tisdag 30 november 2010

Typiskt

Och när vi precis kommit hem och sovit i egen säng igen så går strömmen. I 12 jävla timmar är strömmen borta. Förstå paniken i det med ett spädbarn på armen. Ingen värme, ingen möjlighet att värma mat. Vi har ingenting förrutom en ficklampa och ett duntäcke. Jag gjorde det enda rätta, tvingade in mig hos min morbror med tillhörande fru och dotter. Och där åt vi upp deras mat, drack deras kaffe och tog med oss en del bebissaker hem. Och nu är strömmen och värment tillbaka igen. För gott hoppas jag.

söndag 28 november 2010

Alltså...

...vi har inte gått och dött någonstans eller så. Vi gjorde bara det där otippade och spontana och hamnade i Falun. Javisst. Och här skickas Edith runt till varenda kotte. Även till dom som inte vill hålla i bebisen. Ja. Vi tvingar på henne på folk. (Läs jag. Min kille tvingar inte till någonting. Allt är mitt fel).
Det är väldans fint och mysigt här. Lite kallt kanske. Både utomhus och inomhus. Min mamma och pappa har gått och blivit lite ekonomiska när det gäller uppvärmningen av hust.

Hejdå

torsdag 25 november 2010

Ja just ja...

...vi har sett till att Edith har en pappa nu. Javisst. Som ogift så kan det ju vara lite osäkert det där vem som är pappa till barnet. Det är ju en självklarhet så fort man gift sig.
Men nu har vi delad vårdnad, hon har rätt att ärva Hass, och ta hans efternamn. Hipp hipp hurra för det.

Dessutom har hon vuxit på sig lite. 4360 gram och 55 cm lång. Hon kommer bli en jätte när hon är klar. Men det gör inget. Hon är rätt söt ändå.

Idag tänkte vi göra något otippat och spontant. Eller om det blir imorgon. Vi får se.

onsdag 24 november 2010

Hon må se ut som Winston Churchill...

...men hon är ganska bekväm av sig i alla fall. 


Hej Gud...

...varför designar du barn så dom sover så himla fint och bra om dagarna men så uruselt på nätterna? Det känns ju inte som en rättvis uppdelning.

Tack för den här gången.

tisdag 23 november 2010

Vi vill att hon ska få en musikalisk uppäxt

Det sjungs ganska mycket för Edith just nu. Ibland känns det som att det är det enda som lugnar henne. Jag sjunger på mitt sätt och Hass sjunger på sitt.
Jag använder mig av djupare tongångar och lugnande melodier. Den här sjungs hela nätterna:



Hass däremot använder sig av den stora countrytrumman och sjunger det här istället:



Problemet är bara att vi är så jävla dåliga på att komma ihåg texter. Så det blir mest en och samma mening om och om igen. Om det inte tröttar ut Edith tröttar det definitivt ut oss.

måndag 22 november 2010

Om den där mjölken

Idag är Edith 14 dagar gammal. Exakt lika lång tid som det tog för henne att bli så gammal tog det för min bröstmjölk att ta slut. Så jävla typiskt. Som om jag inte hade tillräckligt höga krav på mig själv. Fast det börjar bli bättre med det där nu. Jag börjar trivas bra som mamma och kan nog tycka jag är ganska bra på det. Ja, förrutom att jag inte har tillräckligt mycket mjölk för att ge min dotter det viktigaste i livets början. Men om mina mostrar är uppfödda på havregryn och socker borde min dotter kunna överleva ganska bra ändå tänker jag.

söndag 21 november 2010

När hon buffar omkring låter hon som en gris


Den lilla griseknoen har grava sömnproblem. Men vi tycker om henne ändå. Jaadå. Det gör vi. 

