fredag 30 september 2011

Kvalitetstid

Här kostar en flaska skapligt vin 3€. Ett litet glädjerop ekar i mig. Men bara litet. Jaha. Idag åt vi pizza ihop.

Och sen badade vi ihop.

Och sen åt vi ost och frukt på golvet. Känner mig lite som i videoklippet när David Hasselhoff låg tokfull på golvet och tröck i sig hamburgare. Har ni sett det? Ganska lustigt faktiskt. Tänk om Edith skulle filma mig när jag ligger här och trycker mango. (btw, mango och "skapligt" vin var inte en så bra kombination, men gott var och en för sig)
Jaha. Och snart är vinet slut och då måste jag tydligen hantera motgångarna "på ett vuxet sätt" säger min man. Vad fan menar han med det?

Sol ute kaos i sinne

Det är kaos lite överallt just nu. Jag orkar inte gå in på detaljer. Vi kan väl säga att vi jobbar på det och att allt kommer bli bra. Så kan vi säga.
Och nu tänker jag trösta mig själv med det alla andra lätt deprimerade småbarnsmammor tröstar sig med. Vin.

Love is in the air

Kontrasterna. Det unga nygifta paret med hela livet framför sig. Och dom äldre herrarna som kärleksfullt stöttade varandra.

torsdag 29 september 2011

Klåda

Okej, den där persikohetsätningen har inte påverkat magen nämnvärt. Däremot har jag en hemsk klåda över hela ansikte och hals. Är jag kanske lite svullen i halsen också?
Sist det här hände hade jag ätit två kilo clementiner men skyllde det på att jag hade klappat får. Idag har ju inte klappat några får men suttit i en sandlåda och åkt kollektivtrafik (i rusningstid). Någon slags klåda kan jag väl ha snappat upp där?

Dagen i bilder

Omvänd

Jag har tidigare varit mycket aggressiv motståndare till persikor och alla liknande frukter. Men nu älskar jag skiten. Kan. Inte. Sluta. Äta. Dom.
Nu undrar jag bara vilken effektiv dom har på magen. Jaja. Det visar väl sig tids nog.

En sak bara

Att försöka sälja ett hus i ett land där bankerna inte vill långa ut pengar, och ingen vill betal fullpris, var ju ett idoitskt påhitt.
Det var bara det.

Min man - överlevaren

Jag står för det mesta av matlagningen här hemma. Men det är mest för att slippa äta pulvermos och pulversås åtta på kvällen. Men ibland, som idag tex kan jag inte laga någon mat eftersom jag kommer komma hem sent efter en mycket viktig playdate. Jag har alltså överlåtit middagslagningen till honom ikväll. Och vet ni vad geniet gör? Han råkar boka en intervju sent ikväll. Jaha. Hoppsan. Jag måste säga att hans överlevnadsstrategi är genial.

tisdag 27 september 2011

Baby My kid

Jag försökte babyfiera min baby idag. Det gick väl sådär kan jag tycka. Inte nog med att babymössan inte riktigt passade, det var ju 27 grader varmt också.

Nu bara gör jag det

Jag brukar aldrig tävla i sånadär bloggtävlingar. Tycker liksom att det är en underlig grej. Men, nu är det såhär att den här trötta mamman skulle behöva sig något fint som piffar upp liksom. En ny och fin klänning står högst upp på min önskelista. En klänning som passar min kropp och som inte H&M-skaver någonstans. Därför gör jag det, bloggtävlar alltså.
Om den här fina klänningen från Mabelle hos Beyond Sizes.


Klänningen verkar vara en såndär man kan vira lite hur man vill, därmed har man tusen möjligheter i en och samma klänning. Jag vill verkligen ha den. Och mycket annat hos Mabelle.
Ni kan ju också tävla, om ni vill. Det gör ni i sådana fall här

måndag 26 september 2011

Snart flyttar hon hemifrån

Det började med att Edith stod själv. Länge och stabilt. Och sen tog hon ett steg. Rakt ut i ingenstans. Men hon föll ihop såklart. Den där lilla kroppen har ingen aning om hur det går till när man ska gå. Men så tog hon min stora hjälpande hand i sin lilla kladdiga hand och gick 7 vingliga steg rakt fram.

Sommaren i city

Dom här höstdagarna med sommarväder kan jag lära mig leva med.

Om imorse och om när jag vågade säga ja

Mannen sa: "Gå och lägg dig ett par timmar, jag jobbar hemma fram till lunch"
Jag sa: "Näääråå, jag fixar det här jag. Inga problem.
Då tittade han på mig med en myndig blick. Och jag vågade säga ja. JA!

