sista riktiga bandet kvar till Sverige, om vi inte räknar det känslomässiga bandet såklart.
Men mest av allt känns det som ett hallelujaögonblick just nu. Kanske kommer jag börja sova igen om nätterna? Ja vi kan ju alltid hoppas.

Äktenskapliga problem

Hass har semester idag och lite drygt en vecka framåt. Enligt tradition firas det med pannkaksfrukost. Men när barnet skulle välja frukost valde hon min ostmacka framför den där brittiska pannkakan. Hass tror nu därför att barnet inte är hans barn. "Ingen britt kan vara far till det där barnet" går han nu runt och mumlar. "Ostmacka?!?" säger han med en sårad röst.
Ja jag vet ju inte vad jag ska säga till mitt försvar. Vi är gifta och han har skrivit på papper om delad vårdnad och allt det där. Såatteh, pappa till det där barnet är han ju i vilket fall som helst.

torsdag 29 mars 2012

Jag kanske dör snart

Barnet är liksom ganska pigg. Och påhittig. Tycker om att hälla upp vatten i muggar för att sen hälla ut vattnet i soffan. Jag ligger på golvet bredvid och tittar på. Ber henne att vilja sova lite snart. "Nä" säger hon och skakar på huvudet.
Den här febern jag har- har aldrig fått mig så nära döden någon gång.

Åh livet. Vad vill du mig?

Igår kom livet tillbaka igen. Feberfritt barn. Inga fler oroliga febertoppar. Ingen mer isolering. Inget mer tråkigt. Bara roligt roligt roligt!
Men in your face lyckan! För här sitter jag med 39 graders feber och hostan från cancerhelvetet. Ja. Fy fan.

Translation:
Edith is well again. Finally! No more isolation! Just fun fun fun.
But guess who woke up with fever and a really bad cough? Yeah. I guess my name is on the life-wants-to-mess-with-you-list.

SF-mått

Jag läser en del gravidbloggar nu. Det blir väl så när man sitter i samma båt så att säga. Och jag märker att alla skriver om sina SF-mått. Jag har glömt bort vad exakt SF-mått är, men jag antar att det är det där förnedrande måttet dom gör på magen. Sist jag träffade min läkare frågade jag henne varför hon inte mätte min mage, för det minns jag att dom gjorde i Sverige, nästan precis hela tiden också. Hon tittade på mig, sådär oförstående. Hon tyckte det var en märklig rutin. En onödig dessutom. Hon ansåg att det är ett ickemått. Ett mått som inte säger någonting om graviditeten eller bebisen. Framförallt inte om man är omföderska, mångföderska, ligger lite över viktkurvan, eller lite under. Med andra ord, för dom som inte är precis mitt på viktkurvan och väntar sitt första barn, är det ett helt onödigt mått. Likaså viktkurvan sa hon. Jo för den utgår ju inte från individen. Som ju är det viktiga i en graviditet. Inte vad alla andra väger. Här finns ingen viktkurva. När hon frågade varför man inte bara mäter bebisens kropp och hjärtslag när man gör ultraljud fick jag först förklara att det i Sverige inte är så vanligt med ultraljud som här. Man gör 1-2, kanske 3 på sin höjd. Och att den gravida går till en barnmorska och i princip aldrig träffar en läkare, om ingenting är fel. Och att barnmorskorna istället lyssnar på hjärtljudet i magen, ibland genom en liten tratt. I trä. Då skrattade hon lite. Mumlade något om stenålder och sådär. Ja för hos läkaren här finns ju en ultraljudsmaskin. Som används lite titt som tätt, men absolut inte varje gång. Och absolut inte för ofta enligt mig. Och barnmorskorna, det är ju dom som kommer hem till dig, efter förlossningen. Varje dag i början. Sen var tredje dag. Sen en gång i veckan. I tio veckor. Jaha. Ja jag ville inte sitta där och försvara det svenska systemet när jag inte själv begriper mig på det.

Idag var vi dessutom till sjukhuset där jag vill föda för att registrera oss efter konstens alla regler. Dom kopierade min journal och frågade vad jag hade för önskemål och förväntningar.
Jag frågade lite blygt om vattenförlossning. Det kunde dom fixa. I jacuzzi. Och när jag frågade när jag ska komma in till förlossningen så tyckte hon att om värkarna kom var tionde minut var det lagom att komma in. Var tionde minut? Hade jag åkt till förlossningen på Huddinge med värkar var tionde minut hade dom skrattat åt mig. Och jag hade dessutom fått ligga där i två dygn med värkar. Men med ständig övervakning antydde kvinnan. Jag antar att sånahär jag födde i bilen/i hissen/på väg ut genom hallen historier inte är jättevanliga här.
Alltså jag måste ju faktiskt säga att jag verkligen ser fram emot att föda barn i det här landet just nu. Trots eventuella språksvårigheter. Men det hade jag ju också som önskemål såklart. Engelskspråkig personal. Och det skulle dom fixa.
Bra så. Vilka resurser. Vad bra vi har det här. Vad jag inte längtar tillbaka till något annat. Även om jag naturligtvis begriper när jag stiger ner från dom höga hästarna att det svenska sättet inte heller är fy skam. Inte om vi jämför med andra länder där mödravård i princip är obefintlig fortfarande. Men att det är en så stor skillnad ändå på två västerländska länder i Europa gör mig lite fundersam.
Så. Nog om det. Klockan är ju faktiskt snart halv fyra och det är kanske tid även för mig att sova.


onsdag 28 mars 2012

Äntligen feberfri!

Ut i solen med na!

Vad sa du?

