söndag 31 oktober 2010

All Hallows Eve

Så mycket halloween-firande har det inte blivit idag. Trots att det är engelsmannens favorithögtid. Vi skyller på höggraviditet och sömnbrist. Något han varit duktig på att ta igen i helgen medan jag bara legat och svettats och grinat. Herregud vad jag svettas. Det är som om det aldrig tar slut. Hur mycket svett finns i en kropp egentligen? 
Hursomhelst har vi köpt en pumpa som vi gjorde fin (läs jag köpte, som jag gjorde fin) och haft en skål med godis stående i hallen väntandes på alla barn. Inga barn har kommit. Men godiset verkar gå åt ändå av någon anledning. 

Mamma och pappa har varit i Stockholm i helgen. Visst. Bott på hotell och gått på revy och sådär. Så idag försökte vi umgås med dom. Så gott man kan umgås med en pappa som spenderar halva tiden med att prata i telefon, och en mamma som pekar och skrattar åt min mage så fort hon ser åt mitt håll. Men det är okej. Jag förstår. Det måste ju vara en lika stor chock för dom att få kastat framför sig att dom ska få barnbarn som det var för mig när jag insåg att jag skulle få barn.
Dom frågade idag hur det kändes att jag skulle bli mamma. En fråga jag gärna undviker. Jag tänker inte på det. Att jag ska bli mamma alltså. Inte än. Jag tänker mer att jag nu ska göra något som tusentals andra kvinnor gjort, och jag tänker göra det jävligt bra. Mammabiten får komma med tiden. Det är ju inte direkt helt självklart i alla lägen att jag ser på mig själv som en mamma. Eller att min sambo ser på mig som en mamma heller för den delen. Men sånt där kommer. Eller hur?

lördag 30 oktober 2010

Fördelar med att bilda familj...

...när det kommer till presenter och julklappar och dylikt känns det väldigt viktigt att ge ungarna något dom både förtjänar och vill ha. Boxningshandskar känns alltid hett.

...man kan välja ut en unge i taget och se till att hon/han får men för livet på riktigt.

...man kan be morbror vara barnvakt en enda kväll och sen har vi resten av barndomen räddad. Eller förlorad. Det beror på hur man ser på saken.

...jag och Hass kan som par hitta nya gemensamma intressen när barnen flyttat hemifrån.

...och om inget annat fungerar kan ju alltid jag viga mitt liv till att förstöra mina barns liv. På ett sätt eller annat.

Ja. Jag har spenderat kvällen på http://awkwardfamilyphotos.com/
Nu känner jag mig lycklig igen.

fredag 29 oktober 2010

Om rädslan

Det finns väldigt få saker jag är rädd för när det gäller den här graviditeten, eller förlossningen för den delen. Ja lite smånojjig har jag såklart varit. Sådär att jag ifrågasatt vad saker och ting är och om det verkligen ska kännas så och så vidare. Men det finns en sak som får mig totalt ur balans. Jag blir helt likblek och fryser till is. Stillasittande och förlamad. Det är när det är sådär tyst och stilla i magen. När jag inte känner den minsta lilla rörelse. När jag tror att döden har kommit till min mage.
Jag tänker att där ströps hon av navelsträngen, eller där fick hon en bakterie som avslutade allt på en gång, eller där låg jag på rygg för länge och hon fick syrebrist osv.
Oftast hinner jag bara tänka tanken att hon är död och så får jag en spark rakt i revbenet. Ibland räcker det med att sätta igång hög musik och dricka iskallt vatten för att veta att hon lever. Men ibland fungerar inte det. Ibland är det helt tyst. Tomt. Stilla. Dött. I flera timmar.
Då dör jag också litegrann. Jag tänker på framtiden. Har man begravning? När är det lämpligt att prova att bli gravid igen? Vill jag ens bli gravid igen? Jag hinner fatta svåra beslut och jag hinner fundera ut hur man berättar för nära och kära att nej, den här gången blev det ingen bebis. Och framförallt, kommer jag klara av att andas igen?
Den här rädslan är såklart internets jävla fel. Google, familjeliv, alltförföräldrar eller var jag än vänder mig när det gäller graviditet finns det alltid någon stackare som förlorat sitt barn i magen. Sådär på sluttampen. I gravidtidningarna finns det alltid en artikel eller en liten notis om att det faktiskt kan hända. Det finns överallt. Och jag klarar inte av det.
Jag försöker lita på min kropp. Jag försöker lita på att det här är meningen. Och att allt kommer gå bra. Jag gör så gott jag kan. Men ibland går jag liksom sönder av ängslan. Och då är allt så himla svårt.
Men efter någon timmes oro kommer den där välkända rörelsen. Jag vet var hennes rygg är. Var hennes fötter brukar sparka. Jag brukar reta henne till vansinne när jag klappar försiktigt tillbaka på hennes fötter. Jag kan hennes rutiner nu. Men det gör det inte lättare när det är sådär tomt och stilla för det.
Jag förmodar att den här rädslan inte kommer gå över när hon väl är född. Men då kan jag i alla fall ligga och stirra på henne 24 timmar om dygnet och vara beredd att rycka in om så behövs. Nu kan jag ju inte göra någonting. Totalt maktlös och fruktansvärt rädd.
Tills rädslan går över till vanlig hederlig graviditetscravings och hormonella störningar.

