Rövardagen

Det har varit en såndär rövdag ni vet. Jo men en såndär dag man önskar hade slutat innan den ens började.
Jag byggde ihop en byrå efter den där heminredningspaniken jag fick imorse. Men sen, resten av dagen spenderades i soffan. Och lite på golvet också. Och lite i sängen. Men ganska mycket i soffan faktiskt. På rysligt dåligt humör har jag varit. Utan anledning.
Det enda roliga jag gjort under dagen var när jag drack upp den där äppeljuicen jag köpte till min man igår. Vad gott det var.
Och till middag åt vi fisk. Jag tycker om fisk som inte smakar fisk. Den här fisken hade tydligen något att kompensera för och smakade därför obegripligt mycket fisk. Skitäckligt.
Sen verkar vi ha bokat in en semestervecka i April också. Ja det låter ju roligt. Men det betyder en vecka semester mindre för Hass i sommar. När jag ska föda barn. Ja. Vi får väl se hur roligt jag kommer tycka det var att åka på den där semestern när jag ligger där med eftervärkar, avslag, såriga bröstvårtor och två blöjbarn att ta hand om när han går tillbaka till jobbet igen.

Men. Edith. Hon är ju en spexare som kan få vilken sorg eller surhet som helst att verka obetydlig.

Har visst gått och blivit lite självdestruktiv

Argh! Men nu gjorde jag det igen! Jag klickade in mig på en såndär bloggjävel som jag så jävla fint och ordningsamt och det är nyplanterade blommor i handgjorda krukor och bredvid är det en stenjävel som matchar fint och tillsammans står dom på en bricka som någons mormors farfar har gjort. Det är tavlor, gardiner, ingen tvätt och ingen disk någonstans. 

Jag ville bara äta en ostmacka ifred, men nu måste jag gå och bygga mig en jävla byrå istället. Fan vad trött jag blir. Låt mig vara i fred!

Om att vara dum i huvudet

Jaha. Nu när jag har kommit ut som dum i huvudet kan vi väl lika gärna fortsätta på det spåret.
I ett par dagar har jag känt, ja faktiskt ingenting i magen. Men det har väl inte riktigt funnits varken tid eller anledning till någon oro. Bebisar i magen är lugna ibland. Det fick jag lära mig förra graviditeten efter att ha ringt barnmorskan ett antal gånger och till och med åkt in på förlossningen en gång.
Men igår kväll började jag tänka lite på det ändå. När kände jag en rörelse i magen sist egentligen? Och varför får jag inget svar tillbaka när jag stökar runt med magen och dricker iskallt vatten? Den rationella och mycket morbida sidan i mig tänkte att jag ska till Sverige om en vecka. En resa vi lagt ut mycket pengar på, så om barnet mot förmodan skulle ha, vad ska vi säga, gått bort, borde vi göra något åt det innan jag åker till Sverige. Det var allt.
Och sen började vi prata om det där könet på barnet, min man och jag. Som vi pratat om så många gånger nu. Ja, det blev lite känslosamt helt enkelt. Jag trodde till och med att jag kanske kunde ha orsakat mitt barns eventuella död med att tänka sådär dumt och konstigt. Inte jättelätt att somna till det kan jag ju säga.
Nåväl, mitt i natten klev jag upp för att roa ett mycket lekfullt och inte alls sömnigt barn. Vi låg i soffan tillsammans och hon klappade på min mage, som hon så ofta gör. Då, helt plötsligt kände jag något. Något som liksom rullade runt inne i magen. Lite ont gjorde det också. Det hann gå ungefär 3 minuter, innan min dumma tjocka gravidhjärna kopplade att dom där rörelserna betydde att det var ett levande och friskt barn där inne, inget annat.

Om en annan slags rädsla

Jag har skrivit om en annan slags rädsla på min pralinblogg. Jag känner mig så sjukt obekväm med hela situationen, att jag ens tänker som jag tänker. Men jag kan ändå inte låta bli att bara känna just så. Tänk att jag, skulle börja tänka på "rätt" och "fel" kön.
Mycket obehagligt. Hoppas det släpper mycket snart.

Bra start

Hon är sjuk igen. Snorig och jävligt arg. Hennes pappa har samma symptom. Känner ni vilken bra start vi fick på den här veckan?

Halvvägs

Halvvägs igenom graviditeten. Halvvägs igenom att hantera, ventilera och lugna mig när det kommer till den där 2 barnsrädslan.
Jag kan i alla fall fortfarande se mina fötter.

När jag ändå är igång

Så ba kör jag en sånhär svara-med-ett-ord-lista som jag hittade hos Livet.