Här har jag i princip hela graviditeten gått och trott att mitt beräknade förlossningsdatum är den 17 Juni. Bra så. Men så fel jag hade. Det är visst den 25 Juni. Och har varit så ganska länge. Ja nästan hela graviditeten. Det är bara så att ingen har råkat nämna det för den blivande modern. Den som försöker ladda upp inför den kommande förlossningen. Nu är väl en vecka hit och dit ingen skillnad (enligt min man) men en vecka hit och dit kan faktiskt kännas rätt överjävligt när foglossningen börjar kännas rätt så överjävlig (enligt mig själv).

tisdag 27 mars 2012

Men lägg av!

Det är mycket vuxenliv idag märker jag. En gång i tiden, när jag var ung och sådär. Då älskade jag kent. Bandet alltså. Och cigaretterna. Jag älskade dom sådär skamligt mycket som bara en tonåring kan göra.
Nu när jag är vuxen kan jag inte längre påstå att jag älskar dom på samma sätt. Dom släppte en ny låt på det här internetet ikväll. Och jag lyssnade. Försökte vara snäll. Men fan. Lägg av nu. Det är inte bra. Inte någonstans faktiskt.
Och ungefär där dog allt jag trodde var jag.

En jobbig sak med att vara vuxen dock

Det är att ingen talar om när det är dags att bada eller duscha. Det förväntas av mig att jag ska komma ihåg/orka göra det själv.
Jag vet inte när jag duschade senast. Men av reaktionerna från min man när jag kramar honom tror jag det börjar närma sig duschdags faktiskt.

Slut på viktig info.

Det är så jävla härligt att vara vuxen

Då får man bestämma själv vad man äter. Vuxen mat till vuxen kvinna.

Translation:
I love being a grown up person. It's so fun to choose dinner.

Medan barnet sover

Man hinner mycket medan barnet sover. Sy en dyna till vagnen tex. Eller dricka kaffe i lugn och ro. Och gå på toaletten ifred.

måndag 26 mars 2012

Gammal och vis

Tittar lite på såndär musiktv. Känner mig ganska gammal när jag hör modern dunkadunkamusik. Framförallt när jag ser hur dom dansar. Sådär med skrevet. Det ser lite ut som att dom har någon slags klåda. Hade jag varit på en såndär dunkadunkaklubb när jag var ung och det kom fram någon och försökte ragga lite med den där dansen skulle jag säga nej tack. Du borde nog gå till en doktor med det där skrevet om det kliar sådär mycket. Dessutom verkar det ju bara vara kvinnomisshandlare och sånt som får göra musik och vara på tv numera. Det är lite sorgligt. Kliande skrev och skev människobild. Jo jag tackar jag för att jag blivit gammal och vis och för att jag har mer att tänka på än dunkadunka och kliande skrev.
Som hur mycket paracetamol vi har pillat i oss det senaste dygnet tex. Eller hur jag ska orka klä på mig, barn och gå ner till affären för att köpa äppeljuice.

Ursäkta mig

Du som nyss ringde på dörren. Ser du vad jag ser? Det här är ett ynkligt litet barn som har feberyrat hela natten. Hon har ont i hela kroppen när hon hostar och det enda som får henne lugn är Pingu. Jag hatar Pingu, men jag sitter bredvid och lugnar och tittar. För det är sånt man gör.
Nu kunde givetvis inte du veta att jag efter många påhittade verser av Vyssan lull och långa ryggsmekningar precis fått henne att somna. Och att hon vaknade till när du ringde på dörren är givetvis inte ditt fel. Du kunde som sagt inget veta. Men om ingen kommer och öppnar dörren efter första påringningen, varför ringer du på en gång till? Och när det fortfarande inte är någon som öppnar så knacka inte en för dig skojig knackramsa på dörren då. För det där barnet som nyss hade somnat vaknar nämligen till då. Och skriker sig hes. Och har sedan dess inte varit tyst. Det verkar nämligen som om det enda hon vill göra nu är att någon knackar sådär skojigt på dörren.
Nu gör vi såhär tycker jag, nu kommer du tillbaka hit och roar det här barnet. Under tiden kan jag gå och låsa in mig i förrådet och hoppas på att få mig lite sömn. Jo för jag är också sjuk förstår du. Feber och ont i halsen. Det räknade du inte med när du försökte vara sådär skojig va?
Det går bra att komma när du vill. Du kan väl knacka sådär skojigt igen så jag vet att det verkligen är du?

Jag undrar jag

Barnet har fått feber. Börjar nosa på 39 grader och är rätt hängig. Jag funderar på om hon hade en lätt förkylning förra veckan och plötsligt fått influensa av något slag? Hur vet man skillnaden mellan influensa och förkylning?
Jag tror i och för sig att det kanske är en tandjävel på gång. Hon brukar inte få feber då, men har hört att det är vanligt. Men hon tuggar så frenetiskt på allt. Ser ut som en hund med rabies när hon håller på. Jag undrar bara hur många tänder får plats i en sån liten mun? Och var ska den få plats? Hon har 16 tänder nu. Det är fullt!
Sen har hon dom här såren. Ett på knät. Ett under foten. Uppkomst okänd. Är det en jättefarlig mördarbakterie som äter upp hennes hud? När går man till läkaren? Jag är inte orolig egentligen. Mest undrande.
Hon är nämligen totalt livrädd för läkare. Skriker i ren panik och kissar alltid på sig. Vill inte utsätta henne för det i onödan.
Och finns det en tålamodskurs jag kan gå? På distans gärna.

söndag 25 mars 2012

Jag tog kanske i lite

Geni hade hon ju varit om hon bytte sin bajsblöja själv såklart. Jag inser det nu.
Men freaking bra jobbat ändå att tala om allt det där hon ville tala om utan att faktiskt kunna tala.

