onsdag 30 november 2011

Hej!

Jag ska på bio nu. Med mina tjejkompisar. Jag är uppspelt som ett barn inför julafton.

Hejdå

I krig

Har spenderat en timme med att skruva fast en dörrjävel på ett ikeaskåp. Helvetesmöbel. Varför köper vi möbler från Ikea egentligen när jag vet att jag hatar allt som har med möbeln att göra? Från förpackning, instruktionsbok, kundservice och kvalité. Hatar! Dörrjäveln hänger sned och jag är på god väg att elda upp skiten. Om det inte vore för att jag inte vet hur man eldar upp en möbel såklart.

P.s
Jag älskar allt annat på Ikea. Men inte deras möbler. Något annat vågar man väl inte säga.

tisdag 29 november 2011

Snart kommer snön

Till er ja! Eller till några av er har den redan kommit. Och jag kan inte med ord förklara min avundsjuka kring detta.
Varför flyttade jag till ett land där uttrycket "mycket snö" innebär en cm på marken? Och när kommer den där snön egentligen? Någon gång i Mars kanske?
Jag saknar verkligen snön. Min enda förhoppning nu är att den engelska landsbygden snöas in totalt där runt jul. För då åker vi dit. Och jag förväntar mig kalkon, smällkarameller och SNÖ.
Och såklart få träffa min mans familj. Ja, det vore ju på tiden. Vi har ju bara hunnit gifta oss och skaffa barn utan att ha blivit presenterade för varandra. Jorasåatteh...


Det är nu det börjar

Nedräkningen till ålderdom, död och elände.

Ser nu vad jag ser? SER NI?
Ett grått hårstrå. Där, mitt i luggen.
Jag som trodde att jag skulle ta det naturliga åldrandet med ro och utan någon som helst skam känner just nu väldigt mycket ängslan.
Häromdagen satt jag och grämde mig över just min ålder. Att jag kommer vara så gammal när jag utbildat mig och allt det där. Och nu kommer jag inte bara känna mig gammal, jag kommer se gammal ut också.
Jag känner att mitt egna åldrande är något jag inte riktigt rört vid tidigare. Och jag känner mig uppriktigt sagt förvånad över min reaktion. Jag kommer väl över det, precis som allt annat. Fram tills dess är det jag som letar reda på lite hårfärg och försöket ignorera att tiden har sin gång.

måndag 28 november 2011

Kompromiss(o)villigt

Ett förhållande överlever enbart om man är beredd att kompromissa. Jag tror verkligen det. Jag tycker inte att man ska kompromissa bort allt man tror på och allt som gör en till den man är. Men små saker. Sånt som inte är livsavgörande men ändå tillräckligt viktigt för att ha delad åsikt om det.
Som att jag tycker om mina grönsaker krispiga och färska i min Wok. Medan min man vill ha dom överkokta och nästan mosade. Ja, då får man liksom äta något mittemellan. Eller som att som att min man hellre blir kissad på medan jag torkar upp bajs från golvet. Vi har nämligen köpt en garderob med en helkroppsspegel. Och någon i familjen är mycket exalterad över detta. Så pass exalterad att när denna någon spatserade runt naken idag var det visst ett perfekt tillfälle att inspektera sig själv, i spegeln, medan bajsning pågick så att säga. Men när denna någon lyftes bort från olycksplatsen fanns det ju annat som skulle ut också.
Vi kan väl vara glada över att magsjukan är över i alla fall. Så kan vi säga. Och vi kan väl säga att småbarnsåren är ganska kompromisslösa.

Mycket viktig info

Där i mitten någonstans bland alla löv och buskar finns en igelkott. Den såg jag idag. I en park. I finvädret. Ja det är vad jag gjort idag.
Och torkat upp bajskorvar från golvet såklart. Men det ska vi inte prata så mycket om.

söndag 27 november 2011

Hittepåadvent

Så vi introducerade Star Wars för Edith idag. Hon verkade gilla det, men blev lite rastlös av allt prat och dravel. (Om sanningen ska fram kan jag ju hålla med henne).
Och sen skulle det ju bakas lussebullar såklart. Jodå.
Men eftersom jag hade köpt 0.1 g saffran istället för 1 g (Och tur var väl det, summan på det kalaset hade ju hamnat på omkring 30 €) så blev det kanelbullar med lite saffransprickar i. Och för lite kanel. Och lite för torra. Och utan äggpensling. Med andra ord inte så adventsgoda och mysiga som jag kanske hade sett framför mig.
Hade också sett framför mig hur Edith skulle hjälpa till med bakandet. Men även där kom ju verkligheten ikapp och hon stoppade degen i munnen och grät för att det inte gick att tugga.
Men glöggen var ju god. Och spöregnet var ju väntat. Annars då? Blåser ni bort däruppe i höglandet eller vad har ni för er?