1. Var är din mobiltelefon? Okänt
2. Var är din andra hälft? Bakom
3. Ditt hår? Otvättat
4. Din mamma? Trygg
5. Din pappa? Sprallig
6. Det bästa du vet? Familjen
7. Din dröm i natt? Svår
8. Din dröm/ditt mål? Trygghet
9. Rummet du är i? Sovrummet
10. Din hobby? Sova
11. Din skräck? Grodor
12. Var vill du vara om sex år? Kvar
13. Var var du igår kväll? Hemma
14. Vad är du inte? Hungrig
15. En sak du önskar dig? Diskmaskin
16. Var växte du upp? Falun
17. Det senaste du gjorde? Bloggade
18. Dina kläder? Svettiga
19. Din tv? Platt
20. Ditt/dina husdjur? Borta
21. Din dator? Fin
22. Ditt humör? Trött
23. Saknar någon? Ja
24. Din bil? Såld
25. Något du inte har på dig? Strumpor
26. Favoritaffär? Tygbutiken
27. Din sommar? Omvälvande
28. Älskar någon? JA!
29. Favoritfärg? Grön
30. När skrattade du senast? Idag
31. När grät du senast? Igår

Jaha hej jag gör det också då

Alla har gjort den. En del har skickat den vidare till mig. Jag har tackat och tagit emot men ba, nej, orkar inte. Men nu, nu ba gör jag det ändå.

1. Vad gjorde du för 10 år sedan?
Var 16,5 år. (Noga det där). Tonårsjävlig och deppig förmodar jag. Kanske hade jag träffat min pojkvän för de kommande 3 åren. Han var f.d narkoman och var dömd för kvinnomisshandel. Charmigt.

2. Vad gjorde du för 1 år sedan?
Hade precis blivit av med foglossningen

3. Fem snacks du gillar
Chips
Jellybeans
Cashewnötter
Ost
Korv

4. Fem sånger du kan hela texten till
Lemon Tree - Fools Garden
Enjoy the silence - Depeche Mode
Utan dina andetag - Kent
The time of my life - Dirty Dancing theme song
Eloise - Arvingarna

5. Fem saker du skulle vilja göra om du blev mångmiljonär
Skänka bort pengar
Betala lån och skulder
Spara pengar
Gömma pengar på tåg och bussar
Köpa hus överallt i hela världen

6. Fem dåliga vanor
Slänger kläder på golvet
Petar mig i näsan när jag är ensam. Eller tillräckligt ensam i alla fall.
Svär alltid vid olämpliga tillfällen
Betalar med stora pengar istället för jämna småpengar
Plockar sällan upp dom där kläderna jag slängt på golvet

7. Fem saker du gillar att göra
Sova en hel natt
Dansa med Edith
Sjunga med Edith
Sova middag
Föda barn

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa
Haremsbyxor. (Eller?)
Magtröja
En aprikos tight body
En aprikos tight bodysuit
Bodysuit

9.  5 favoritleksaker
iPhone
iMac
iPad
Har inga fler iLove saker

10. Tio personer jag vill ge den här utamningen till.
INGEN! Låt det ta stopp här!

Om en Lördag

Började dagen med att beundra skickligheten i att få av sig alla kläder med gummistövlar på händerna. Inga konstigheter alls enligt vissa.

Åkte sen en skitlång rulltrappa. Fick yrsel i knäna. Får det ibland. Har ni fått det någon gång?

Åt körv till lunch. Jag älskar det här landet.

Gick till engelska butiken. Köpte körv och chips

Gick till cupcake-butiken. En liten bit av himmelriket.

Promenerade på vintriga vägar i min mans vinterskor. Fick skavsår på lilltån.

Handlade på den svenska butiken. Ett dyrt nöje.

Åt cupcakes.

Svängde ihop en paj. Höftade lite.
Det var bara jag som åt.

Lät barnet prova pottan. Hon satt en stund. Ställde sig sedan upp och kissade bredvid.

"Myste" lite med ett övertrött barn till en sådär halv nio ungefär när jag fick nog och "tvångsnattade" henne.

Och såhär såg det ut i verkligheten.

Och plötsligt blev det vinter

Lagom tills tulpanerna började komma upp i parken och jag hann tänka att det var väl tur att jag inte köpte några riktiga vinterskor, så kom den. Vintern. Alltså med snö, minusgrader och halka. Och tillhörande panik, försenade och överfyllda tåg.
Vad roligt tänkte jag ändå. Trots gympaskor. Men Edith, hon hatade snön. Hon gick en bit i den men sen skrek hon. Skrek och skrek och ville bara bli buren. Inte vara i snön.
Alltså mitt vinterälskande hjärta dör lite av det. Känner att jag har förstört henne med att ta med henne till ett princip vinterlöst land.
Hon ska ju vilja åka skidor och allt sånt där. Nästa år blir det till att ligga i hårdträning tror jag. Vi får väl se.

9. Daily routine

Morgon, middag, kväll
Ge mig en diskmaskin
Jag lovar att vara snäll

Plötsligt händer det!

