måndag 31 oktober 2011

Grattis på namnsdagen Edith

I namnsdagspresent fick Edith en ny pyjamas. Med fötter på. Ja det var ju lite mysigt i den här kalla lägenheten tänkte jag. Men jag vet inte riktigt hur jag tänkte där. Förrutom att det var gulligt när Edith såg ut som en jättebebis, var det ju fruktansvärt riskfyllt när hon skulle upp och gå.
Saxen åkte fram och hon fick shortspyjamas istället.

Blir så glad av spontana playdates

Edith också. Edith gillar även Anton. Anton gillar läget.

Det är den officiella tålamodstestardagen idag

Och vi har inte ens satt på oss kläder än.

söndag 30 oktober 2011

Bootcamp

Jag ställde mig upp och gick på min ettårsdag. Och jag har som mål att Edith ska följa mina fotspår. Vi lägger därför i hårdträning. Hass är framförallt allra mest ihärdig. Men Edith är inte så intresserad egentligen. Hon vill bara stå upp, eller sitta ner.
Men plötsligt händer det ju sägs det. För hon gick. Fem stabila steg. Men det dröjer ju lite innan hon blir en promenerare. Men ändå.

Småbarnsåren kommer bli min död

Vi sover ingenting längre i den här familjen. Edith har stökat till det ordentligt med sin dygnsrytm och har i ett par månaders tid varit vaken länge alternativt flera gånger per natt.
Jag har hela tiden tänkt att det hör till. Barn sover dåligt. Barn har nattskräck, ont i magen och får tänder helt plötsligt.
Men nu har det gått så lång tid så jag börjar tro att vi måste försöka styra upp det hela. Jag anar att hon sover för mycket på dagen, medan Hass tror att hon känner sig otrygg där i sitt rum.
Så inatt flyttade vi in hennes säng till oss, och eftersom jag inte kan sova med henne i samma rum pga mycket högljutt barn, sov jag ingenting när hon väl sov. Någon gång mitt i all sömndimma hade Edith hamnat bredvid mig i sängen och Hass ute på soffan. Hass förflyttade alltså problemet och duckade sedan för slaget. Bra taktik. Jag har mycket att lära märker jag.

fredag 28 oktober 2011

Battlestar Galactica

Vet inte riktigt vad jag tycker om att min kille har fått mig att börja gilla en sciense fiction serie. Jag menar serien innehåller ju faktiskt bland det värsta jag vet när det kommer till kvalitétv. Action, (skjuta med stora kanoner alltså), hittepå historier, (dvs inte så troligt att det händer i verkligheten), och religiösa presidenter. Jag har ju lite svårt för rymden också om jag ska vara ärlig. Även robotar. Men tydligen tittar jag på skiten ändå och vill se minst två avsnitt varje kväll. Annars kan jag inte sova.
Ska nu försöka få honom att gilla Glee, alternativt Rederiet lika mycket som jag gör. Men det ska väl inte vara så svårt tänker jag. Skam den som ger sig.

Fredag

Har idag bevittnat hur man gör sig av med alldeles för mycket pengar på alldeles för kort tid. Det var spännande, intressant, pirrigt och helt konfliktfritt.

Såg också ett talande träd idag. Vet inte riktigt vad jag tyckte om det.

Åt sedan en tallrik glass i rysligt snabbt tempo. Har lite ont i magen nu faktiskt.

Ja. Så kan en fredag se ut i den här delen av Europa. Vad har ni för er? Inte idol va?

torsdag 27 oktober 2011

Bombfynd

Tydligen hittar dom bomber från andra världskriget lite då och då i den här stan. Ingen verkar bry sig särskilt mycket om det. Tyskarna är väl vana kan jag tänka mig.
Men när polisen stannar mig och säger att jag inte får passera, för att dom har hittat en bomb och att jag inte kan ta mig varken åt det ena hållet eller det andra för att alla tåg och vägar är avspärrade, då står jag inte där och inte bryr mig.
Jag har ta mig fan ingen stresskontroll alls. Jag älgade fram på gatan med vagnen bakom mig, ringde Hass och ville att han skulle göra något vettigt och inte skratta åt bomben. HELFE skrek jag. (Hjälp på tyska). Jag började nästan grina. Ännu värre blev det när jag tillslut hittade en bussjävel, som jag klev på, utan att veta var jag skulle hamna.

Jag hamnade rätt såklart.
Men nu måste vi flytta härifrån.

onsdag 26 oktober 2011

Något lite roligare

En liten säck elände kommer lastat

En hel dag kan passera utan att man har gjort något vettigt alls. Och sen kommer kvällen och då börjar man bråka. Ja jävlar vad onödigt. Men sån är jag. Tränger mig fram i all familjelycka och vardagsglädje med en liten (allt är ju relativt) säck med gnäll, skit och elände och bara häller ut det och begär att någon annan ska fixa. Jag är verkligen the bad guy i det här förhållandet. Min hemliga superkraft är att jag kan förstöra vilken fin stund som helst med ett litet litet gnäll eller antydan.
En dålig superkraft om ni frågar mig.
Men allt blir ju bra igen. Det blir det alltid. För jag ber alltid om förlåt. Och jag har turen att alltid bli förlåten.

tisdag 25 oktober 2011

Lugn och ro

Har nyss varit på min första tyskakurs sen jag flyttade hit. Hur svårt kan det vara tänkte jag? Ja tydligen tillräckligt svårt för att jag ska få fullständig panik och känna ett stort behov av att börja skrikgråta ungefär två minuter in i kursen.
Men sen gick det bra. Jag förstod inget. Men det gjorde mig inget. För jag kunde sitta där i lugn och ro. I lugn och ro. I lugn och ro.