Geniförklaring

Ja jag vill nog ge barnet en eloge och kalla henne för ett geni. Jag vaknade nämligen av att hon ropade på någon av oss. Gormade och hade sig. Men inte på det där ledsna/uppgivna sättet. Mest det där jag vill något-sättet. Och mycket riktigt. Blöjan hade åkt av. (Alternativt rivits av).
Upp. Byta blöja. Leka med klossar. Sen tar hon fram en ny blöja och lägger sig på skötdynan. Ropar igen. Och ja, mycket riktigt, bajs.
Nu har hon gått och lagt sig igen. Vinkade glatt till mig när jag stängde hennes dörr. Ja. Det var bara det.
Det finns många hemska tänk-om-tankar efter det här. Jag nöjer mig med att tänka att hon är ett geni. Så jobbar jag.

fredag 23 mars 2012

Lite kort bara

Min man har satt igång någon slags underlig gothmusik (älskar att han inte lyssnar på Zz top) och jag har en cherry coke på kylning. Har med andra ord inte riktigt tid med det här.
Men den där kebaben jag nämnde tidigare. Den åts utomhus! På uteservering! Åh vad mysigt det var. I ca 2 minuter. Det var ungefär så länge Edith kunde vara tyst. Resten av tiden skrek hon. Högt och länge. Gulligt barn. På så många sätt.

Translation:
So we ate the Döner outside! In the sun! I was so excited. Although my child made it not so fun in the end. You know the tantrum-screams she has sometimes? (all the time!) It was just like that. Cute. Really. Not.

Lustigheter

Lite lustigt är det väl ändå att den person i familjen som varit mest exalterad över den nya diskmaskinen än så länge varken ställt in disk, eller plockat ur disk ur den.

Translation:
I find it a bit funny that the person in this family that has been most excited over the new dishwasher still haven't put in dish or taken dish out of it.

I will try to be what you would call international

Jag har ju börjat odla en del internationella bekantskaper här i Tyskland. Det är ju festligt att få lufta den där engelskan jag går runt och skäms för jämt. Då och då säger dom här internationella personerna till mig att dom har tittat i min blogg. Men dom förstår ju ingenting. På ett sätt skönt. På ett sätt tråkigt. Så jag tänkte, äh, då och då får jag väl översätta lite då. Blir ju kul med engelska svordomar ibland kan jag tänka mig.

Annars är fredagsstämningen på topp. Jag har köpt allergimedicin till mig och hostmedicin till barnet. Och ikväll ska vi äta kebab. Ute är det fint väder och jag antar att vi kommer gå till lekparken fler gånger idag. Jag har inte högre krav än så. (Skoja bara, helst vill jag dricka vin, äta ost och bo på hotell)

Translation:
This is four you my international friends. Now we can pretend that you know what I write about. Since you are too lazy to use Google translate anyway ;)

I bought coughmedicin for the kid today. And allergymedicin for me. I forgot to tell the woman at the pharmacy that I was pregnant at first. I thought the tiny bump would be enough. But it wasnt. It took me ten minutes to explain that i was pregnant. How is that even posdible? But now everything is sorted out. And yeah, we are eating Döner for dinner tonight. And maybe we will go out on our street and eat ice cream afterwards. Life in the ghetto you know.

Här ligger någon...

...och ska bli matad med yogurt samtidigt som hon skrattar åt sina rapar. Det är som att ha att göra med en Beavis eller Butthead i blöja.

torsdag 22 mars 2012

Dagen i bilder med hipsterfilter.

Det är varmt ute nu hörrni. Fint väder och sånt där ni vet. Och kvällarna blir längre. Då kan man sitta på vår gata, äta glass och rymma iväg. Mycket fint ska ni veta. Hela familjen tycker det.

Hej!

Jag vet inte hur det är att skriva kandidatuppsats. Jag har faktiskt ingen aning. Jag är dessutom ganska glad över just det faktum att jag inte riktigt vet hur det känns. Men jag vet flera som har skrivit en sån, och nu är det på gång ännu fler uppsatser.
Däremot vet jag hur det är att vara småbarnsförälder. Så, för att hjälpa en vän i nöd så har jag svarat lite frågor i den här enkätundersökningen, som är helt anonym naturligtvis. Det handlar om ekologiska produkter, och sånt ligger ju mig lite extra varmt om hjärtat.
Så se så, gör två studenter tokglada och svara på små korta frågor.

Hejdå!

Alla vet hur det känns

Jag behöver inte säga det. Ni vet. Jag vet. Alla vet. Livet alltså. Ibland är det inte direkt ljuvligt. Inte för att det har hänt något. Men ibland orkar jag inte fullt ut. Alla svängar. Alla hormoner. Alla känslor. Ja. Allt det där. Kanske är det bara sjukdomsisoleringen som drivit mig till vansinne. Kombinerat med ytterst lite sömn. Och dålig aptit. Och ständigt gnäll i örat. Dag som natt. Kan inte bara någon komma och styra upp lite? Det skulle uppskattas.

Med vänlig hälsning,
Trött

onsdag 21 mars 2012

04:00

En mycket hostig och trött tjej gjorde mig sällskap tillslut. Tur det. Internet tog nämligen slut och det började kännas lite meningslöst och ensamt att sitta vaken sådär.