lördag 20 november 2010

Lördagskväll

Fördelen med att sova i skift som vi i den här familjen gör lite då och då är stunden jag får ensam framför teven. Eller ensam är jag ju inte. Jag har ju en halvsovande och bajsluktande bebis i min famn. Men än så länge kan det nog räknas som ganska ensam ändå. Igår hann jag prata i telefon OCH se en film som min kille aldrig skulle vilja se : Masjävlar. Ikväll tänkte jag se en amerikansk komedi och äta osaltade nötter med min fria arm. Vi vet ju alla hur roligt det låter. Jag tänkte också passa på att ringa någon vän. Jag har inte pratat med så många sedan Edith föddes. Hon tar ju sin lilla tid. Fast jag saknar så mycket att prata med dom jag tycker om. Dom jag saknar så mycket. Men så kom jag på att det är Lördag. Och kväll. (För det är Lördag va?) Om det nu är både Lördag och kväll borde det betyda att mina vänner är ute och roar sig. Dricker öl. Röker kanske en cigarett. Skriker könsord och dansar till en svängig låt. Om dom inte har gjort något så extravagant hoppas jag dom tar sig tiden att äta en lugn middag, kanske lite levande ljus tillsammans med sin partner. Sådär mysigt och på tu man hand.
Och finns det ingen partner med i bilden förväntar jag mig att dom ligger på soffan och hetsäter glass och/eller ostbågar och lyssnar på döds metal på skithög volym. Och då finns det inte plats för ett telefonsamtal med mig. Och i ärlighetens namn är det okej. Lite tråkigt såklart. Men okej. Det här blogginlägget har nämligen tagit en timme att skriva. Jag springer mellan soffan och vagnen för att stoppa in en napp på en bebis som skriker så fort den ramlar ut. (Samtidigt frågar jag mig själv varför jag la henne i vagnen till att börja med?) Dom osaltade nötterna vågar jag inte äta för jag tänker att jag har en massa bebisbajs på fingarna. Och även om jag går tvättar händerna hinner jag glömma bort om dom är bajsfria eller inte när jag kommer tillbaka. Den amerikanska komedin rullar på teven, fast handlingen håller jag inte koll på. Huvudrollskvinnan är snygg. Det är allt jag vet. Väldigt snygg. Men jag har glömt hennes namn. Och så ska det ätas mat. Edith ska äta alltså. Jag får vara hungrig ett tag till. Och så ska det bytas blöja. Och så är det ständigt det här gnällandet. Och ett gallskrik så fort nappen ramlat ur. Sen lite mer gnäll. Och så står jag där framför skötbordet och tänker att jag borde lämna henne där. Att jag inte bryr mig om hon hoppar ner på golvet, krälar sig ut i hallen med bajs rinnandes nerför låren, öppnar ytterdörren och tar sig ut i snömodden med pyjamasen uppknäppt. Ja så tänker jag. Fast man inte får tänka så. Men jag hinner ångra mig såklart. Jag vill inte att något ska hända min dotter egentligen. Det vill jag ju inte. Men ibland blir man ju så frustrerad, Fast det är det ingen som pratar om det. Kanske kan man tejpa fast nappen i alla fall? Bara för en liten stund? Nej. Okej. Jag förstår.

När min kille väl vaknar till så får jag en stund ledigt. Eller nja. Det ska ju pumpas bröstmjölk såklart. Den där jävla pumpen som gör ont och låter illa och fy fan. Jag spiller mjölk lite överallt. Det kommer jag ångra sen när den surnar och luktar illa. Men just nu bryr jag mig inte. Inte ett dugg faktiskt. För när jag tittar på min kille som håller i mitt barn känner jag sån enorm lättnad. Glädje. Kärlek. Tacksamhet. Min familj. Som jag är så stolt över. Att föda Edith är ta mig fan det bästa jag någonsin gjort. Oavsett allt gnäll jag kastar ur mig. Trots alla trucklaster med skit jag öser ur mig så älskar jag henne gränslöst. Gnället är ju ett sätt att lätta på trycket lite. Så jag inte blir galen och alldeles trasig. Så jag slipper gå under av mina höga krav och inbillningar om hur en "bra mamma" borde vara. Förlåt. Perfekt mamma. Bra duger inte i min värld tydligen. Det ständiga dåliga samvetet som gnager in sig i benmärgen gör mig lite skör förstår ni. Men jag lär mig hantera det. Och jag lär mig sänka kraven. Det ska bli ordning på det här. Ja det ska det. Det här med barnuppfostran är inte så lätt. Framförallt inte när jag vill sitta på facebook och kolla vad alla barnfria vänner gör på en Lördag kväll. (Ja, nu vet jag att det är Lördag, jag kollade upp det).

Och det tog två och en halv timme att skriva det här blogginlägget.

P.s.

Jag har inte hunnit tvätta mitt hår än. Duscharna måste gå blixtsnabbt numera. Men så länge håret rör på sig när jag rör på mig så är det ingen fara tycker jag. Luktar kanske lite konstigt. Men det gör ju Edith också.
Hennes hårfärg börjar förresten förvandlas till något som påminner om rött. Lite sådär rödbrunt. Man kan alltså undra vems unge hon är egentligen. Men det sägs att min pappa hade rött hår när han föddes. Så jag får gå på den linjen helt enkelt.

fredag 19 november 2010

Om när blodet bara rann till

Igår började jag dagen med att bråka och härja med min kille. Jävligt sur var jag. Över några plastpåsar. Jag skällde och var oförskämd. Jag kände inte riktigt igen mig själv. Satt på soffan och grät en stund och sen gick det över. Min kille tog såklart inte åt sig. Nej, ni förstår han är som Stålmannen. Det rinner bara av honom. Eftersom han vet att det inte är jag som säger alla dom där sakerna. Det är hormonerna. (Inbillar vi oss i alla fall). Resten av dagen gick jag runt med alldeles för mycket smärta och blod och feber. Och när jag väl tog ett beslut att familjen skulle gå och lägga sig 21:00 så åkte vi in till gyn-akuten istället. En mycket förnedrande gynundersökning och två olika pencillinsorter senare kom vi hem vid 00:30 och någon somnade utmattad (läs mamman som trodde hela mjälten runnit ut mellan hennes ben). Någon annan fick ta hand om den mycket gnälliga bebisen hela natten istället. (Läs Stålmannen).