Hej!

Jag har visst gått och blivit förkyld. Igen.

*Plats för valfria och högljudda svordomar. Kanske även ett hytt med en näve*

Tar tillbaka

Det där med mat-och-sov-klockan stämde alltså inte så bra.

01:33

Vaddå gå och lägga mig?

lördag 26 november 2011

Det har förresten gått över

Ännu en hänga-på-mamma-och-vägra-äta-och-sova-istället-vill-jag-bara-skrika-fas har passerat. Jag borde ju egentligen veta bättre. Att dom kommer och går.
Och att jag alltid är på gränsen att ge upp allt som har med barn att göra när dom där perioderna kommer. Men att det alltid är så himla fint att få sitt barn tillbaka när dom går.
För nu är hon sannerligen tillbaka. Min glada unge som plötsligt äter oss ur huset och skrattar åt allt hon själv hittar på och som sover enligt mat-och-sov klockan utan några som helst problem. Min snabba unge som springer mer än hon går. Mitt fina barn som dansar storslaget så fort hon hör en liten melodi och som faller ihop i en liten hög av skratt när man låtsas vara stor och farlig.
Min pratglada dotter som säger både katt och dadda men som envisas med att kalla mig för gaga. (Tar såklart föregivet att hon tycker att jag och Lady Gaga är ungefär samma person).
Ja hon är bra fin mitt barn.

Så. Slut på kärleksförklaring och skryt.

Ny OS-gren 2012

Jaga barn genom butik

Hur går det till?

Vi gick ut för att handla kläder till mig. MIG. Hittills har vi lyckats handla kläder till barnet och mannen. Och jag har fått en påse brända mandlar. Jaha.

fredag 25 november 2011

Drabbad

Hela familjen är drabbad av något som skulle kunna liknas vid någon slags magsjuka. Det känns sådär faktiskt om jag ska vara ärlig.