Fredagsmys

Superchefen "jobbar hemma" idag. Och jag dricker 2 liter juice rakt upp och ner. Och sen gråter jag litegrann. En helt vanlig Fredag med andra ord. Inga konstigheter med det.
Nu måste jag leta reda på närmsta butik och köpa mer juice. Annars kan den här helgen sluta illa.

torsdag 28 oktober 2010

Hej

Jag ligger inte och föder någonstans. Jag är fortfarande hemma. I lugn och ro. Jag roar mig med att påbörja projekt lite överallt i huset. En garderob där, ett skåp där, en tvätthög där osv. Lite kanelbullar försökte jag baka också. Det gick sådär. Överlåter nog sådant till den blivande mormodern framöver.
Den blivande mormodern ringde förresten från jobbet för att höra att allt var bra. Och ja, allt är ju bra. 15 minuter senare ringde den blivande morfadern för att kolla att allt var bra. Och ja, det var bra då också. På facebook-chatten och på sms får jag förfrågningar hela tiden om allt är bra. Och ja, allt är väldigt bra. Hur bra som helst. Och nej, någon bebis har det inte kommit. Och kommer nog inte på evigheter heller. Jag har insett det nu.

Jag har fått tid till ultraljud på Måndag. Och en till tid den 15 November. Det var inte så roligt att få den tiden. Tills dess hade jag ju tänkt att ungen ska vara född. Men när Huddinge sjukhus räknar med att jag ska gå över tiden, då kommer jag garanterat gå över tiden.

Med dom upplyftande orden tänker jag nu påbörja ett nytt projekt som jag inte tänker avsluta.

Hejdå

onsdag 27 oktober 2010

Onsdagshumör

Herregud vad trött och gnällig man kan vara idag. Ont lite varstans. Fast inte på dom rätta ställena.
Och igår fick jag nya förhållningsregler. "Inget födande förrän om en vecka". Jag biter ihop och går med på det. Men sen, om en vecka, då tänker jag föda hur mycket jag vill.

Men idag ligger jag på soffan, äter ostmackor och gnäller rakt ut i luften utan att någon hör.

tisdag 26 oktober 2010

Chockerande händelser

Finväder ute och stora tjejen gav sig ut på en promenad. Ja, jag chockerade till och med mig själv. 


Kom hem efter två timmar i Tumba centrum och stökade till det lite för mig.

Det blev bröd i slutändan. Tre olika sorters bröd och hela frysen är full. Chockerade mig själv igen. Var kom den här husligheten ifrån?

Mellan brödbak och foglossning har jag tagit igen förlorad tvättid också. Älskar torktumlaren. Hatar att vika tvätten. 

Ni förstår ju hur roligt jag har det om dagarna när det här är det mest händelserika som hänt på 3 månader.

