måndag 31 januari 2011

Va?

Ungen sov i sin egen säng i 6 timmar inatt. Och jag har varit ute och gått i en jävla timme. Och klockan är inte ens tio än. Är det sant?

söndag 30 januari 2011

Måtte det vara en tand eller sju

Annars vet jag inte vad som hänt med min unge. Vi är tillbaka på ruta ett igen spruckna nätter och vrålskrik närsomhelst och hursomhelst. Och ingenting kan trösta henne. Såklart.
Published with Blogger-droid v1.6.6

lördag 29 januari 2011

Dagens i-landsproblem

Vi provade ta familjefoton idag. Jävligt viktigt för mig att hela familjen är på ett och samma foto. Och bilder blev det ju. Men jag vet inte om det blev riktigt som jag hade tänkt mig. 



Dessutom har jag köpstopp när det gäller kläder till Edith ett tag framöver. Om ni hade varit den som tvättade, vek och sorterade tvätt i den här familjen hade ni förstått varför.


Ungen har börjat fatta

Man kan inte sitta med henne i knät vid matbordet längre. Hon vill hemskt gärna bestämma över både tidning och porslin. Nu måste vi köpa en såndär ful matstol till henne och ställa i köket. Det blir ju roligt.

Först ska vi ta familjebild. Det kan i sig bli oerhört intressant.
Published with Blogger-droid v1.6.6

fredag 28 januari 2011

Nytänkande

Jag vill inte nämna några namn men någon sov middag i sin egen säng för första gången idag. Betyder det här att vi måste börja använda sängen till dess rätta funktion och sluta att använda den som klädhängare?
Published with Blogger-droid v1.6.6

Förresten...

...påminn mig om att sluta använda Converseskor mitt i den kallaste vargavintern. Igår trodde jag att tårna skulle falla av. När kommer förstånd och vuxenheten ikapp barnafödande egentligen va?

Den där superchefen

Min kille alltså. Han har ju varit hemma ända sedan Edith föddes. Minus några timmars lunchmöten och workshops och små löjliga arbetstimmar. Jag har inte behövt ta många nätter själv, och framförallt inte många dagar helt ensam. Vilket jag är tacksam för. Edith också. För jag vet inte hur riktigt hur jag hade hållt ihop mig själv och allt runtomkring om jag hade tvingats tagit hand om mitt barn alldeles ensam. Det föll sig inte naturligt för mig. Jag hade svårt. Olidligt svårt. Nu, snart 3 månader senare har jag släppt alla krav, jag har förstått vad som är viktigt och vad som är min uppgift. Det är alltså inte att se till att hemmet är fläckfritt och att det alltid står mat på bordet eller att jag inte behöver vara särskilt snygg eller dofta särskilt gott. Det är ju såklart Edith som ska må bra. Det här förstod jag ju innan hon föddes. Fast allt förändrades när vi kom hem från bb med det där lilla knyttet. Kanske har jag haft en depression light. Kanske bara fruktansvärd identitetskris. I vilket fall som helst så är vi ensamma hemma idag, min dotter och jag. Det har nog bara hänt en, max två gånger tidigare. Jag inser att för andra nyblivna mammor är det rutin och vardag att bli lämnad ensam med sitt barn. För mig är det fortfarande helt nytt och skrämmande men samtidigt otroligt spännande. Jag ser nästan fram emot det. Jag är inte ett dugg orolig för att jag ska bryta ihop när hon sätter igång sitt flygalarms skrik efter lunch. Den här gången är jag väl förberedd. För det är ju faktiskt helt underbart att umgås med bajsapan, tillika min dotter, bara jag andas lugnt och lyssnar till hennes behov. Min kille kommer ju dessutom hem någon gång. Och det är ju alltid något man kan se fram emot om allt skulle bli outhärdligt igen.