I min soffa

Den här soffan jag ligger i just nu var min trogna följeslagare förra graviditeten. Här låg jag både dag och natt. Dygnet runt. Ibland med svår smärta. Ibland med svårmod och ångest. Och ibland bara hungrig och sömnlös. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så jävla dumt att vara vaken på natten innan barnet var fött. Vad är grejen med det egentligen? Jag kan ju fortfarande ifrågasätta fenomenet men kan lugnt konstatera att jag är långt ifrån ensam. Och det är långt ifrån alla nätter.
Dessutom ser jag det mer som lite egentid numera. Visst kommer jag vara skittrött imorgon, visst kommer jag förbanna sömnlösa nätter och ständig kissnödighet. Men den här soffan alltså. Det känns på något sätt lite fint ändå att vara tillbaka på den om nätterna. Bara jag. Ett glas mjölk och tyska musikvideor. Det är så himla lugnt och stilla om nätterna. Det är det ju aldrig om dagarna. Det är fint att få uppleva det också. Dessutom har jag blivit en expert på att småslumra på morgnarna framför barnprogram och legobygge. Så det där svårmodet är ju långt ifrån närvarande.

tisdag 20 mars 2012

Nytt i förorten

Kolla här då vad förortsfamiljen har lyxat till det med. En diskmaskin! Och en sprillans ny tvättmaskin och torktumlare i en och samma apparat!
Men varför är det ett stort glapp bredvid diskmaskinen för? Och varför ser det ut som om ni har tre tvättmaskiner? undrar ni säkert nu. Sluta fråga så mycket. Det råkar bara vara så att en fullstor diskmaskin är 60 cm bred. Okej? Hålet, där den 60 cm breda diskmaskinen ska få plats i är 59 cm brett. Ja, vi har fördömt och förbannat köksbyggarna. Men istället för att känna oss besegrade köpte vi en smal diskmaskin istället. Får väl använda hålet till att gömma hemligheter i om inte annat.
Skit i det nu. Vi har en diskmaskin! Jag inbillar mig att jag kommer ha så löjligt mycket tid över till roliga saker istället för att diska numera.
Och dom där tre maskinerna ska alltså bara bli en. Vi måste hitta någon som vill köpa dom två lite äldre maskinerna först bara.
Ja, det var allt från förortsnytt. Hörs imorgon igen. Då ska vi prata husmorstips.

Hass - jag tycker om dig

Och jag vill visa det för alla. Därför gjorde jag en grej till dig idag. Varsågod.

12 veckor kvar. Ungefär

Av graviditeten alltså. Jag testar namn på bebisen. Går runt och pratar med magen och provar olika namn. Det blir inte Arthur i alla fall. Så mycket kan vi komma fram till. För varje gång jag säger Arthur kryper Edith ihop till en liten boll och gråter av skratt. Ingen Arthur alltså. Det gör faktiskt inte så mycket. Om man bildgooglar på Arthur ser det nämligen ut såhär:

måndag 19 mars 2012

Om någon undrar vad jag har gjort idag

Så har jag haft ett mindre kaos. Invändigt som utvändigt. Barnet är så himla sjuk. Snorig. Hostig. Gnällig. Diarréig. Det är ju synd om na. Det är det ju. Men som alltid när barnet är sjukt får jag svår identitetskris och blir så jedrans frustrerad när hon håller på sådär. Gnäller. Hostar. Diarréar.
Varför blir jag sån? Kan jag inte bara vara fylld av empati och tålamod istället? Jag håller ju minen. Såklart. Aldrig får hon se min frustration när hon är sjuk. Men då blir jag också dubbelt frustrerad.
Så istället för att bara sitta och trösta och lugna och allt det där rev jag fram alla sytillbehör, tyger och symaskiner jag äger och har. Fram med allt och stökade till. Dök in i ett nytt lapptäcksprojekt. Ett stort jäkla åbäke också. Ingen gullig liten babyfilt. Nej ett madrasskydd ska det visst bli. Jadå det kommer bli så bra så. Men att klippa, sy, mäta, stryka är ju inte direkt optimalt med det där stackars gnälliga barnet som ni kanske kommer ihåg?
Näh. Ångest fick jag. Dåligt samvete också. Och nu är jag så trött på allt gnäll och på mig själv så jag orkar inte städa undan. Jag sa till mannen att det var lite hej-kom-och-hjälp-mig-stämning här hemma. Okej, då kommer jag och hjälper dig sa han.
Imorgon ska jag sortera mig själv lite. En sak i taget. Allt har sin tid. Framförallt allt tar sin tid.

P.s vi sov middag två och en halv timme idag också. Mitt på blanka ljusa dagen med sol och värme utomhus.

söndag 18 mars 2012

Är det bara jag?

Eller känns det inte lite roligare att mumsa i sig B&J-glass nu?

Vet ni vad?

Edith och jag är vakna! Hon med en rejäl hosta och snorfylld näsa och jag med ont i halsen och illamående! Och klockan är bara 04:32! Vi har hela dagen på oss att vara sjuka och trötta! Hörde jag ett jubel?

lördag 17 mars 2012

Det blev inte som jag tänkt mig

Jo men Edith har den allra äckligaste och rinnigaste diarrén ni kan tänka er. Varsågod för den bilden. Och jag har varit på det suraste och jävligaste humöret ni hört talas om. Dessutom bestämde sig skitungen (bildligt talat) för att inte sova middag idag. Alls. Med andra ord har det varit både en trött och bajsnödig tjej emellanåt. Inte en jättebra kombination med en mamma som gråtit sig igenom hela dagen. Men så hittade vi ett par solglasögon och jösses vad roligt det var då. I en kvart ungefär.
Nu är klockan strax efter sex på kvällen och barnet har precis somnat. Rekordtidigt och rekordsnabbt. Och jag ska snart äta glass. Med jordgubbar. Det godaste jag vet. Och sen ska jag sova. Och sen är det Söndag. Och sen är den här helgen över. Skit också.

Vi går aldrig dit igen va?