En predikan såhär på Tisdagsförmiddagen

Jag har ju bestämt mig för att gå igenom den här förlossningen utan någon medicinsk smärtlindring. Något som jag hela tiden måste försvara, för både vänner och barnmorskor och i början även för min man.
Det var inte självklart för mig från början. Jag har nog alltid varit rädd för förlossning innan jag blev gravid och kanske lite i början av graviditeten. Men när jag sen började läsa, ta del av information som man INTE får på MVC och som ingen annan heller talar om för en så inser jag att det här med medicinsk smärtlindring är mot mina principer helt och hållet.
Jag förstår att medicinsk smärtlindring finns. Och jag tycker den är jättebra, när den väl behövs.
Men när den inte behövs, så är den totalt onödig. Världshäsloorganisationen, WHO, kom 1996 med rekommendationer hur en normal förlossning ska gå till. Okej, 1996 är längesedan. Men evolutionen går inte så snabbt. Kvinnokroppen har inte förändrats någonting sedan dess. Fast på svenska sjukhus följer man inte dom rekommendationerna. Här följer man istället socialstyrelsens underlag för hur en förlossning bör gå till väga.
WHO anser att en förlossning som bedöms som lågrisk, alltså normal, borde förlöpa naturligt. Det finns ingen anledning till att se ett normalt fysiologiskt skeende som en medicinsk procedur. Det stör kvinnans möjlighet att uppleva förlossningen på sitt eget sätt. Socialstyrelsen däremot lägger tyngdpunkten på teknisk övervakning och vilken metod man ska ingripa med i förlossningen. Något som i längden kan skada både mor och barn, och framförallt skapar det ökade sjukhuskostnader. WHO säger att den viktigaste formen av smärtlindring är empatiskt stöd till kvinnan, både före och under förlossningen. WHO tar även upp andra icke medicinska metoder för smärtlindring, som dusch, bad, massage, profylaxandning osv.
Men när det gäller medicinsk smärtlidring konstateras att tex epiduralbedövning är användbar vid komplicerade förlossningar, men borde inte alls vara självklar för lågrisk-bedömda förlossningar.
Socialstyrelsen tar upp de olika medicinska metoderna och deras för- och nackdelar. När det gäller icke medicinsk smärtlindring i övrigt konstateras att mer forskning behövs.
Det är framförallt epidural och värkstimulerande dropp som används i Sverige för att lindra smärtan för den födande kvinnan. I många fall används epidural för att man inte ska ont i onödan.
Det värkstimulerande droppet används vid minst 50% av alla förlossningar i Sverige. Den främsta anledningen är att värkarna inte räcker till att föda fram barnet i den takt som önskas. Det används också vid en igångsättning av förlossning. Nackdelen med det här droppet är att värkarbetet betydligt kraftigare, smärtsammare och svårare för kvinnan att hantera än om kroppen själv fick styra. Därför behövs epidural vid dessa fall, en bedövning som leder till svagare värkarbete vilket gör att droppet måste höjas. Om värkarna blir starkare och mer ihållande kläms blodtillförseln till barnet samman under längre tid, vilket i sig kan leda till syrebrist för barnet som i sin tur kan leda till skador, eller att barnet i värsta fall avlider. Något jag inte tycker är värt att slippa ha ont i onödan för.

Och så tänker jag på alla kvinnor som fött barn i alla tider, och som fortfarande föder i andra delar av världen utan någon medicinsk smärtlindring överhuvudtaget. Kan dom, så kan jag.
Jag tycker att medicinska metoder aldrig borde ersätta det personliga och kärleksfulla omhändertagandet av den födande kvinnan. Men skulle min lågriskbedömda förlossning vända och bli en högriskförlossning kommer jag naturligtvis gå med på medicinska metoder och vill ha all hjälp dom kan erbjuda. Men det är först då jag vill ha det. När den är nödvändig. Innan dess kommer jag klara mig hur bra som helst med Hass stöd, massage, varma bad, bra andningsteknik och avslappingsövningar. Jag har sträckt mig till att prova lustgas i ytterst låg dos om krystvärkarna blir för svåra. Men om jag inte gillar det, eller får in tekniken tänker jag inte tvinga mig själv bli yr och illamående och missa hela förlossningen för att jag ska slippa ha ont. Jag är inte det minsta rädd för smärtan. Jag är inte det minsta rädd för eventuella bristningar längre. Jag är inte rädd för någonting annat än att en barnmorska på sjukhuset ska försöka tvinga på mig medicinsk smärtlindring.
Därför har jag skrivit ett förlossningsbrev och bestämt berättat för Hass hur jag vill ha det, så han kan föra min talan om jag blir för svag för att göra det själv.

Jag ser inte ner på någon som vill ha smärtlindring. Jag förstår att det finns en rädsla för smärtan och jag förstår att man vill kunna minnas förlossningen utan all smärta. Men jag tror jag kommer minnas min förlossning mer med smärtan, som faktiskt inte är det minsta farlig.
Och det kanske slutar med att jag ändå ligger där med värkstimulerande dropp för att sätta igång min förlossning när jag har gått över tiden. Jag kommer säkert skrika efter epiduralbedövning då. Men må då så vara. Låt mig först få försöka utan. Låt mig få föda som jag vill, som faktiskt inte är det minsta onaturligt överhuvudtaget.
Och ja. Det här var en liten predikan. Och nej, jag har inte varit med om förlossning tidigare. Men jag tänker predika för mina åsikter ändå.

måndag 25 oktober 2010

Påklistrat

V. 37+6

Det där leendet ser lite påklistrat ut. Och den där magen ser ut att innehålla hur många barn som helst. Och det där dallret under armen är det minsta av mina bekymmer numera. I det stora hela är det med andra ord rätt bra. Jag är trött och har halsbränna för jämnan. Men jag tänker inte gnälla om den saken längre. Istället tar jag med mig magen in till Stockholm idag. Jag tänker bjuda ut min kille på middag. Jo, sån är jag. Världens bästa tjej. 