onsdag 23 november 2011

Det här med barnomsorgen då

Jo. Såhär är det.
Jag kan enbart uttala mig om hur det fungerar här i Hamburg, inte i övriga Tyskland. Men här i Hamburg kan dom erbjuda lite rabatt på barnomsorg för familjer som pratar två språk, varav inget är tyska. Eftersom dom vill ut med barnen i det tyska samhället. Och i det där facket passar ju våran lilla familj in i. Men, vi får bara rabatt om barnet är 3 år gammalt, eller om jag har en sysselsättning på dagen. Jag skulle kunna ha en sysselsättning på dagen, dvs plugga tyska. Men det innebär ännu en utgift, utöver själva barnomsorgen.
Så, även om vi inte får rabatt, kan vi naturligtvis placera Edith inom barnomsorgen. Förskola, eller dagmamma/pappa. Eller någonting mittemellan.
Men, då kommer vi till det knepiga. För det första är det jätte jättedyrt. En bra förskola kostar mellan 600-1000 Euro. Då är det för heltid.
Halvtid då tänker ni? Jo, det är ju vad vi vill ha, och är dessutom billigare såklart. Men då får vi räkna med att förskolan har rätt att säga nej, om vi bara vill ha halvtid. Eftersom det är förskolan som tjänar pengarna, vill dom naturligtvis ha ett barn som går heltid.
Det finns en möjlighet att förhandla till sig halvtid, OM det finns fler förskolor i området som har fria platser. Då tar dom emot vad dom får, så att säga.
MEN, förskolor med fria platser är ett stort varningstecken. Alla säger att man ska vara försiktiga med dom. Dom har fria platser av en anledning.
Vi har t.ex. drömförskolan här, i vår byggnad. Jag behöver inte ens ta på mig jackan, jag kan bara ta hissen ner i pyjamas och lämna Edith, och sen åka upp och lägga mig igen. Det är en internationell förskola, och inte alltför dyr. Om det inte hade varit för att vi bor just i samma byggnad som den här förskolan, hade jag aldrig vetat att personalen står ute och röker hela dagarna, dom skriker åt barnen hela tiden, och pratar bara tyska trots att dom utger sig för att vara en flerspråkig förskola.
Den här förskolan har alltid fria platser. Och jag förstår varför.
Många som jobbar på förskolor här verkar ha varken erfarenhet eller utbildning. Dom verkar inte ens bry sig om barn överhuvudtaget.
Dagmamma/pappa då? Jo, det finns faktiskt dagpappor här. Jag känner till flera stycken mammor och pappor som vill vara hemma med sina barn längre, och passar då på att ta hand om ett par andra barn under tiden. Dom är alltså inte utbildade, men erfarenhet har dom ju gott om.
En dagmamma/pappa kan man ha för ungefär 3 Euro/timme, om jag då vill ha mitt barn där kan vi komma undan med att betala ungefär 140 Euro i månaden, om Edith är där 4 timmar/3 gånger i veckan.
Då behöver vi inte ens den där rabatten vi kan få, om barnet är 3, eller om jag har en dagssysselsättning.
Om jag skulle plugga tyska på dagarna är det ungefär lika stor utgift som själva barnomsorgen skulle vara, och då är vi uppe i väldigt stora pengar, med tanke på att vi lever på en lön, jag har alltså ingen inkomst.
Och då kan jag känna att det inte riktigt är värt det.
För varför vill vi ha Edith inom barnomsorg överhuvudtaget? Jo, jag märker på Edith vilken skillnad det är på henne när hon träffar andra barn, regelbundet. Både äldre, yngre och barn i sin egen ålder. Samtidigt så börjar jag, sakta men säkert tappa förståndet här.
Jag älskar numera (det har varit en lång resa hit) att vara hemma med Edith, att ta hand om allt som måste tas hand om, att ha huvudansvaret för vårat barn. Men, eftersom Hass inte kommer ha samma möjlighet att vara hemma med Edith här, som han hade haft i Sverige så kan jag inte riktigt se en ljusning på problemet. Jag kan inte längta efter ett datum då jag kan överlämna huvudansvaret, och luta mig tillbaka en liten stund. Jag sover ingenting om nätterna längre. För att jag ständigt oroar mig hur nästa dag ska bli, om jag kommer vara stark nog att orka allt som jag måste orka med. Lets face it, jag är en bra mamma, men kanske norra Europas känsligaste mamma också.
Jag behöver faktiskt inte förklara mig, jag känner bara att jag måste ha någon slags avlastning, ett par gånger i veckan. Jag är säker på att min självkänsla kommer bli starkare, jag är övertygad om att min och Ediths något bittra relation kommer bli oerhört mycket bättre. Samtidigt vill jag inte ta ett dumt beslut.
Även om Edith är värd alla pengar i världen, så har vi inte alla pengar i världen. Vi har inte råd med både barnomsorg och att jag studerar. Men vi har råd med en viss sorts barnomsorg.
Jag är för dagmamma/pappa, då jag själv gått hos en sådan. Hass är för förskola. Och det finns såklart massor med för och nackdelar, med bägge delar, om jag ska vara ärlig.
Hass har sina vetenskapliga artiklar och studier, jag har mina egna känslomässiga erfarenheter. Just nu väger inget tyngst. Och ungefär där står vi fast just nu.



Fast lite hjälp från er behöver jag nog ändå

Vi funderar lite på det här med barnomsorg för Edith. Reglerna och omständigheterna är lite annorlunda (framförallt lite dyrare) här än för er. Men det är ungefär samma princip. Problemet är bara att vi inte kan ena oss. Vi vill bara ha halvtid till en början, så mycket vet vi. Men en av oss skulle föredra en dagmamma/pappa, medan den andra av oss skulle föredra en förskola. Kan ni inte hjälpa till lite här? Ge mig era tankar, känslor, erfarenheter av det här, snälla?

Bloggkris bloggris

Jag orkar inte blogga så noga. Jag orkar inte svara på fina kommentarer. Jag orkar inte kommentera på andra bloggar. Jag orkar inte. Jag sover istället.

Stämningsfullt

Tyvärr lite dålig stämning till en början den här morgonen. Men vi har skrapat upp tröttheten från golvet nu lagt oss i soffan istället.

tisdag 22 november 2011

Det skulle stå något viktigt här

Men min vän har fött ett flickebarn och jag är alldeles för sentimental för att hålla mig. Idag gråter vi fritt och hejdlöst åt barnafödande och lyckan (för att inte glömma olyckan för vissa) i det.

Plus att det eviga skrikandet har dessutom övergått till det eviga bajsandet hos mitt inte så lilla barn.