Godmorgonjävel

Jaha. Tre timmars sömn senare och ett barn som panikskriker så fort pappan lämnar rummet, eller för den delen vänder sig bort, så känner jag mig lite tveksam inför den här dagen.
Bajsat har hon gjort också. Två sekunder efter att jag bytte blöja.
Vad är det med ungar och dålig tajming?

söndag 25 september 2011

Vad har vi här då?

En liten Edith som somnar och vaknar och somnar och vaknar igen. Extremt pappig är hon också. Jaha. Ja men vad bra då.

Lyxproblem

Jag skulle kunna prata lite om att jag kvitterade ut lite egentid idag. Att jag satt vid vattnet i 25 grader och sol, helt själv, helt tyst. Hur skönt det var. Hur välbehövt det var. Att jag träffade en tjej som var så olik mig, men rolig ändå. Vi skulle kunna prata om det. Men det gör vi inte.
Istället ska vi prata om det här med inredning. Åh vad underbart tänker ni, fy fan vad vidrigt tänker jag.
Jag älskar inredning. Jag älskar att ha det snyggt, fint, trendigt, retro, modernt eller vad det nu må vara.
MEN, jag får magknip, kallsvettningar och svår bestlutsångest också.
Jag tittar på bilder och säger ja, jag vill ha alltihop. Jag går i butiker och tänker, ja, jag vill ha allt.
Jag är ju en pysslig typ av mig, och jag har så inninorden mycket ideer och tankar om det här. Men jag kan inte b e s t ä m m a mig om någonting alls.
Nu när vi har en helt ny, i princip tom lägenhet, är valmöjligheterna oändliga. Och ja, vi skulle kunna säga att det här är ett lyxproblem av hög grad, men det är ändå ett problem. För mig. Och det här är väl min blogg? Okej. Så, med andra ord, det finns en viss risk att vi aldrig kommer få ihop det här. Kanske kommer kartongerna aldrig packas ur, och då kan vi ju lika slänga dom, och då kommer vi ju leva ett nästintill minimalistiskt liv. Vad vi nu ska med en såhär stor och fin lägenhet till då, det kan jag inte svara på. Kan ni?





lördag 24 september 2011

Hej

Jag bor i Europas finaste stad och har världens finaste familj. Det var bara det.
Varsågod för info.

Hejdå.

fredag 23 september 2011

Ehh...ursäkta mig...

...men jag smorde nyss in mitt ansikte med fotcreme.
Ni vet kanske inte vad fotcreme gör mot ett ansikte. Men jag vet. För jag har jobbat på skönhetsbutik. Jag har sålt hudvårdsprodukter. Jag kan det här. Jag vet.
Men jag är för dumsnål/glömsk/lat och har inte köpt någon fräsch dagcreme. (Eller nattcreme heller för den delen, förlåt chefen).
Så nu blev det så. Det luktar mint och känns fräscht.
Förlåt ännu en gång. Jag kommer bara göra om det några gånger till.

Kärlek och längtan

Bästa platsen på jorden måste väl vara ankomsthallen på en flygplats ändå. Så mycket längtan och kärlek är svår att hitta någon annanstans. Och lyllos den som får enhörningsballongen. Vad min man får? En förväntansfull dotter och en längtande fru. Kanske en halv banan också. Vi får se.

torsdag 22 september 2011

Ibland är blodet tjockt

Jag har två kusiner jag aldrig träffat. Mira, som föddes en månad efter Edith, och det nya lilla pyret, pojken som föddes igår, en månad ungefär för tidigt. Jag vet ingenting om honom. Men jag kan föreställa mig att han är en yttepytteliten bebis. Men säkert alldeles underbar. Och jag hoppas att han får ett namn som börjar på M.
Sådär är det ibland. Med släktingar som inte flyttar dit jag flyttar. Och med en släkt som förökar sig hur som helst, till höger och vänster, när man har kusiner som är äldre än vissa mostrar, och kusinbarn som är äldre än vissa kusiner. När allt hänger ihop utan att man hänger med.
Ja. Min släkt. Den är stor och härlig. Och nu längtar jag lite extra efter dom, allihop.