Hejdå. 

Om när insikten kom

Jag läser ju lite bloggar och sådär. Numera mycket om graviditet och om barn. Och så har jag ju varit på dom här föräldrakurserna, förlossningsföreläsning, läser lite böcker, och ja, är någorlunda insatt.
Och det har hänt, mer än en gång att jag faktiskt ångrat mig.
Det verkar ju vara mer jobb än man tror det här. Att skaffa barn är visst inte bara kel, mys och kasta frisbee. Det är tydligen ett enormt ansvar också. Inte bara nu, utan kanske 18-20 år framöver. Det är sånt man måste tänka på innan man skaffar dom. Men det har inte jag gjort. Det här är ju ett åtagande. Barn är, när man tänker efter, nästan som att ha en hund faktiskt.

Måndag

Att inte ha ett vuxet jobb under lång period har bieffekten att man glömmer bort hur jävla asjobbiga måndagar är. Men det är ju inget jag behöver bry mig om. Måndagar är precis som alla andra dagar. Lite meningslös, ganska tråkig och fruktansvärt ensam.

söndag 24 oktober 2010

Inte så roligt

Idag söndagsstädar vi med halsbränna och hormonilska. Inga konstigheter med det. Fast det är ju inte så roligt såklart.

Update: När huset blev så fint och rent skulle vi titta på film. Kostymdrama med Johnny Depp. Jojo. Mycket bra. Jag somnade såklart en halvtimme in i filmen. Och då stängde vi av. Jag åt en smörgås. Och nu sitter vi vid varsin dator. Ibland säger vi hej till varandra på google-chat. Men mest gör han något superchefsviktigt såklart medan jag ägnar mig åt bloggar och barnspel.

fredag 22 oktober 2010

När surheten kom

Somliga har tydligen handlat med sig öl hem. Det är visst Fredag. Jaha. Dricka öl såhär två veckor innan beräknad förlossning. Är det så smart tänker jag? Det finns ju taxi får jag till svar. Vi åker taxi.
Jaha. Men godiset då? Någon har visst suttit och tryckt i sig godis hela eftermiddagen också, medan en annan får ligga här fattig och utsvulten. Har varken pengar eller ork att ta mig någonstans för att inhandla något slags godis.
Så medans somliga kommer sitta i en soffa och spä på sin sockerchock med en billig ölfylla kommer andra sitta i en annan soffa och sura. Tills surheten går över såklart.

Hur allt började.

Jag ber om ursäkt i förväg för eventuell sliskig och kärleksfull framtoning. Men det är såhär ibland.
För ett år sedan låg jag dödssjuk i lunginflammation i ett litet studentrum mitt i den värmländska skogen. Det var svininfluensavarningar överallt och sjukvårdspersonalen i Årjäng vågade knappt ta i mig. Hade dom fått göra som dom ville hade dom hellre låtit mig ligga och dö någonstans än ta prover på mig.
Den 40 gradiga feberyran var inte nådig. Mamma och pappa var i Brasilien, mina skolkamrater var upptagna med något annat och där låg jag själv och våndades i mig egen svett. Ingen som tog hand om mig. Ingen som tyckte synd om mig.
Jag tänker därför inte ta något slags ansvar för mina handlingar, och vad jag gjorde just då.
Men av någon anledningen loggade jag in på något slags forum och började där maila med en man som jag tyckte var skrytig, lite för gammal, och uppenbart nybliven singel. Men han låg också hemma och var sjuk. Inte i närheten så sjuk som jag var såklart. Men ändå sjuk.
Hans mail roade mig i alla fall för stunden. Och sen blev han frisk. Det blev inte jag. Han fick mitt nummer så han kunde ringa och lyssna hur eländig och hemsk jag lät. Och nästan varje kväll från och med den dagen ringde han mig och gjorde att sjuktimmarna flöt bort.
Jag dog ju såklart inte. Även om vi alla trodde det. Eller jag trodde det.
Jag blev frisk och den här mannen var inte så intressant längre. Aldrig aldrig någonsin tänker jag träffa honom sa jag till mig själv. Men han fortsatte ringa. Och jag fortsatte att svara. Jag menar utbudet av någon slags bekräftelse eller manlig fägring i Årjäng var lika med noll. Så en telefonflirt gjorde mig ingenting.
Några veckor senare, en Lördag ringde han igen. Tidigt på morgonen. Jag var bakfull, halvnaken och förvirrad. Det var han såklart. Den där mannen som jag aldrig tänkte träffa.
Han sa att han inte hade något för sig. Därför tänkte han åka till Årjäng från Stockholm för att möta mig. Jag skrattade och la på. Men han ringde upp igen. Bestämd om sin åsikt. Han tänkte minsann åka 40 mil för att säga hej. Och jag mumlade fram ett okej. Utan att riktigt begripa vad jag gått med på.
Hursomhelst. 5 timmar senare borde jag kanske hört varningsklockorna ringa. Den här mannen är sinnessjuk. Om han inte dödar mig inom dom närmsta 10 timmarna, kommer han hålla mig som fånge och döda mig om 10 år istället, borde jag ha tänkt. Men jag hörde inga klockor. Jag packade istället en väska och gick och mötte honom på skolgården.
Han tog mig med storm. Han tog mig till Stockholm. Och han tog allt som har med självbehärskning ifrån mig.