Och nu ska jag få åka tåg igen. Rena lyckodagen!

Godmorgon

Har sovit ungefär tre timmar inatt på grund av energifyllt barn. Sov dessutom på madrass i det energifyllda barnets rum. Men under dom där timmarna har jag lyckats drömma dom mest underbara drömmar. Om roströd med marshmallows i t.ex. Och om jordnötssmör på tub.
Känner hur tjockisen i mig bara växer sig starkare för varje dag.

måndag 24 oktober 2011

Det har med konsumtion att göra såklart

Mycket kan man ju säga om tyskarna. Ibland gör dom något bra. Ibland gör dom något överjordiskt korkat. Och ibland gör dom sånt man inte riktigt kan kategorisera.
Jag har ett stort förakt mot människor som blandar läsksorter. Fanta och cola-blandningen är det värsta jag vet. Jag vill låsa in människor som gör sånt och lära dom veta hut!
Men här i Tysklandet säljer dom en läsk som har den perfekta blandningen mellan cola och fanta. Färdig på burk. Och jag älskar den! Men prova för gudars skull inte att blanda hemma!

I graven bredvid

Gick runt i en park idag som visade sig vara en gammal kyrkogård. Underlig känsla. Men fint var det. Och en lekplats fanns det.
Där trodde dom andra mammorna att jag pratade ryska med mitt barn och började rabbla upp all rysk vodka dom kände till. "Nein, Schwedish" sa jag med hög röst.
"Ahh, Älg!" svarade dom då.
Tyskjävlarna slutar ju aldrig att förvåna.

söndag 23 oktober 2011

Grattis i förskott Edith

När Edith tog tag i en barnstol förra veckan och puttade den framför sig över golvet förstod jag piken. Gåvagnen får vara en tidig födelsedagspresent helt enkelt.

lördag 22 oktober 2011

Gothprinsessan


Alltså. Låt mig presentera Sandra "Gothprinsessan" Chapman. Här har jag nyss hållit ett litet tal på mina vänners bröllop i somras. Det är när jag ser mig själv på bild såhär som jag vill ta tag i mig själv och vråla: "Det är okeeeej med färg. Göm dig inte i svart!".
Visste ni att jag jobbade som beautystylist ett tag? Det skulle man ju aldrig tro idag. Jag analyserade människor, vilket tog flera timmar, och rådgjorde med dom om vilka färger och nyanser dom skulle klä sig i, sminka sig i, omge sig med. Själv stod jag där klädd i svart, och försökte få dom att inte klä sig i svart. Det är väl ironi ändå? Och så säger ni att jag inte tillhör den ironiska generationen. Lägg av.

Vad ville jag med det här? Jo. Dels ville jag visa hur snygg jag är. Men också ställa en rak och öppen fråga till er, mina lojala fanz. 
Jag funderar på att bleka håret. Jag börjar liksom bli trött på den här stilen jag försöker ha hela tiden. Svart, svår, ond, bråd död. Gothig liksom. Jag som inte ens tycker om goth.
Men, hur bleker man ett hår som färgats svart i ett decennium? Jag vill kanske inte bli blond. Men lite mer ljus liksom. Hänger ni med? Måste jag gå till en frisör? Jag litar inte på sådana förstår ni.  Kan jag inte bara köpa hundra paket hårfärg i en fin nyans och köra på? Just nu genomgår jag en utväxtfas som börjar bli...något ohållbar. 
Och dom svarta kläderna. Tja, jag får väl börja använda hello kitty tröjor eller nåt för att jämna ut det hela. Om ingen har en Odd Molly-kappa och ett par Hunter-stövlar liggandes som dom kan skänka. Jag har hört att bloggmammor ska klä sig så. 


Note to self:

När du tittar på födelseannonser i din gamla hemstads lokaltidning och du ser att dom nyblivna föräldrarna har samma efternamn, så ska din första tanke vara att dom är gifta, inte att dom är syskon. Hur unga och inavlade dom än ser ut.

fredag 21 oktober 2011

Doormanspray

Vi gick till doktorn idag och lyssnade på Ediths lungor. Som gammalt RS barn har hon lite känsligare lungor och sånt. Man måste vara försiktig. Allt lät bra.
Doktorn skrev ut dundernäsdroppar. Eller "Doormanspray" som han kallade det. Den släpper nämligen inte in några dumheter på diskoteket.
När jag skulle hämta ut näsdropparna bad kvinnan på Apoteket så hemskt mycket om ursäkt. Vår sjukförsäkring täckte inte hela beloppet på medicinen. Jag fick punga ut 68 cent om jag ville ha medicinen med mig hem. 6 kronor alltså. Sist jag hämtade ut medicin var den gratis.
Men sådär är det, nackdelar och fördelar med ett sjukförsäkringsland. Men det ska vi prata om en annan gång.
Nu hoppas jag dom där näsdropparna fungerar och att snuvan går raskt över. Jag skulle behöva ett par timmar extra sömn.

Kan tänka mig att ni äter grillchips också

Jaha. Det verkar som om ni i Sverige inte har annat att göra än att titta på Idol ikväll. Varenda blogg, tweet och facebookstatus handlar om Idol. Nu undrar jag hur ni har tid med det. Ni borde vara fullt upptagna med att fundera på vad den nya Wahlgren/Bagge-bebisen kommer heta tycker jag.