Skit också

Och vad händer när jag äntligen går och lägger mig igen? Jo jag får en snarkande mun i mitt öra. Mysigt, men inte så rofyllt. Jag försöker kramas men det är alltid en arm för mycket som hamnar i fel vinkel och som bara är i vägen. Det gör ont och hans skägg kliar mot min kind.
Så jag vänder mig om. Muttrar lite. Suckar. Och av ren magi somnar jag om igen och hinner precis börja drömma om en liten liten dinosaurie innan jag väcks av ett hungrigt skrik. Jaha. Upp och hoppa och godmorgon och halleluja vilken underbar dag det kommer bli idag!

Lägg av

Men vad fan är det här? Vaknar runt tre-tiden och kan inte somna om. Men det är ju mitt i natten. Sov kvinna! Sov! Alla andra sover, så varför gör inte du det? Eller ja, det där med att alla sover är väl en sanning med modifikation. Edith vaknar nämligen till med ett illvrål då och då, men somnar om direkt igen. Så när jag tror att hon sover hela nätterna, verkar hon ju inte direkt göra det.

Update:
Och nu är jag hungrig också. Trots att jag ätit ett äpple. Ska jag behöva ställa mig och laga tre rätters middag nu mitt i natten för att jag ska bli mätt? Knåda till en enkel pastadeg som jag bara låter torka lite och sen värmer på kanske? Eller rulla enkla köttbullar och steka på dom lite lätt. Inte svårt alls. Eller varför inte baka en jävla paj med spenat i? Inga konstigheter.
Eller, jag vet att det här kan låta lite modigt, så kanske jag bara kan gå och lägga mig och s o v a!

måndag 21 november 2011

Ost

Inga konstigheter

I väntan på

Imorgon ska en av mina äldsta vänner bli mamma. (Min vän är alltså inte så gammal, jag har känt henne väldigt länge bara) Och jag kan inte tänka på något annat än den där lilla bebisen, min vän, hennes lilla familj och den där glädjen.
Det är vid sådana här tillfällen som det känns så himla sorgligt att jag inte bor lite lite närmre. Jag vill vara där, jag vill hjälpa, trösta och glädjas tillsammans med min vän och alla andra som sakta men säkert börjar yngla av sig. Jag vill att våra barn ska vara bästisar och känna sig trygga med varandra. Men jag antar att det hör till paketet när man immigrerar. Att det inte alltid blir som man vill.
Nu håller jag alla tummar, tår och tårar för K och S. Allt kommer gå så bra.

Lite snabbt bara

Vårat barn går rätt obehindrat numera. Hon har till och med provat på att springa. Det går väl sådär.

Vi har köpt nya möbler och skruvat möbler till förbannelse. Jag har blåsor på händerna och drömmer om instruktionsteckningar.

Kombinationen nya möbler och en gående ettåring är inte det roligaste och enklaste. Det finns nu många skåp att barnsäkra.

Vi har ungefär hundra möbler kvar att skruva ihop och sätta upp. Och min man har gjort illa handen. Javisst, han gjorde precis som jag gjorde förra året. Skar sig djupt i några fingrar. Men han behövde inte operera och ligga inlagd. Han fick två stygn och ett bandage. Men det gör honom tillräckligt handikappad för att det ska ta längre tid att få allt klart.

Måste andas lugnt för att inte svimma.

Jag ska till en gynekolog idag. Ve och fasa. Tyskarna är ett självplågande folk och går på rutinundersökningar två gånger per år. Dårar är vad dom är.

Det är snart jul. Det betyder att den här veckan kommer explodera i julpynt, julpyssel, och övriga julförberedelser. Kanske blir jag en bullmamma och bakar något med saffran i. Men det är väl inte riktigt troligt.

Hejdå


lördag 19 november 2011

Äntligen är århundradets underdrift

Medan ni har suttit därhemma vid era middagsbord och ätit så har vi suttit i soffan och snabbt slevat i oss maten. Samtidigt som vi försökt mota bort barnet med en fot eller så.
I fem månader. Vi säger det igen. Fem jävla månader.
Men nu, äntligen har vi köpt och invigt vårat nya köksbord. Äntligen. ÄNTLIGEN.

fredag 18 november 2011

Svettas alltså pga värme.

Inte klimakteriet alltså om nu någon var orolig för det.

Gör om gör rätt

Nej, hörrni. Den här dagen har varit urusel ända från start. Dessutom luktar jag för jävla illa. Men det blir väl lätt så när jag går omkring och SVETTAS hela tiden!