När man betalat 240 kronor för någon slags brunch och samtliga familjedeltagare går hungriga därifråndå, vet man att någonting blev fel.

fredag 16 mars 2012

Kanske ska starta en städfirma eller nåt. Hon verkar ju ha anlag för sånt där

Vi har städat idag. Jedrans vad vi har städat. Våran balkong som imorse var en sophög är nu en balkong. Med blommor! Och alla fönster är putsade. Alla golv är torkade. Alla sopor är slängda. Herrejädrans vad jag älskar att slänga sopor. Edith också.
Sen har det varit 17 grader varmt idag och vi sprang runt utan jacka ett tag. Nu är jag bara trött. Konstigt det där. Jag är alltid så pepp på fredagsmorgonen. Vill vråla FREEEEEDAAAG!!! Men sen på kvällen sitter man där, halvdöd och halvsenil med dregel rinnande nerför hakan. Orkar knappt natta ungen. Än mindre äta chips. (Hahaha! Skoja bara. Orkar alltid äta chips)
Imorgon är en annan dag. Då ska jag inte städa. Och det ska vara fint väder. Och hela lyckliga lilla familjen ska turista lite i osedda delar av Hamburg. Och vi ska ha jätteroligt. Inget tjafs. Inget gnäll. Inget ont. Det har jag bestämt.

torsdag 15 mars 2012

Saker som gör mig obeskrivligt jävla gravidarg

1. Kvinna står med barnvagn och väntar på tåg. Kvinna står ungefär så hon kan kliva på den del av tåget där det finns barnvagnsplatser. Människor tränger sig då före kvinna med barnvagn och sätter sig vid barnvagnsplatserna trots att resten av vagnen är tom. Kvinna får stå mitt i gången med lågt blodtryck och nästan svimma vid varje stopp.

2. Kvinna med barnvagn står på tåget. Mitt i gången eftersom människor tagit hennes plats. Kvinna ska plötsligt kliva av tåget och ber personerna framför sig att flytta på sig. På allra bästa och artigaste hittepåtyska. Personerna flyttat inte på sig. Kvinna höjer rösten och ber igen om att dom ska flytta på sig. Nu med panik i rösten eftersom dörrarna öppnats. Personerna flyttar ändå inte på sig. Kvinna kör in barnvagnen i knävecken på personerna och börjar svära på svenska. Kvinna kommer av tåget och hör svenska svordomar tillbaka.

3. Kvinna sitter i vårsolen med barnvagn. Dricker en läsk och har det bra. Barnet i barnvagnen sitter och tittar på folk, äter russin och har det minst lika bra. Det finns gott om utrymme på bänkar långt ifrån för vem som helst att sätta sig på.
Men istället för att sitta långt ifrån sätter sig två människor precis bredvid kvinna med barnvagn. Och tänder en varsin cigarett. Kvinna får nog av idioter och tar till sin fulaste engelska och ber dom gå någon annanstans och röka. För mitt barns skull. Barnet skrattar, tjoar och vinkar uppspelt. Människorna går iväg. Under tystnad. Kvinna känner en svag segersötma sprida sig i munnen.

Det var roligt

Vad roligt det var igår. Ja det var det. Vad roligt det var att komma hem ett när hela familjen sov. Jag kände mig som en rebell. En regelbrytare. Ja till och med som en vilding.
Vad inte roligt det var att vakna 06.22 av en jättearg ettåring.
Men roligast igår var nog när vi köpte tågbiljetter på väg hem och skramlade ihop alla mynt vi hade. Då kom en man fram med mycket snygga och nya kläder och bad om pengar. Jag har en helt annan attityd till tiggeri sen jag flyttade hit. Jag ger nämligen inte till alla längre. Tiggeri är en affärsverksamhet här som använder sig av traffickingoffer för att tjäna pengar. Ett tragiskt öde, tyvärr får inte offrena ett enda öre av det man ger. Jag brukar dock ge pengar till uteliggarna och anarkistpunkarna. Men en man i snygga och nya kläder har jag inget behov att ge pengar till. Och eftersom vi hade köpt tågbiljetter för våra sista mynt hade vi ju inte så mycket pengar på oss heller. Så när vi gav dom små små mynt vi hade kvar blev han mycket upprörd och arg. Blev nästan hotfull. Jag vet inte, men jag tycker nog att det var en onödig reaktion på det hela. Det här arga sättet folk har mot varandra. Jag begriper det inte.

onsdag 14 mars 2012

Min man dont do nice

Jag: Ser jag gravid eller bara tjock ut i den här?
Min man: (utan att titta upp) Jag vet ju att du är gravid så du ser väl gravid ut antar jag.
Jag: Jaha. Ser jag fin ut då?
Min man: (fortfarande utan att titta upp) Ja. Jättefin.
Jag: Inte för fin va?
Min man: Nejdå. (Har fortfarande inte tittat upp)
Jag: Så jag ser inte tjock ut då?
Min man: (harklar sig) Tjockare än?
Jag: Våga inte fortsätta den där meningen. Hejdå.

tisdag 13 mars 2012

Ska vi lätta upp stämningen lite och prata om ett riktigt i-landsproblem istället?

Imorgon ska jag ut och dricka cocktails med en bunt tjejor. Svenska tjejor. Och jag kommer väl med största sannolikhet dricka fanta. I mailtråden vi har mellan varandra har dom börjat prata om högklackade skor. Dom ska låna skor av varandra och allt det där ni vet. Som tjejor visst gör. Alltså jag säger bara HAHAHAHAHA. Har ni ett par högklackade skor i storlek 43, som dessutom passar ett par gravidsvullna fötter, så varsågod. Annars tar jag gärna mina Converse tack. (Med fotriktig sula i, någon jävla måtta får det väl vara på tonårsaktiviter).
Men det värsta är att vi ska ses klockan åtta. 20.00. En timme innan läggdags med andra ord. Jag tänker att jag måste dricka tusen koppar kaffe och smyga i mig koffeintabletter under kvällen. Nej, det värsta kommer nu. Stället vi ska gå till stänger 11. Och alla tjejor är eniga om att vi sen ska gå VIDARE till ett annat ställe. Som stänger mycket senare. Alltså. HAHAHAHAHAHA. Igen. Tror dom att jag kan dricka hur mycket fanta som helst eller? Och när går dom och lägger sig egentligen? Har inte deras mammor sagt att man ska sova på nätterna?
Oavsett hur många klackskor dom har på sig blir det nog himla festligt ändå tror jag. Det är väl kanske inte klackskorna i sig som är det viktiga i hela det här evenemanget (som inte är ett facebook-evenemang, obs).