Saker man tänker på när man inte kan sova fast man är skittrött

• Det var ju jävligt onödigt det här. Att få en släng insomnia bara sådär.
• Jag borde inte ha laktoschockat kroppen med all den där glassen. Gör lite ont nu.
• Brandvarnaren blinkar i otakt. Vad betyder det?
• Imorgon ska jag träffa två tjejer. En från England och en från Ungern. Ingen av dom har barn. Jag måste alltså komma på saker att prata om som INTE handlar om barn. Jag vill framstå som smart och cool, vad säger man då?
• Jag längtar efter Hass. Mest för att ingen berättar om allt pinsamt jag gör när jag sover.
• Vad är egentligen det mest pinsammaste jag gjort i sömnen?
• Nu är klockan 00:59

onsdag 21 september 2011

Hösten i Hamburg

Det är fortfarande varmt och soligt. Men löven börjar gulna. Jag gillar verkligen hösten. Och jag gillar verkligen glass.

Barnet har nästan inte sovit någonting. Varken under natten eller dagen. Det är väl så ibland tänker jag. Jag förstår bara inte hur hon orkar. Jag förstår inte heller hur jag orkade vara såhär trött vareviga dag innan den längre nattsömnen välsignade oss.
Nu äter jag glass. Det är verkligen gott.

Jag är en periodare

Under vissa perioder växer sig ett enormt självhat inom mig. Ibland växer det sig till obegripliga proportioner. Och jag blir svag i både kropp och själ. Förr i tiden gick det bra att bara hata, tycka synd om, tröstäta, och ligga i soffan. Nu för tiden har jag ett ansavar. Jag har en dotter som en dag ska titta på mig, när jag står där framför spegeln och hatar. Och när jag tänker på det,får jag ont i magen på riktigt. Och svårt att andas. Jag vill inte att hon ska bli som jag. Hon som är så vacker. Felfri. Perfekt. Jag vill att hon ska tro på mig. Veta att hon är underbar, precis som hon är. Så jag måste sluta med det här. Måste bli nykter. På riktigt den här gången. 
Så jag tänkte börja med att outa mig. 
Hej. Jag heter Sandra och jag vill inte vara en anonym självhatare med dålig självkänsla längre.
Här är jag. Med hängande ögonlock och allt. Men jag ska lära mig älska det där ögonlocket. 

00:30 - 02:09



Många ord, om verkligheten, barn och det dåliga samvetet

Jag hade sett fram emot första kvällen själv. Lite egen tid. Titta på den filmen jag vill se. Ligga och vräka mig i soffan. Äta glass. Ja, ni vet. Unna sig lite.
Men så mitt i ett skype-samtal hör jag hur barnet vaknar till liv. Det är ganska sällsynt och hon brukar somna om av sig själv. Men inte den här gången. Klockan var fortfarande bara barnet, så jag tänkte att hon ändå kunde få komma upp, gosa lite, mysa lite. Men då brakade helvetet lös. Skrik och elände. Inget var bra. Absolut ingenting. Och sen kom skriet från vildmarken och hon var totalt tröstlös.
Och just då, när det blir sådär, då tappar jag greppet totalt. Jag har inte längre något förstånd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Alla andra stunder, varje vaken minut, även sovande minut för den delen, vet jag hur jag ska hantera, trösta, ta hand om när det kommer till mitt barn. Men när jag är trött, har mycket att tänka på, och när det inte riktigt blir som jag tänkt det, då försvinner allt sunt och förnuft. Jag får panik. Och jag börjar tänka saker. Inbilla mig att jag inte tycker om henne. Att jag inte vill ha henne. Hon är ju norra Europas jobbigaste unge. Jag kommer aldrig klara det här.
Jag kan samla ihop några saker och bara gå. Hon klarar sig säkert. Om jag lägger henne i sin säng såklart. Annars kan hon ju krypa runt och hitta på allt möjligt vansinnigt. Men om hon ligger i sin säng, och jag går ut ett slag då ska det nog inte vara någon fara.
Jag ville aldrig ha henne ändå. Allt är ett misstag.
Sånt tänker jag.
Och så börjar jag förstå, utan att överhuvudtaget försvara ett våldsamt beteende, men jag börjar förstå var det kommer ifrån. Jag börjar förstå hur det kan starta. Men jag har, trots alla tokigheter en spärr. Jag skickar sms till Hass. Jag får styrkande svar tillbaka. Han vet precis vad jag pratar om, vad som hjälper.
Jag håller i mitt barn, kramar henne, försöker ge henne allt jag har, men hon står bara och gallskriker i mitt öra. Det är en fas. Jag vet det. Det är bara en fas.
Vi försöker läsa lite, men hon skriker åt alla sagor. Vi försöker äta lite. Men hon skriker åt det med.
Det. Är. Bara. En. Fas.
Det kommer gå över.
Jag lägger henne i sin säng och går ut ut rummet. Jag är panikfylld med tårar i ögonen.
Hon skriker. Gråter. Är förstörd. Jag är förstörd. Jag stänger dörren och så sätter jag mig ner utanför.
Känner den där känslan igen. Jag tycker inte om henne. Jag klarar inte av det här.
Det är nu någon kommer komma in här och ge mig det stora "Du är den sämsta mamman i världen-priset". Jaha. Tack för det.
Hass säger att alla känner såhär. Att alla tvivlar och tappar orken.
Men om alla gör det, varför är det ingen som säger något? Varför står ni bara där med era jävla cupcakes, gamla jävla vintageramar, tygblöjor och färgmatchande underkläder? Varför är det ingen som säger: "Men idag var väl ungen bra jobbig va?" Varför varför varför varför är det så jävla svårt att tala om verkligheten? Varför sitter jag här med skuldkänslor ända upp till mina orakade armhålor? Jo, för jag har inte tid till att raka mig under armarna. För hela dagarna går ju åt till att försöka vara så jävla glad och tacksam hela tiden. Jag orkar inte med det längre.