När jag flyttade hit tyckte jag att Bratwurst och sånt där var jäkla äckliga korvar. Uppväxt på svensk varmkorv som smakar, tja, ingenting faktiskt, var det för kryddigt! Korv ska ju bara smaka korv!
Men så idag när middagen bestod av kyl och frys-tömning stekte jag på lite Bratwurst. Och nu tyckte jag det var så jäkla gött och tyckte det var synd att jag inte visste om dom där korvarna tidigare.
Min vän Stella säger att man klassas som arab om man kan arabiska. Då undrar jag om man klassas som tysk när man tycker om Bratwurst?

P.s Nu tänker ni säkert att det var konstigt att ha en kyl och frys-tömning till middag på självaste lönedagen. Ja det kan man få tycka. Men jag hade inte fått min veckopeng än, kunde därför inte handla. Sluta rota i det där nu. Ok?

P.s 2. Ja, jag får veckopeng. Kan vi prata om det en annan gång?

En helt annan dag

Så vissa dagar går jag runt och svär och spottar över att jag satt mig i en dum sits. Flytta ifrån familj och skaffa barn, flera barn dessutom, när jag uppenbarligen tvivlar på mig själv precis hela tiden.

Men så kommer andra dagar när jag tycker det är så jävla bra att vi flyttat hit. Som idag när vi fick fira Antons ettårsdag. När jag tycker att jag lärt känna så fint folk (alltså fina människor, inte fin i kanten folk). När jag promenerar runt i områden som är så fantastiska att varken foton eller ord gör sig rätt.
Ja upp och ner alltså. Lite som livet i sig självt.

Med vänlig hälsning,
/djup_tjej85

P.s Älskar att Edith och Anton dessutom lyckades matcha sina kläder idag.

Fast som vanligt i det här hemmet

Måste man fixa lite saker först innan man kan göra det man vill göra. Den där leken barnet håller på med hela dagarna "saker som inte är på sin plats" börjar bli lite frustrerande.

Om detta ska jag berätta

Hå hå ja ja vilken dag det varit idag hörrni. Jo men jag har städat, skrubbat, tvättat och diskat. Fick någon slags renlighetsmani som jag inte kunde skaka av mig.

Byggde ihop en byrå. Only three to go.

Lagade mat. Lyckades bränna dom kokta morötterna och kokade rödbetorna för kort tid. Men gjorde gött potatismos. Och ketchup räddar ju även den sämsta av middagar så ingen behövde gå hungrig från bordet.

Ja, roligare än så blev det inte hörrni.
Ska ta mig ett bad nu med skitmycket skum i. Ska lyssna på arg musik samtidigt. Men på låg volym, vill ju inte väcka barnet som nyss somnat.
Sen kanske jag äter Daim i sängen med nya lakan i. Vi får väl se.

Hade ett väldigt stort behov att berätta allt det här för er. Förstår att ni blev lite gladare av det.
God kväll

8. Your sky

Himla fin dag idag.

Ligger lite efter i dagarna. Men det bryr jag mig inte så mycket om.

Jag längtar ju också

Jag är faktiskt inte bara rädd för att få två barn. Eftersom Ediths bebistid försvann i någon slags dimma av ångest, frustration, ängslighet och höga krav längtar jag efter att få uppleva en ny bebistid med lite mer självsäkerhet och sunt förnuft. Jag längtar efter att få känna mig som en mamma redan från första stund. Mamma till två. Jag längtar efter dom där bebiskläderna som bara används en gång för sen är dom för små. Jag längtar efter att ha en bebis i sjalen som bara äter och somnar om, alldeles nära mig.
Edith är ju helt fantastisk att umgås med nu, och har också varit det i flera månader. Nu när hon har egna idéer och hittar på både det ena och det andra. Nu när hon kan kommunicera och göra sig förstådd på ett eller annat sätt. Nu när hon skämtar med oss, när hon retar oss och när hon kommer fram och vill krama oss.
Allt det där är verkligen fantastiskt.
Gemenskapen och kärleken.
Men jag tycker fortfarande att våran start ihop blev förkastligt dålig och vill verkligen göra om den där första tiden. Inte för att jag tycker att vi har misslyckats på något sätt med Edith. Tvärtom. Men tänk att varje dag få vakna och lita på sig själv och älska sina barn. Den känslan som är så självklar för andra men så svår för mig att hitta. Även om jag har hittat den nu, vet jag att med en bebis i famnen kan det vara lite svårt att förstå det. Den här gången kommer jag göra saker och ting annorlunda.

Sjukblogg

Det är ju kul att någon har hittat tillbaka till toppformen. Jag är väl inte riktigt där än. Dom här olika nivåerna av pigghet är ju indirekt jäkligt påfrestande. Men det är ju lite mysigt också när hon gärna vill ta hand om mig och hjälpa till. Även om jag kanske inte tycker jättemycket om välling, är det ändå det hon försöker mata mig med när jag ligger på soffan.