Ibland kan jag inte vara tyst

Jag är den som sitter hemma och fasas, våndas och blir förbannad. I det tysta. Det är så jag jobbar. Min man får såklart höra ett och annat. Kanske några av mina vänner också. Men för det mesta håller jag bara tyst. För jag vet aldrig vad jag ska säga. Allt klokt är redan sagt känner jag.
Men ibland kan inte ens jag vara tyst.

Den här hår-under-armarna-diskussionen som blossat upp de senaste dagarna förstår jag mig inte på. För det första begriper jag inte varför andra människor lägger sig i vad andra människor gör med sina kroppar. Om det var skadligt och självdestruktivt så kanske, kanske jag skulle kunna förstå. Men när det handlar om orakade armhålor, då förstår jag ingenting.
Men det jag verkligen inte begriper mig på, det är det fullständiga hatet mot kvinnor som inte rakar sig under armarna. Den fruktansvärda attityden mot kvinnors kroppar. Som om dom här hårmotståndarna ägde våra kroppar. Jag har uppenbarligen levt i en väldigt skyddad värld, för det här trodde jag inte ens fanns. Jag är alltså verklighetschockad och kan inte för allt i världen förstå hur människor kan gå runt med så mycket hat mot något så absurt som en annan människas kropp.
Det här argumentet att kvinnor som inte rakar sig under armarna aldrig kommer få ligga med någon, det förstår jag inte heller. Varför skulle ligga med någon vara det primära målet för en kvinna? Och varför skulle ingen vilja ligga med någon med hår under armarna? Och återigen, vad har dom med det och göra? Kan vi inte bara få ha våra armhålor ifred? Kan vi inte få ha våra kroppar ifred?
Varför måste männen (jag säger inte att det bara är män, men det är väldigt många män inblandad i det här) alltid alltid alltid se sig själv som överlägsna med rätt att kontrollera kvinnor så dom passar in i en slätrakad, mager, sexskadad porrbild?

Jag har läst på den här sidan hela dagen idag. Blivit djävulsarg och till och med gråtit en skvätt.
Människan som skriver "Om min flickvän hade haft hår under armarna hade jag slagit henne" skrämmer mig så obeskrivligt mycket. Den där överlägsenheten. Den där äganderätten. Den där attityden.
Och han får gå runt fritt. Med den självutnämnda makten att slå sin flickvän, om hon inte rakar sig.
Fy fan. För i helvete. Jävla människor. Lägg av nu. Begriper ni inte att ni inte behöver ha med min armhåla att göra? Den är min. Ingen annans. Och du har ingen rätt att tala om för mig vad jag ska göra med den.
Eller vad min dotter ska göra med sin. Eller vad alla andra kvinnor ska göra med sina.
Kan jag snälla få tillbaka min skyddade verklighet nu, där såna som ni inte finns?

Hej

Magen fram. Modebloggsbenet fram. Försöka beskära bilden så det stökiga barnet inte kommer med i bild. Det här handlar om mig fattar du väl. Misslyckas. Äter McDonalds till middag för att kompensera det mycket fromma jag som spenderat dagen i kyrkan. Hur gravid är jag nu? Om 4 dagar är det tre månader kvar. Med andra ord panik och längtan på en och samma gång. Har bestämt mig för att inte ha en spjälsäng till nästa barn. Har nu halsbränna från middagens transfetter. Tror att glass kan lindra det.
Har inte tid att blogga mer. Min man är ute och dricker öl. Det är många serier jag vill se innan han kommer hem.
Hejdå.

måndag 12 mars 2012

Svåra frågor

Om det var jag som bestämde middag idag? Om det här är vad jag lever på tre gånger om dagen? Borde vi sluta lägga oss i vad folk gör eller inte gör med sin kroppsbehåring?
Ja.

En bra lekpark

Det bästa jag och Edith vet är att åka runt halva stan för att testa lekparker. Idag testade vi en jävligt bra lekpark ska ni veta. Den ligger vid sjukhuset om ni kommer hit någon gång. Ta buss nummer 1 från Altona. Det går inte att missa.

Inatt jag drömde

Om en förlossning. Den började bra. Sen tog läkaren semester i 4-5 dagar, så jag fick vänta med att föda klart. Gick runt med ett bebishuvud som stack ut mellan mina ben. Men sen, när jag äntligen fick föda klart födde jag en svarthårig pojke med tre tänder som jag ammade i 14 år.

GODMORGON!

Det är Måndag. Vi startar veckan med en nakenkonsert. Hur gör ni?

Här sitter jag och är vaken

03:45. Okänd anledning. Känner mig lite sur över det faktiskt.
Är förmodligen hungrig. Men mest trött. Synd bara att kroppen motarbetar sig själv hela tiden.

söndag 11 mars 2012

Det gäller att välja vad som är viktigt i livet

Nu var det ju ett tag sedan jag färgade håret. Jag vet det eftersom jag ser hur det silverblänker där i hårbottnen. Vill inte vara gråhårig. Men jag orkar inte bry mig.