Edith har nämligen gått från en mycket harmonisk och stillsam bebis till den lite gnälligare varianten. Inte den som gallskriker och har sig. Men den som liksom gnäller hela tiden. Oavsett om hon sover eller är vaken. Dygnet runt hör vi det där låga men alltför påfrestande gnället. Jag förstår att det snart går över. Jag har nämligen läst på om bebisars utveckling. Så jag är förberedd och inte så förvånad. Men det är ju inte så roligt för det.

Nu måste jag kolla upp om jag kan fortsätta ge mitt barn bröstmjölk när jag äter dom här pencillinsorterna. Jag litar inte på att läkaren bryr sig om sånt förstår ni. 
Sen ska jag tvätta mitt hår. Bara gud vet när det tvättades senast. 

onsdag 17 november 2010

Dom senaste dagarna...

...har jag smakat på vin. Äntligen! 

Edith håller sig vaken längre stunder på dagen och sover längre på nätterna. Ett äntligen är det värt där också. 

Vi går på promenader varje dag. Inte så långa som jag önskar. Min kropp har inte riktigt återhämtat sig. Läste att det kan ta 6-8 veckor innan kroppen är i form igen. Den insikten kändes ju mindre rolig. (Barnvagnen är en begagnad Quinny. Vi fick liggdel, sittdel och babyskydd till ett fint pris. Den kommer inte hålla i en evighet. Men den duger perfekt för oss just nu)

Här bor vi. Ett riktigt Svensson-område. Och jag älskar det. Idag var till och med våra grannar på besök och gratulerade oss med blommor och paket. Skönt med barnvakt vägg i vägg tänker jag där.

Vi har badat för första gången. Det var lite kämpigt till en början men så fort nappen åkte in så blev det lugnt och sansat och kanske lite mysigt. Och hon luktar inte längre sur mjölk och bajs. Hon luktar bebis. Ren bebis. 

Sen försöker vi träna på att fokusera blicken. Det går ju sådär om jag ska vara ärlig. Men hon är fin ändå. 

Och så grinar jag också. Varenda dag grinar jag. En liten stund på kvällen, eller på morgonen, eller på dagen. Jag grinar för att jag är så himla glad och lycklig. Jag grinar för att Edith är så himla fin och perfekt. Jag grinar för att jag fortfarande har så ont överallt. Och jag grinar för att det fortfarande finns tvivel. Tvivlet och smärtan kommer naturligtvis gå över. Det vet jag ju. Och förhoppningsvis ger hormonerna med sig också. Jag längtar lite efter mina egna känslor som jag kan kontrollera bättre. 

P.s.

Jag tror inte det kom fram så tydligt och korrekt. Men den här killen jag har valt att skaffa barn med, engelsmannen, eller Hass, eller superchefen, vad man nu vill kalla honom, betydde allt under förlossningen. Det hade inte blivit en lika bra och fin upplevelse utan hans starka händer, trygga ord och lugnande närvaro.
Så det är väl det enda tipset jag kan ge er kvinnfolk som väntar barn, eller som någon gång kommer vänta barn. Se till att skaffa dig en redig karl som ställer upp och finns där för dig, oavsett.
Då blir allt mycket trevligare. Jag lovar.

tisdag 16 november 2010

Den långa berättelsen om den korta förlossningen

Klockan är runt sju på morgonen, Hass har precis åkt till jobbet och jag kliver upp ur soffan där jag spenderat halva natten eftersom jag inte kan sova i det varma sovrummet allt för länge. Då går vattnet. Eller vad jag tror är vattnet. Jag ringer tillbaka Hass. Försöker verka lugn och sansad men i verkligheten skriker jag att jag ska föda. Vi ringer till förlossningen och dom tror inte på mig när jag säger att jag ska föda. Jag har ju inga värkar. Det krävs tydligen värkar för att det ska bli en bebis. Men det rinner ju både blod, vatten och någon annan slags obeskrivlig vätska mellan mina ben, så vi får en tid för en undersökning. 10.30.
Hass börjar förbereda på en förlossning hemma. 10.30 är ju en evighet bort. Framförallt när mina värkar faktiskt börjar komma igång vid 8-tiden. Jaha. Föda hemma är kanske inte så dumt ändå tänker jag.
Tar en sista bild på magen. Jag är ju helsäker på att det kommer en bebis idag. Otaktiskt nog har jag inga byxor på mig. Och mina ben behöver ni ju inte se.