Svar på tal

Vi har ju egentligen en "inget godis under veckorna"-regel i den här familjen.
Och imorse var det någon som gärna påpekade det när han öppnade kylen och såg ett fat med chokladbollar. Men jag vet inte, ärligt talat, är 5 öl och en blodig stek så mycket bättre än tre chokladbollar? Och ärligt talat, medan du satt där med dina 5 öl på rad och slet i din blodiga biff slet jag med det sovvägrande och febriga barnet. Var det något mer du ville eller?


What goes around comes around

Gläds lite åt att grannen som höll oss vakna första delen av natten med sitt technodisco förmodligen har hållits vaken resten av natten av ett skrikande, snorigt och slemhostande barn.
Skadeglädjen växer sig visst bara större med åren.

torsdag 20 oktober 2011

Hej

Är ensam hemma ikväll. Äter äggmacka och chokladbollar till middag.
Lägg märke till att jag testar att ha kaviaren under ägget den här gången. Det får mig att känna mig sådär vild. Gränsöverskridning kan man också kalla det.
Ja det var väl bara det.

Hejdå

onsdag 19 oktober 2011

Äh

Kan inte direkt påstå att det sjuka barnet sov särskilt mycket under dagen. Jag siktar in mig på att gå till sängs vid åtta ikväll. På så sätt tänker jag ta igen tusen dygns missad sömn.

Den bästa stunden

Är när Edith och jag ligger i sängen och slår på svtplay. Vi jublar över att vi förstår vad alla säger och smular ner lakanen med riskakor.
Jag har fortfarande pyjamas på mig och känner att en sjukdag för Edith kanske inte var så himla tråkigt ändå.

Om fisk

Åh, fisk som är så härligt, gott och nyttigt. Här ska det lagas fisk till höger och vänster. Vi måste äta fisk minst tre gånger i veckan. Gärna olika slags fisk också så vi vet att vi får i oss alla viktiga fetter och nyttigheter.
Men NEEEJ! Fisk är ju egentligen skitäckligt. Häromdagen lagade jag till en liten bit lax i ugnen med lite citron, salt och peppar. Åh vad härligt och enkelt tänkte jag när jag stod där och kände mig lite vardagslyxig. Men. Det smakar ju bara fisk och äckligt. Dyrt var det också.
Jag tycker inte om fisk. Jag tycker om fiskpinnar. Men det är väl för att det är mer panering än fisk i dom små rackarna.
Idag tvingades jag äta sista biten av laxen till lunch. Och det var ännu äckligare idag faktiskt, när fisksmaken stått och grott in sig riktigt ordentligt. Jag åt inte så mycket till lunch. Det gjorde inte Edith heller. Eftersom jag är lite sympatisjuk med henne idag tänker jag att vi satsar på eftermiddagsfika istället. Den kommer vara garanterat fiskfri. Nyttighetsfri också för den delen.

Vi är ett team

Jag vet att många säger att man som föräldrar ska dela upp sig, när det kommer till sömn och spruckna nätter. Ta varannan natt, eller för den delen att den hemmavarande föräldern tar veckodagarna och den helghemmavarande föräldern tar helgerna.
Men vi har aldrig gjort så. Vi har alltid tagit nätterna ihop. Tillsammans. Vi har teamat ihop oss ända sedan dag 1.
Och det har varit räddningen för mig, och kanske för vårat förhållande.
Det spelar ingen roll om han ska jobba dagen efter, eller om jag inte har sovit på tre nätter. Vi gör ju det här tillsammans. Jag skulle aldrig tycka att det var okej att han sov sig igenom nätterna, medan jag gick omkring med ett kolikbarn dom första fyra månaderna. Han hade aldrig tyckt det var okej att han skulle spendera hela helgen med att ta hand om barnet, medan jag sov bort all tid.
Så, är Edith vaken, då är vi båda vakna. Och vi orkar göra så för vi behöver göra så. Vi behöver varandras styrka och stöttning. Men faller den ena, (för det gör man förr eller senare) så finner alltid den andra lite extra energi och ork, för att ta det stora lasset själv, och låta den andra vila. Bara för en microsekund. För honom är det lika självklart att finnas där för både mig och Edith, som det är för mig att jag finns där för dom. 
Jag vet att andra gör på andra sätt. Och det är jättebra, så länge alla inblandade är nöjda och glada.
Och jag vet att vi kanske inte kan fortsätta såhär när vi får fler barn eller när vi båda jobbar. Jag vet att det kan komma att förändras. Men än så länge, är jag så himla himla glad, att vi är det där teamet, som tillsammans lyssnar till Ediths behov, som tillsammans provar sig fram för att lugna och milda det som håller Edith vaken. Vi är ju två om det här.

Om man ska tänka positivt

Det bästa med att barn blir sjuka är ju att dom gärna sover lite extra på dagen. En hel del ta-igen-sig-lite-och-titta-på-tv-serie-tid med andra ord.
Det sämsta med att barn blir sjuka ibland är att det gärna händer på natten och då måste tydligen alla i familjen och i hela byggnaden vara vakna och veta om det.

tisdag 18 oktober 2011

Igår sa jag till min man...