Värmeslag

Vi har haft det rätt kallt i vår lägenhet ett tag. Så kallt så vi har sovit i långkalsonger och raggsockor. Så kallt så barnen på fossmofjället hade frusit. Men vi har väl tänkt att det ska vara så. Tyskar är kanske lite ekonomiska av sig. Jag har hört att hyresvärdar stänger av värmen på nätterna ibland, vår hyresvärd kanske har stängt av värmen helt och hållet. Men nu är det snart jul och slickar man på elementet så fastnar tungan. Så min man vågade på sig konststycket att söka upp någon slags vaktmästare som fick komma hit och fixa. Vaktmästaren kom och öppnade en liten lucka i taket och skruvade på värmen. Inte det mest logiska kanske, men ändå. Efteråt hade han tydligen sagt att det hela var mycket märkligt. Någon måste ha glömt sätta på värmen i vår lägenhet innan vi flyttade in. Sånt som händer, sa min man. Inte i Tyskland, hade vaktmästaren sagt och lämnat lägenheten med en skamfull blick.
Nu är alltså värmen på och vi kan med glädje ta av långkalsongerna. Problemet är att min man har fått någon slags värmepsykos nu. Han har skruvat upp värmen till max i alla rum. I badrummet tex är det nu så varmt så det svider i näsan om man går in där. Han går runt och skriker "Fuck environment! We got heating!" (översättning: han vill alltså ligga med miljön pga det är varmt)
Själv försöker jag sakta skruva ner vissa element. Men eftersom han tittar till dom jävlarna var tredje minut så hinner han liksom korrigera det hela.
Nu är det mitt i natten och jag är vaken pga svettningar! Edith har varit vaken pga svettningar! Min man däremot, han ligger och fryser med kläder på under duntäcke. Vem ska bort?

onsdag 16 november 2011

Kvällsaktivitet

Det är viktigt att alla i familjen hjälper till när det ska skruvas ihop möbler. Alla är ju bra på det som är bra på så att säga.

Ja men såhär.

Okej. Jag försöker tänka att det är bra att hon visar känslor. Att det är bra att hon är så trygg med oss så hon vågar visa missnöje. Vågar säga nej. Det är bra. Jag vill att hon ska våga sätta gränser.
Men jag kan liksom tappa förståndet av det här skrikandet och gnällandet.

Om barn

Barn alltså. Man älskar dom till månen och tillbaka. Visst. Men det betyder ju inte att alla dagar är himmelska. Mitt barn har förvandlats till ett gnälligt och trotsigt skrikmonster. I vagnen, på golvet, vid maten, vid blöjbytet, i soffan och precis nästan jämt är det ett stort gnäll. Och om hon nu hittar något att roa sig med är det garanterat något förbjudet. Som att stoppa sladdar i munnen och pilla på dvd-spelaren. Och innan jag ens hinner säga något om det, har hon börjat skrika. I förebyggande syfte säkert.
Ja, barn alltså. I min famn trivs hon bäst, och ingen annan stans.
Till och med i sandlådan eller när hon träffar andra barn kommer hon och ska krypa upp i min famn.
Jag som trodde att ynkligheten och klängigheten skulle bli lättare och mindre ju äldre dom blev. Tills dom blev typ två och sen sju, för att slutligen trotsa till det ordentligt i tonåren. Men jag har visst missuppfattat det hela.
Barn alltså. Kärleken räcker inte alltid till för att hålla tålamodet vid liv.

tisdag 15 november 2011

Ett par ord till mitt barn bara

Edith, det är ju jättemysigt att du bestämt dig för att sova i dina föräldrars säng igen. Man kan ju kramas och peta på läppar och sånt där hela natten. Jättemysigt. Jaadå.
Men vi måste prata om några saker först. Du tar nämligen upp hela min kudde. Hur ett så litet huvud kan ta upp en så stor kudde kan jag inte förstå. Men jag vet att jag har sovit utan kudde inatt och nacken tyckte inte jättemycket om det. En annan sak jag tycker vi måste ta upp är ditt snurrande. Jag förstår att du ärvt både din mors och din fars rastlösa kropp, men kan du snälla försöka låta bli att sparka mig, rakt i ansiktet, när du håller på sådär?
Och slutligen kan du väl kanske göra frukost på sängen och väcka oss på det sättet istället för att sitta upp och gallskrika otröstligt? Det är ett otrevligt sätt att vakna upp på vill jag säga dig.
Så, det var väl allt tror jag. Tack för att du lyssnade. Nu går vi till kyrkan och äter korv.

söndag 13 november 2011

Det här var ju inte så bra

Så roligt det är att läsa om alla fina farsdagfiranden idag. Verkligen. Jo men jag tycker ni gör det där bra. Vet ni hur jag uppvaktat fadern i den här familjen? Jag sa kort och gott att jag måste ringa min pappa och gratta honom på farsdag. Inget mer än så. Jag råkade liksom glömma bort att mitt egna barn har en far.