I mina planer ingick inte någon slags förälskelse. Inte något slags förhållande. Ingenting i närheten.
Men det hände. Som på film. Overkligt såklart. Men helt underbart. Han ville vara min. Några månader senare frågade han om jag ville vara hans på riktigt. För alltid. Och jag sa bestämt ja. Jag kanske frågade honom om han menade allvar i samma veva. Men jag sa definitivt ja. Nyförlovade efter bara några månader. Sånt som jag skulle avråda mina vänner från. Sånt som man inte ska göra. Men vi gjorde det.
Och sen blev jag gravid. Herregud. Gravid. Utan att vi egentligen känner varandra. En kort diskussion om framtiden följde men det förändrade ingenting. Jag var fortfarande lika kär. Fortfarande lika säker. Fortfarande overkligt och lyckligt lottad.
Och nu har det gått 1 år sedan han började trakassera mig på mail. Försökte spela tuff och sådär. Jag såg ju igenom det såklart. Och var är 1 år egentligen? Ingenting alls faktiskt. Men det börjar kännas skönt att tiden börjar komma ikapp. Äntligen börjar det kännas som att det faktiskt är rätt. Det är inte bara en förhoppning om att vi gör rätt längre. Det känns och det är rätt. På riktigt.

Graviditeten går bakåt

Den första snön föll inatt. Inget märkvärdigt med det. Inte ens trafikkaos har det blivit. Fast det var bra halkit att glida fram i blötsnön till barnmorskan. Framförallt eftersom min gravidhjärna tänkte att converse-skor går bra ett tag till. Och det går. Om dom inte vore så förbannat hala hela tiden.

Jag har gått ner ett kilo och magen har krympt en cm på två veckor. Det lilla kilo har kämpat mig till att gå upp är alltså borta. Så jag har inte gått upp ett enda kilo under graviditeten. Det känns ju mycket märkligt. Men barnmorskan säger att allt är lugnt. Jag har ju några kilo att skryta med från början. 
Så nu ska vi på ett till ultraljud. Det sjunde i ordningen. Ett ironiskt hurra. Bara för att kolla att allt är bra. Att hon inte är för liten och sådär. Det är ju bra. Att man vill ha koll. Men vad gör man om hon är för liten? Sprutar in något slags gödslingsmedel förmodar jag. Kanske låter henne ligga och växa till sig lite, till påsk eller så. 

Fast två positiva saker kom med det hela:
1. Jag ligger för första gången i mitt liv på en normal kurva. Eftersom min mage bestämt sig för att krympa såhär i sluttampen så är min mage precis lika stor som normala kvinnors gravidmagar. Ja, nu har väl aldrig jag längtat efter att tillhöra någon slags norm. Men det är lite festligt och fint på något sätt att det skulle ske som höggravid. Nu vet jag hur det känns också. Att vara som alla andra.
2. Sista dagen för mig som gravid är nu definitivt 24 November. Det är ju skönt att veta. Fast det betyder alltså om jag har riktigt otur kommer jag få gå stånka på i en månad till. Men just idag gör det mig ingenting. För just idag är en bra dag. Det är trots allt fredag. Det betyder glass och pusskalas i det oändliga. Om vi inte gör en favorit i repris som förra fredagen och somnar i soffan vid åtta tiden. Men då har man ju hela Lördagen på sig att pussas med den där glassen.  

torsdag 21 oktober 2010

Two weeks and five days

Alltså snart, nu, närsomhelst kommer jag att bli pappa!!!

Det är många tankar som kämpar för att få plats i min hjärna just nu...