...att jag är "the bigger person in this relationship". Med det syftade på att jag gav mig i en av våra oändliga kompromissdiskussioner (långt ord).
Det handlade väl om en möbeljävel eller liknande. Då den ena har en smak från 80 talets England, och den andra har en smak från allt under kategorin vintage kan vi kanske säga att vi går igenom dom där kompromissdiskussionerna dagligen.
Vet ni vad han svarade på det där med att jag var the bigger person. Han sa: "Ja, Sandra, det är du faktiskt".
Vafan. Hur lyckades vi införa tjockisskämt under rådande konflikt? Måste genast komma på ett par pensionärsskämt som jag liksom kan kontra med när det behövs. Några tips?

måndag 17 oktober 2011

Jag har ett barn

Här står hon. Min bebis. Hon står upp själv, äter ett äpple själv, och pratar helt plötsligt själv. Jag börjar långsamt förstå att min bebis är inte längre en bebis. Hon börjar bli ett barn. Ett barn med världens finaste leende, ett barn fullt med fantasifulla lekar och påhitt, ett barn med hela världens möjligheter framför sig. Mitt barn. Mitt älskade lilla barn.

Ett sånt där givande samtal med mitt försäkringsbolag

Jag: hej! Jag har försäkring hos er men nu är det så att jag bor utomlands och det verkar som om era fakturor kommer lite sent, eftersom jag har eftersänd post. Vi kanske ska ändra adress och sådär så jag kan betala räkningen i tid nästa gång?
Telefonist: vad har du för personnummer?
Jag: det knappade jag ju in nyss.
Telefonist: kan jag få ditt personnummer?
Jag: öh, okej, 850711-***
Telefonist: vad hade du för ärende?
Jag: jo som jag sa så...
Telefonist: du har en obetald faktura här
Jag: ja exakt! Jag skulle vilja veta summan på den och ändra adress till min nuvarande adress i Tyskland.
Telefonist: vi skickar inte brev utomlands
Jag: Nehej, men varför inte? Då kommer ju mina fakturor komma sent och vi hamnar i samma situation igen.
Telefonist: ja, så kan det bli.
Jag: ja, men det är ju inte så kul. Jag vill ju betala mina fakturor i tid.
Telefonist: Vi skickar som sagt inte brev utomlands.
Jag: nej okej, i heard you the first time. Men kan du berätta summan på min faktura, så kan jag betala in den på en gång?
Telefonist: Jag kan dessvärre inte se summan på din faktura.
Jag: Kan du inte se summan? Men vad kan du se då? Vad kan du hjälpa till med?
Telefonist: jag svarar på frågor angående betalning och autogiro.
Jag: ja men dåså! Jag vill ha hjälp med min betalning.
Telefonist: vad kan jag hjälpa dig med?
Jag: skämtar du? Jag vill veta summan på min faktura och jag skulle vilja att ni skickar dom kommande fakturorna till min tyska adress.
Telefonist: vi skickar inte brev utomlands.
Jag: och du kan inte se summan på min faktura? Du var då inte mycket till hjälp.
Telefonist: jag kan erbjuda autogiro
Jag: okej, hur funkar det?
Telefonist: men då får du inte ha obetalda fakturor hos oss.
Jag: men jag har ju en obetald faktura hos er. Det är ju därför jag ringer.
Telefonist: Då kan jag nog inte hjälpa dig med något.
Jag: Jaha. Det här var väl spenderad tid. Tack och hej.
Telefonist: Hejdå

Tillfrisknad

Vi har haft besök idag av Anton och hans mamma. Edith tycker hemskt mycket om Anton, så länge han håller sig på repslängds avstånd.

Antons snälla mamma tog med sig en påse Daim.

-jaaa, vad fint, sa jag.
-Då kan jag ju använda mitt frukfat till att lägga godispapper på.

söndag 16 oktober 2011

Generationsfel

I hela mitt liv har jag gått omkring, lite självsäkert, tänkt att jag tillhör den ironiska generationen. Herregud, Killinggänget har ju fostrat mig liksom. Ingen annan än mig, och min generation kan vara mer ironiska. Jag har varit så säker på det här förstår ni. Jag skulle ha kunnat tatuera in det i pannan, för att alltid påminna resten av omvärlden, att det är jag som är ironisk.
Men, nu ska ni får höra. Igår berättade internet något nytt för mig. Det är inte jag som hör till den ironiska generationen, det är mina föräldrar som gör det.
Jag håller på att avlida. Hur kan det här vara möjligt? Hur kan det vara så? Har internet fel?
Vet ni vilken generation jag tillhör? Den naiva generationen. Generation Y liksom. Jaha. Jag känner mig så oerhört lurad, besviken och bitter över det här. Orimligt är ett ord jag skulle vilja använda i det här sammanhanget. Totalt obegripligt och orimligt är vad det är.
Från och med den här dagen är det jag som säger ifrån mig allt som har med ironi att göra. Vet ni vad det där killingänget kan gå och göra? Dom kan gå och dö faktiskt. Dom  betyder ingenting för mig längre. Det är slut.

Här kan ni läsa om den s.k. ironiska generationen.
Och här kan ni läsa om den naiva generationen.
Och ja. Wikipedia är kunskapens moder.