Efter ett antal smärtsamma undersökningar och ctg-mätningar och konstaterande att jag bara var 2,5 cm öppen får jag ändå komma till förlossningen. Värkarna som kommer med 2 minuters mellanrum är nästintill olidliga. Men det är ju det här jag har övat på. Andningen. Jag andas och Hass hjälper mig att fokusera. Jag slappnar av mellan värkarna och hittar ny kraft trots att värkarna blir värre och värre. Hass är mitt stöd och jag är totalt orädd än så länge. Jag blir bara överväldigad när jag inser att bebisen faktiskt kommer idag. 



Jag ber tillslut om lustgas när jag känner att min kropp inte riktigt orkar med värkarna som ökar i styrka. Jag är inte förberedd på den totala chocken. Trots alla övningar och allt jag tränat på. Fantastiska undersköterskan med det fantastiska namnet Sandra hjälper mig med lustgasen. På lägsta nivån ber jag om. Jag vill inte bli för snurrig. Jag vill inte glömma bort den här stunden. Men i slutändan har jag den på högsta nivå. 

Jag försvinner bort. Smärtan tar överhand och jag kan inte alls kontrollera mig längre. Jag märker inte ens när en bunt läkare och studenter och säkert massor av sköterskor rusar in i rummet, slänger upp mig i gynställning för att ta prover på barnet. För högt hjärtslag. Måste ta prover. Jag kommer bara ihåg rädslan. Den enorma rädsla för att något ska gå fel. Att något ska hända med barnet. Dom pratar eventuellt om kejsarsnitt. Och jag blir totalt livrädd. Jag försöker att koppla bort rädslan och bara möta smärtan för stunden. Men det är alldeles för svårt. Jag säger till Hass, tre gånger säger jag det, att jag vill ha epidural. Jag klarar inte av det längre. Hass försöker övertala mig att låta bli. Han uppmuntrar mig och säger till mig om och om igen att jag kommer klara av det här. Men jag är för rädd. Jag behöver något som lugnar mig. Något som kan få mig att våga fortsätta.
Fler läkare kommer in och tar fler prover, och jag kommer inte ihåg någonting alls, förrutom den där rädslan.

Jag får tillslut bedövning. Och den får mig lugn och glad. Jag skämtar, försöker äta lite mat, det tas fler prover och maten tas ifrån mig. Fortfarande risk för kejsarsnitt. Då får man varken äta eller dricka. Och jag som är så törstig. Vill dricka flera liter. Men det får jag inte.
Jag är oerhört kissnödig och försöker gå på toaletten. Men har ni försökt kissa med epiduralbedövning någon gång? Ja, det har ni säkert gjort. Det går inte. Det går inte alls. Så dom måste tömma min blåsa.
Förstå förnedringen i det. Här har jag haft okända människors fingrar inne i mig, nålar som stuckit mitt barn i huvudet, dom har bytt blöja på mig och torkat bort blod och vatten. Och nu tömmer dom även min blåsa. Jag tänker för mig själv att jag aldrig kommer göra om det. Aldrig någonsin tänker jag förnedras såhär igen. Under tiden sitter Hass bredvid mig och äter godis och dricker läsk. Inte så sympatiskt just då kan man tycka. Fast det såg gott ut på avstånd.

Jag blir totalt överrumplad när jag börjar känna värkar igen. Fast helt andra värkar. Den här gången känns det som att jag kommer bajsa på mig närsomhelst. Jag får ligga på sidan och jag känner hur barnet rör sig där inne. Där nere. Den rör sig snabbt. Jag skriker att jag känner barnets huvud. Jag frågar om det ska vara så. Jag skäms lite när jag inser att det förmodligen är naturligt. Att barnets huvud känns mellan mina ben alltså. 20 minuter senare säger jag att jag inte vill bajsa på mig, och undersköterskan säger att jag ska fokusera på att föda ut mitt barn istället. Och fyra krystningar senare är hon ute.


Edith. Herregud vilken lycka. Och vilken chock. Det där gick ju hur lätt som helst. Det här tänker jag absolut göra om hinner jag tänka. Innan det börjas sys i dom heligare regionerna. Då tänker jag ingenting alls. Jag ser på Edith. Och jag ser på Hass. Och jag kan inte begripa att det är på riktigt. 
4090 gram och 53 centimeter lång. Tack gode gud att hon inte kom en enda dag försent.




Sen börjar dom sömnlösa nätterna och den ständiga oron på bb. Det eviga tjatet från barnmorskorna om amningen. Det eviga ryckandet och mjölkandet från mina bröst. Och den totala sorgen av att inte kunna ge mitt barn det hon behöver. Den skammen jag känner. Först epiduralen. Sen att jag inte kan amma. Jag passar inte som mamma inser jag. Inte alls.
Men Hass är en hjälte. Får mig att se det fina i vad som hänt. Och han håller henne mot sitt bröst. Hela tiden. Hud mot hud. 