En ny dag

Medan resten av Sverige sover i sina sköna sängar försöker jag fördriva tiden framför datorn. Efter tredje toalettbesöket för natten kan det vara lite svårt att somna om.

Men kan vi inte komma överens om att det är en bättre dag idag? Inget gnäll, inga krämpor som är för svåra, bara glatt humör och kanske en tur till Tumba centrum för att visa för mig själv att jag kan. Okej?

onsdag 20 oktober 2010

Om det dåliga humöret

Upp och ner. Fem steg bakåt. Två steg fram. Ett jävla hit och dit. Mitt humör alltså. 
Ena stunden finns inga bekymmer. Jag trivs med att skrota omkring i radhuset med gravidtights och tröjor som är alldeles för korta. Jag pysslar med något litet, eller känner mig nöjd med att bara vara höggravid och avslappnad. Andra stunden står jag inte ut. Jag har för ont för att orka gå på en ordentlig promenad. Så jag tar på mig jackan och står ute i trädgården. Jackan går ju inte att stänga längre. Det är kallt. Gråter lite. Går in. Försöker slappna av. Försöker vila. Men det går inte. Jag har vilat i ett halvår. Jag har varit sysslolös alldeles för länge. Ångrar att jag inte tog vara på tiden. Läste något. Gjorde något storslaget. Blir förbannad för att tiden går så jävla långsamt också. Blir orolig för att babyn inte rör på sig så mycket. Alldeles stilla. Blir frustrerad för att jag inte orkar mer. Huset är stökigt. Känner mig skyldig. Borde städa. Men borde ändå inte städa. Det är inte mitt ansvar. Inte enbart. Vi är två om det här. Och han gör ju vad han kan. Medan jag gör ingenting. 
Frustrerad. Så fruktansvärt jävla frustrerad.
Bråkar med mannen. Grinar och härjar. Helt utan anledning. Inser att jag kommer bli världens sämsta mamma. Kommer kanske inte våga hålla i barnet. Kommer kanske bara titta på henne och vara tacksam för att jag fått tillbaka min kropp igen. Gråter lite till. Ligger sömnlös om nätterna. Går på toaletten hela tiden. Så gott det går. Alla krämpor gör ju ett enkelt toalettbesök till ett äventyr. Försöker kramas och känna närhet. Men jag blir förbannad av det också. För att ingenting känns rätt. När dom där dagarna är här så stänger jag av och stänger ute allt som är fint och bra. Och så får jag dåligt samvete. Och sen kommer skammen. Den eviga skammen. 
Men sen försvinner dom där dagarna. Såklart. Fast jag önskar mest att dom inte ens fanns. 

måndag 18 oktober 2010

Om kräkset

Jag har börjat kräkas. Sådär kastkräkas. Okej, det hände en gång. Men nu är det så att jag har hört från flera  olika håll att det kan vara en förlossning på gång. Om någon vecka eller så. Jag kan också ha ätit något olämpligt. Men vi håller tummarna på det förstnämnda va?

Måndagsmorgon

En ledig surgubbe och ett rastlöst preggo har den här måndagen försökt tillbringa morgonen ihop. Jag har försökt fullfölja mina rutiner, dvs äta, sova, vakna till för att byta håll i soffan och somna om igen, medan surgubben har gått runt och surat, mumlat och muttrat. Jag har inga problem med att surgubben börjar växa fram. Han själv däremot verkar ha svåra problem med på. På jävla riktigt. Själv tycker jag att det är lite sött. Det retar honom såklart ännu mer. När jag säger att han är söt och gullig. "Jag är för fan en grinig man" skriker han då och vänder ryggen till. Sött.

Men han ska snart få sätta på sig sin superchefskavaj och göra något riktigt viktigt. Sånt som bara superchefer får göra. Själv ska jag umgås med morbrors fru och tillhörande barn. Dvs min hittills yngsta kusin Ella. Jag ska invigas i det här med att äta lunch ute med barnvagn och bebis. Jag ska föra anteckningar och fråga relaterade frågor. Det hela kommer bli mycket spännande.

Hejdå.

fredag 15 oktober 2010

Helgplaneringen

Vi har inga planer alls för den här helgen. Inga krav. Inga måsten. Absolut ingenting.
Kanske kommer vi kyssas tills läpparna torkar ut. Vi kanske dansar till tusentals låtar. Eller så somnar vi till en film. Vi kanske äter frukost i sängen trots att det är mitt i natten. Eller så kliver vi aldrig upp.
Jag vet i alla fall att det här är vad som behövs för en hösttrött och stressad engelsman och hans höggravida och alltför trötta dalkulla.

Trevlig helg.