Förra veckan träffade jag en kvinna som jag aldrig träffat förr. Vi pratade sådär allmänt om barnen, männen, Hamburg, Sverige. Ja, det där som man pratar om när man lever i exil i samma land.
Men efter ett par minuter bara, så har hon både sagt att dom försökte i evigheter att få barn, OCH att det var bra jobbigt dom första månaderna. Det var inte alls så kul. Det är fortfarande inte så kul alla gånger.
Det var så jedrans befriande att få höra det. Att en totalt okänd människa, bara säger det, rakt ut.
Att det inte är så roligt. Hon hade till och med tappat bort ena strumpan till sitt barn. Jag lånade ut ett par extra strumpor, och jag såg inget dåligt samvete i hennes blick. Inte den minsta antydan om att hon kände sig som en sämre mamma, för att hon inte hade koll på en 10 månaders bebis ena strumpa.
Men om det hade hänt mig, kan jag lova att jag inte hade sagt ett ljud om en förlorad strumpa. Jag hade gått till vagnen, rivit av en bit av filten, tagit en hårsnodd och tillverkat en egen jävla strumpa. Jag hade nämligen hellre avrättats, än våga erkänna något så skamligt.
Ja, ni ser, jag har ju verkligen dom rätta förhållningsreglerna till det här.

Jag älskar mitt barn. På riktigt. Allt har fallit på plats sen hon kom. Det kanske tog ett tag att inse det. Att lära mig känna det. Men idag älskar jag henne ut i varenda por. Det gör ont av kärlek.
Så när jag tappar förståndet, och tänker att jag inte tycker om henne mer, gör det så obeskrivligt ont, precis över allt. För jag tror att det är den där icke existerande kärleken som är sanningen.
Och det här måste få ett slut. Jag orkar inte längre leva med det här ständiga dåliga samvetet. Jag orkar inte längre samla ihop mig själv efter att jag brutit ihop och trott att jag kommer lämna mitt barn. Jag vill bli arg och frustrerad på henne, utan att jag ska känna mig som världens sämsta mamma.
För jag är inte världens sämsta mamma. Och det är inte ni heller. Men vi måste prata om sånt här.

Jag tog tag i mig själv. Torkade mina tårar och försökte leta mig tillbaka till känslorna. Kärleken.
Och jag satte mig bredvid henne och läste saga efter saga, med den kärleksfullaste rösten jag hade. Och så somnade hon. Och efter en timme vaknade hon igen. Och ungefär där är vi nu. Jag vet inte om vi kommer sova något överhuvudtaget inatt. Men det är okej. Det kommer med paketet. Jag ville bara säga ett par ord om hur det går till i verkligheten.




tisdag 20 september 2011

Jag byggde ett fint torn idag

Sen kom någon och förstörde tornet. Bit för bit.

Kungen unt Silvia

Det är visst inte bara jag som går till svenska kyrkan i Hamburg med lite dubbelmoral i kroppen.

Hur gör man?

