söndag 31 juli 2011

Hej bloggen

Vi flyttade in i den nya lägenheten idag. Jättefint och jättebra. Nu undrar jag bara, var det så jävla bra att flytta alldeles runt hörnet av en polis/brandstation när man har ett barn som är totalt livrädd för sirener?

lördag 30 juli 2011

I den nya lägenheten

Picknick på golvet. Har ju inte en enda möbeljävel att sitta på. Det skapar också ett oerhört roligt eko som Edith gärna utforskar. Nödlösningar på toaletten och på den där byggarbetsplatsen därborta ska det byggas Ikea. Jojo. Sämre grannar kan man ha.

fredag 29 juli 2011

Saker jag låter min man göra eftersom jag uppenbarligen inte klarar av det #

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag snurrar runt och runt och runt. Jag snurrar så mycket och så fort så sängen går sönder. (eller så är det ett bantningstecken?). Jag väcker Hass och tvingar honom laga den. Och han lagar den såklart, vad annars kan han göra? Han lägger sig ner och muttrar något om att jag ska vara tyst och ligga still resten av natten. Så där låg jag tyst och stilla resten av natten och försökte andas ut fett genom näsan.

Sandlådepremiär

Det här var för någon dag sedan och jag plockar fortfarande sand ur hennes öra, näsa och mun. Det kommer vara såhär ett tag framöver va?

Om att flytta utomlands

Det här med att flytta utomlands är ju roligt. Jätteroligt faktiskt. Det är ett äventyr jag vill unna alla. Men det är också ett jävla sätt att göra livet komplicerat. Själva flytten i sig är svår och långdragen. Det känns mer som att man är på tvåmånaders lång campingsemester. Och det tog oss 8 veckor att hitta glasåtervinningen, vilket inneburit att vi bott i en glasigloo eftersom ALLT säljs i glasburkar och glasflaskor. (eller är det alkoholkonsumtionen som ökat en smula? I sådana fall är det en direkt koppling till känslan av campingliv).
Dessutom får man göra lite avkall på annat. Om man inte kan språket kan man inte ha några krav på vad maten man beställer innehåller. Man kan bara vara glad om man kan beställa, säga att man vill ta med, betala och förstå att alla kassabiträden önskar en god dag, och inget annat.
Dessutom, om man som vi har ett översocialt barn som tar kontakt med allt och alla, måste man vara beredd på att le och vara trevlig och lära sig ord som flicka, snart 9 månader, tack så mycket och nej tack. Nej tack är för eventuella wienerbröd eller andra godsaker som erbjuds.
Men det värsta av allt är att man måste lära sig förstå den nya valutan. Man lurar sig själv hela tiden. För även om vissa saker här är mycket billigt, är vissa saker också ganska dyra. Men när det står att ett par barnshorts kostar 15 euro, på rea, så tycker man att det är ett klipp! Men det är det ju inte alls.

Det finns såklart en känsla av utanförskap. En känsla jag delar med tusentals andra invandrare och flyktingar. Vi har gjort ett eget val att flytta, jag kan därför inte riktigt gnälla på just det. Däremot lider jag istället med många andra som inte kommit hit eller någon annanstans frivilligt. Men utanförskapet skapar också en känsla av samhörighet, med andra i samma situation. Kanske är det därför jag tycker det är hur bra som helst att träffa andra svenska kvinnor, som är här på lika villkor. Men idag ska jag faktiskt träffa en tyska, från Berlin. Jojo, det gäller att beblanda sig med rätt slags tyskar. Men det är en annan historia.

onsdag 27 juli 2011

Idag...

...hade vi picknicklunch med utsikt över hamnen. Hittade ett hemligt märke på bänken. Undrar vad det betyder? Säkert något speciellt. Sen gungade vi i en evighet. Edith har inte haft så roligt sen hon attackbajsade på mig för flera månader sedan. Och jag försökte ha en konversation med en annan mamma på svetyska. Det gick sådär.

Återigen påminns jag om hur vansinnigt förälskad jag är i den här staden.

tisdag 26 juli 2011

Barnvaktsfunderingar

Vi ska skaffa barnvakt till Edith. Ja, såna är vi. Och idag träffade jag en mycket intressant kandidat. Även om jag tyckte bra om henne och hennes brasilianska brytning, och även om Edith älskade hennes solblekta lockar, kan man ju ändå inte sluta fundera på vem hon egentligen är. Men man kan ju inte fråga vad som helst. Man kan inte fråga henne om hon har för vana att slå barn. Eller om hon har kidnappat ett barn någon gång. Eller om hon har ett psykopatpojkvän som kommer manipulera henne till att kidnappa vårat barn. Man kan ju inte heller fråga om hon tänker långsamt förgifta oss till en utdragen död. Och inte kan man säga till henne att om hon tänker råna oss på något sätt kommer hon inte hitta mycket till värde. Förrutom en tv som är stor och otymplig.
Vi får kanske ta dom där fördjupningsfrågorna en annan gång. Vi börjar med att lära känna henne lite mer på Söndag.