Dom finaste skorna i stan

Jag, magen och dom blåa converseskorna från USA har spenderat den kallaste oktobermorgonen i mannaminne med att vänta på bussar, åka tåg och lämna urinprov. Mitt urin är lika proteinfritt som min diet är ibland. Så hurra för det. Jag började nästan grina. Så jävla skönt. Jag hade nästan ställt in mig på att åka direkt till sjukhuset med havandeskapsförgiftning. Men istället fick jag åka hem. Och tur var väl det. Jag måste ju väcka min storebror och äta upp den sista pistagebullen innan någon annan gör det.

Idag tänker jag inte föda. Det är ju för bövelen bara 25 dagar kvar.

torsdag 14 oktober 2010

Superseriösa Torsdag

V. 36+2
Kolla in den superseriösa tjejen liksom. Höggravid och jävligt allvarlig.
Jag har storebror med tillhörande flickvän på besök. Just nu roar sig dom små liven med att titta på barnfilm, men mycket snart kommer jag tvingas underhålla dom. Så jag har samlat all energi jag har haft på lager och tänker följa med på en tur på stan. Förstår ni? Jag ska gå på stan med den här magen och den här foglossningen och den här misshandlade urinblåsan. Det kommer bli storslaget.
Och sen kanske jag tänker föda. Vi får se.

Hejdå.

onsdag 13 oktober 2010

Pärongeisha

Någonting säger mig att jag måste ta mig till närmsta butik och fylla på den där bb-väskan eftersom allt godis envisas med att ramla ur hela tiden.

tisdag 12 oktober 2010

Mammaformen

Imorse kände jag ett litet skak i magen. Ingen spark. Ingen volt. Ett skak. Som ett sista andetag. En sista suck. Och sen bara tystnad och tomhet. Ingenting på flera timmar. Inte ens en liten hick eller någonting.
Jag började peta. Bullra runt. Skaka. Sjöng högt. Men det var först när jag drack 2 liter kallt vatten som något hände. En spark rakt i revbenet. En volt. Säkert en suck och ett stön också.
Jag är redan överbeskyddande och inbillar mig varje dag att mitt barn kommer dö och att jag får krysta ut henne i en plåthink. Men varje dag får jag bevis på att flickebarnet lever och frodas. Växer och sparkar.
Sparkar sin pappa i huvudet när han ligger och vilar på min mage. Sparkar så jag kissar på mig. Hon lever med andra ord.
Jag börjar ana vilken slags mamma jag kommer bli. Och jag vet inte om jag tycker om det.

måndag 11 oktober 2010

Gnäll

Jag är ju snart i v. 37. Det borde med andra ord vara försvarbart att göra ett hemmagjort kejsarsnitt nu va?
Jag hade tänkt städa idag. Men energin är liksom slut. Och det gör så ont överallt. Jag orkar inte längre.
Det är rätt mycket gnäll från min sida. Ganska rejält dessutom. Men låt gå för det. Jag är faktiskt förkyld också.

fredag 8 oktober 2010

När tröttheten kom till stan

Försöker packa en väska med allt jag behöver och inte behöver för ett par dagar i Dalarna. Min pappa ska fylla 50 och det ska träffas släktingar och kramas och tjoas och stimmas och allt det där. Jag misstänker visserligen att jag kommer sitta mest på sidan av. Le lite och hälsa vänligt. Så mycket mer orkar jag inte.
Efter ett besök hos barnmorskan har jag fått reda på att ongen i magen har ofixerat sig. Dvs hon var fixerad tidigare, inte numera. Nehej. Och mitt blodtryck är lågt. Väldigt lågt. Och äggviteämnen i urin låter ganska äckligt, men det är vad jag har. Kanske.
Så just nu går allt väldigt långsamt. Somnar lite här och var. Mår lite illa. Försöker vara positiv. Det här är hur roligt helst tänker jag. Jätteroligt. Sen somnar jag om igen.

torsdag 7 oktober 2010

Hej


Använder den här övertrötta energin till att måla klart barnrummet. Men varför jag målar mer på mina händer än väggarna kan jag inte förklara. Och nej. Mina händer är inte gravidsvullna. Dom är bara vanligt svenssontjockissvullna. Inget att skämmas för. Appropå det ska jag dricka läsk nu.

Hejdå. 