7. Favourite

Favourite-boyband. Efter en hetsig diskussion med min man där jag inte bara tvingades avslöja min totala förälskelse för Take That var jag också tvungen att försvara dom.
Men ni kan vara lugna, när dom splittrades runt min 11-årsdag svalnade också kärleken till dom.
Pojkband har sedan dess inte varit så mycket att ha.

På fjärde dagen...

...tillfrisknade barnet mirakulöst. Lämplig timing då för den ömma modern att insjukna i samma helvetessjuka som härjat i barnets kropp. Skillnaden är att jag snyter mig lite mer och lite bättre.

Problemet är bara att vi redan har sett alla barnfilmer vi har ungefär 100 gånger var. Jag vägrar se dom en gång till. Harry Potter då? Känns lite väl hardcore för en ettåring kanske? Ja då får det bli tyska såpor hela dagen istället.

Och på den tredje dagen

Tredje dygnet av total uppgivenhet och maktlöshet. Det är väl ungefär vad jag klarar av. För jag bröt ihop någonstans mitt i snoret och gnället. Jag grät och grät tills tårarna tog slut. Inte så mycket för att Edith är sjuk och jag känner mig matt och uttråkad. Men mest för att min rädsla inför det kommande tvåbarnslivet gör sig påmind. Om jag inte orkar ta hand om ett barn, om jag blir sur för att jag inte kan facebooka ifred, om jag ger upp för minsta lilla gnyende, hur ska jag då klara av två barn?
Jag har vänner som älskar att vara föräldralediga och som älskar att ta del av barnens liv på det sättet. Och jag beundrar dom. På riktigt. Jag förstår inte var dom får lusten ifrån men den finns visst där.
Jag älskar också att vara hemma med Edith nu. Men det tog ett år. Och snart ska vi börja om igen. Lite annorlunda men ändå om på nytt. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig frustrerad och otillräcklig hälften av tiden. Prestationskraven har inga gränser. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte låta bli att känna mig som en dålig förälder när jag inte orkar längre.

Nu har jag turen att ha en bättre hälft som känner mig bättre än vad jag själv gör. Han samlar ihop spillrorna och fixar det som behövs och sen känns det alltid lite bättre.
Men den där stillsamma paniken inför tvåbarnslivet ligger fortfarande och puttrar lite under ytan.
Ändå så längtar jag mer efter det här barnet än vad jag längtade efter Edith när hon låg i magen. Kanske för att jag då inte visste vad som väntade, på både gott och ont.
Kanske behöver jag ventilera den hör rädslan lite mer, och på så sätt lindra den lite.

6. Makes you smile

När saker inte är på sin plats. Igår min telefon i en låda, idag en napp i tekoppen.

Mycket viktig info

Utanför är det snöblandat regn som öser ner. Vi har en veckas tvätthög att plöja oss igenom. Edith är något piggare. Hon dansar och äter rostat bröd. Rätt glad tjej faktiskt. Jag vill äta Wok till middag. Kanske orkar vi skruva ihop en byrå idag. Det blev ju inget med det igår.
Slut på mycket viktig info

Sjuk tjej

Sjuk tjej med hög feber och stort klängsyndrom.

Ett eländigt gnäll

Har sovit 2*2 timmar inatt. Resten av tiden har jag/vi tagit hand om snorigt och klängigt barn. Det är så himla synd om na när hon är sådär. Jo men det tycker jag. Himla jobbig också men det säger jag ju aldrig. Jag vill ju bara sova men skulle väl också börja ropa efter morsan om jag var sjuk.
Att det är fredag idag är ju roligt. Fast min man måste jobba över. Alltså han gör det nästan aldrig. Så det är okej. Jag är en förstående fru. Men det betyder att dagen blir så lång och ensam. Edith är ju inte på sitt bästa humör direkt.
Ja jag tycker nästan lite synd om mig själv nu när jag skriver det här.
Men sen kommer jag på att jag väntade på paketleverans idag. Mellan 7-18. Vilken jävla dålig tid.
Men så kom dom redan klockan 8! Och plötsligt kändes det som att livet log mot mig igen. Nu har vi bara tre byråer, två badrumskåp och ett skoskåp att skruva ihop och montera. Det näst värsta jag vet nästan. Det näst bästa Edith vet pga tomma kartonger, frigolitbitar och beskrivningar som kan gömmas.
Ja. Kanske går vi och köper en bunt barnfilmer istället. Det låter ju onekligen lite festligare. Den som är vaken får se. Vi sover nog snart igen. Hoppas jag.

Vi gör såhär istället

Inga semmelrecept alltså? Nehej. Tänkte ni kunde bespara mig den googlingen. Men nej, okej, jag förstår. Det är så vi ska ha det alltså. Inga semlor till preggot som ser höggravid ut trots att hon bara är halvgravid.
Vet ni, vi stryker ett sträck över det här tycker jag och så pratar vi om något annat istället.
Verkligheten tex. Såhär ser verkligheten ut i vårat badrum. Hur ser det ut hos er?