Och ute är det ett snöoväder utan dess like. Vårat sällskap i rummet på bb där jag försöker lära mig hantera alla känslor.


Jag känner inte längre någon skam. Jag kanske hade klarat förlossningen utan epidural. Kanske. Men det spelar ingen roll längre. Jag gjorde det jag behövde då. Och amningen har jag övergett. Jag är nog en sämre mamma när jag ligger och grinar varje gång det ska ammas, än vad jag är om jag låter bli att amma överhuvudtaget. Jag pumpar ur den mjölk som finns och hon får i sig det hon behöver. Jag har henne nära mig och älskar henne gränslöst. Det kan ingen amning i hela världen ta ifrån mig.

måndag 15 november 2010

Teamwork

Egentligen är mitt barn ganska snällt och lugnt och inte så hemskt jobbig. Men på nätterna vaknar hon liksom till liv och lever rövare.Men nu har min kille har en ny taktik på gång. Han tänker ställa in sig på att vara vaken hela natten, och på så sätt inte bli besviken när han i själva verket kommer vara vaken hela natten. Han menar att om man tror att man ska få sova blir man ju bara stressad och frustrerad. Men när man tror att man inte ska sova så blir allt bara fint och bra. Kul idé. Verkligen. Hoppas han lyckas.
Själv går jag och lägger mig.

God natt

Premiäråket




De nyblivna morföräldrarnas besök gjorde allt lite lättare. Några timmars extra sömn, hemlagad mat och hur mycket trygghet som helst. Jag saknar dom redan. Avståndet är ju inte direkt långt. Men tillräckligt långt ändå. 

Premiäråket i vagnen hade vi också. Det gick ju bra. Men jag måste verkligen försöka få dom här hormonerna i kontroll. Jag kan ju inte börja grina varje gång vi ska ut och åka vagn. 

lördag 13 november 2010

Helgfirare


Vi är lite upptagna i helgen med besök. Det är dom nyblivna morföräldrarna som tagit sig hit med presentlåda efter presentlåda. Och hembakat bröd. Och kladdkaka. Och mat. Och massor med kärlek. Under tiden visar jag med stolthet upp den sista bilden som togs på Edith innan vi fick lämna BB. 
Av någon anledning har vi knappt tagit en enda bild på henne sedan vi kom hem. Vi är väl upptagna med annat helt enkelt. Som att ta hand om ett barn tex. 

torsdag 11 november 2010

Hemgång

Idag fick vi äntligen komma hem. Livet känns mycket lättare och bättre här. Vi gör liksom som vi vill. Skapar våra egna rutiner. Ja, ni vet allt det där.
Vistelsen på BB har varit en stor besvikelse och därför är det extra skönt att komma hem. Någon dag ska jag berätta för er hur förlossningen var, och hur bb var. Men inte nu. Det finns så mycket annat jag vill göra först. Favortisysselsättningen just nu är att ligga och titta på Edith tills jag somnar. Och att vakna och sen titta på henne lite till. 

onsdag 10 november 2010

Efter 2 dygn

Första natten satt jag med Edith i min famn och grät lika hysteriskt som hon. Jag grät för att jag inte dög som mamma. Jag grät för mittt förra liv som försvann lika snabbt som hon föddes. Jag grät för att jag hade ont. Och jag grät för att jag inte kunde förstå hur jag kunde låta allt det här hända. Ingen mjölk för att lugna henne. Inte en endaste liten droppe. Ingen ork att trösta henne. Ingenting kändes bra. Hade jag fått välja just då hade jag kanske lämnat henne där gråtandes i sängen. Ja, det hade jag. Men man får inte säga det som nybliven mamma. Man får inte ens tänka det. Man måste älska villkorslöst. Man måste vara duktig på en gång.
Men det var inte jag.

Nu har två dygn passerat och jag har kommit ikapp. Inte helt och hållet kanske men i alla fall tillräckligt för att jag ska må bra och för att Edith ska må bra. Och Hass såklart. Hela familjen.
Jag har lyckats pumpa ur 7 droppar mjölk.Vilket såklart är en framgång. Men det ger också en insikt om att det här med amning kanske inte kommer fungera. Och jag inser att det är okej. Men jag gör ett försök. För min egen skull, inte för att någon säger att jag borde.
När jag tittar på henne idag ser jag något annat än det jag såg för två dygn sedan. Det är fortfarande komplicerat. All den här kärleken. Alla känslor. Det är svårt att kontrollera och det är ibland svårt att hantera. Men vi är på god väg. Och det har bara gått två dygn. Fast det är svårt att förstå. För när jag ser på henne så känns det som att hon alltid funnits här.

tisdag 9 november 2010

Om Edith och lite om skammen

Edith Marianne Mayny Chapman
Och så föddes hon. 1 dag innan beräknad förlossning. Den 8 November. Ingen trodde det skulle hända. Allra minst jag. Jag tänker inte skriva en lång förlossningsberättelse nu. Kanske sen. Men allt gick bra. Och snabbt. Och jag kommer få vrida mig i skam och förnedring resten av mitt liv nu, men jag tog bedövning. Visst gjorde jag det. Och herregud vad glad jag var att jag tog bedövning. Jag är fortfarande glad att jag tog bedövning, förrutom att vissa toalettbestyr är något svårhanterliga. 