Och på underkroppen har jag trosor med hål i och med resår som har släppt så dom ramlar ner till knäna när jag går. Orkar inte bry mig om det heller.

Min man slängde resterna av fruktsalladen idag. Det däremot brydde jag mig om.

Relationen mellan en ettåring och en trädgårdstomte

Jag begriper den inte.

lördag 10 mars 2012

Hej

Tack hörrni. Tack för era kommentarer. För erat pepp. För att ni är kloka. För att ni engagerar er. Ni är bäst helt enkelt. Önskar att jag kunde samla ihop er någonstans och hålla en fest där vi skulle dricka öl och äta korv. Och kramas.
Vi skulle kunna ses vid vattenkanten. Det är himla fint ska ni veta. Ni är himla fina.

Hejdå

fredag 9 mars 2012

Vill förtydliga bara

Jag är glad. Det framkom nog väldigt dåligt i mitt förra inlägg. Men jag är faktiskt väldigt glad. Jag ska ju föda barn! Hurra!

Det är ingen vanlig dag

Jag har haft tre osäkra punkter att luta mig emot när det kommer till könet på mitt ofödda barn. Men tre osäkra punkter har blivit en ganska säker punkt för mig. Först tittade jag i något kinesiskt hittepå horskop, där stod det att det skulle bli en flicka. Sen har jag läst forskningar om att äldre män har en tendens att få fler flickor än pojkar. Och när doktorn vid förra ultraljudet sa att han trodde det var en flicka, ja då hade jag klart för mig att det skulle bli en flicka.
Jag har fantiserat om odödlig systerskap mellan mina döttrar. Jag har bestämt namn. Jag har slappnat av och jag har framförallt varit så jäkla nöjd.
Men idag hittade dom något på ultraljudet som jag fortfarande vill förneka. En pojke. Och det finns inga tvivel om saken. Jag ska föda en son.

Resten av eftermiddagen har jag liksom famlat mig fram. Osäker på mina känslor. För såhär är det. Jag är notoriskt rädd för män. Det är ett jävla aber att vara heterosexuell och rädd för det manliga könet ska jag tala om. Men så är det. Och uppenbarligen har jag lyckats komma ganska långt med tanke på att jag faktiskt bildat familj med en man. Men den här rädslan jag har gör mig ännu mer rädd att få en son. Den enda tanken som snurrar är: "Tänk om jag misslyckas. Tänk om han växer upp och slår, våldtar, utnyttjar? Tänk om han blir en man att vara rädd för? Tänk om?"
Intellektuellt begriper ju även jag att jag kommer älska det här barnet lika högt som mitt förstfödda. Jag vet att könet på barnet faktiskt inte spelar någon roll. Tvärtom faktiskt. Nu kommer jag ju få se hur mitt könsneutrala och jämställda sätt fungerar i verkligheten. Nu kommer jag kunna klä min son i alla kläder som jag köpt till Edith, då jag alltid hävdat att allt jag klär Edith i kan jag klä min son i. Men ändå kan jag bara inte släppa den där tanken. Om.
Så fruktansvärt jävla löjligt. Jag är väl medveten om det. Och kanske blir det ännu svårare pga just det.

Men mest är jag chockad. Och glad på samma gång.
Jag var ju så säker på att det var en flicka. Men precis som förra graviditeten känns det mer verkligt nu. Inte pga könet i sig. Inte för att jag föreställer mig personlighet och utseende. Utan för att jag plötsligt kan känna barnet där inne på riktigt.
Och den känsla slår nog alla andra känslor som jag känt idag.

torsdag 8 mars 2012

Jag har ont i huvudet nu

Den här lekgruppen vi har dragit igång är himla bra faktiskt. Att hälften av gruppen består av svenskor behöver vi inte prata om. Vi är internationella i alla fall.
Idag var vi åtta mammor med åtta barn hemma hos oss. Lite av en cirkus skulle man kunna säga.

onsdag 7 mars 2012

Hörrni

Jag har gått runt och trott att jag inte har en såndär ordverifieringsinställning för att kommentera som jag sett att många har. Vilket fanskap det där är. Framförallt när man ska kommentera från telefonen. Min blogg var bättre än så. Trodde jag. Men så upplyste Anna mig om att så inte var fallet. Nähä. Jag får väl ta bort det då. Men hur gör man? Jag begriper ingenting. HILFE!

True story

Allt det här pratet och peppen om graviditet och förlossning i mitt förra inlägg fick mig att tänka på när Edith föddes.
Alltså, jag och min make hade väl egentligen inte begripit vad vi hade gett oss in på. Okej, ett barn i magen, det var ju långt ifrån planerat, men det var ju kul. Vi kör på bara. Och sen växte barnet i magen och även om vi visste och kände att det levde runt där, så förstod vi väl inte riktigt att det faktiskt var ett liv som växte. Det var först under förlossningen, som vi båda begrep att det här kan vi liksom inte ångra nu. Det här är ett liv. Vårt ansvar. Vårt barn.
Och då när insikten kom, då jävlar tog jag i för hela kungariket och vrålade "Hon kvävs ju därinne förstår ni väl. Hon måste ut. NUUUU!" Och så krystade jag. Då kom huvudet ut. Jag fick ännu mer panik och skrek "Men hon kan ju inte andas!". Och så krystade jag igen. Sen var hon ute.
Och resten vet ni ju.


Det här med att vara gravid

Jo. Jag har tre tekniska hjälpmedel på dator/telefon som ska tala om för mig hur gravid jag är. Det är ju bra och fint. Problemet är bara att dom säger olika veckor alla tre. Så om jag verkar förvirrad, och skriver att jag är mer gravid ena dagen, och lite mindre gravid andra dagen, så är det inte mitt fel. Ok?
Det enda jag vet är att jag förväntas föda i mitten av Juni, och att det är ungefär 100 dagar kvar dit. 100 dagar är ingenting. Framförallt när 5 månader passerat snabbt och relativt smärtfritt.