P.s jag tvättar håret ungefär var åttonde dag. Men jag kommer bara på att tvätta håret när jag glider av kudden pga flott i håret.

Näringsriktigt

Makaroner med smör och ketchup är väl ungefär som tallriksmodellen va? Kan väl he på lite oregano för att få den grönsak man behöver.

Apropå näringsriktig mat lät min läkare uppriktigt förvånad när hon sa att diabetestesterna såg bra ut. Väldigt bra ut dessutom. Visste jag väl sa jag. Tjockisar är mer än sockersjuka liksom. Men nej, jag behöver inte göra testet igen. Skönt det.
Nu återgår jag till makaronerna. Behöver kolhydratsladda efter fyra timmars lekträff och kommande tre timmars tyskalektion.

P.s
Apropå mer näringsriktig mat. Kan ni inte ge mig era bästa semmelrecept tack?

4. Something you wore

En senapsgul kofta och gravidbyxor. Gravid i v. 18+4, going on v.35 ser det ut som. Och känns.

Apropå...

...det här, så har Motvalls visat den riktiga sanningen här. Tack. Det behövdes. Kan vi inte alla bara visa hur det egentligen ser ut hemma och tala om när ni egentligen tvättade håret senast?
Jag kommer med hemska fakta imorgon. Ikväll ska jag nämligen äta glass och titta på tv-serier med min man. För det tycker jag om.

4. Letterbox

Får ibland för mig att byta ut namnen på postfacken. Men har mycket god impulskontroll och låter bli.

Om en viktresa

Innan jag blev gravid med Edith vägde jag nog det mesta jag vägt i
mitt liv som ogravid. Sen blev jag gravid. Gick ner 7 kg. Dagarna innan jag födde Edith vägde jag bara 5 kg mer än min inskrivningsvikt. Födde Edith. Gick ner 10 kg på en dag. Magiskt. Blev peppad och började träna och gå på diet när jag kände mig redo. Gick ner ca 10 kg till. Den tredje lyckligaste stunden i mitt liv. Flyttade till Tyskland. Åt och drack upp minst 5-6 kg bröd, korv, öl och croissant. Slutade bry mig. Slutade väga mig. Kände mig lyckligare än någonsin utan våg.
Blir gravid igen. Inskrivningsvikten är 7 kg mindre än inskrivningsvikten vid förra graviditeten. Nu har jag gått ner 6 kg. Väger lika mycket nu som efter dom där tre månaderna av träning och diet. Hängde ni med? Mitt bästa gå ner i vikt tips är alltså att vara gravid. Men säg det inte till någon. Ska skriva en bok om det och bli intervjuad av Oprah.

I Sverige hejade dom på min viktnedgång när jag var gravid. Alltså jag gör ju inget för att gå ner i vikt. Det bara händer. Trots isglassar och ostmackor. Här blir dom oroliga för mig. Säger att det inte är bra och att den där infektionen i urinen inte försvinner. Ska därför skickas till en specialistklinik. Lite skillnad. Och lite bättre att vara på den säkra sidan.

Liveblogg från en läkarmottagning i Hamburg

Sitter hos läkaren nu. Har kissat i en kopp utan att vara det minsta kissnödig. Det är en ganska stor bedrift om ni frågar mig.
Har druckit den där vätskan som jag minns smakade apa sist jag gjorde det här. Men här smakar den jordgubbssaft! Min favoritsmak! Hur visste dom det? Det här är inte alls så dumt faktiskt. Egentid får jag också. Det är himla tyst och skönt här i väntrummet. Och sorgligt. Min läkare råkar inte bara vara gynekolog. Hon är cancerläkare också. Botar cancersjuka. Det är med andra ord lite svår stämning ibland här. Jag försöker le och vara vänlig. Får tomma blickar tillbaka. Och jag kan inte klandra dom.

Tid, batteri och barnafödande är saker som kommer ta slut

Kan tiden sluta ta slut någon gång? Det finns så mycket jag vill göra och har på gång, men tiden envisas med att gå skitsnabbt precis hela tiden. Kan också ha att göra med att jag gärna sover så fort jag har möjlighet. Ty det är det enda riktiga botemedlet mot ömma höfter och ljumskar.

Vill säga en sak till er också. Ni är bäst. Varenda en av er som läser, kommenterar, peppar och stöttar. Jag älskar nog er. Jo, det gör jag faktiskt. Ni är himla bra.

Och så har jag förstått att jag måste skaffa mig någon slags projektledarutbildning. Ja det verkar vara det enda sättet att kunna få ihop en lekträff med olika mammor, barn och dygnsrytmer. För ibland är det bra svårt vill jag säga. Och där har ni dagens första i-landsproblem.