Och amningen sen. Vilken skam att inte få det att fungera. Det spelar ingen roll om det bara är första dygnet. Det är ändå en skam. Jag gråter för att hon gråter för att jag inte kan amma. Jag försöker men ingenting fungerar. Barnmorskor med kalla händer drar och sliter i mina bröstvårtor. Dom mjölkar mig. Förstår ni? Dom handmjölkar. Men det finns ingen mjölk. Och så kommer skammen. 

Men Edith gör allt lidande hanterbart. Herregud vilket kärlekskalas det är. Och hon är mitt barn. Tanken är såklart svindlande. Magisk och skräckinjagande. Men hon är mitt barn. Och jag är så makalöst stolt över henne. Jag inser att det börjar en ny resa nu.




måndag 8 november 2010

Hej

Skulle det inte vara roligt ändå att föda idag? 1 dag innan beräknad förlossning?
Jo. Vi säger så. Idag blir det nog.

Hejdå. 

söndag 7 november 2010

Igår...

...tände vi ett ljus för dom som fattas oss. Men mest tittade vi på tanten som fotograferade varenda ljus vid minneslunden med blixt och ett fasligt ståhej. Sen åkte vi hem och räknade fler värkar.


Idag är inte värkarna lika närvarande. Däremot är det en ständig molande och ihållande smärta som pågår. Det känns som att mitt bäcken kommer gå sönder närsomhelst. Om ett bäcken kan gå i tu, då kan mitt bäcken gå i tusen bitar. Och ibland kräks jag lite i min mun av halsbränna och sen somnar jag för att vakna av ett stort behov att gå på toaletten.

Och ja. Ni vill veta allt det här.


Fortsatta krämpor

Igår kväll kom värkarna ganska oregelbundet, men oroväckande tätt ibland. Och dom började göra ont. Och jag började ångra mitt beslut redan då att jag inte vill ha någon medicinsk smärtlindring. Jag proppade genast i mig två alvedon följt av världens bästa uppmuntran från min kille om att jag skulle ångra mig ännu mer om jag tog en massa medicin. Och det har han ju rätt i. Fast alvedon är på min okejlista ändå.
Sen somnade jag i fåtöljen. Jag anar att värkarna försvann i och med det.
Och nu är klockan 03:18 och jag är vaken efter att ha spenderat en stund på toaletten. Kan det vara magsjuka? Eller är det gammal hederlig gravid-dålig-i-magen-tajm? Alltid lika roligt oavsett vad. Det och halsbränna i kombination gör mig inte till den lyckligaste tjejen i grannskapet, men definitivt den näst lyckligaste när jag tänker på hur bra jag har det ändå. 

lördag 6 november 2010

Lurad!

Igår fick jag en liten provsmakning av vad som komma skall. Spenderade ett antal timmar med att klocka värkar. Värkar som inte ens gjorde ont, men som förmodligen var något slags bevis om att den här kroppen snart ska föda ett barn. Så vi packade bb-väskan, duschade och gick och lade oss relativt tidigt. Vi hade någon slags tanke att OM det skulle vara så att det är på riktigt, så kan det ju vara skönt att vara både utvilad och fräsch. Jag somnade snabbt, alldeles för snabbt, och vaknade upp väldigt besviken av att inte ligga på förlossningen.

Är det förresten sant att man måste ringa till förlossningen för att som det kallas "boka rum" här i Stockholm? Måste jag ringa när jag tror att det är något på gång och beklaga mig lite? Kan man inte bara ringa in när det är 5 min mellan värkarna och skrika något om att jag kommer in NU! Min kille pratar om det första påståendet hela tiden medan jag är relativt tveksam. Det här måste jag ju reda ut. Genast.

fredag 5 november 2010

Fredagsfint

V. 39+3

Osminkad och ovårdat hår. Och ett tonårsansikte fyllt av finnar och plitor. Var kom dom ifrån? Hela graviditeten har jag gått runt med tokfin hy. Aldrig haft bättre hy faktiskt. Men nu har det brutit ut någon slags inflation i finnar. Men jag orkar inte riktigt bry mig. Jag orkar inte göra någonting faktiskt. Idag har jag snusat mina låtsassnus och väntat på att dagen ska gå. Spelat dataspel har jag gjort också. 
Javisst. Jag är väldigt effektiv. Försökte springa upp och ner för trappan också. Det kan ju inte skada tänkte jag. Fast jävlar vad ont det gjorde. Så det slutade jag med.

