torsdag 30 december 2010

Året som varit

2010 var ett hejdundrade år. Jag blev superhjälte i att skynda mig fram i livet. Jag presenterade min nya pojkvän för alla jag kände. Jag förlovade mig efter ett rörande fint frieri. Jag blev gravid i princip på samma gång. Sa gråtande hejdå till alla fina Kyrkerudare. Jag flyttade till Stockholm och lärde mig åka pendeltåg och buss, det där med tunnelbana går fortfarande mindre bra. (Läs: Fattar aldrig åt vilket håll jag ska åka). Jag led av foglossning och gnällde om att jag var höggravid när jag bara var i femte månaden. Förstod inte vad jag hade att vänta mig. Jag var med om det finaste tänkas kan, en förlossning som jag dagligen tänker på med glädje och längtan efter att uppleva en till. Jag fick börja lära känna det finaste lilla flickebarn på jorden, som då och då gör mig förtvivlad och upprörd men som trots allt är det bästa jag någonsin åstadkommit. Jag har hamnat i en identitetskris. Det här med att bli mamma var ju inte så lätt. Jag förstår det nu. Och så har jag börjat äta godis varenda dag. Den dåliga vanan skyller jag på efter-förlossning-cravings och har inget med dålig karaktär att göra.

Några nyårslöften har jag inte. Kanske sakta ner på tempot. Ta vara på tiden som är nu och inte hålla på att längta efter en massa annat hela tiden. Men det är inget löfte. Bara ett önskemål.

Kärleksförklaring

Edith valde kläder själv idag. Länge stod hon och granskade sina bodys och var mycket tveksam till det hon såg. Noga vek hon upp en efter en och tittade på dom med en kritisk blick. Jag berättade att hon faktiskt får titta i storlek 62 lådan nu också. Ja, så stor har hon blivit nu. Och det var då det hände. Hon tittade på mig, höll upp en body och sa "Mamma, den här vill jag ha på mig idag. Den uttrycker precis vad jag vill ha sagt". Då var hon fasligt söt. Jag blev rörd till tårar.
Nu är hon inte lika söt när hon ligger och gallskriker och ställer en massa krav hela tiden. Men jag låter henne hållas. Vi drar ju av dom här timmarna från veckopengen när hon blir lite äldre. Livet är inte så rättvist alla gånger. 

Och tack Susanna J för möjligheten till den här kärleksförklaringen. 

tisdag 28 december 2010

Hörrni!

Kan vi inte prata om en sak? På riktigt? När Edith har somnat till på eftermiddagen och man liksom känner på sig att hon kommer sova en lång stund framöver, är det så smart att man var och en för sig sätter sig framför datorn? Borde man inte göra något fint ihop? Något romantiskt kanske? Inte vet jag. Tända ett ljus och ta en snus? Eller bara prata lite. Om något annat än blöjor och bråka om vilken jävla ersättning hon ska ha. Nu svär jag också. Inte för att jag är arg. Inte alls faktiskt. Men jag undrar vad som kan få ett förhållande att hålla i all evigheters evighet? Är det att spela World of Warcraft på varsitt håll varenda kväll? Kanske. Egentid är ju grymt underskattat och inte alltför vanligt numera.
Fast ibland skulle det ju vara lite fint att äta middag ihop också, inte bara en och en.
Nåja. Jag ska bara levla upp mig lite, så kanske vi tar tag i den där romantiken en annan gång.

Julbilder

En pigg familj började julafton såhär. Jävligt mycket julkänsla.

Vi åkte hem till min morbor där Kalle Anka visades på storbild. 

Morbror Martin och lillkusinen Ella. 

Ella och Edith försöker lära känna varandra. Fast dom verkar inte helt imponerade av varandra än.

Undrar om jag var sådär överglad eller om jag fejkade. Min lillebror bredvid mig ser dock gladare ut än på länge.

Ella blir magiskt exalterad över alla fina paket.

Edith däremot var lite svår att imponera på.