Dagens andra i-landsproblem kommer här. Imorgon ska jag göra en sån där äcklig glukosbelastning. Jaha, livat var det här. Att ha mig fastande är inte jätteroligt. Att sitta uttråkad i ett väntrum på ett cancersjukhus som fastande kommer vara olidligt. Att se min man äta en äggmacka just nu får mig spontant att vilja döda. (Jag har varit fastande i två timmar)

Och det tredje i-landsproblemet handlar om att jag höll på att börja grina på tyska idag pga omöjlig grammatik att förstå sig på.

På bilden ovanför ser ni förresten Edith och Anton. På bilden saknas Emilia. Jag passade som tre ungarna själv idag, i ungefär tio minuter. Då bestämde jag mig för att sterilisera mig efter det andra barnet. Ni som har/vill ha tre barn måste vara födda åt fel håll eller ha andra problem. För dom där tio minuterna var dom svåraste minuterna i mitt liv.

Ja just ja, jag tänkte fråga er en sak också. Men vi tar det en annan gång. Batteriet i telefonen tar snart slut. Och då dör telefonen och går aldrig att återuppliva igen. Har jag läst på Google.

Hejdå då.
Och godnatt.

3. Something you adore

Hängselbyxor. Prickig tröja. Guldlockar. Fruktstund. Det finaste jag vet.

Brottsoffer kallade polisen mig

Jag har hört talas om dom. Jag vet att dom finns. Men jag har aldrig varit med om att en blottare blottat sig för mig. Fram tills nu.
Precis utanför vårt hus finns en gränd och där stod en man som drog ner sina byxor när han såg mig.
Jag blev, milt uttryckt, så fruktansvärt jävla vrålarg. Det spelar ingen roll om han är sjuk, alkohol/drogpåverkad eller något annat. Det är så fruktansvärt hänsynslöst och kränkande.
Först tänkte jag låta bli att anmäla. För jag orkade inte sitta där med hittepå-tyska och känna mig dum. Jag vet ju inte heller hur attityden mot sånt är här. Men sen tänkte jag på barnen på förskolan i vårt hus, jag tänkte på alla andra som bor här och går på gatan utanför. Jag tänkte på blottaren, kanske kan han få hjälp. Jag tänkte på mig själv. Jag vill inte se honom igen eftersom jag spontant var tvungen att hindra mig själv från att leka ninja mot honom.
Så jag gjorde det enda förnuftiga, gick till polisen och förklarade mitt ärende. Som faktiskt togs på allvar. Och med lite blandad svensk-tysk-engelska förstod vi varandra ganska väl, jag och polisen. Och tur var väl det. Nu hoppas jag bara att den här olustighetskänslan ska mildras snart.

2. Breakfast

Helgfrukost är min bästa frukost. Nybakat bröd och croissant från bageriet på hörnet.

Hej

Alltså jag orkar inte med alla bloggar med så überfina bilder på inredning, barnen, kläder, hemmet, skogen, havet, håret, katten, kaffet, sill och blommor. Jag orkar inte.

Jag tänker att sådär har ingen det. Ingen kan gå runt och vara sådär snygg, duktig, fin och samtidigt ta så jävla många och fina bilder hela tiden. Hur orkar dom inreda ett hus? Hur orkar dom köpa nytt porslin? Hur har dom råd att bara bygga ett nytt kök hursomhelst? Va?

Jag har inte ens satt upp en enda tavla i vårat hem. Inga gardiner. Inga dukar. Inget nytt porslin trots att jag vill ha det mest av allt i hela världen. Men jag orkar inte bry mig. Det duger som det är. För vi älskar varandra och jag är (för det mesta) glad och sprallig. 

Men så klickar jag in på en såndär blogg och tänker: "Jaha, är det sådär vi ska ha det. Det är så jag måste vara, annars är jag ingen riktig/duktig mamma. Ok. Förändringen börjar NU." Så sitter jag där, helt handlingsförlamad och trött av måsten som inte är några måsten men som jag helt plötsligt tror är måsten.

Fan för systemkameror, slarvigt uppsatt hår som ser perfekt ut, välstrukna linneblusar och designinredda hem.

Ni får mig att må dåligt, okej? Snälla gör någon annan glad istället för mig ledsen hela tiden.

Hejdå

1. You

Naturell kantarell

Lite efter alla andra

Det känns som att alla kör den här fina fotoutmaningen just nu. Och jag älskar den. Därför tänker jag också vara med, trots att jag är en halv månad efter alla andra. Jag lämnar dock inga garantier för att jag fullföljer något.

Det kan vända

Jag vet att det låter helt osannolikt, men vi gick ut och gick. I solskenet. Som världens lyckligaste familj nästan. Minus en del hormonella svängningar och en liten bit foglossning. Men med tålmodigt barn och man går ju allt vägen.