Språkutveckling


Om man läser lite om en elva månaders bebis utveckling så står det ganska mycket om deras språk. Dom kan säga både mamma, pappa, lampa och ett par andra ord. Edith, hon har inte varit i närheten av dom där orden. Hon använder långa vokaler istället. Aaaa, oooo, eeeee. Ja, ni fattar. Inte ett språkgeni alltså. Men herregud, ungen lär sig ju tre språk, hon får vara hur långsam som helst.
Men så har jag märkt en ökad ordförståelse hos henne. Säger man hejdå, bye bye, eller tschüss (tyska hejdå) så vinkar hon alltid ivrigt. Och i fredags så hörde jag ett försiktigt litet baba, men jag trodde mest det var en rap eller nåt. Men, så i helgen hände det. Så fort hon har varit i närheten av sin pappa har hon pratat som om det inte fanns någon morgondag. papa, Blaba. gaga, dadodi, swisch, och allt möjligt säger hon. Men bara till sin pappa. När jag närmar mig skriker hon eländigt och stirrar på mig med en mycket ilsken blick. Pappagris är vad hon är just nu. Det är lite skönt faktiskt. Och himla fint att se. Men det vore ju kul om hon kunde prova säga mamma någon gång också. 

lördag 15 oktober 2011

Denna dagen

Kommer gå till historien som en riktigt svår dag. Inte rakt igenom kanske. Men ändå tillräckligt svår för att jag ska tappa tålamodet och muttra ve och fasa åt både barn, man och främlingar. Jag är som sagt sjuk. Och när jag blir sjuk, ja då finns det inga gränser när det kommer till ynklighet och gnäll. Det där barnet jag har fött bestämde sig för att ha en usel dag också. Bara gnäll och ynklighet där också. Jag anar ett samband. Samtidigt läser jag om hur kvinnor I USA polisanmäls för att dom får missfall och hur fri abort snart kommer vara obefintlig. I landet over there. Vojne.
Ett par bra saker bara innan jag fortsätter min ynklighetsparad. Jag köpte en ny jacka idag. Bestämde mig för en fin grå sak som inte är det minsta vattentät, men snygg och varm. När maken påminde mig om att det kommer regna hela vintern kändes köpet en smula bittert, men jag får väl köpa en regnjacka och ha utanpå jackan helt enkelt.
Och vi har köpt nya filmer. Rejäla filmer. Inget hittepå. Kung fu panda är bäst.
Nu nattar maken barnet. Bra, för jag hade inte orkat. Det är tillräckligt svårt som det är att hålla inne minsta lilla nysning när man har tusen liter snor i näsan och svårigheter att snyta sig. (piercinghelvetet är svår i influensatider)

Nu ska jag äta glass
Hejdå.

Känslan i kroppen

Är sådär. Jag har visst fått löparknä. Hahaha. Det var ord jag aldrig trodde jag skulle säga om mig själv. Dessutom är jag förkyld och har ont i halsen. Vilken jävla pisstart på helgen.

fredag 14 oktober 2011

Oförklarlig rädsla

Av okänd anledning är Edith totalt livrädd för nys. Alltså när någon nyser i hennes närhet får hon fullständig panik och skriker till hon tappar andan. Jag vet inte riktigt hur det började eller hur vi ska hjälpa henne bli kvitt den rädslan. Vi gör det ju inte bättre genom att skratta åt henne när hon blir sådär rädd. Men jag menar, om man nu har valt en sån dum rädsla får man väl stå ut med lite skoj? Jag är t.ex rädd för gräshoppor och får ofta höra skratt och dumma skämt om farligare djur. Trots att det inte finns farligare djur!

torsdag 13 oktober 2011

Om idag

Först åkte vi tåg. Där satt en fyllgubbe och sov. Nio på morgonen.

Gick på promenad genom ett rikt område. Såg ett stråhus. Det var roligt.

Gick till en nystartad playgroup som jag själv varit med och startat upp. Ja jag tar åt mig äran trots att jag varken stod för lägenhet, leksaker eller paj. Okej, jag kanske inte så mycket med uppstarten att göra, mer än att säga att jag ville komma.

Sen satt jag och Helena vid floden och svettades i solen. Vi funderade också vad en kvinna gör hela dagarna, om hon har en "helper" som gör allt från städning, tvättning och barnuppfostran. Ingenting säkert, men om man gör så i fem år, blir man inte lite uttråkad tillslut?

Sprang sedan hem genom en skog. Sprang på grund av akut kissnödighet. Tycker inte om när det händer.

Svaret på gåtan om den nördiga tatuering

Det var alviska såklart. Vad duktiga ni är. Men det töntigaste i hela kråksången är att det är mitt egna namn jag har tatuerat in. Om jag skulle glömma det någon gång. Och om jag kunde prata flytande quenya.

Edith har gått och blivit tjej

Med Hello Kitty tröja och allt. Framförallt vill hon hälsa godmorgon och bjuda på litte gurka.

onsdag 12 oktober 2011

Nördtävling

På min ena handled finns en text intatuerad. Den som kan gissa rätt på vilket språk det är och vad det står, vinner ära och berömmelse i all evighet.
Ledtråd: det är avancerad nördighet