Var på svenska kyrkan idag. Herre jävlar vad vi sjöng idag jag och Edith. Det finns en pojke där med världens fulaste namn, men det ska vi inte prata om, som är en sådär 2 år. Han är så jävla elak. Går runt och puttar omkull ALLA bebisar. Han tror han äger världen liksom. Blev så jävla förbannad när han puttade omkull Edith så hon landade på huvudet. Ville gå fram och putta omkull honom då. Men hans mamma är bra. Blir arg på riktigt men är ändå pedagogisk. Tur det.
I alla fall. Jag tog sällskap till tåget med en tjej som bor några stationer bortanför oss. Vi skulle åka samma tåg. Så när tåger kommer så springer jag fram till dörren och trycker på öppna knappen, men hon står kvar. Jag fattar ingenting. Tills jag tittar på skylten. Jag ba: "Jaha, ja du tar nästa tåg?" Hon: "Ja, det här går inte till mig". Jag: "Jahaa, okej rå, hejdååå" och så klev jag på tåget. Och nu skäms jag. Jag tänker att det var så jävla elakt gjort. Jag hade ju kunnat vänta med henne, dom där 4 minutrarna, så vi kunde åka samma tåg. Men nej. Jag bara stövlade på som vilken dåre som helst och lämnade henne där, helt själv. Fy fan. Jag som ville gå till lekparken någon gång med henne och hennes barn, men det känns som att jag spolat ner den chansen i sjön. Hon sitter säkert och smyghatar mig nu. Önskar jag visste vad hon hette så jag kunde söka upp henne på facebook och be om ursäkt. Får vänta tills nästa vecka istället. Men då känns det som om jag gjort en för stor grej av det. Hur gör man egentligen för att skaffa vänner?

Hänt under morgonen

Mannen har åkt till forna Sovjet.
Barnet har krupit omkring och spelat (blåst) i det tomma c-vitaminsröret.
Barnet har skrattat ondskefullt in i det tomma c-vitaminsröret vilket ledde till att det ondskefulla skrattet lät ännu mer ondskefullt.
Barnet har slängt det tomma c-vitaminsröret under soffan vilket ledde till att barnet låg på golvet och gallskrek av sorg och elände.
En okänd man har varit inne i våran lägenhet och lagat ett fönster som jag inte visste behövdes lagas. Nu undrar jag om han installerade en kamera i smyg och jag känner mig lite obekväm.
Jag sitter i skrivande stund och längtar till kyrkan. Ja, det är sant. Inte så mycket för guds skull. Snarare dom fina barnen, dom fina sångerna och dom goda bullarna. 

måndag 19 september 2011

Årets julklapp 2011

Ja den är redan här. Och aldrig förr har barnet varit så glad.

En tom c-vitamins tub.

Perspektivsmällen

Imorgon ska Hass åka på affärsresa. Till Ukraina. Ja, det var längesedan jag hörde talas om något så löjligt. Men dit ska han i alla fall. Och jag ska vara själv i tre nätter, med mitt barn. Mitt enda barn.
Ni som känner mig väl, vet att jag redan har målat upp mardrömsbilder och känt mig utmattad i förväg.
Oj vad jag har oroat mig förstår ni. Hur ska det gååå? Hur ska jag klara mig??? Kommer vi överleva den här prövningen???Oj oj ack och ve.
Men nu har jag fått en perspektivsmäll rakt i ansiktet. Anna var nyss själv med sin bebis i flera dagar och tyckte det kändes brutalt när det andra barnet kom hem, Sara är själv i en vecka (!?) med en nyföding och en vilding, Bulan&jag var ensam med sitt barn i nästan ett år. Jag har en moster som var ensam med sitt första barn i ett par år och hon är säkert ensam då och då med sina nu tre barn.
Och jag fattar, att det här med att jag ska vara ensam i tre nätter med mitt enda barn, som faktiskt sover rätt bra om nätterna, är lite löjligt att förstora upp.
Jag får helt enkelt se det som en möjlighet till att läsa ikapp lite böcker, eller se lite riktig film för en gångs skull. (Och med riktig film menar jag filmer man kan gråta till, alla andra filmer är hitte-på-filmer)

Jaha?

Lekplatsen var tom när vi kom dit. Det har aldrig hänt tidigare. Bör jag oroa mig för något?

söndag 18 september 2011

Plötsligt händer det - Ett ögonblick av lycka


Hass är ju så jävla duktig på allting här i livet, det borde ni veta vid det här laget. Medan jag är mer av den där medelmåttiga typen. Men nu kan jag med både stolthet och glädje SKRYTA om att jag är bättre än Hass på att klappa händerna. Ni vet en såndär klappa-med-händerna-lek alltså. Hass är totalt jävla värdelös på skiten, medan jag regerar kungligt.
Äntligen säger jag bara! Jag trodde aldrig det skulle hända, men nu känner jag att smaken av segerns sötma gör gott för mig.