torsdag 27 januari 2011

Stalkerhormonerna växer sig starkare

Har jag nämnt att jag inte kan kontrollera mig själv när det gäller kändisar och sånt där? Jag är säker på att jag berättat om Stellan Skarsgård och våran hemliga mötesplats på södermalm. Idag hände något liknande. Men ändå inte. Jag satt på kulturhuset och försökte smälta in bland dom andra mammorna. Ja så ensam är jag att jag har börjat med sånt. Det är ju skitjobbigt att vara mammaledig och inte känna någon annan med småbarn. Jag är ju bekant med några. Men det verkar inte vara något positivt gensvar när jag hör av mig. Men så följer jag ju en del mammabloggar. Några bättre och några sämre. En blogg som jag följer slaviskt, näst intill olagligt mycket är ladydahmer. Kvinnan är komplett och fullständig när det kommer till att uttrycka sig. Och allt hon säger är sant och bra. Inte allt såklart. Men ni förstår vad jag menar. Och idag hände det. Plötsligt. Jag satt och försökte tvångsmata mitt barn på kulturhuset när jag såg henne gå förbi. Och då stod världen helt still. Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte älga fram till henne med en vattnig blick och ta på henne lite sådär. Man kan inte göra så. Men i min ensamhet och snart desperation över att få träffa andra mammor började jag fantisera om henne och om hur fantastisk hon säkert är i verkligheten. Och sen försvann hon. Ett himmelskt ögonblick och jag förstår att nu när jag har skrivit det här inlägget kommer jag snart få ett brev från någon slags tillsynsman som kommer ge mig en varning om att jag inte har långt kvar innan dom tar mitt barn ifrån mig pga idioti.
Published with Blogger-droid v1.6.6

Typiskt

Är på kulturhuset och försöker mata mitt barn. Hon fattar inte vinken.
Published with Blogger-droid v1.6.6

I morse...

...fick jag frukost på sängen. Och sen frågade engelsmannen om han fick dammsuga. Jag tvekade först. Tänkte att han skulle få be om det. Men man vill ju inte utmana ödet. Tanken slog mig då att jag har det jävligt bra. Mitt ångestgnäll har inte längre täckning.
Published with Blogger-droid v1.6.6

onsdag 26 januari 2011

Vardagslyx.

Det var jag som fick bjuda på lunch. Men lite gladare och piggare blev jag ju. Och så fick jag duscha idag också. Jo jo. Jag vet hur man lyxar till det.
Published with Blogger-droid v1.6.5

humörgunga

Det är något som är fel. Jag är på ett jävla konstigt humör numera. Jag är varken glad eller ledsen. Jag är bara trött och lat. Och vill inte äta några grönsaker eller gå på promenader. Jag vill sitta i soffan i nattlinne och inte röra mig ur fläcken. Tjock är jag ju redan, då gör det ju ingen skillnad. Och igår var nästan den värsta dagen hittills. Jo för Edith skrek och skrek och skrek. Det gick inte att få tyst på henne. Tills jag kletade på ett engelskt påhitt till salva som ska bedöva tandköttet om ungen börjar få tänder. Och då somnade hon och sov i tre timmar. Men jag vågade inte lämna henne ensam. Så där låg jag bredvid henne och tänkte återigen att det här med bebisar inte är så roligt som många andra påstår.

Men igår var vi på den första träffen för föräldragruppen. Eller vi kan kalla den för mammagruppen. Alla vet ju att papporna inte kommer. Fast vi var bara 2 mammor som kom. Och när den andra mamman tog upp sitt barn i armanioverall trodde jag att jag skulle kräkas. Armani alltså. Själv hade jag kläder från ica maxi på min unge. Men sen berättade armanimamman om allt hon måste göra hemma. Ta hand om barn,städa,tvätta och laga mat alldes ensam utan sömn och utan hjälp så tänkte jag att hon med gott samvete kan klä sin unge i hur dyra overaller som helst. Stackars kvinna. Och det finns ju hutlöst många som hon. Majoriteten av kvinnor får ju slita arslet av sig hela dagarna. Själv kan jag gott och väl sitta på mitt arsle för min man säger ingenting om det. Tvärtom. Han lagar mat till mig, tvättar, betalar räkningar och berättar roliga historier för mig. Hjälpsammast i hela världen är hans indiannamn. Har jag tur kanske jag kan få honom att bjuda ut mig på lunch idag. Men jag ska kanske inte pressa lyckan så att säga.
Published with Blogger-droid v1.6.5

söndag 23 januari 2011

Och förresten...

...den där jävla mensen kunde väl hålla sig på mattan ett tag till? Fy fan. Så fort den där livmodern som utger sig för att vara så jävla viktig har gjort sitt åker den ut illa kvickt.