Och imorgon är det våran 2-årsdag. Vi får väl se hur jag ska glömma bort det och göra det till en eländesdag också.

Med vänlig hälsning,
/Århundradetssämstafru

lördag 12 november 2011

Det kanske är nåt i vattnet?

Alltså ni får inte säga något till någon. Men jag har nyss sett en x-men film. Och nu har jag bett om att få se en till. På en gång.
Det här är så jävla pinsamt. Jag, kostymdramats heliga krigare, har precis begått en dödssynd och bett om att få se en till hittepå-film.
Har barnafödandet förstört min smak? Har Tyskland förgiftat mig? Har äktenskapet fått mig att tappa mina egna intressen? Eller vad är det som håller på att hända mig?

/inteheltbekvämmedmittnyajag_85

Vad menar hon med det där?

Inte ens när man låser dörren får man vara ifred på toaletten numera.

Det är Lördag

Morgonen är kall. Jag sätter kofta och strumpor på barnet. Jag vill att hon ska vara varm. Hon tar av sig dom på en gång, hon vill vara kall. Hon är sin fars dotter, strumporna ska vara av. Det är en livsfilosofi jag inte delar med dom. Hon tar strumporna och stoppar dom i min mun. Tack. Verkligen, tack.
Fadern har sovmorgon och jag försöker ge frukost till barnet. Melon och ostamacka. Barnets favorit. Men hon äter inte. Hon mosar maten mellan fingrarna och kastar sedan melonochmackmoset på golvet med en trotsig blick samtidigt som hon skrattar högt. Jag försöker ge henne lite av min yogurt. Hon tar skeden och slänger även den på golvet. Blåbärsyogurt överallt.
Återigen tack. Verkligen.
Jag låter henne vara. Äta bör man annars dör man gills inte när man ätit pommes frites och sushi till middag kvällen innan.
Solen tittar fram. Fadern kliver upp.
Barnet blir själaglad. Och plötsligt äter hon både melon och ost.
Jag älskar det där barnet. Det gör jag verkligen. Och jag älskar hennes egen vilja. Ibland önskar jag bara att hennes vilja var lite mer lik min.

fredag 11 november 2011

Hörde jag att det var Sushifredag idag?

Ja tydligen.

Vi vet hur man roar sig kungligt

Först river vi ut hela tvättkorgen för att noggrant välja tvätt. Sen sitter vi och tittar på tvättmaskinen medan den snurrar runt, runt, runt...Tja, roligare än såhär blir det inte va?

torsdag 10 november 2011

Något annat

Usch. Det blev en himla tråkig stämning här inne nu. Vi kan väl prata om saker som gör oss glada istället. Idag har Edith promenerat runt som om det vore den enklaste lilla sak. Det gjorde mig glad. En annan sak som gjorde mig glad var när jag insåg att jag fick äta rester till lunch. Två små rätter fick jag skrapa ihop. Jag älskar rester.
Vad gör er glada idag?
(Eller vad får er att hålla ihop och klara av dagen?)

Hur det känns

Det känns som att jag fått en käftsmäll ungefär. Det känns som att det jag trott på och hävdat stämmer, men jag har aldrig riktigt tänkt på baksidorna. Att det alltid finns fler sidor än vad jag kan se. Framförallt trodde jag aldrig att jag skulle behöva bli personligt inblandad. Samtidigt tänker jag att jag kom undan lindrigt. Det hade kunnat vara någon närmre mig. Eller ett grövre brott. Och då kommer det dåliga samvetet. Såklart.
Hur jag än vrider och vänder på det måste jag bara försöka gå vidare. Utan att tappa mina övertygelser och utan att bli cynisk. Men är det ens möjligt?