Hass väckte mig med frukost i morse. Och så sa han att det kommer bli en jättefin dag idag och tyckte att jag borde gå till en park.Jag som sovit fyra timmar ungefär muttrade och fräste. "det kommer regna idag" skrek jag bittert åt honom när han gick till jobbet. Men det slog om. Ser där dåliga morgonhumöret och här sitter vi nu, helan och halvan, i en park. Och inte ett enda regnmoln i sikte.

När sötsuget inte går att stoppa

Tager man vad man haver. Fast min man såg på mig med en väldigt myndig blick under tiden.

måndag 25 juli 2011

En helt ny värld

Edith, den lilla äventyraren upptäcker nya världar lite här och där.

Om en helg

En fin helg. En väldigt fin park, mitt i stan. Åkte tåg från en fin station. Hämtade nycklarna till den nya och fina lägenheten. Det där svartvita och fina huset med utsikt över en byggarbetsplats. Köpte stans godaste baklava i en butik som bara säljer baklava alldeles bredvid ett casino. Åkte tunnelbana. Edith älskar att åka tåg och tunnelbana. Hass har börjat med en ny fotomin. Hängde på Starbucks nästan en hel dag medan Edith sov. Det kändes nästan som en dejt. Väldigt fint. Tittade på en man som tränade lingång på Alstersjön i spöregn. Inga konstigheter.

Och nu är det måndag igen.

lördag 23 juli 2011

Jag tar tillbaka

Arlanda kanske inte är så farligt ändå. För om man börjar jämföra med andra platser här på jorden inser jag ju att jag har det ganska bra ändå. Att sitta här i Tyskland och unna sig både det ena och det andra och samtidigt höra nyheten om vad som hänt i Norge ställde allt på sin kant. Jag är precis som alla andra helt mållös, chockad och tagen av händelsen. Nästan lite illamående också. Det känns som att det är en pågående empatitävling på internet just nu. Men det är ju i all välmening, fast det gör ju också att det inte finns något mer man jan säga. Orden har tagit slut.

fredag 22 juli 2011

Arlanda - helvetet på jorden

Jag har nu flugit några gånger, själv, med en bebis. Och jag har kommit fram till följande: Arlanda är utan tvekan den värsta platsen på jorden att ta sitt barn till.
På Arlanda har dom inget skötrum, däremot kan man få lägga upp ungen bredvid handfaten där hon inte bara måste ligga bland äckliga snorpapper och urindoft, hon måste också fläka upp sig för hela världen. Något jag inte alltid är så bekväm med bland främlingar (onaturlig stor pedofilskräck).

Och trots att det står överallt på mitt flygbolags hemsida att jag får ta med mig vagnen ända fram till flygplanet, så säger ni nej, på ett mycket otrevligt sätt också när jag förklarar vad jag läst. Vagnen måste checkas in, det är Arlandas regler, men det finns ju lånevagn.
Okej. Så vid incheckningen av barnvagnen kanske man förväntar sig någon slags hjälp. Men det kan man glömma. För när man sitter där och försöker fälla ihop vagn och ta av hjul för att den ska få plats i påshelvetet som den måste ligga i, sitter eran idiotpersonal och tittar på. Barnet får sitta på stengolvet där miljoner människor gått med miljoner bakterier och där hon närsomhelst kan ramla omkull och slå huvudet hårt i erat golv. Varför sitter inte barnet i en såndär lånevagn då? för dom är naturligtvis slut. Och ingen försöker tala om var fler kan finnas. Dom är bara slut.