På juldagen åt vi kalkon med alla tillbehör och lekte med christmas crackers.

Min pappa och lillebror verkar inte helt nöjda med besväret.

Och Edith spenderade natten naken under ett babygym. 

måndag 27 december 2010

Just nu

how to make a gif

Jag: Men lägg dig ner och sov nu så jag kan få spela lite dataspel någon gång!
Edith: Nehej. Jag tänker sitta här och härja i all framtid.

Måndag igen

Ja, man kan ju tycka att man kanske borde städa undan kaoset som julen dragit fram. Allt stök och gammal disk. Det skulle behövas tvättas, och kanske skottas lite. Men vi skiter i det. Pyjamasen får sitta på hela dagen och jag tänker spela dataspel så länge Edith tillåter detta.

Hejdå.

söndag 26 december 2010

Det är slut nu.

Julen alltså. Så fort jag orkar ska jag packa ihop all skit och lägga in det i det allra mörkaste hålet jag kan hitta och glömma bort det till nästa år. Det ska erkännas att den här julen inte riktigt blev som jag förväntade mig. Men den var mycket fin ändå på sina håll. Fast när mamma och pappa åkte blev det så fasligt tomt och ensamt. Trots man och barn i huset. Ibland är det så fruktansvärt långt till alla jag tycker om. Och ibland vill jag packa ner mig i en kappsäck och åka hem till Dalarna igen. Hem. Där allt jag vet någonting om finns.
Men det var julen vi skulle prata om. Edith, den som verkade minst engagerad inför den här julen fick mest presenter. Finfina presenter och massor med kärlek så långt ögat kunde nå. Jag åt julmat med det lilla sjalbarnet i sjal, vilket i sin tur ledde till att jag inte fick i mig så mycket mat. Så när alla andra låg och kollektivkräktes och ville självdö av att ha ätit för mycket så satt jag nöjd och inte alls så övermätt och högg in på julgodiset som ingen annan ville ha. Och sen firade vi engelsk jul. Med andra ord ännu mer mat och paket. Fast jag skulle rekommendera ett litet känsligt bråk strax innan middagen så äter man inte så mycket då heller.
En fin jul i det stora hela. Fast nästa år gör vi något annat känns det som rent spontant.
Och det där bråket är löst nu efter en hel dag av förstående diskussioner och fredssökande kramar.
Allting gott. Slutet gott. Fast det är ju bara julen som är slut. Inget annat.

fredag 24 december 2010

En liten Amish flicka kanske?

Det är jul idag så nu får Edith prova på att vara finklädd. Och då slängar vi bort alla diskussioner om könsroller och feminism och sätter på henne en fin klänning som hennes gammal farmor har köpt till henne. Visst är hon fin?!


torsdag 23 december 2010

Julefrid

Det är julafton imorgon. Och dagen efter det är det juldagen. Och jag har liksom ingen julkänsla. Hur nu den där känslan känns. Jag har väl aldrig egentligen haft julkänsla. Jag har tidigare varit julfascist ända ut i fingerspetsarna, men eftersom min familj inte går att regissera så har jag lugnat mig på den fronten. Slappnat av lite så att säga. Och det är ju skönt. Nu känner jag mig mer stressad över nyår istället. Jag är van vid snefylla, äta skagentårta från golvet och en jävla massa grinande hit och dit. I år blir det så att säga något lugnare. Eller ja. En del grinande kommer det såklart bli. Inte från min sida förhoppningsvis. Det finns det yngre förmågor som kan tillräckligt bra.

Men jag börjar med att hälsa er alla, från oss alla, en alldeles underbar jul.

onsdag 22 december 2010

Hur man spenderar en dag i Stockholm strax innan jul

Idag tog det oss 5 timmar att hämta en kalkonjävel, handla tranbärssås på engelska butiken och resten av julmaten på Ica Maxi. 5 timmar. 3 av dom timmarna spenderades i bilköer. Herregud. Vad gör jag här i storstaden egentligen? Jag vill ju bara skaffa mig ett par fodrade gummistövlar och bo ute i skogen någonstans. Att åka bil inne i centrum är en nära döden upplevelse varenda gång. Idag tror jag att jag till och med kissade på mig. Nåja. Väl hemma har jag och Edith roat oss med webcamen. Vem av oss som hade roligast är svårt att avgöra.