För det är faktiskt himla roligt att vara gravid den här gången. Ja, jag mådde lite illa där i början, mycket sämre än förra graviditeten. Jag var soffliggande och kunde enbart äta salta kringlor. Men vi tog oss igenom det också. Nu har visserligen kvällar och nätter börjat bli lite besvärliga med stundtals ganska jobbig foglossning. Det är framförallt det där onda i ljumskarna som är värst. När jag inte kan sitta och ligga hur jag vill. Men det gör liksom ingenting. Det stör mig inte. Jag hinner/orkar inte tänka så mycket på det faktiskt. Om dagarna måste jag jaga efter en ettåring och jag vill ju gå ut och träffa vänner, gå på lekträffar och små promenader. Hur mycket jag än vet att det kommer straffa mig under natten.
Dessutom är jag så oerhört bekymmersfri. Jag oroar mig inte ett dugg om hur bebisen mår i magen, som jag gjorde varenda vaken sekund förra graviditeten. Kanske för att jag inte hinner tänka så mycket på det. Men framörallt är det nog för att jag litar på mig själv. Jag litar på min kropp. Och jag litar på att naturen har sin gång. Jag har aldrig känt min kropp så väl som jag gör nu. Och det är en väldigt mäktig känsla för någon som aldrig har velat lära känna sin kropp.
Nu kan jag umgås med bebisen i magen, känna den, känna dess rörelser på ett helt annat sätt. Jag kan avslappnat bara känna att hen finns där och kommer komma till oss. Men jag är inte lika otålig som förra gången.
Jag har dessutom släppt helt och hållet på mina rädslor inför tvåbarnslivet och den kommande bebistiden. Har vi klarat oss hit, då klarar vi nog nästan vad som helst tänker jag. Med det sagt menar jag inte att det kommer bli en dans på rosor den här gången heller. Men jag känner mig så avslappnad nu. Helt och hållet avslappnad. Vi kan väl säga att det inte är jättevanligt för ett halvt neurotiskt kontrollfreak.

Och förlossningen då. Vad jag längtar! Jag längtar efter att få använda det här nyfunna förtroendet och tilliten till mig själv på ett helt annat sätt. Jag längtar efter den där känslan som inte går att jämföra med något annat. Den där känslan att föda ett barn till världen, den där instinktiva känslan som jag kände förra gången, men som jag försköt pga osäkerhet och rädsla. Den där känslan att ingenting annat i hela stora världen spelar någon roll, förrutom det som händer precis just där och då.

tisdag 6 mars 2012

Verkligheten har ju två sidor

Så solen kom äntligen hit igen. Och när det är sol åker dom vita skorna fram. Jo sån är lagen.
Vi sjöng sånger i kyrkan, åt bullar och korv, Edith lekte så ininorden bra med alla andra barn och jag kände mig så glad. Promenerade längs med hamnen, åt en lunch vid vattnet, utomhus, utan jacka! Kände liksom hur livet kom tillbaka till mig efter ett par rejäla rövdagar där jag tvivlat på allt som har med mig själv och livet att göra. Men där i solen så flödade optimismen ska ni veta. Oj oj vilken energi jag fick. Här ska det åstadkommas saker bestämde jag.

Så kom jag hem igen. Till verkligheten. Och nu orkar jag ingenting.

måndag 5 mars 2012

Det finns alltid en förklaring

Ni vet det där magontet jag hade igår kväll? Jo det utvecklades till en överdjävulsk magsjuka under natten. För min man alltså.
Själv är jag än så länge *ta i trä och allt annat vidskepligt* symptomfri. Ja förrutom mitt sympatiillamående såklart. Och den där rädslan att spy. Precis hela tiden.

söndag 4 mars 2012

Det är säkert därför

Jag sa till maken att jag vill virka lite ikväll, men att han kunde titta på vilken film han ville. Vilken som helst.
Först väljer han att titta på halva av en såndär Fast and furious film och sen börjar han titta på Starship Troopers. Alltså. Mina hatfilmer. Min annars så kloka och intelligenta make faller lite när det kommer till filmsmak, det måste jag säga. Och virkningen gick åt helvete också. Så med andra ord blev det här en riktig förlustsituatuion för mig. För här sitter jag och tittar på filmhelvetet medan hatet kokar i mitt blod. Det är säkert därför jag har ont i magen faktiskt.

Ett stort eländigt aber

Jag vill äta glass. Med lite chokladsås. Kanske några maränger på. Och en jordgubbe eller två på toppen. Men jag går runt och har ont i magen. Det kommer och går lite, som kramper. Även en gravidhjärna begriper ju att en glassfest inte är att föredra i det här läget. Oavsett om det är sammandragningar eller lite bajsnödighet. Ja det är lite oklart i nuläget nämligen.
Jaha. Jag får väl gå och lägga mig istället. Utan glass. Ska bara smörja in underlivet först. Håhåjaja.

/living the dream

lördag 3 mars 2012

Min blotta närvaro skrämmer mitt barn

Jag vet inte hur det är med er. Men när barnet är ynkligt och gråter ohämmat, och man inte riktigt vet varför, man vill bara trösta och finnas där. Då är det inte jätteroligt att barnet blir livrädd av din blotta närvaro. Om ni frågar mig alltså.

fredag 2 mars 2012

Ännu mer roligt

Barn alltså. Dom är inte jätteroliga att ha att göra med alla dagar. Tur att vi är två om det här. Som kan avlösa varandra. Hur ni ensamstående behåller förståndet begriper jag inte. Jag beundrar er.