Nattbikt

Så fort jag ligger ner hostar jag sönder mina lungor, mitt huvud och min sambos sömn. Därför sitter jag här, 02:14 och läser bloggar. Tråkiga bloggar. Töntiga bloggar. Hemska bloggar. Fina bloggar. Alla bloggar.
Problemet är också att jag är klarvaken. Inte den minsta tillstymmelse till trött. Och jag som vill sova! Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Jag skulle behöva bara några timmars sammanhängande sömn och sen skulle allt bara vara bra.
Men min mamma kan konststycken att lugna mig. Hon sa igår att jag ändå inte kommer få sova ordentligt på 18 år, så det är lika bra att jag vänjer mig. Och hon om någon borde ju veta. Fast kan jag liksom inte få vila upp mig nu då innan helvetet brakar lös?

Och hur får man bort nysslem som hamnat på hela datorn utan att smeta ut det ännu mer?

onsdag 6 oktober 2010

Listigt

V. 35+1

Jag har en lång lista med saker jag vill göra idag. Småsaker mest. Men ändå saker som jag vill göra. Och måste göra. Fast jag kan inte prioritera. Fastnar framför datorn. Spelar barnspel. Lyssnar på Edith Piaf. Drömmer mig bort. Pratar med babyn. Kommer överrens om att vi inte ska föda något i helgen, och inte nästa vecka heller. Men sen är det bara fritt fram. Tittar på den där listan med saker. Börjar stryka saker som inte är så viktiga. Ingen prioritet. Ser att jag fått pengar från a-kassan. Känner ett plötsligt behov av att åka och shoppa. Barnkläder såklart. Jag som knappt kan ta på mig skorna själv. Men pengarna ska gå till något tråkigare. En ny motor till fläkten i köket. Kan ni tänka er något tråkigare att spendera pengar på? Provar att ta på mig förlovningsringen. Den passar fortfarande. Inga svullna fingrar här inte. Än. 
Tittar på listan igen. Börjar lugnt med "Ät lunch". Alltid något. 

Hejdå.

måndag 4 oktober 2010

Så här ligger det till:

Jag tog i lite väl hårt när jag skulle måla klart en vägg i det blivande barnrummet. Min rygg sa knak och sen fick jag proppa i mig smärtstillande och sitta still i en fåtölj i 12 timmar. Ryggskott alltså. Vilket jävla påhitt i kombination med foglossning och en omänsklig slemhosta som jag också har börjat med.
Dessutom var vi på fortsättningen av den där föräldrakursen idag. Den som inte alls var så himla bra som jag trodde. Och till middag fick jag äta gröt. Jag fick till och med koka min egna jävla gröt.
Och det är tydligen kanelbullens dag idag, men har kanelbullens största fan preggot Michaelsson fått en kanelbulle? NEJ! Såklart inte.
Det är med andra ord världshistoriens värsta dag idag. Ja det är det.
Hej jävla då.

Update: Jag har visst tio jobb jag måste söka innan Onsdag också. Annars söker arbetsförmedlingen upp mig och det blir ett jävla liv. Halleluja.

Update 2: Råkade skriva i mitt CV att jag är höggravid och inte så intresserad av att jobba det kommande året. Men jag är glad och serviceinriktad.

lördag 2 oktober 2010

Alltså...

...jag tänker att jag har inhandlat allt för bebisens ankomst. Jag fick en fin, och sjukt lång inhandlingslista från Simons morsa, och den är i princip avprickad. Förrutom alla dom här apoteksgrejorna. Jag läste någon annans lista också där det tillkom både saxar, termometrar, alvedon, nässug, stjärtsalva och allt möjligt. Nu undrar jag, för jag vet att ni är några fina mammor som läser det här, hur stor är sannolikheten att jag kommer behöva allt det där i början, egentligen?
Och kommer någon ta mitt barn ifrån mig nu när jag ifrågasätter det här?

fredag 1 oktober 2010

Dagsformen

Borde ta tag i det här nu. Livet. Kroppen. Humöret. Hemmet. Allt det där ni vet.
Mannen som utger sig för att vara mannen i familjen är "ledig" idag. Dvs han är på något viktigt jobbmöte. I kavaj och nyrakad och sådär. Så himla viktig kille det där. Superchefen som han kallar sig själv. Den titeln finns ju inte på riktigt. Men vi diskuterar inte det. Han blir så himla glad när jag klappar händerna och nickar ivrigt när han påstår sig vara en superchef. Och glada killar är ju snälla killar.
Och snart kommer den där glada superchefen hem. Och här sitter jag fortfarande i långkalsonger och hemstickade tofflor. Jag hostar slem också. Och luktar som något en katt inte skulle släpa med hem.
Den perfekta hemmafrun med andra ord. Upptagen med att lyssna på gamla synthlåtar och spela barnspel på internet.
Men jag borde faktiskt ta tag i det här nu. Det där jag nämnde. Men vi får se hur det blir med det.