Dagen efterkänslan försvinner visst aldrig

Vi hade middagsgäster igår. Vi bjöd på köttbullar och direktimporterad lingonsylt. Herregud vad gott det var. Det tyckte våra tyska gäster också. Inget konstigt egentligen, dom äter ju rå köttfärs på bröd, och tycker det är gott. Dom är inte så kräsna med andra ord.
Vi åt muffins till efterrätt. Och det kan väl hända att Edith fick tag på en och annan liten smula vilket ledde till en sockerchock av sällan skådat slag. Det var roligt i ungefär en kvart.

Idag känns det som att en enorm baksmälla har lagt sig över hela familjen. Så obeskrivligt trötta. Och gnälliga. Jag kan liksom inte ens begripa hur jag ska orka fixa lunch, byta blöjor och kanske vara lite rolig och lekfull. Kroppen är tung och svårstyrd och det känns som att både Hass och Edith känner samma sak.
Jag vet inte riktigt, men om ni frågar mig tycker jag att det efterlängtade fina vädret ute inte lockar någonting. Alls. Vi stannar inne idag.

Det här är alltså ett skrik

Det lilla lilla barnet vi har vill inte sova längre. Det är bara gnäll gnäll gnäll. Hon gnäller när hon är vaken och gnäller när hon försöker sova. Hon vill ju sova och hon gör så gott hon kan. Men under sömnen ligger hon och gnäller. Både dag och natt. Framförallt tidig tidig morgon.
Jag tippar på att hon sover i en kvart, gnäller i tio minuter, sover ännu en kvart för att sen återgå till gnället igen. Och när hon väl är vaken är hon glad i högst tio minuter, sen kommer gnället.
Jag vet väl vad det här är. Ett sånt där språng igen. Utvecklingsfas eller vad det nu ska kallas. Sist hon var såhär lärde hon sig att gå. Kanske lär hon sig att säga några ord den här gången. Egentligen spelar det väl ingen roll. Jag ville bara gnälla lite. Helst vill jag klättra upp på ett högt jävla berg och skrika ur mig lite frustration och elände.
Men nu orkar jag inte klättra någonstans så jag skriker här istället.

Min man

Han skickar länkar och artiklar till mig, dagligen. Den ena mer vetenskaplig och akademisk än den andra. Han skriver långa mail med samhällskritiska kommentarer till mig, för att han tycker det är viktigt att jag tar del av dom. Han tänker på allt, funderar, vrider och vänder på det.
Han är kanske en av dom klokaste människorna jag känner.

Så visar han mig den här, med ett bubblande skratt. Och då inser jag att jag inte har en aning om vem jag är gift med.

Proffsblöggarn hälsar

Att det har hänt en grej. Och tydligen har det annonserats om det i tidningen och sådär. Så jag kan inte bara sitta här och hålla tyst om det längre.
Jag har börjat blogga för Dalarnas Tidningar! (Plats för hurra och jubel)
Det känns lite ovant att blogga för helt andra läsare än er, så jag känner mig inte riktigt varm i kroppen än. Men familjebegrepp kommer finnas kvar. Aktivt dessutom. Dock med en ökad mängd svordomar eftersom jag inte får svära i den andra bloggen. Jag har ju bloggpolicy att följa numera.
Hursomhelst. Ni får jättegärna läsa den bloggen också. Det skulle göra mig himla glad. Det kommer dock vara en del upprepningar är jag rädd. Och det är mer om Hamburg än spontana känsloutbrott. Två olika delar av mig med med andra ord. På både gott och ont.
(Plats för applåder)

Här är bloggen. Varsågoda.

Ser också...

...att några säger att era hem ser ut som på bilden några inlägg ner. Det är ju inget konstigt med det. Det gör ju mitt hem också för det mesta. Eller nästan jämt faktiskt. Det var som där PET-flaskorna som står på bordet jag ojade mig för. Vem ska panta dom?

Jaha

Här skulle det egentligen vara ett blogginlägg om den tyska mödravården. Men det blev det inget med eftersom jag var tvungen att springa iväg på tyskakurs. Väl på tyskakursen tänkte jag be min tyskalärare att lära mig lite välbehövlig förlossningstyska. Tex: "Jag vill inte spricka hela vägen runt" eller "Jag kommer bajsa på mig", eller "Ta ut den eller döda mig nu". Men något sånt ville hon inte lära mig. Istället ville hon bjuda ut mig på öl nästa vecka. Ja nu var ju inte det så bra ide kan jag tycka, med tanke på just den där lilla detaljen att jag ska föda barn.
Dessutom visade det sig att vi hade dubbel lektion. Så efter tre och en halv timme tyska (läs korvstoppning) ligger jag nu i sängen och halvdör av trötthet. Men imorgon är det fredag. Då ska vi äta isglass till middag och titta på Dirty Dancing. Det har jag bestämt.

Ursäkta röran

Men jag har haft en liten lek och lunchträff här hemma. Nu undrar jag bara vem som ska städa upp här?