Äntligen och halleluja på en och samma gång

Jo vi var till doktorn igår. Äntligen och halleluja på en och samma gång. Men så skulle det ju vaccineras också. Skrik och elände. Ni vaccinerar ju inte mot Hepatit B i Sverige, men här på kontinenten gör man det. Och tydligen gör den där vaccinsprutan så jävla ont. Hon skrek och jag höll i. Men all vaccinering gör ju ont. Är så trött på att det ska skrytas om att ungarna varken gråter eller skriker när dom får spruta. Jag kan liksom inte låta bli att fundera på om dom är så smärttåliga så dom klarar två sprutor in i armarna, vad får dom då stå ut med hemma? Äh, jag bara fantiserar.
Hursomhelst. Edith blir alltid febrig och hängig efter vaccin, ja precis som många andra barn. Men här har dom inte flytande alvedon som man kan lura i det lilla barnet. Här har dom enbart stolpiller. Ja. Bra på ett sätt, oerhört dåligt på ett par andra sätt. Smärtan och förnedringen vid varje medicinering är ju enorm. Och sen är det klart att hon gör allt för att få ut den där svidande lilla rackaren. Hon står därför och trycker och tar i tills hon blir blå och lyckas alltid tvångsbajsa lite. In med en ny. Och då ger hon sig. Hon förstår att hon är besegrad.
Två minuter senare leker hon DJ och dansar med i dom sköna låtarna från plastpianot.

Har nyss haft gråtfest på flygplatsen

Det finns ju inget värre än att säga Hejdå. Eller på återseende. Oavsett hur man vill lägga fram det hela är det ju ändå plågsamt att skiljas från sina nära. Det är en himla tur att mamma och pappa kommer tillbaka om två månader. Då ska Edith kunna gå och jag ska kunna springa 5 km. Det ena blir nog svårare än det andra.

tisdag 11 oktober 2011

Ett omöjligt val

Jag är i ett stort behov av lite nya höstkläder. Så jag har provat mig igenom några jackor nu och det slutar alltid likadant varje gång. Jag står där och velar mellan den praktiska skaljackan och den snygga skinnjackan (i fuskskinn såklart, herregud, vad tror ni om mig?)
Jag känner ju att jag vill vara den där tuffa mamman som kommer till lekparken med den tuffa skinnjackan och dom rätt slitna conversen. Men jag VET efter 26 kalla höstar att det där är inget för en vuxen människa.
Men skaljackan då? Så överjordiskt ful men så smidig, praktisk, värmande och vindtät. Är det verkligen ett steg jag är mogen att ta? Jag kan inte göra det här valet. Det går bara inte. Jag får kanske gå naken i höst. Precis mittemellan.

måndag 10 oktober 2011

Älskar att ha mina föräldrar på besök här. Nu har pappa visserligen åkt hem, men mamma är kvar. Och det finns inget bättre än att se hur Edith älskar att leka med sina morföräldrar.

Det här innebär ju att jag hamnar efter lite i bloggläsande, bloggskrivande och kommentarer. Och det skapar ju en del frustration och abstinensbesvär också. Men det är ju ganska skönt samtidigt, att teknikdetoxa sig lite. Med betoning på lite. Jag sitter ju ändå med iphonen i handen så fort jag får tid. Men vad gör jag egentligen med den tiden? Ingen aning faktiskt. Dags att rannsaka mig själv tror jag.

Eldar upp mig lite

Sitter och tänker lite på när Edith var nyfödd. Hur omtumlande och skört allt var. Hur jag inte visste någonting om bebisar eller hur man gör med dom. Framförallt tänker jag på hur jävla lite folk (och med folk menar jag mest bb och BVC personal) berättade om bebisar. Rapning till exempel. Vi rapade ALDRIG Edith. För ingen sa att vi borde göra det. Eller varför vi borde göra det. Varför är rapning en självklarhet?
Jag kan fortfarande bli fundersam när jag ser kvinnor som rapar sina bebisar. Varför då liksom?
Och blöjan då? Varför kunde ingen visa hur man satte på en blöja på ungstackarn? För någon som aldrig varit i närheten av en blöja, eller ett blöjbarn överhuvudtaget hade väldigt svårt att begripa hur det skulle gå till. Undrar hur många blöjor Edith hade på sig bak och fram egentligen.
Jag blir faktiskt frustande arg när jag tänker på det här. För i helvete. Allt kommer inte naturligt för alla. Varför ska man ens behöva påpeka det?

söndag 9 oktober 2011

En undran

Jag köpte nya springskor igår. Och tidigt imorse provade jag dom. Jag gick alltså upp extra tidigt, och var ute och sprang, innan frukost. Nu undrar jag hur allt det här gick till. Hur kunde det här hända mig? Hurtigheten, ligger den och gror i okänd lång tid och sen slår den bara till, eller har jag gjort något fel för att förtjäna det här?

Min familj

Den sociala typen

fredag 7 oktober 2011

Lego

Vi turistar lite och drömmer oss bort i lego butiken. Måtte ungen min gilla lego.

En hälsning från Sverige

Mamma och pappa hade med sig dom bästa smakerna från Sverige. Blev så jävla glad. Ville göra en smoothie av allt ihop, men nöjde mig med en ägg och kaviar smörgås. Förstår ni hur bra ni har det med fri tillgång till kaviar? Det är inte förrän man förlorar den friheten som man förstår hur mycket man värdesätter det man förlorat. Och med dom orden tycker jag att nobelpriset borde gå till mig.
Nu ska jag visa Hamburg för mina päron.
Hejdå

torsdag 6 oktober 2011

Vad jag gör

Jag är på väg till flygplatsen för att möta mamma och pappa. Det känns lite fånigt att det känns som ett ÄVENTYR att åka på tåget själv. Att kunna stirra på folk, lyssna på musik och känna sig lite gangster. Ja det är ju faktiskt mitt i natten för vissa.
Dessutom sitter det en kille mitt emot mig. En helt normal vanlig kille tänker ni. Men där har ni fel. Den här killen åker runt i Corpsepaint.
Som om det inte vore något märkvärdigt alls. jag vill gärna ta en bild på eländet, men jag vågar inte. Han kanske bits eller så.