 Börjar ni känna julstämningen än? Jag har redan tjuvstartat på rödbetssalladen, senapen och allt godis. Så jag börjar redan tröttna skulle man kunna säga. 

Trött tjej sitter med sitt hjärta i en sjal


Hjärtat vill inte ligga still inatt. (Det är bergis för att jag var tvungen att påstå att hon sover bättre numera) Orolig och sprattlig. Ilsken och rastlös. Då får mamma tid att läsa bortglömda bloggar och tänka att ni lämnar så fina kommentarer så jag blir helt blödig. Tack.

tisdag 21 december 2010

När man blir trött på sig själv och sitt jävla gnäll hela tiden. Och om en guldklump.

Om dagarna bråkar vi med en stingslig bebis som bara gnäller, sover och äter. Och gnäller ännu mer. Dom få stunderna hon är vaken och pigg sitter hon i mitt knä och stirrar rakt ut i tomma intet. Ibland vill hon leka. Ibland bjuder hon på ett leende, oftast när jag byter blöja och hon kissar på alla sina kläder som jag naturligtvis inte orkat flytta på. Men om nätterna sover hon äntligen. Någorlunda. Och ta i trä. Fyra timmars pass och hon somnar om efter nattmatning. Lite orolig sömn bara. Och hon sover enbart i våran säng, mellan oss, på bredden så hon kan sparka någon av oss i ryggen. (läs sparka mamma i ryggen). 
Men hon växer och mår bra. Hon väger 5410 gram nu och är 60 cm lång. Det förklarar ju varför alla byxor i storlek 56 sitter som shorts på henne. Vilken guldklimp. Eller klump snarare. 

Själv slåss jag med känslor som jag försöker lära mig hantera. Från sprudlande glad och överlycklig till totalt miserabel och eländig. Manodepressiv kanske. Eller småbarnsmamma som inte kan förstå att allt förändrades så snabbt och så mycket. Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag vet inte. Inte det här i alla fall. Inte all den här oron och ängslan om man gör rätt eller fel. Inte den här tröttheten. Inte någonting av det här. Inte den här saknaden av att bli kramad tills man somnar. Sånt där hinner man inte med. Orkar inte. Kan inte. 

Fast jag är ju för jävla glad ska ni veta. Egentligen. Jag vet det. Innerst inne har allt fallit på plats och jag börjar liksom känna mig hel igen. Men det är så stort allting och så ofantligt fint. Och jag har inte riktigt hängt med. Och jag kan inte släppa dom där kraven jag gärna ställer på mig själv. Inte helt och hållet, även om jag försöker varje dag. Och alltid känns det som att jag är ensammast i hela världen med dom här känslorna. För ingen pratar om det. Man är liksom tyst. Man får inte ens tänka så här. Men varenda en jag frågar säger att det är såhär. Att alla har det såhär. Men varför är det ingen som pratar om det då? Visar bara glada bebisar och fina hem och smala kroppar och perfekta bröst. Ingen visar sina bristningar överallt på hela kroppen, sina bröstvårtor som vuxit till berg, eller disken som ingen orkar ta tag i, för att inte prata om dammråttorna på golvet. Ingen pratar om hur skönt det skulle vara att kunna få bajsa ifred, eller ta en dusch, utan att ständigt känna sig stressad för man måste ta hand om bebis, trots att någon annan tar hand om bebis. Ingen vågar visa när sin gullunge förvandlas till satan själv. 
Och jag är inte bättre själv. Därför tänker jag visa min gullunge i en rosa fleecepyjamas från självaste USA som min mamma tvångsinhandlade när hon var där. Himla fint. Och en bild när hon sover fint i den där sittpuffen från 80-talet som man inte riktigt vet var man ska göra av. 
Och så försöker vi komma igen med bättre humör imorgon igen. Utan mitt gnäll den här gången. Okej?





måndag 20 december 2010

Hej det dåliga humöret!