Vi är hemma

Hemma i Tumba igen. Det där med hem har ju olika innebörder såklart. Falun är hem. Järlinden är hem. Tumba är hem. Bäverstigen är ett hem, men är det verkligen mitt hem? Ja, jag bor ju här. Men det är inte alltid samma sak.
Vi har hunnit dricka vin, hetsäta ost och disskutera bröllopsplaner. Ja, eller jag fick reda på att mina planer inte funkar (trots att det funkade sist vi pratade om det) och sen grät jag och tyckte att livet var himla orättvist. Men sen öppnade jag ett brev som jag fått på posten där det stod om barn som inte har ett enda hem och ingen mat att äta. Då får man ju lite perspektiv på saker och ting.
Och nu har jag flytt till mitt rum (Ja jag har ett eget rum). Efter en vecka utan en enda liten sekund för mig själv som inte innefattar toalettbestyr känner jag mig lite svag. Den där ensamstunden är för jävla viktig. Glöm inte det.

torsdag 20 januari 2011

Insikt

Det är synd att jag inte ammar. För hade jag gjort det hade ungen min kanske inte varit så bestämd med att ligga vid mitt bröst hela tiden. Helst varje vaken minut. Och framförallt varje sovande minut. En del av mig tänker att hon blir bortskämd. Jag kommer få sitta såhär med henne tills hon är 12. Men en annan del av mig vet att om det är närhet hon behöver så är det närhet hon ska få naturligtvis. Och jag måste hela tiden påminna mig om att hon är en bebis. Men hon är så himla stark och nyfiken på allt så jag glömmer så lätt att hon inte levt längre än 10 veckor. Och någon gång snart måste jag lära mig att bara njuta av den här närheten och hennes behov av mig och sluta tänka att jag har så mycket annat att göra. Det finns ju inget viktigare att göra än att ta hand om min dotter. Men får jag fler barn någon gång ska jag pumpa och slita och dra i dom där stackars brösten tills jag har tillräckligt mycket mjölk för att amma. För jag kan då och då bli lite avundsjuk på ammande kvinnor, fast utan känslan av skuld numera.
Published with Blogger-droid v1.6.5

onsdag 19 januari 2011

Någon gång...

...ska jag berätta för er hur det egentligen går till i en telefonväxel och hur det är att jobba tillsammans med alla dessa kvinnor. Men inte än. Det räcker med att Edith har visat upp sig där idag.
Published with Blogger-droid v1.6.5

tisdag 18 januari 2011

ni kanske undrar vad jag håller på med?

Jo jag tar hand om min mamma som har opererat foten. Officiellt har hon opererat den för något slags Hallux problem. Men jag misstänker att det är en skönhetsoperation. Fötterna är kanske inte det första jag skulle operera om jag skulle vilja bli snygg. Men det där är ju upp till var och en. Morsan kan numera inte göra någonting själv. Där sitter hon och kräver både det ena och det andra, dygnet runt. Men det är ju okej med tanke på allt hon gjort för mig alla år. Balans kallas det.

Förövrigt verkar det som att det här mobilbloggandet gör att inläggen kommer något senare än tänkt. Men vi bryr oss inte om det nu. Jag har muffins att baka, en unge att trösta och en mamma att hjälpa.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Snart kommer trött-döden och tar mig

Med först undrar jag om det är okej att tänka att min dotter är ett praktexempel på att alltid använda preventivmedel?
Published with Blogger-droid v1.6.5

söndag 16 januari 2011

Spontana ögonblick

Jo man kan kalla mig spontan från och med idag. För jag packade nämligen tusen väskor ungefär och klämde in mig och Edith i pappas bil. Och här sitter vi nu och trängs på väg till Falun. Det kommer bli toppenbra. Just nu känns det bara lite sorgligt att lämna min engelsman alldeles ensam. Jag är inte så bra på att vara ifrån honom trots att vi har levt 40 mil ifrån varandra förut. Men det kanske går bra ändå. Jag får fylla tiden med att hjälpa min mamma som kommer ha en nyopererad fot och säkert ett stort behov av uppmärksamhet. Som om inte Edith vore nog.
Published with Blogger-droid v1.6.5

Födelsedagskalas

Jo min kusin Ella fyller 1 år idag förstår ni. Och just idag upptäckte Edith att Ella var ganska rolig att leka med. Ja så mycket som hon kan alltså. Dvs dreggla och föra ett jävla liv. Men jag har ju mina föräldrar och en bunt med mostrar på plats så jag kan gott fortsätta äta älgkött och dricka konjak medan någon annan håller henne nöjd. Fantastisk kombination.
Published with Blogger-droid v1.6.5

lördag 15 januari 2011

Just nu...

...har jag smort in mina vintertorra läppar som spricker och blöder precis hela tiden med idominsalva. Det känns som på högstadiet på något sätt. Förutom barnet på min arm som inte vill sova gott inatt. Typiskt.
Published with Blogger-droid v1.6.5

torsdag 13 januari 2011

Pretty in pink

En gång i tiden tyckte jag att rosa inte var en färg man skulle klä sina barn i. Men, jag har sedan Edith föddes ändrat på de flesta av mina principer och tankar när det gäller barn. Typiskt. 
Så nu känns inte rosa så fruktansvärt fel längre. Lite, men inte alltid. Det finns ju naturligtvis gränser. Fast när det kommer till mina gamla plyschbyxor finns det inga gränser alls. 