Ja det var bara det. Jag borde göra det här oftare. Åka lite tåg. Ensam. (men inte sent på kvällen, jag är ju en mörkrädd tjej)

Vad hade jag väntat mig?

Idag kommer mamma och pappa hit. Eller dom kommer sent ikväll och jag längtar så jedrans mycket. Tänkte fördriva tiden med att gå till lekplatsen, men se där fick jag svar på tal.

Stod och inväntade lite mildare väder utanför en sängbutik i ca 15 minuter. Det var dom tråkigaste 15 minuterna i mitt liv. Ja, då räknar jag dom 15 minuterna jag läste matte b på gymnasiet.

onsdag 5 oktober 2011

Jag blir så trött

På att vara trött. Men jag har accepterat tröttheten. Jag har lärt mig förstå att det kommer i samma paket som bajsblöjor, kolikskrik, matvägran och evig kärlek.
Men! När man har haft rätt bra sömnrutiner ganska länge bryter hela kropp och sinne ihop när man plötsligt inser att det inte bara är då och då som barnet sover dåligt och vaknar stup i ett. Det är faktiskt varenda kväll/natt och har varit så i flera veckor. Inte vet jag vad det beror på. Tänder kanske? Ont i magen? Hungrig? Mardrömmar? Sällskapssjuk? Jag vet inte. Jag tänker att det är väl normalt säkert. Men bara för att det är normalt och för att det hör till, betyder det ju inte att det är så kul för det.
Ska hon börja sova med oss igen? Ska vi ha lampa tänd eller släkt? Ska vi få henne att somna själv? Och hur gör man det utan evigt lidande? Ja, frågorna är många och oftast är jag säker på min sak. Men när jag är såhär trött, då blir jag nästan desperat.

I ärlighetens namn

Idag har hon inte varit så rolig, det där barnet jag har avlat fram. Det har varit rätt mycket trots, gnäll och skrik, från bådas håll faktiskt.
Jo hon gjorde en rolig grej, hon böjde sig ner och började suga på sina tår. Det tyckte jag såg jedrans roligt ut. Men förutom det då så har hon ju varit rätt jobbig. Sådär som barn är.

En sån där award

Vad är oddsen att jag ska få samma award två gånger? Och från två Lisor? En Lisa här, och en Lisa där.
Tack så mycket! Vad fina ni är.
Med awarden ska man svara på lite frågor.

1. Varför började du blogga?
Jag blörjade blogga på min gamla blogg 2007, för att jag jobbade natt, jag hade svår ångest och framförallt hade jag inget bättre för mig. Och sen fortsatte det. När jag sen blev gravid, kände jag att det behövdes en ny blogg. Som inte hade med mitt gamla jag att göra. Och det blev den här.

2. Vilka bloggar följer du?
Sjukt många. Alldeles för många. Jag ska lägga upp en blogglista till er snart. Men jag skulle tippa på att det är runt 150-190 stycken. Fast jag måste göra slut med vissa bloggar, dom ger mig ingenting längre, och då orkar man inte läsa.

3. Vilka favoritfärger har du?
Grön och svart.

4. Vilka favoritfilmer har du?
Dirty Dancing är ju defenitivt en av mina favoriter. Men det blev en livlig diskussion mellan mig och min man sist det kom upp till ytan. Han hävdar att jag borde komma på två filmer som är betydligt bättre än Dirty Dancing. Jag vet inte riktigt vad han fiskar efter här, men jag förmodar att han vill att jag ska nämna några lite mindre...pubertala.
Så okej, jag tycker att Pans Labyrinth, Crazy heart, The wrestler och En långvarig förlovning också är väldigt bra.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Italien, Nya Zeeland, USA, Sydafrika, Canada, Frankrike, Malaysia.

Och nu får jag skicka vidare den här awarden. Då väljer jag att skicka vidare till mina fina gamla skolkamrater från Kyrkerud.
Den där Mattson - för att jag saknar henne så mycket och för att hon alltid påminner om det allra bästa med Värmland.
Kom igen Sofie - för att hon är en surjämte, utan att vara sur, men framförallt för att hon är den bästa konstnären jag vet. På riktigt. Köp hennes bilder, jag har lovat att göra det, men jag har alltid så jedrans mycket blöjor att köpa.
Joe - För att hon är så klok, så bra och så rak. Jag önskar att hon kunde lära Edith lite om livet och om queer och transpolitik.
Svala - För att hon också är en Dalkulla, årgång 85, som också blev kär i en engelsman. Men hon flyttade till England, istället för Tyskland. Mer logiskt. Och för att hon har pysseltourettes. På riktigt.



Säg inget till min man bara

När jag hörde barnskrik strax efter fem imorse tänkte jag att det här skulle bli en dålig dag. Men när barnet ville somna om efter en timme, och jag passade på att tvångsova fram till halv tio, då kan jag känna att det blir en ganska bra dag ändå.

tisdag 4 oktober 2011

En annan grej

Jo jag tävlade ju om en fin klänning häromdagen. Och jag VANN!
Haha! Kanske kommer jag aldrig bära ett annat plagg i hela mitt liv. Vi får se.

Hurra och grattis till mig.