Skulle du kanske kunna ta och packa ditt pick och pack och lämna mig nu? Du liksom bara kommer här och får mig göra och säga saker på ett sätt som inte är schysst mot någon. Framförallt inte mot dom som betyder mest av allt i hela världen för mig. Jag är så obeskrivligt trött på att det alltid är du som syns och hörs. Jag orkar snart inte mer. Jag saknar det bra humöret så mycket så jag nästan mår illa. Snälla, kan du gå nu och aldrig komma tillbaka igen? (Och med aldrig menar jag ett par år i alla fall).

/En förtvivlad tjej som bara vill vara snäll hela tiden och inte behöva bråka om allt.

lördag 18 december 2010

Tidig start

Man måste börja vissa saker tidigt och jag har bestämt att det är aldrig för tidigt att fostra någon slags intresse för tvåhjulingar. Så idag besökte jag och min dotter en av de finaste mc-handlare i Stockholms trakten mc-hörnan i Södertälje.

Man få erkänna att hon verkade föga intresserade av sin första närkontakt med en mc men det tar tid att fostra ett sådant intresse så jag har inte gett upp hopp. Jag passade även på att köpa en Honda napp för 99kr medan jag var där :)

Sista lördagen innan jul


Edith är i någon slags tillväxtfas eller vad det nu är. Hon är så gnällig och sur hela dagarna. Det enda som kanske kan hjälpa ibland är att bära henne i sjalen. Jag kommer få gå runt så här i 10 år framöver. Sen kommer ju puberteten och då kanske man får bära runt henne i sjal igen för att stilla den surheten som kommer då. Vi får se. 

Men jag har trots surheten som sprider sig i huset lyckats städa överallt och fixa julgodis. Ja, Hass fick ju ta Edith och försvinna en stund såklart. I och med det gjorde jag ett bra jobb att upprätthålla könsrollerna som jag i vanliga fall är så jävla noga med att protestera mot. Nåja. Jag skyller på hormoner och ett växande julstämningsbehov.


Men jag tror att den där julstämningen kom i samma sekund som jag fick i mig en bit RockyRoad-godis. Mitt favoritgodis av alla dess slag. 

torsdag 16 december 2010

Om den här kvällen

Superchefen har sagt upp sig. Javisst. Byta arbete såhär mitt i bebistider är tydligen en bra idé.
Det här medför ju att han ikväll har sagt hejdå till sina gamla kollegor. Vink vink och öl öl kan jag föreställa mig. Kul. På riktigt alltså. Jag uppmuntrade honom att ha roligt. Stanna ute länge. Passa på! Vem vet när det kan hända igen.
Jag tänkte ha en lugn ensamkväll. Dricka en liter glögg på rekordtid och äta så mycket mandlar att en allergisk chock skulle framkallas. Kanske slå in julklappar som inte superchefen får se än. Jag har ätit mandlar. Men glöggen hann jag ju aldrig värma. Och julklapparna hittade jag inte.
Edith har nämligen känt på sig att något var på gång. Hon har utnyttjat min svaga position. Skrikit och härjat och herregud vad eländig hon har varit. Hon har somnat till ibland. Men så fort jag lagt ner henne har hon vaknat och varit jävligt förbannad. Herregud. Det här lilla flickebarnet har starkare vilja än vad jag klarar av ibland.
Jag stängde in mig på toaletten en stund. Satt där och grät för mig själv. Kände mig urusel och fick dåligt samvete. Men sen gick det lite bättre. Jag torkade tårarna och sa till mig själv att skärpa mig. Någon måtta får det ju vara på eländet och gnället. Jag har det ju bra. Jävligt bra dessutom. Vem bryr sig om att hon skriker så jag inte kan värma min glögg liksom? Vem bryr sig om att hon kräks på alla mina kläder? Jag har  en fin kille som berättar för mig varje dag hur mycket han älskar mig. Jag har en dotter som är det finaste jag vet i vanliga fall. Jag har fina föräldrar, syskon och vänner. Jag har tak över huvudet och jag har råd att köpa hur mycket glögg jag vill. Det är ju ändå det som får räknas. Och nu är ju superchefen på väg hem. Han är ju ingen superchef längre som ni förstår. Men innan jag kommer på en ny titel till honom så får han behålla den gamla.
Och jag har faktiskt hunnit värma en kopp glögg i alla fall. Halleluja.