Något lite mer allvarligt

Vi måste prata om något mycket allvarligt. Men först måste jag förklara mig.
Jag har alltid varit den som försvarat dom konstigaste störningarna, läggningarna och beteenden. Jag har alltid varit säker på min sak när det kommer till pedofili. Jag har alltid hävdat att det är en störning, men det gör inte alla pedofiler till farliga män/kvinnor som förgriper sig på barn. Jag har läst om pedofiler som aldrig gjort ett barn illa, men som har känslor och fantasier om barn som dom vet är fel, och som dom får hjälp med att hantera. Med det sagt försvarar jag inte deras tankar på något sätt, men det betyder att det finns många pedofiler som aldrig har gjort någon något illa.
Men, jag har varit för dum, eller inte vågat tänka längre än så. Jag har aldrig ens tänkt tanken på att dessa pedofiler naturligtvis kan i sina ägor ha bilder och filmer med barnpornografiskt innehåll. Dom skadar ju ingen aktivt, men det är ju för just dom som bilderna skapas. Det är dom som sprider bilderna vidare. Det dom gör är alltså inte mycket lindrigare på något sätt.
Och jag har alltid varit strängt emot hemsidorna som hänger ut pedofiler och dömda sexbrottslingar på nätet med namn och adress. Jag har den starka övertygelsen att alla är värd en andra chans, alla kan förändras, alla kan bli bättre. Och så vidare.
Fram tills nu. Nu har jag fått veta att en gammal bekant från mina ungdomsdagar är dömd för grovt barnpornografibrott. Och hela min värld har rasat samman. Personen i fråga betyder ingenting för mig alls. Jag har inte ägnat en tanke åt honom på många år. Men nu, nu minns jag allt. Och jag har en blodsmak i munnen. Jag mår illa och har inte sovit många timmar inatt. Jag tänker på alla bilder han har sett på mitt barn, alla bilder han har sett på mina vänners barn. Jag tänker på alla barn han har träffat. Jag tänker på festerna vi var på. Hans beteende. Hans sätt. Jag tänker på hans familj och hans nära vänner.
Jag behöver inte ta någon ställning. Vi har ingen relation alls och inte haft på många år. Men det finns andra som har det.
Kommer den här behandlingsplanen han ska gå på göra honom "friskare"? Kommer han förändras? Kommer hans familj orka? För han är just en av dom där pedofilerna, som aktivt inte skadat ett barn, men som indirekt bidrar till att barnpornografi sprids. Han är egentligen en av dom där som jag alltid försvarat, och som jag alltid hävdat är i behov av hjälp och stöd.
Men just nu känner jag att jag inte vill försvara någonting alls. Jag känner mig helt tom. Jag tänker på dom där barnen på bilderna. Jag tänker på livet. Hur man inte har en aning om någonting. Och ja, jag är nog uppriktigt sagt ganska ledsen och känner att det här inlägget inte ledde till någonting mer än bara svammel.

tisdag 8 november 2011

Hon fyller 1 år idag


För ett år sedan föddes du. Rakt ut i denna värld, som jag inte kan skydda dig från, hur mycket jag än försöker och vill. Tänk att det var just du som kom, och att det var just du som skulle lära mig att älska.
Jag är så glad att just du är här. 

Grattis på födelsedagen min Edith. 

måndag 7 november 2011

Kärleksexplosion

Hon sover middag mot min mage. Det var säkert ett halvår sedan hon sov i min famn eller mot min kropp. Men nu kröp hon upp i sängen, la sig där och somnade. Och inom mig exploderar det. Av kärlek och lyckorus. Vilket barn jag har. Det finaste man kan tänka sig.

Kanske kan vi gå ett Nobelpris för det här

Vi är inne på fjärde veckan av förkylning nu i den här familjen. Vi avlöser varandra med att må sämst. Men alltid är det någon som har en snorig näsa eller en öm hals. Har vi skapat en obotlig bakterieflora här i vårat hem? En liten miniatyrvärld där ingen kan gå riktigt säker. Jag tänker att bakterierna snart har skaffat sig både folkdräkt och nationalsång snart. Ett litet läkarbesök vore kanske på sin plats, eller?

söndag 6 november 2011

Ett födelsedagsfirande i förskott

Eftersom vardag är vardag när barnet har födelsedag om två dagar firade vi henne idag istället, med både paket och tårta. Med tanke på sockerchocken Edith borde ha fått efter att ha tryckt i sig maximala mängder tårta på minimal tid tycker jag det hela kändes fint. Och inte det minsta sentimentalt. Säger jag nu  ja, innan den stora gråtfesten har börjat när jag bläddrar mig bakåt i bildarkivet och ylar över hur liten hon var, och hur stor hon nu är.









Vårservetter

Frågor på det?

Ensam hemma

Man och barn är ute på promenad. Det är alltså bara jag och min ensamhet som är kvar hemma. Jag ska långbajsa och dricka mitt te medan det är varmt. Möjligtvis inte samtidigt. Sen ska jag ligga i mitten av sängen och bre ut mig. Målet är att ta upp så mycket plats som möjligt.
Önska mig lycka till.

lördag 5 november 2011

Ett förtyskligande

Idag åt jag currywurst till frukost. Borde egentligen få en liten liten tysk medalj för det besväret, men det får man väl inte säga i det här landet.