Trevlig helg.


Är det idag det gäller?

Idag är alltså första första dagen på den här gissningsleken. Eller ja. Det är min kille som vill att jag ska föda idag. Han paxar dessutom två datum, vilket i sig borde leda till någon slags diskvalificering. Men jag vågar inte säga det till honom. Jag kan ju tänka mig att jag kommer behöva lite hjälp när det gäller blöjbyten och sånt där praktiskt. Så jag låter honom hållas för den här gången.
Anledningen till att han vill att hans dotter ska födas idag är för att det i England firas något som kallas Bonfire Night den 5 November. (Det är tydligen hans favorithögtid, inte Halloween som jag så felaktigt påstod i ett tidigare inlägg).
Såhär ser i alla fall gissningarna ut hittills:

5 November - Engelsmannen
9 November - Emelie H
10 November - Elle
10 November - Camilla
11 November - Skåne-Sara
12 Novemer - Strömsund-Sofie
12 November - Engelsmannen (igen)
13 November - Arvika-Mattsson
14 November - London-Erica
16 November - Ullis
17 November - Ellis

torsdag 4 november 2010

Vänner

Ibland behövs en väns stöttande ord för att man ska orka med lite extra. Idag skrev min vän Sus till mig när jag lite lätt grubblade över det här med att jag ska bli mamma. Om jag verkligen kommer klara av det menar jag. 
Då sa hon att hon brukar tänka på Victoria Beckham. Om hon har klarat av att vara gravid och ta hand om sina barn så kan jag. 
Så med dom orden tackar jag Sus och så går jag och lägger mig.

Godnatt

Idag...

...fick vi hem den här lådan fylld med fina grönsaker. Herregud vad bra. Jag kan med varmt hjärta rekommendera ekolådan.se om ni kan få det levererat till er. 

Lådan innehöll bla. grönkål. Jag har aldrig ätit grönkål i hela mitt liv. Ännu mindre har jag sett grönkål någon gång. Men efter lite receptgooglande (och kanske ett par tupplurer) kom jag fram till att göra en paj av det hela. Och det blev ju bra. Eller i alla fall tillräckligt för att vara ett expriment. Till och med engelsmannen uppskattade det. Ja, jag förvånades. Tillsammans med dom vita bönorna såklart som tydligen är ett måste till paj. Om man är engelsman alltså. 

Och i ett försök att bli mindre teknikberoende i det här hemmet köpte vi oss en varsin tidning idag. Jultidning alltså. Himmelriket säger jag bara! 

Ja. Jag måste genast införskaffa mig ett rekorderligt liv så fort barnet är fött. Den här hemmafrurollen passar mig inte riktigt. Än. 

onsdag 3 november 2010

Jo jag tänkte...

...att vi kan väl ha en gissningstävling? Schyssta då?!
Inte för att ni har så tråkigt om dagarna och ni går runt och tänker på när jag ska ligga i ett förlossningsrum med hela världens vånda och smärta på mina axlar. Men jag gör det. Tänker på det alltså. För jämnan.
Så jag tänkte att kan ni inte gissa när jag kommer föda?
Skriv en kommentar med ditt namn och min unges födelsedatum. Tid och sånt skiter vi i. Det är datum som gäller, inget annat.

Vinnaren får ett jäkla fint pris.

Jag startar med en vild chansning på den 12 November.
Vad tror ni?

Viktökning

Enligt barnmorskan har jag gått upp 5 kg dom senaste två veckorna. Herregud. Jag är ju kvinnan som inte gått upp något under gravdititetn. Hur kommer det sig att min kropp tycker det här är lägligt? Jag kanske kan skylle på den ökade mängden med glass dom sista veckorna såklart. Ja, det kan jag nog göra.
Jag försökte tigga om en hinnsvepning när jag var där också. Men hon skakade bara på huvudet och sa att jag får vänta på bebisen precis som alla andra. Jäkla snåljåp.

Nu tänker jag sova middag (igen) och sen ska vi tävla lite. Jag och ni alltså.
Hejdå

Jullängtan

Vi har smygstartat. Med köpta lussebullar. Dom smakade inte som riktiga lussebullar direkt. Men dom dög fint. Här ligger min bulle på min mage och bara väntar på att bli uppäten. 
Så mycket julstämning blev det inte heller. Men gott var det.

Nu är klockan 03:40 och jag kan inte riktigt somna om. Men jag är på gott humör ändå. Det där överraskande momentet att jag hade någon som tog hand om mig igår gjorde susen.
Aldrig trodde jag att jag skulle behövas tas om hand. Men jag är visst människa jag också.