Puss

tisdag 14 december 2010

Julpixlar

Vi har en riktig gran i vårat hus. Inte en tall som kallas för gran som andra har. Nej, vi har en kungsgran som barrar som bara den och har säkert världens alla små kryp i sig. Men det gör inget. Det doftar så gott. Den där tomten i hörnet fick vi av min farmor. Den är mycket obehaglig men jag vågar inte ställa undan den. Tänk om någon skulle skvallra. Hon har ju ganska god kontakt med den där gud t.ex. 

(Och nej, vi har inte satt upp några taklister. Att göra klart är för töntar)

Orkar inte göra eget pepparkakshus. Alltså från grunden. Köpte både färdigt hus och färdig kristyr i år. Men vaddå. Det luktar ju gott oavsett.

Jag älskar nejlikor i apelsin. Jag skulle kunna ha det året runt. Den doften borde finnas på flaska. Jag märker förresten nu att hittills handlar allt om doft för mig kring jul. Kan det vara en hjärntumör som är på gång?

Eftersom vi ska fira både svensk och engelsk jul i år sydde jag våra alldeles egna julstrumpor. Nu ska vi bara komma på var vi ska hänga dom. Vi har ju inte direkt någon öppenspis liggandes häromkring. 

Gårdagens aktivitet

how to make a gif

Edith: Morsan! Sätt på lite fräck musik
Jag: Du ska få det fräckaste min kära!
Och sen dansade vi till det här hela dagen.

söndag 12 december 2010

Edith - Drottningen av uppmärksamhet

Vi har börjat se ett mönster i Ediths kvällsrutiner numera. Ja, för det är ju hon som bestämmer såklart. Vi har liksom inget att säga till om. 
När vi bestämmer oss för att det är läggdags så går hela familjen för att sova. Och det här känner Edith av. Oavsett om hon är vaken och världens gladaste lilla bebis, eller om hon sover så djupt så att ingenting kan väcka henne så vaknar satan till i hennes kropp. Kolikskriket kommer fram. Och det pågår i varierad längd. Det enda som hjälper är att sitta i sjal eller sele. Så då får hon sitta där. I flera timmar kan man få gå runt i huset och dunka henne i ryggen. Sitta får man inte göra. Gå runt ska det vara. Den lilla drottningen ska visst kunna ha bra vy över sitt palats. 
Jag som använder sjal kan sedan efter några timmar försiktigt gå och sova med henne, om jag har kvar henne i sjalen. Tar jag ur henne, eller om Hass ska sova med henne ska hon ligga tätt tätt intill oss. Vi måste hålla hårt om henne och aldrig släppa taget. Försöker vi låta henne ligga ensam i sin egen säng, eller bara för sig själv mellan oss vaknar satan till igen och straffar oss rejält.
Om vi följer hennes nya regler, det här med tätt tätt tätt intill oss så sover hon i 4 timmar, vaknar en gång på natten för mat, och somnar ganska snabbt om igen för att sova ytterligare 3-4 timmar. Ja, det låter ju hur bra som helst tycker ni. Men så är inte fallet säger jag. Våra kroppar gör så ont. Vi går runt med krökta ryggar, ömma axlar, smärtande nackar och svidande armar hela dagarna. Vi äter voltarengröt till frukost och alvedonsallad till lunch för att klara av det. Samtidigt försöker jag peppa mig själv att det är bara en utvecklingsfas. Eller om det är mellan faser kanske. Det spelar ingen roll. Det här kommer gå över. När hon har bestämt att det ska gå över.