Allt är sant

Ni kommer inte tro mig nu. Men...alltså det hände en grej idag.
Jag knöt på mig ett par skor, och gav mig ut och sprang. Haha, tänker ni nu, vilken skojare hon är. Sandra är ju alldeles för lat och för bekväm för att vara ute och springa. Och ja, det är ju delvis sant. Men jag har läst lite om det här, och jag tänkte, hur svårt kan det vara egentligen?
Och fy fan vad jobbigt det var. Inte själva springandet i sig, fysiskt alltså. Men alla människor som stirrar! Har ni inte sett barbapappa på vift ville jag skrika till dom. Men det gjorde jag inte, främst för att jag hade fullt upp med att fokusera mig på att andas och springa rakt fram.
Äh, nu ska inte det här bli en träningsblogg, men om jag ska fortsätta äta korv och ost måste jag kanske hitta lite mer balans i tillvaron.

Hamburg...

Nu med palmer.

Har precis kommit hem från kyrkan. (älskar hur präktigt det får mig att verka när jag säger så). En av mammorna där hade med sig familjens au pair. Jag som aldrig mött en livs levande au pair förrut blev mycket nyfiken, ja näst intill exalterad. Det slutade med att jag satt och drog Norrköpings-skämt med henne hela fikat. Mamman i familjen, hennes chef alltså, sneglade lite på oss. Jag kommer väl överrens med henne, men hennes au pair var fantastisk. Nu undrar jag, är det okej att bjuda hem au pair med barn hem på kaffe, men inte bjuda mamman? Jag förmodar att det finns lite koder och regler när det gäller sånt här, men jag kan dom ju inte. Mamman kommer ju åka på så många affärsresor hela tiden, det berättade hon idag, så hon kommer ju ändå inte kunna komma.
Ja. Vi har alla våra svårhanterliga problem antar jag.

måndag 3 oktober 2011

Åh Edith

Varför sitter du där borta i ett hörn och pussar på dörrkarmen? Och varför måste du hälla ut vattnet så fort du får tag på flaskan och plaska runt som en säl? Och varför, varför, varför är det roligaste du vet att åka bäras runt i shoppingpåse? Det ser inte så bra ut förstår du väl.

Vad gör ni?

Vi sitter och tittar på en testkanal för HD-tv. Eller en av oss gör det, en annan leker med utspillt vatten och en annan försöker undvika att spela Wordfeud.
Jag hör en del lyckliga utrop om hur bra bilden är och hur fint allt ser ut. Nu undrar jag om min man gifte sig med mig i tron om att jag var en såndär teknikintresserad tjej, eller om han bara försöker få över mig till den mörka sidan?

Är inte det här konstigt?

Ja det är mycket socker i tysk barnmat. Men det här är ju bara konstigt, och kanske lite dumt i huvudet också. Från 4 månader kan man alltså erbjuda sin bebis lite spenat. Och så svenska Livsmedelsverkets hemsida står det såhär:
Större mängder spenat, rödbetor, bladselleri, nässlor och mangold kommer på menyn först när barnet fyllt ett år. Det finns mycket nitrat i dessa grönsaker som kan omvandlas till nitrit, vilket kan försvåra syreupptagningen hos små barn.

Framåt

Äh. Nu går vi vidare tycker jag. All oro och ängslan leder ju bara till ett vidrigt självömkande. Så.
Idag är det tyska nationaldagen. Men dom har bara firat den här dagen sen 1990. Det är inte så mycket firande med andra ord. Dom är väl inte så varma i kläderna än.
Vi har städat och vi har gått på promenad. Allt är ju stängt såklart. Allt utom pubar och bageri. Och det är ju bra. Då får man ju allt man behöver och vill ha.

lördag 1 oktober 2011

Mina vänner


Alex leker mina vänner. Och jag är med.


Namn: Sandra
Smeknamn: Sandra Dee, Deelicious, 

D´Sandra, Sandri-Lina,
Ålder: 26 år.
Bor: I Hamburg
Sjärntecken: Kräfta
Äter helst: Korv och ost. Ett ganska bra land jag flyttat till med andra ord.
Favoritfärg: Grönt. Och svart.
Bästis: Ah, alltså jag måste säga min man. Jag har många väldigt fina vänner. Men min man, han är ändå min allra bästa vän. Klyschigt, men sant.
Bästa ämne i skolan: Svenska och bild var alltid mina höjdare.
Bästa film: Dirty Dancing måste väl ändå vara min bästa film.
Film jag aldrig vill se igen: En australiensisk film som handlade om ett gäng f.d fångar som rymde till skogs och åt upp varandra. Minns inte vad den heter. Men se den inte för guds skull.
Fritidsintressen: Flanera och spatsera. Foto, rita, måla, skissa, sy, dvs pyssel av tusen olika slag är väl också något jag skulle vilja kalla intresse. Tid och utrymme finns inte riktigt just nu. Men intresset däremot.
Vill jag bli: Jag vill jobba med något kreativt.
Drömresmål: Italien. Jag har varit där en gång tidigare. Och jag längtar nästan alltid tillbaka.
Detta visste ni inte om mig: Jag kan väcka Hass mitt i natten och bråka ibland. Bara för att avreagera mig lite. Men han somnar som oftast om rätt snabbt och jag somnar ju också tillslut. Eftersom jag fått ur mig lite.
Är jag hemligt kär i: George Clooney. Fast det är inte så hemligt. Min man är väl medveten om detta.
Blir jag lycklig av: Korv. Och ost. Och fred på jorden och ditt och datt.