Jag undrar

Men när ska mitt barn sluta kalla mig för Lady Gaga och börja kalla mig för mitt riktiga namn - Oprah?

fredag 4 november 2011

Projekt få barnet att äta i alla fall någonting börjar nu!

Eftersom barnet i princip matvägrar har jag gjort till mig lite. Tänkte försöka fjäska för den lilla. Med pannkaka, ärtor, fiskpinnar, russin och plommon borde jag åtminstone få i henne något. Jag gissar på att ärtorna kommer mosas mot stolen, pannkakorna kommer slängas på golvet och fiskpinnarna kommer mosas sönder och kladdas in i håret.
Nåja. Skam den som ger sig.

Slut på elände

Nu får det vara nog med elände och lidande. Jag tänkte att vi kunde titta på något fint istället. För vardagen kan vara bra fin ändå.

Edith har lärt känna en katt. Hon vill gärna tro att dom är bästa vänner, kattdjuret håller inte riktigt med.

Edith lärde sig spela piano också.

Vi har så fina vänner här i Hamburg. Edith tycker om att leka med dom stora barnen samtidigt som hon är nyfiken på dom små bebisarna.

Luna och Edith

Det finns ett piano på kyrkan också. Dit går vi en gång i veckan och Ediths fingrar kan inte låta bli dom där tangenterna.

En himla glad tjej på en gunghäst.

Det finns så många bra barnvänliga cafér här. Man bara sätter barnen vid lekhörnan så kan man sitta och dricka kaffe och äta bakelser bredvid.

Och lekparker finns det på varenda gata. Där kan en hel dag spenderas.

För höstdagarna här är bra fina ändå. Dom sömnlösa nätterna får komma och gå.

Ett par ord till min dotter bara

Edith - sov när du är trött och ät när du är hungrig.
Livet kommer kännas mycket bättre då. Jag lovar.

//desperatmamma_85

HALÅÅÅÅÅÅ!!!

När jag på skämt sa igår: "nu måste jag sova, jag måste säkert upp om två timmar" trodde jag inte att ungen skulle ta mig så hårt på orden.

torsdag 3 november 2011

Ännu mer snor

Nu står hon och snyter sig i en haklapp och stoppar den sen i munnen.
Jag begär härmed att inlämna min avskedsansökan.

Någon gång skulle det ju hända

Alltså jag tål mycket äckel. Jag har hanterat bajsexplosioner, kastkräkningar och kallt dreggel utan några problem alls. Men när barnet står och suger på överläppen för att komma åt snoret, då, då vill jag falla ihop i en hög och dö äckeldöden.

onsdag 2 november 2011

Nästan som hemma.

Förrutom att dom har jello, knödel och våfflor till efterrätt.

En hjälpsam hand

Murphy har lagt sig i tillvaron. Jag har dragit på mig en förkylning. Igen.
Så jag försöker microsova lite på soffan medan Edith härjar omkring. Hon är ganska lugn den här morgonen, säger inte så mycket, tittar mest på nyheterna och sådär. Jag feberyrar bort mig lite och den där oroliga tystnaden uppstår.
Så fort jag slår upp ögonen hoppar Edith upp från golvet där hon satt och väntade på rätt tidpunkt. Hon vrålar högt: BLA BLA BLA BLA, lägger ett russin på mitt ansikte och trycker in nappen i min mun. Sen vänder hon sig om och går därifrån.
Jaha. Tack eller?

tisdag 1 november 2011

Russin i fickan

Har numera alltid några russin i fickan. Jag känner mig som en såndär russinutplockare som förstör lussebullarna. Fördelen med att ha just russin i fickan är att det lilla barnet blir själaglad när hon ser dom små bruna pluttarna. Nackdelarna är att jag ofta glömmer bort att jag har just russin i fickan vilket leder till mindre fräsch tvätt. Dessutom verkar russin innehålla samma ämne som majs och sand. Matsmältningen fungerar inte riktigt på dom sakerna. Det kommer ut och ser likadant ut som när det stoppades in.

Slut på viktig info.

Inte så mycket självinsikt idag inte.

Edith vaknade klockan fyra och har sedan dess vägrat att somna om. Jag har läst, sjungit, vagnat, buffat, gett henne lugn och ro och livat till det ordentligt. Men istället har hon bara skrikit. Det är vid sådana tillfällen som jag inombords river i mitt hår och vrålar högt: JAG FÖRSTÅR INTE HUR FOLK ORKAR MED BARN!