Äktenskapstycke

Ja medan min man läser samhällskritiska och viktiga artiklar sitter jag här och dricker läsk och spelar något slags sushi-spel på telefonen. Svårt är det också det där spelet.
Jag tänker att det är just det här som gör att vi kompenserar varandra och passar så bra ihop. Eller något.

Vem har glömt att fylla frysen med isglass?

Och vem ska göra något åt problemet? Va?

Aprilskämt redan?

Det är den 11 Januari idag. Och i Hamburg ser det ut som vår. Fint väder att rasta trollungen i. Synd bara att hon lyckades ramla och bita sig blodig i läppen och få en stor bula i pannan. Raseringen tog ett abrupt slut där skulle man kunna säga.

Eller så är hon bara som sin mor

För här ligger hon i mitt knä och gosar. Ibland lyfter hon upp huvudet för att pussa mig och så ler hon stort.
Precis såhär är jag. Ena sekunden får jag ett utbrott av oftast okänd anledning, och alltid riktat mot Hass, aldrig mot Edith. Andra sekunden skäms jag och ber om ursäkt på alla sätt jag kan.
Kanske måste jag börja i en annan ände först.

Jag svalde ilskan

Under loppet av ungefär 2 minuter lyckades Edith få mig att gå från trött och nyvaken till hysterisk och ihopbruten.
Hon gick fram till mig och slog mig hårt i ansiktet, rev mig i läppen, tog tv-dosan och slängde den i golvet, samtidigt som hon såg på mig med en blick som skulle få vilken förälder som helst att bryta ihop.
Vi jobbar en hel del på hennes oförsiktighet och att hon gärna testar gränserna genom att riva och slå oss ibland när hon är i vår famn. Vi är väldigt sakliga och pedagogiska och hon verkar lyssna en stund i alla fall. Men det här tydliga utbrottet som kom från ingenstans var jag inte alls beredd på. Jag blev så fruktansvärt förbannad rent ut sagt. Men istället för att börja skrika om det svalde jag ilskan och försökte prata med henne. Då gick hon fram och slog mig en gång till. Jag kunde inte låta bli att börja gråta då. Min första tanke var att hon är ett monster. Ett sånt där barn man inte kan gå ut med. Ett barn som aldrig kommer ha vänner, för hon förstår inte gränser. Ett barn som växer upp och blir massmördare.
Jag gav upp redan innan jag började reda ut situationen.
Och det här är väl ingenting mot vad som komma skall tänker jag. Att det bara är en förberedelse inför det riktigt svåra. Men det kan inte hjälpas, just nu känner jag att jag inte riktigt orkar. Jag vill inte. Jag vet inte ens vad jag ska göra. På riktigt. Jag vet inte vad jag ska göra.
Överallt skrivs det om hur man får sina bebisar att sova, äta, bajsa, känna sig trygga osv. Men så fort bebisen blir till ett barn med egen vilja och ett stort gränstestarbehov, då finns inte riktigt samma mängd information, eller hjälp.
Fast jag vill ju inte ha någon hjälp heller. Jag vill gå på min inbyggda moderskänsla och min intuition. Jag vill göra det som känns helt rätt för mig. Men samtidigt vill jag ju inte stå där och vara ansvarig för att ha uppfostrat en psykopatisk massmördare om några år.

Alltså...

...jag åt ju middag först, sen gick jag en lång promenad till tåget i mina för stora preggobyxor som jag måste hålla i linningen hela tiden. Åkte på tyskalektion och använde all hjärnsubstans jag har kvar till att förstå mig på det här språket. Så jag kan ju tycka att lite chips och cola balanserade upp livet lite. Nu släpper vi det och går vidare tycker jag.

Nu tänker jag på dig Emelie Hagman

#Cravings

Det är inget gnäll. Alls. Jag lovar.

Alltså jag avskyr att jag måste säga nej till roliga saker bara för att min gravida kropp inte orkar med.

Ville bara säga det. Det var inget gnäll eller så. Bara ett konstaterande. Att vi får stanna hemma idag. Trots att det är soligt och fint ute. Trots att vi skulle kunnat träffa en massa roliga barn och mammor.

Vi får stanna hemma eftersom jag knappt kan gå. 

Hur gör jag?

Jag ska åka till Sverige om en månad ungefär. Och under mitt Sverigebesök kommer jag bla besöka dom jämtländska urskogarna. Och där uppe i norr kommer det garanterat vara både snö och kallt. Alltså mycket snö. Och mycket kallt.
Och här faller mitt föräldraskap totalt. Hur klär man sin då 15 månaders unge som förmodligen vill leka en del i snön? Jag har ingen aning om hur man gör. Snälla hjälp mig här. Vill inte att min mormor och mina mostrar ska peka och skratta och tycka att jag är någon slags storstadsmamma som inte har koll på verkligheten.

Himla fint

Edith och jag har fått så fina vänner här i Hamburg. Ville bara säga det. Att det är himla fint.
Idag var första dagen som alla lekte ihop och synkat dessutom. Det kändes fint.