Hejdå.

tisdag 2 november 2010

Dagens hjälte

Jag grät när Hass gick till jobbet idag. Jag grät när jag vinkade hejdå, och jag grät ännu mer när jag satte mig i soffan i mörkret. Eländes elände. Jag vill inte vara ensam hela dagarna. Jag vill inte ha såhär ont. Jag orkar inte mer. Jag lade mig ner och hulkgrinade. Sådär så snoret bara rinner utan nåd. Jag hann tänka att världen skulle vara helt underbar om Hass kom tillbaka. Om han kom hem och sa att han jobbar hemma idag. För han behövs mer här än där. Men en superchef kan inte göra så utan anledning. Inte på en Tisdag  när det är möte efter möte och andra superchefsviktiga saker att göra.
Teven fungerade inte heller. Inte Dvd-spelaren heller. Jag skrek rakt ut.
Och mitt i allt elände så öppnades dörren och Hass ropar hej. Han säger att han ska vara hemma med mig idag. Och sen håller han om mig medan jag snorar ner hans finskjorta och hela mitt ansikte. Herregud vad jag gråter. Och han sitter där och håller om. Och är världens hjälte. Ja, ni förstår ju hur bra jag har det. Orakade ben eller inte.

En vecka kvar

Vi hade nog lite av en smygstart här hemma igår. Sammandragningar som aldrig pausade och små små värkar som kom och gick utan att egentligen vara värkar. Ja, nu vet jag ju inte riktigt hur en värk känns, men jag kan garantera att det där inte var några riktiga värkar. Hursomhelst. Jag gnällde lite och var lite ynklig, mest för att jag varit ensam hela dagen med foglossning som påminde mig om hur helvetet kommer kännas. Men Hass skrek rakt ut att vi måste åka in på sjukhus. Genast. Han skyndade sig att läsa ett kapitel i en av förlossningsböckerna och sen frågade han igen om vi skulle åka in på sjukhus. Och om jag kanske skulle ha med mig någon mer på förlossningen i alla fall? En Doula eller så. Jag sa att jag inte tänker lägga 6000 kronor på en kvinna som ska stå där och andas med mig, när jag vill att han ska andas med mig. Den där stressen i hans blick kom tillbaka och jag vände mig om och somnade tillslut. Det blev ingen bebis inatt alltså. Tur det. För jag rakade aldrig några ben igår. Och jag känner att jag verkligen verkligen skulle behöva göra det innan. Annars får dom aldrig av mig några byxor.

måndag 1 november 2010

MEN HERREGUD!

Hur kan jag ha glömt att berätta om när jag blev starstrucked på riktigt och har ännu inte riktigt kommit över det?
Jag är så fruktansvärt dålig på att bo i Stockholm. Jag kan inte hantera kändisar. Framförallt inte kändisar som jag faktiskt gillar. Antingen hälsar jag alltid ivrigt precis som min mormor skulle göra, för hon tror att hon känner dom. Likaså jag. Eller så blir jag helt andfådd och stillastående. Pekar och har andnöd.
Det hände mig i Söndags efter att vi vinkat av mamma och pappa. Då såg jag honom. Stellan Skarsgård. Den bästa mannen i hela världen. Jag försöker prata om det med min kille. Men han är kanske lite svartsjuk eller så. För han vill inte prata om det. Men jag vill gärna prata om Stellan. Herregud. Stellan Skarsgård.
Lärdom: Jag måste lära mig bete mig som folk. Genast.

Saker jag inte förstår:

  • Oscar Linnros. Herregud. Hur kan man kalla det för solokarriär när han och vad-den-andra-killen-nu-heter-i-snook har gjort exakt samma skiva som låter exakt likadant? Och varför vill man lyssna på det? Jag förstår helt enkelt inte. Varken musiken, fenomenet eller killen.
  • Hur kan jag en gång i tiden tyckt Greys Anatomy var både bra och spännande när det i verkligheten är hur dåligt som helst? Jag ser det nu. Hur dåligt det är alltså. 
  • Hur mycket mer smärta kan få plats i ett bäcken utan att det kommer en bebis därifrån?
  • Kommer jag bli av med min tantighet någon gång?

Ny hobby och orakade ben


Ensamfikade idag i Tumba centrum. Det var jag och pensionärerna som satt där innan en enda butik hade öppnat. Jag drack citronte och åt en ostfralla. Jag löste korsord och förvånades att vissa av herrarna bredvid mig lyckades tugga havrekaka efter havrekaka utan en enda tand kvar i munnen.
Och nu vet vi att flickebarnet i magen inte är för litet. Hon är precis som vilken normalsvensson som helst. 3400 gram redan. Och med tanke på att hon säkert tänker ligga där inne och gotta till sig så länge hon kan kommer det kanske bli en 5 kg unge ändå.
Jag hade nästan hoppats på hon skulle visa sig vara en dvärg. Eller kortväxt om jag ska vara politiskt korrekt. Men jag anar att det inte är något fel att få en normalstor bebis.

P.s. Jag har köpt en ny rakhyvel. Nu tänker jag raka mina ben. Jag ser det som ett heldagsprojekt.
Hejdå.