Adventsfint

Jaha. Här ligger min dotter alldeles uppklädd och på strålande bra humör i mjuk belysning som passar sig för fotografering. Jo, såhär ser det ut varje dag. Det brukar aldrig vara några bekymmer med sånt här.

Fast 2 sekunder senare kommer sanningen fram.

Men jag har lärt mig. I med nappen och av med mössan. Då brukar livet kännas lite bättre för en snart 5 veckors bebis.

lördag 11 december 2010

Det är en sån där dag idag


Edith har haft pyjamas på sig hela dagen. Likaså jag. Den enda som har klätt på sig och varit utanför dörren är Hass. Och det var för att köpa en julgran. Javisst. Ikväll ska huset julpimpas förstår ni. 

p.s. Dom sköna rostapeterna i gästrummet har inget med mig att göra. Dom fanns här långt innan någon flyttade in i det här huset. 

torsdag 9 december 2010

Lika som bär

Det är många som säger att Edith är väldigt lik sin far. Jag har tyvärr inte sett den likheten, men jag har väl förstått att det inte är mycket av mig i henne. Till utseendet alltså. Men efter en titt på gamla fotografier förstår ju till och med jag var hon får sin skönhet ifrån. 






Hur man uppfostrar en nörd


När jag vrålar och stönar över ungen och när mina krafter är slut så hjälper alltid Hass till. Och nu när jag har kommit på hans barnpassningstekniker kan jag ju tycka att expansionspaketet till WOW passar fint till honom i julklapp. Eller en kurs i bebisutveckling. Jag vet inte. 

onsdag 8 december 2010

5 kilo kärlek

Vi firade Ediths 1 månadsdag med att gå till bvc. Där berättade jag hur jobbigt allt är och att jag vill byta ut ungen ibland. Eller byta in snarare. Jag vill ju inte ha någon annan unge. Jag frågade om jag borde söka hjälp för dom där tankarna, men sköterskan log bara och sa att förmodligen alla känner så ibland.
Dåså. Sen fick Edith klä av sig naken och kissa ner hela rummet och väga sig lite. Det visade sig att jag närt en jätte vid min barm. Hon väger 5060 gram helt plötsligt och är 57,5 cm lång. Visserligen propertionerlig, men rekorderligt stor ändå. 
Och nu är klockan 21.00 och ännu en dag har passerat utan att vi hunnit med vad vi borde gjort. Men dom sakerna får jag väl skjuta upp till hon är tonåring eller så. 

God natt

Mitt i veckan

Superchefen har börjat återgå till arbetet igen. På sätt och vis. Så nu har jag hela ansvaret för Edith. Det är en konstig känsla. Men jag växer in i det. Känner mig stark på dagarna men svag på kvällarna. Fast jag har läst på om det här. Hur vanligt det faktiskt är med allt jag känner och tänker. Och jag har så bra stöd runtomkring. Så det här ska nog gå vägen.

Sminkblekta läppar och ovårdat hår och mitt sjalbarn. I bakgrunden syns en liten del av en väggmålning i Ediths rum. 


Och här är en annan del av hennes rum. Hon är inte så intresserad av dom där böckerna än. Hon har liksom ingen känsla för vad om är viktigt i livet. 
Ser ni boken där nere i hörnet? "Var är min syster" heter den. Det är Sven Nordqvist som har skrivit den. Ja, han som gjort Pettson-böckerna. Men den här är mycket bättre. En av dom allra finaste böckerna någonsin faktiskt. Den fick kom på posten för någon dag sedan från gamla skolkamrater på Kyrkerud. Och då blev jag nostalgisk och sentimental. Men det är en annan historia.
Ni får se mer av Ediths rum en annan gång. Jag har ju inte tid att sitta här i en evighet. Vi ska ju på bvc idag och jag är osäker på om jag faktiskt hittar dit alldeles själv.


söndag 5 december 2010

Barnvakt

Idag är mamma och pappa här och hälsar på. Vi har med andra ord barnvakt och tänker utnyttja det väl.
Vi har bokat biobiljetter och jag förväntar mig att vi kommer somna innan reklamen är slut. Det kommer vara så värt det.