När allt väl är incheckat och barnet är avtorkat från smuts ska man genomgå den där säkerhetskontrollen. Och jag är van nu, alla vätskor ligger i påsar och allt annat också för den delen. Och man får ta med sig huuur mycket mat som helst till barnet. Tro mig, jag vet. Jag har kollat upp det här.
Men ändå är det någon dåre som protesterar och säger att om jag ska ha med mig allt det där, då måste jag smaka på allt. Även på den fem timmar gamla maten? Nej naturligtvis inte, den måste jag hälla ut. På toaletterna, bakom den tusen meter långa kön. Och jag gör som jag blir tillsagd. Jag orkar inte säga ifrån. Men föreställ er nu hur mamman försöker skölja ur en gammal nappflaska samtidigt som hon försöker hålla i det lite lätt rastlösa barnet som inte vill bli ihållet. Det är lite av en otrevlig cirkus När vi får gå igenom den där säkerhetskontrollen igen var det ingen som nämnde något om att smaka av allt. Det var alltså bara en liten jävla skitdetalj som i verkligheten tog 45 minuter (köer och sånt ni vet) med ett barn utan vagn.
Sen får jag inte gå igenom metalldetektorn och hålla i barnet samtidigt. Men då brister det för mig, och jag skäller ut den finniga lilla sommarjobbaren där jag förklarar att om ni inte kan fixa fram en lånevagn eller något liknande tänker jag hålla i mitt barn när jag går igenom här. För jag tänker inte låta någon av er hålla i henne. Jag fick hålla i henne när jag gick igenom. Men det var väl det enda positiva. Nu skulle jag bara komma på hur jag skulle få barnet att sova middag, utan vagn = omöjligt. Istället skrek hon. Och hon skrek i en timme. Och när vi väl skulle gå på flygplanet frågade jag hur det var med den där vagnen egentligen. Och mycket riktigt får jag ta med mig vagnen ända till flygplanet. För där står nämligen lastare och lastar på allt bagage, trots att jag tidigare fick höra att dom där lastarna inte fanns och att det var omöjligt att ta med sig vagnen.

Nu ska jag berätta hur det går till på Hamburgs internationella flygplats. Där får man ta med sig vagnen precis hur långt man vill. Och när man ska gå igenom säkerhetskontrollen får man gå till den lite snabbare kön och dom har ett sånt där babyskydd man kan lägga barnet i om dom måste kolla vagnen. Och om jag behöver hjälp med något, så frågar dom vänligt.
Och gissa vad dom mer har? Ett riktigt skötbord. Jag vet, det låter helt osannolikt, men här får man byta sitt barns blöja i sin enskildhet på ett mjukt och tryggt skötbord.

Jag har egentligen inget att säga till Arlanda, mer än att jag hatar er. På riktigt.

Tips till familjeförsörjaren

Om du vill ha en tjock men väldigt lycklig fru bör du alltid ha en burk med jordnötssmör hemma.

torsdag 21 juli 2011

Men Gud, vad är som har hänt?

Ingen fara. Jag har bara haft ungen i mitt knä i två minuter. Jag börjar fundera på om det är något fel på henne. Någon slags bokstavskombination tänker jag. Hon är helt vansinnig och vild och totalt orädd för allt. Är era ungar också så här? Om man sitter ner så ylas det och vrålas och slåss också. Om man står upp ska det hoppas upp och ner i precis lagom länge, annars straffas man med syndagråten. En halv minut senare flyger hon över axeln, ner i tvätthögen, slänger iväg allt hon kommer åt och sen ålar hon iväg till en bolljävel. Råkar kasta in den på toaletten, snabbt efter och innan man hunnit förstå vad som håller på att hända har hon rest sig mot toastolen och använder den som bitring. Nej unge , bort med dig, ner i gåstolen. Ja då kutar hon iväg, från det ena rummet till det andra. Får tag på strumpor som hon lägger i vagnen, soppåsen ner i sängen och mobiltelefonen in i munnen. På vägen hittar hon en kartongjävel som hon för två dagar sedan inte ens brytt sig om, men nu, ja nu är det en riktig skattkista Öppna och rota, hitta pennor och sladdar. Skrämmer mamman halvt till döds när hon tar upp en häftapparat. Nej nu får det vara nog. Sitt här i knät. In med ena fingret i ena ögat och det andra in i näsborren. Men inte på sig själv alltså. Utbrister i ett glädjetjut när hon får tag i ett hårstrå, och går nästan sönder av lycka när hon får tag på tre till. Skriker högt och drar hårt. Den hårömma mamman säger till på skarpen. Neej Edith, du måste vara snäll och försiktig. Då möts mamman av ett hånfullt leende och en lömsk blick. Sen upp över axeln och ner i tvätthögen igen. Repetera sedan föregående beteende var sjätte minut. Lägg även till tidernas tokeri och hysteriska utfall för att man inte får leka med iphone med jämna mellanrum.
Nu hoppas jag att även det här är någon slags utvecklingfas, för om det här ska fortsätta och till och med eskalera så är jag beredd att ingå i något slags bigamiförhållande, bara för att få tillgång till den där extra hjälpen. För just nu räcker inte två föräldrar till för att passa/underhålla/hålla barnet vid liv.