Eller när det kommer till dyra presenter från släktingar, då finns det inte heller några gränser.
Och så såg jag att Simon har börjat spatsera omkring med lite hjälp, så jag tänkte att Edith skulle försöka. Det gick inte så bra. Hon kom inte så långt så att säga. Kan ha att göra med att Simon är något äldre. Eventuellt.


Och när det kommer till det där mysandet finns det inga gränser heller.

onsdag 12 januari 2011

Alltså...

...vi blev ju vänner igen sen. Jag och Hass. Ja för Edith somnade om och då kunde jag gå och lägga mig igen och plötsligt var klockan halv elva när vi klev upp. Och får jag sova så länge är jag vän med vem som helst ska ni veta.

Morgonstund har surt i mun

Här har jag legat och hållit i Edith hela natten, på fel sida dessutom eftersom någon, jag vill inte nämna några namn, men det var Hass, ville byta sida i sängen. Prick 6 timmar efter att Edith somnade vaknade hon till och ville ha mat. Och jag vet av erfarenhet nu (ja, 5 dagar är en lång erfarenhet) att hon brukar somna om efter en stunds stojande och skrattande. Så jag tänkte kanske att någonn annan, Hass igen, kunde hålla om henne, eller så kanske vi kunde titta på tv en liten stund tills hon somnar igen. Men nej. Någon, ja, samma Hass, påstod att han behövde sova lite till. Och där satt jag med en öm kropp, ett trött öga och ett hungrigt barn. Och han var ju verkligen ensam om att behöva sova. Så jag gjorde det enda rätta, klev upp och sa något surt och stängde dörren med en smäll. En smäll! Ja där fick han nog så han teg.

måndag 10 januari 2011

Lite om Edith

Jag har legat lite lågt dom senaste dagarna. Utan särskild anledning egentligen. Men det är ju sådär ibland när familjen behöver mig mer än datorn. Edith börjar ju bli en normal bebis. Förra veckan satt jag och grät hysteriskt för att min bebis inte sov om nätterna och för att jag läste att andras 2 månaders-bebisar sov 6-7 timmar per natt. Ja, jag jämför mitt barn med andras barn. Samma natt sov Edith 6 timmar utan gnäll, och har gjort det sedan dess. Men bara om man håller i henne. Hon vaknar nämligen i samma sekund som man lägger ner henne någon annanstans och protesterar högljutt. Men det är okej. Räknar man in lite extra sömn efter frukost så börjar jag känna mig väldigt utvilad numera. Halleluja.


Den här bodyn var den första jag köpte till henne när hon låg i magen. En tia kostade den och den var den finaste jag sett. Och jag tänkte att hon kommer vara jättestor innan hon kan ha den. Nu är hon jättestor och kan ha den, och jag grät nästan när jag klädde på henne. 


När pappan i familjen handlar kläder blir det åt det mer nördiga hållet.


Samma pappa har gått och blivit lattepappa dom senaste veckorna. Bra grej. 

lördag 8 januari 2011

Hej.


Kolla vilket litet huvud Edith har. Pyttelitet.
Men hennes ben är desto längre. Idag har vi inhandlat byxor i storlek 68 så hon slipper gå runt i shorts hela tiden. Ja, nu går hon ju inte så mycket, men ni förstår vad jag menar. 
Övrigt inget nytt att tillägga. Förrutom att hon börjar bli förjävla rolig att vara med och umgås med numera. Hon är ju faktiskt helt underbar. 

onsdag 5 januari 2011

Om ensamheten

Jag måste börja umgås med folk. Rätt omgående också. Jag har gjort några försök, jag har t.ex. tvångsbjudit hem mig till en nybliven mamma i närheten. Det var trevligt tyckte jag, men jag vet inte om hon tyckte detsamma. Jag har gjort andra försök att träffa nyblivna mammor, men det går inte så bra. Det är som om mina sociala förmågor jag tror mig själv ha besuttit en gång i tiden försvann i samband med graviditeten. Jag blir mer och mer isolerad här. Jag känner ju så få i den här staden. Och dom jag känner är inte riktigt lika intresserad av att prata blöjsorter, hudbristningar och kolikskrik som jag är. Jag får börja gå på varenda öppna förskola jag kan hitta snart och börja muta dom andra mammorna och papporna med något för att få någon slags kontakt. Det är nämligen ganska konstigt att känna sig ensam när man aldrig är ensam.