Ständigt detta nappdisco

make a gif

Tack!

Era kommentarer värmer så bra. Framförallt nu när det är vinter på riktigt. Även här i Stockholm. Fast jag ignorerar det och går fortfarande runt i Converse-skor ibland. Så vaddå tänker jag. Frysa har jag gjort förr. Och idag träffade jag Cajsa. Det värmde också väldigt bra.
Det har varit en bättre dag idag. Trots att ungen vägrar sluta skrika. Det gör inget idag. 



Så här ser det ut när jag går till Ica. Typ.

fredag 3 december 2010

Om prestationsångest

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om prestationskrav, tillhörande ångest och kanske till viss del förlossningsdepression. Men så ångrade jag mig. Sitta här och fläka ut sig är ju inte så roligt när det faktiskt är roligare att prata om mitt barn. Mitt mående kan jag gnälla om någon annanstans. För det är i sammanhanget inte viktigt. Och det känns rätt skönt att sätta någon annan i första hand, och mig själv i andra hand. Jag måste bara komma ihåg att laga det som är trasigt så jag inte går sönder helt och hållet.
Men det är ingen fara egentligen. Inget allvarligt. Jag har bara så svårt att hantera alla känslor som kom. Jag var inte beredd på det. Allt annat var jag beredd på. Men inte just det.

Bildkavalkad

Jo det var det där med dom fina bilderna. Dom var inte så fina när jag väl såg dom i datorn. Ni förstår vi har två kameror i det här hushållet. Min fina systemkamera som jag aldrig orkar släpa med mig men som jag älskar att använda när jag väl har den i närheten. Hass däremot hatar den. Över allt annat.
Men så har han en liten smidig och lätt kamera som han tar jättefina bilder med. Men som jag inte kan använda. Jag begriper inte vad jag gör för fel. Men det blir så dåliga bilder. Kvalitetsmässigt alltså. Så jag ber om ursäkt för dålig bildkvalité. 

Åsa och Edith i sin sedvanliga pose.

Avslappnad tjej. 

4 generationer. Pappa, jag, Edith och farfar. Man kan liksom se avståndet på bilden. Ja, det kan man. Men det gör ingenting. För det kändes fint ändå.

Den där Samuel vägrade släppa taget om Edith. Varenda minut ville han hålla i henne. Och höll han inte i henne höll han i någon annans unge. Bra grej. 

Min lillebror är en mycket tveksam bebishållare. 

Det är så fint så jag nästan gråter. Emelie och Edith.

Om inte min unge hade varit den finaste ungen i världen hade Simon varit det. Han är så söt på så många  sätt. Han blev runtskickad att hållas i precis som Edith blev. Men jag missade Simon. Jag vet inte var jag höll hus. Låg sen sömnlös med ångest för att jag missade hålla i Simon. Kommer nog över det snart.

Micke ville inte alls hålla i. Inte alls. Han var rädd för att tappa henne. Jag tvingade på honom att hålla. Och det gick ju riktigt bra.

Bakade pepparkakor med mammas hemmagjorda deg. Påminn mig nästa år att inte hålla på med sån där jävla kristyr. Det finns att köpa på tub numera. Färdigt och klart utan kladd och sull.

Min farmor får provhålla lite. Det är mycket sånt i Ediths liv just nu. Hållas i, bajsa och äta. Kanske kräkas lite ibland. 


Trött mamma med bebiskräks på armen.

Fredrik fick natta Edith igår natt. 

Och den här babysittern har vi fått låna av min morbror med familj. Det kan vara det bästa som hänt mig, Edith och mitt plötsliga städbehov.