En ny grej

Vi har börjat med en ny grej. När Hass slutar lite tidigare möts vi på Starbucks. Kaffe och internet i ett. (ja vi har fortfarande kraftiga internetstörningar)

Och gissa vem som gick förbi så fort jag satte mig ner? Spiderchick såklart. Jojo. Hamburg lockar tydligen hit både den ena och den andra.

onsdag 20 juli 2011

Önskar mig att få hålla käft

Vi har slutat att natta barnet. Jo det är sant. Ända sedan vi flyttade har hon varit lite stökig, av förklarliga skäl. Eller stökig är väl underdrift. Det har faktiskt varit fruktansvärda skrikfester och hysteriska vrål. Och jag tycker inte det ska vara så. Därför har hon fått bestämma lite själv när hon ska sova. Oftast löser det av sig själv. Hon får en flaska ersättning och sen lägger vi henne i sängen med tre nappar och viskar godnatt. Efter 10 har hon somnat utan protester. Ibland har vi tagit till vagnen, när bi ser att hon är trött men för orolig i kroppen för att komma till ro. Och ibland får hon leka av sig lite, och sen sitta i en varm famn där hon oftast somnar till. Det senare kan dock pågå en hel kväll och en halv natt. Men hellre det än det där skriket. Det är ju skillnad på skrik och skrik. Vanligt hederligt barnskrik är ingen fara, det där jag-skriker-tills-jag-inte-kan-andas-längre däremot är bland det värsta jag vet.
Problemet är ju oftast att det är dom där kvällarna som barnet inte alls vill sova, är dom där kvällarna som jag/vi behöver lite lugn och ro.
Jaja, lugn och ro är väl något man måste sluta förvänta sig när man får barn. Men ibland kan det liksom kännas behövligt att få sitta stilla i en soffa och bara hålla käft.
Det är vad jag önskar mig mest av allt just nu.

Äntligen är vi hemma

Hemma i Hamburg igen. Här är det gudagott att vara. Och inte är det så konstigt att det lilla barnet är klängig, gnällig och krävande. Men frustrerande är det ändå.

Någon gång ska jag berätta för er hur det är att flyga med norra Europas vildaste barn, och hur vidrigt Arlanda flygplats är. Jag ska också berätta hur bra jag har det, oavsett var i världen jag är. Men först måste jag samla lite kraft och jag måste försöka finna någon slags ordning bland all tvätt och annan spännande packning.

tisdag 19 juli 2011

Varför är det alltid så?

När man åker iväg är alltid packningen minutiöst planerad. Men när man ska åka hem igen är det alltid ett mindre kaos. Jag har inget val, ungen kommer få åka väska hela resan till Tyskland.

måndag 18 juli 2011

Hemma

Här finns inget som heter fin i kanten. Här duschar man med öppen dörr, serverar fryst broccoli till middag och skriver så som det låter. Krämfräsch.

Jag älskar verkligen Dalarna. Jag känner mig hemma här, men det är inte hem. Imorgon åker vi hem. Hem till engelsmannen i tysklandet. Vi längtar verkligen dit. En vecka kan gå så oerhört fort, men det är också en lång tid att vara ifrån varandra.

söndag 17 juli 2011

Finfika

Det är finfika ikväll. Jag och mamma ligger i soffan med en skål var på magen. Och sen byter vi ungefär halvvägs. Äntligen lite kvalitetstid.

Återhämtning

Ingen vila, ingen ro. Inte ens ett försök till lite kvalitetstid i soffan. Istället har vi träffat vänner från förr och återhämtar mig från längtan efter något som en gång var.

Och vi försökte leka med Simon också. Men medan han var något tveksam var Edith mer av det våldsamma slaget. Inte ett jättebra resultat. Och Simon har en lillasyster som är både liten och söt och alldeles underbar. Så nu vill jag inte ha en iPad längre. Ett till barn däremot, det skulle passa mig.

Kärlekshyllning

Jag var på bröllop igår. Och jag grät så sminket rann. Och idag får jag prova på att vara lite trött tillsammans med ett barn istället för att ligga på soffan med en påse chips. Men det är det värt. Det finns nämligen inget finare än att se sina vänner hylla kärleken som den hyllades igår.

So, what have I been doing...

...while Sandra & Edith are in Sweden?
I've been catching up on some reading...


And watching some films!

The long drive to Hamburg

I know it's a bit late but I have had other things on my mind (like a new job). Plus it's been hard to get near the computer while Sandra was at home :P

Anyhow, here's a photo-diary of the journey down...

Here's the car, all ready do go. It was brand new with no previous drivers!

Nice weather!

First stop!


The car was ridiculously fuel efficient!

Leaving Sweden.



The tunnel to Denmark feels very much like some kind of video game!

Onwards to the ferry!

When I arrived they were just about to board the ferry, great timing!


Bye, bye Denmark!

To make sure I had no pressure and could relax on the journey down; I stopped overnight at a small hotel about an hour from Hamburg. It was surprisingly nice!

But it meant I hit rush hour on the way in to Hamburg.

Finally, at the apartment.

Now to unload, all by myself, up and down these stairs to the third floor!

Definitely time to take a rest!

Very very tired, but the car is finally empty!

Now off to the airport to pick up my family!

There they are! My first glimpse of them in Germany.