Vardagsblickar

Vi låg kvar i sängen hur länge som helst idag. Vi upptäckte nya sidor hos varandra, Edith och jag. Och då kände jag att det börjar bli bättre. Jag känner mer, det går lättare, jag förstår mer. Det här kommer vi fixa tänkte jag och ville föreviga ögonblicket. Men när det gäller att posera framför kameran har vi långt kvar.

Eftersom jag stannade inne hela dagen igår var jag tvungen att ta mig ut idag, oavsett väder. Ja, sådana är reglerna. Synd bara att den här jävla skitkommunen jag bor i aldrig plogar vägarna förrän snön räcker till armhålorna.


På vägen hem fick Edith en sovkompis och fick sedan smeknamnet Purjo-Edith. Oj vad jag har haft roligt åt det idag. Kallat henne för Purjo-Edith och pekat och skrattat lite sådär ni vet. Hon har inte riktigt förstått det roliga i det än. Men det kommer nog med tiden. 

Resten av dagen har jag försökt få henne att sova lite för att plocka undan dom här förbannade julsakerna som är så fina när man tar fram dom men som förpestar tillvaron så fort det blir Januari. Det gick inte alls.
Istället fick jag hacka upp den där purjon och äta upp den. Säg inget till Purjo-Edith bara.

tisdag 4 januari 2011

Det hände en grej på mellandagsrean

Vi tänkte att en tv skulle vara bra i sovrummet. Vi åkte och tittade på olika modeller och jag tröttnade efter 5 minuter, blev som en grinig och varm unge och ville bara därifrån. Jag spelade det kvinnliga kortet och röt i bestämt att han minsann fick bestämma tv, jag var helt ointresserad. 
Han bestämde sig. Köpte en tv, och igår kom den. Så fruktansvärt jävla stor. Den tar över hela sovrummet. För att kunna gå och lägga sig måste man liksom vinkla teven för att komma förbi. Ja, så stor är den. 
En gång i tiden, inte alls så längesedan faktiskt åt jag knäckebröd till middag i flera veckor för jag inte hade råd med annat. Idag har jag en 42 tums tv i mitt sovrum och gnäller över smutsiga golv. Livsskillnad.
Jag skulle såklart aldrig vilja återgå till knäckebrödstiden. Inte bara för att det var knäckebröd varenda kväll. Det var även knäckebröd i både själ och hjärta. Men då kanske jag var mer tacksam för saker. Tog inte allt för givet. Det krävdes mer än en bajsblöja för att göra mig trött på tillvaron. Jag kände inte av det här kvinnliga martyrskapet som jag varje jävla dag tvingas kämpa med numera. Men jag var varken glad eller trygg. Jag hade aldrig varit kär eller blivit uppvaktad. Jag var ensam och fattig på så mycket mer än pengar.
Idag är jag rik på så många sätt. Och pengarna är ju inte ens mina. Jag har fallit en hemmafruklyscha som jag försöker hantera. Men det är svårt när jag-vill-inte-raka-mig-under-armarna-och-jag-vill-också-bidra-med-pengar-feministen i mig är mer rabiat än vanligt. Då gråter jag och känner sorg för att jag upprätthåller dom där könsrollerna som jag försöker bekämpa. Men det där är en annan historia. Vad jag ville säga (läs skryta obarmhärtigt) var att vi har en tv i sovrummet nu. Äckligt stor. Nog om det.

måndag 3 januari 2011

8 veckors bebis


Glad tjej blir 8 veckor gammal idag. Och glad mamma har kunnat gå på den längsta promenaden på evigheter. Halleluja. Äntligen är min kropp min igen. Min, min, min! 

lördag 1 januari 2011

När det förra året tog slut

Nej, vi gjorde inte nyår till något märkvärdigt. Vi har ett spädbarn! Jag orkar inte locka håret hela dagen, raka benen (som i sig skulle ta flera dagar) och gå runt i någon jävla klänning som ändå inte passar. Dessutom orkade inte någon av oss laga någon gratinerad hummer eller någon annan mat som man inte kan uttala bara för att det är nyårsafton. Vi åt tacos i jeans helt enkelt. Tittade på film och jag passade på att sova i soffan.


Edith roade sig mestadels med att suga och tugga på faderns ömma hand.


Och jag försökte prata allvar med henne efter en stund. 


Fast vi köpte faktiskt en tårta för att göra det lite festligare. Perfekt. Det blir ju massor kvar över till nyårsdagen också. Det där med att sluta äta godis och socker varje dag tänker jag tydligen fortsätta med.


Vi tittade ju faktiskt på fyrverkerierna också. 


Och drack champagne såklart. 
Det blev ju en fest trots allt.

Gott nytt år.